Posts

Text av Berno Vidén

Trots Högsta Domstolens klara besked om att religions- och yttrandefriheten inom Europa står över svensk lagstiftning, vilket ledde till en friande dom i fallet Åke Green, arbetar våra folkvalda politiker vidare med att trotsigt försöka hitta lösningar för begränsning av rätten till biblisk förkunnelse.

I protest mot den friande domen angående de falska anklagelser om hets mot folkgrupp som riktats mot Åke Green, interpellerade Yvonne Ruwaida (mp) och Börje Vestlund (s) till Justitieministern i syfte att ytterligare åtgärder måste vidtas.

Stina Fridolfsson intervjuar Sebastian Vidén

Sebastian har i skrivande stund varit hemma ett par veckor, efter åtta månaders vistelse i Santo Domingo. Hela församlingen får uppmuntran i våra samlingar, då han varje möte lyfter församlingssången med inspirerat och inspirerande pianoackompanjemang. Man anar att det har varit påfrestande att sakna möjlighet att spela piano där. Men han har naturligtvis varit fullt sysselsatt med andra uppgifter. Sebastian var inte hemma många timmar innan han var inne i församlingsarbetet. Han har hunnit ta hand om en hel del kassettbeställningar, som ständigt droppar in. Många beställer möten och radioprogram. Det är en viktig del av vår evangelisation att förmedla budskapet i form av kassetter. Och man märker att Sebastian förstår uppgiftens angelägenhet. Stillsamt och troget vakar han över varje beställning och ser till att den effektueras och kommer iväg. Sebastian kan man lugnt säga verkligen är född in i maranataväckelsen. Ur många aspekter. Det var i september 1982, då föräldrarna, Karin och Berno, hade provisorisk bostad i en husvagn i Stockholm. Det bar sig inte bättre än att Sebastian anmälde sin ankomst, och det var litet bekymmersamt. Karin och Berno, unga pionjärer tyckte att det gick väl bra med husvagnen, men församlingsföreståndaren, som just då var i Gävle en period, där också bibelskolan hölls det året, ställde sin bostad till förfogande. Sedan löste det sig efterhand med bostad. Det har det alltid gjort. Familjen Vidén har varit ytterst mobil, och bott litet här och där. När missionskallelsen tog överhand, så åkte de till Santo Domingo, där de varit några perioder. Sebastian räknar ut att han varit drygt fem år där, sammanlagt. Vi sitter i församlingens vardagsrum och samtalar. Förra veckan kom Sebastian hem från Santo Domingo, där resten av familjen är kvar. Det är första gången Sebastian flyttar hemifrån, men så har han också fyllt 18 år för ett par veckor sedan. Myndig, alltså. Och visst märks det att han mognat till man. Han är inte den som uttrycker känslor och tankar muntligt i långa beskrivningar, så det gäller att ställa de rätta frågorna. Du har ju gått i Pilgrimsskolan. Har du saknat någon annan undervisningsform? Sebastian funderar litet. -Nej, jag har aldrig önskat att gå någon annan skola. Det har varit bra med Pilgrimsskolan, fastslår han. Och denna hemundervisning har ju för Sebastians och hans syskon varit ovärderlig och helt skräddarsydd, med tanke på flyttningar både inom landet och de perioder de bott i Dominikanska Republiken. Det har varit kontinuitet i undervisningen, mamma och pappa har skaffat böcker och varit handledare. De har aldrig behövt kämpa med problem att byta skola, kamrater och lärare, som annars barn kan uppleva traumatiskt. Sebastian, som är mycket musikalisk, har också fått lära sig spela gitarr och piano. Det var pappa som lärde honom första grunderna, sedan har han utvecklat sina gåvor. Det var med förundran och glädje församlingen såg när den trettonårige ynglingen satte sig vid pianot och ackompanjerade församlingssången. På mina frågor om hur han upplever det att tjäna i församlingen med sin musikaliska gåva, medger Sebastian att det känns väldigt bra att få delta i gudstjänsten på detta sätt. Eftersom Sebastian varit flera perioder i Dominikanska Republiken under mer än ett decennium, frågar jag om han märkt någon förändring i landet. -Ja, landet har ju förbättrats när det gäller kommunikationer. Men klyftan mellan fattiga och rika har ökat. Det har aldrig förr funnits så många miljonärer i landet, men de fattiga har det uselt. Sebastian klarar sig ledigt med spanska språket nu, och brukar följa med i dagspressen. Han har förutom sociala reportage också tagit del av utvecklingen i Mellanöstern. När det gäller församlingsarbetet, så är situationen annorlunda mot när han för sju år sedan bodde i landet. Då arbetade församlingen utifrån en storfamiljsgemenskap i ett stort hus mitt i slummen. Berätta hur en vardag i Santo Domingo avlöpte! -Ja vi har först morgonbön och frukost. Sedan brukar jag ofta uträtta ärenden på stan. Hämta posten. Och följa med pappa till domstolen. Följa med pappa till domstolen innebär ofta ihärdigt arbete med många timmars väntan för att presentera någon fånges situation. Det kan gälla att få fastställd dag för rättegång eller överklaga någon orättvis dom. Många fångar är inte ens registrerade och är helt hänvisade till någon medmänniskas välvilja för att inte ruttna bort i en anonym fängelsetillvaro. Sebastian berättar också att han följt med på besök i det relativt nybyggda fängelset i Nahayo. -Det är klasskillnader också i fängelset. Jag var med och besökte en anhörig till en församlingsmedlem. Han delade cell med sex andra. Så träffade vi också en man som låg i en liten skrubb, utan några bekvämligheter. Det är en maffia som styr också i fängelset. Den som har pengar, får alltid fördelar. Korruptionen är svår överallt. Förutom olika ärenden i stan, domstolen och fängelsebesök, brukade det falla på Sebastians lott att städa gården. Han har också haft tillfälle att läsa en del. Men en stor del av tiden deltog Sebastian naturligtvis i det omfattande församlingsarbetet. Förutom alfabetisering två kvällar i veckan, så samlas man varje kväll till möten. Det är grundläggande bibelundervisning och väckelsemöten. -Vi har barnmöten med cirka 100 barn hemma på våran gård. Det är biblisk historia, flanellograf och lekar. Det märks verkligen att barnmötena har betydelse. Förr lärde sig barnen mest fula ord i slummen där de bor. Nu sjunger de om Jesus! Fastän syskonen bedriver både alfabetisering och hälsovård förutom barnmöten, husmöten och väckelsemöten av alla slag veckan igenom, så saknar Sebastian något av just storfamiljslivet: -Gemenskapen borde bli mera storfamiljsgemenskap, fastslår han. Där anar man mycket mellan orden av den fåordige ynglingen. Det gäller att hitta formen att konkret övervinna de fruktansvärda klasskillnaderna som är så plågsamt påtagliga i fattigkvarteren i Santo Domingo. När man kommer från ett rikt EU-land, tillhör den vita rasen med möjligheter att få visum till vilket land som helst i världen, då brottas man ständigt med frågan hur man ska övervinna klassklyftorna, hur man ska kunna på ett sant och rättfärdigt sätt demonstrera att alla människor är precis lika mycket värda, återlösta med Jesu dyra blod. -Det här årets erfarenheter i Santo Domingo är jag glad över. Sebastian säger inte så mycket mer, men när han på min fråga om planer för framtiden uttalar önskan att tjäna Gud, anar man att elden brinner i hans inre.

Appell av Gertrud Johansson

Mitt hjärta är så fyllt av tacksamhet till Gud, som, nu i den här tiden, har anvisat oss en väg, en möjlighet att fostra våra barn. Jag tänker naturligtvis på Pilgrimsskolan, undervisningen som nu pågår en bra bit in på sitt 21:a år.
Vår tid med sin allt mer tilltagande ondska ger ju allt mindre utrymme för sanningen, inte minst ser vi det i skolorna. Guds ord får allt mindre plats i människornas sinnen. Men barnen måste ju få Guds ord. De måste få lära känna Jesus, den ende som kan frälsa och bereda dem för både tid och evighet.
Då gav oss Gud Pilgrimsskolan. I all sin ringhet så är den något oerhört stort. Tänk vilken miljö, att mitt i församlingens atmosfär av bön och gudsfruktan låta barnen få sin dagliga undervisning. Tron på Gud och hans ord blir en stadig grund i varje ämne, med frälsta och andedöpta lärare.
Dessutom har barnen fått delta i församlingens bibelstudier. De har deltagit i evangelisation, varit med på hembesök hos äldre i församlingen och hjälpt till att arbeta ihop medel till missionen. På församlingens missionscenter kan de också få praktisera i olika arbetsgrenar, ja möjligheterna är väldigt många och församingslivet blir det dagliga livet och inte något vid sidan om.
Vi ser i Guds ord många exempel på hur människor genom tron fick handla för att rädda kommande generation. Mose föräldrar dolde sitt barn för konungens onda anslag. Noa byggde en ark för att rädda sitt hus och Hanna avskilde sin son Samuel för att bli en Guds nasir.
Så kunde Guds verk gå vidare genom människors tro på honom. På samma vis har vi nu fått nåd att gå en annan väg genom tron och rädda våra barn till att bli Gudsmänniskor i vår tid.
Låt oss bedja för dessa barn så att Gudsordet de fått planterat i sina hjärtan får bära frukt och de kan bli redskap i Guds hand. Bed också för oss som är lärare och föräldrar att vi kan väl ta vara på möjligheterna.
Men, framför allt, tacka Gud för Pilgrimsskolan!

Text av Arne Imsen

INDOKTRINERA. Ja, det låter misstänkt. Men med tanke på alla de krafter som arbetar intensivt och metodiskt i alla miljöer och på olika nivåer för att underminera trons grundvalar och beröva människorna möjligheten att komma i beröring med och påverkas av väckelsekristen tro, verksamhet och frälsningslära, är det absolut nödvändigt att befästa trons doktriner hos kristna bekännare, och möta håglöshet och vankelmod med radikala ställningstaganden hos övertygade härolder med vision och försakelsevilja. Endast kompromisslös framåtanda kan göra frälsningsbudskapet känt bland ett religiöst drogat folk. qqq INFORMERA. Det finns inget budskap mer angeläget än det som rör sig om Jesu tillkommelse. De eskatologiska tecknen hopar sig och antikristliga men givetvis också urkristliga aktiviteter engagerar och bildar block. Den karismatiska vågen och andra parallella företeelser på andelivets område följer vi med vaksamhet och stegrat intresse. Ekumenikens breddning och utveckling ska bevakas och relationerna mellan landets statsdirigerade folkkyrka, dess statssubventionerade frikyrka och det samhälle för vilket de alltmer tenderar att degraderas till religiösa serviceorgan, måste profetiskt belysas. Kyrkornas och samfundens sociala, politiska, kulturella och ekonomiska maktsfär vidgas samtidigt som det genuint kristna uppdraget förflackas och andligheten urtunnas. Det är svåra frågor, och det väcker anstöt att ge de olika anderiktningarna rätt namn. Men vi ska våga försöket i Jesu namn. Så hoppas vi på bättre tag med rapporterna från när- och fjärrmission. qqq INSPIRERA. Bönelivet måste med nödvändighet förnyas om inte elden ska slockna hos midnattstidens evangeliska ljusbärare, och bibelstudiet måste återfå sin dominerande plats i församlingsgemenskapen. Detta måste ske på bekostnad av alla väsensfrämmande element, som håller på att befästa sina positioner under det den kristna församlingen samtidigt berövas sin rätta identitet och sitt gudomliga signum. Själavinnande och vittnesbörd är en sällsam plikt och livsbejakande förmån till frigörelse för varje frimodig bekännare. Vi åstundar att få vara med och ge andliga impulser och praktiska råd för att med den helige Andes hjälp genomföra det urkristna evangelisationsidealet, genom krossade och rörda hjärtan från man till man. Midnattsropet är ingen offerbox eller förlängd kollekthåv. I kampen mot många avarter och missbruk vill tidningen uppmuntra alla till nytestamentlig offertjänst för Guds verks fromma, lokalt och universellt. qqq INTENSIFIERA. Mänsklig heroism räcker aldrig till för att bygga upp ett Guds verk som blir bestående. Beslut och föresatser som inte är förankrade i Klippan har föga möjligheter att överleva utan konstgjord andning med gråtmild stämningsmystik eller människoförgudning. Den dukar under för den realism förverkligandet av ett gudomligt uppdrag innebär. Midnattsropet har ingenting att ge åt dagdrömmare eller hyperandliga svärmare. Vår stora önskan är fastmer att kunna inspirera var man och kvinna, ung eller äldre, till evangeliskt arbete där uppgiften fortfarande kräver mest; det lokala plan där alla lever fram det mesta av sitt liv. En andeinspirerad och uthållig och praktiskt genomförd närmission i portuppgången, bostadskvarteret och hemförsamlingen eller gruppen är den bästa garantin för framgångsrik fjärrmission, vilken ingenting annat är än en fortplantning av upplevelser och erfarenheter till medmänniskorna bortom de egna sockengränserna. I vår Konungs missionsstrategi står Jerusalem först, och den som börjar fungera enligt den mönsterbilden får snart perspektivet förlängt, ty så är Andens egen dynamik. Den expansionen är värd alla insatser, och på det sättet vill vi, medan vi väntar Jesus tillbaka, uppmuntra alla att verka så länge det givs några möjligheter. qqq IRRITERA. Ofta måste signalerna skapa obehagliga reaktioner hos de som hör dem och inte kan frigöra sig från den påträngande känslan av skuld och ansvar. Det behövs verkligen larmande väckelsesignaler och basunstötar med klart ljud. Hög stridsberedskap är anbefalld och absolut nödvändig i den totalitära maktkampen mellan ljusets och mörkrets andehärar vi alla är inkastade i. Skall denna beredskap kunna upprätthållas måste njutningsreligionen bekämpas och samhällstillvänd reformiver behandlas som förräderi mot evangelium och tron. En kristen är världsfrånvänd men absolut inte samhällsfientlig. Han väljer med omsorg operationsbas för sina insatser. Världen har flyttat sina gränser långt in i församlingslivet, och det är helt uppenbart, att det falska profetdöme, som denna sekulariserade ekumenik försett sig med kommer att göra allt vad som står i dess makt för att neutralisera verkningarna av skärande uppbrottssignaler och passivisera och hejda dem som gör sig redo för strid. Ty detta profetdöme har sina förutsättningar i en politiserad, kommersialiserad och professionaliserad religionskult, och andedöpta avfällingar är dess ideologer och inspiratörer. qqq Vi står samlade med den för sin naivitet klandrade Jesus-rörelse, som i denna tid från alla väderstreck fylkar sig kring den uppståndne Frälsaren och formerar sig till en mäktig Ordets vatten-, blod- och anderörelse, ett övernationellt pilgrimståg i smädedräkt på väg ut ur den värld som åter och åter korsfäster deras Herre och Mästare.

Det har förmodligen aldrig någon gång tidigare funnits så många tidningar, blad, nyhetsbrev och andra publikationer på den religiösa marknaden i detta land. Amatörer och proffs, med eller utan presstöd eller samhälleliga produktionsbidrag intensifierar konkurrensen om prenumeranter och annonsörer.
Man får hoppas att detta rika utbud försvarar mångfalden med alla dess uppoffringar med ökad kunskap och evighetsperspektiv.
Informationssamhället behöver verkligen en slagkraftig, öppen, fri och tydlig kristen press. —
Vad är tidningen Midnattsropet till för? Har den tidningen över huvud taget något ärende i denna tid? Vi menar det. Jag tror också att de flesta av våra läsare har samma inställning. Det som är viktigare än något annat för tidningen Midnattsropet är att ständigt påminna om och fördjupa det Kristuscentrerade budskapet om Jesu nära förestående tillkommelse och församlingens uppryckelse.
Utifrån detta centrum, det levande hoppet, vill Midnattsropet såsom församlingens härold eftersträva och proklamera en nytestamentlig mönsterbild, som är tidlös. Det har varit avgörande för oss då vi samtalat om arbete och utgivningskostnader. Vår tro på Gud har sagt oss att det är absolut nödvändigt att inte beträda kommersialismens vägar eller imitera dess metoder.
Principen: “I haven fått för intet, så given ock för intet“ måste hållas högt och obefläckad.
Tidningens finansiering ska inte ske på något annat sätt än församlingens övriga verksamhet. Därför måste dess bärarlag vara förebedjare och offrare, utan profant avgiftssystem! —
Genom uthållig förbön, offer och träget arbete, redigeras, trycks och distribueras Midnattsropet - så skapar vi nästa nummer av tidningen, tillsammans! Genom din gåva, kan vi förnya förrådet av papper och plåtar och underhålla vår lilla och delvis åldriga maskinpark, som vi sätter så stort värde på samt finansiera bekymmersamt höga portokostnader. Så fort vi når fram till det uppsatta målet, får du nästa nummer av Midnattsropet. Periodiciteten bestämmer vi på så sätt tillsammans! Vårt trosmål är att Midnattsropet skall nå sina läsare lika punktligt som församlingens närradioprogram! Välkommen som skapande och förmedlande medarbetare och läsare!
Vi behöver varandra…