Posts

Text: Berno Vidén

Det var mycket väsen omkring maranataväckelsen på 60-talet. Budskapet som förkunnades var angeläget och blev en väckarklocka för många kristna som satt fast i sina samfunds traditioner. Att väckelsen kom att bära namnet Maranata vittnar om vad som ansågs centralt och viktigt att ropa ut över Sveriges bygder, nämligen budskapet om att Jesus kommer snart! Samtidigt som stora väckelsekampanjer arrangerades på olika platser där lokalerna fylldes till bristningsgränsen så var det jämförelsevis ett fåtal som verkligen sökte en förändring på djupet av sitt kristna liv. Den gemenskap kring bibelstudier och bön, som är så avgörande för en församlings uppbyggnad, samlade långt färre deltagare. Allteftersom tiden gick utkristalliserades en skara som ville något mera än att bara bedriva mötesverksamhet. En inre längtan växte fram som så småningom kom att leda till att flera församlingsknutna Storfamiljer växte upp inom maranatarörelsen. Drivkraften var en längtan att se ett nytestamentligt församlingsliv förverkligat i vardagen, ett församlingsliv i funktion. Många gjorde uppbrott från en tillvaro med ordnad ekonomi och social trygghet, och överlät med full förtröstan sin tid, sina krafter och sina medel till Guds verk.

Broder Moti från Israel delar sitt vittnesbörd om hur han kom till tro

Jag vill här dela med er mitt vittnesbörd om hur jag kom till tro.

Jag växte upp i en judisk ortodox familj, som enda barnet, och jag hörde ytterst lite talas om Jesus. Det jag och mina kusiner fick veta om Jesus var att han var en dålig person och att han försökte stjäla alla judar. Det fick vi höra i skolan, på läger, och till och med i synagogan ibland.

Hälsning från Stina Fridolfsson

För några år sedan fick Maranataförsamlingen ärva ett litet hus i Skagersvik, Gullspång. Församlingen har en speciell anknytning till den här bygden, då troskämpen Gustav Larsson i Myrhult ville skänka sitt hus till församlingen på sjuttiotalet. Han blev hindrad av Lantbruksnämnden att ge gården till Maranataförsamlingen, och det kändes  som om Gud på något sätt ville ge revansch till Gustav Larssons minne, och för den gåva han helhjärtat gav till församlingen. Nu fick alltså församlingen ärva ett hus, bara några mil från den gård som Gustav Larsson blivit förhindrad att ge som gåva.

Intervju: Stina Fridolfsson

Greger och Marita bor i en trevlig radhuslägenhet i Vivalla, Örebro sedan tjugoett år tillbaka. Innan dess bodde båda i storfamiljsgemenskap på olika platser. Marita växte upp i ett troende hem i Dalarna och lämnade sig åt Gud som mycket ung. Hon utbildade sig till småskollärare, men då hon arbetat något år, fick hon svåra psykiska problem och orkade inte fortsätta i tjänsten. Hon åkte till Stockholm en dag, där hon stämt träff med en kamrat som skulle komma till Gamla Bro, där Maranataförsamlingen hade en cafeteria. Kamraten dök inte upp, men Marita bekantade sig med ungdomarna i Maranataförsamlingen, och så småningom kom hon att flytta in i storfamiljsgemenskapen på Blommenhof utanför Nyköping. ”Det var räddningen för mig” konstaterar Marita tacksamt.

Text: Gertrud Johansson

Paulus skriver till sin unge medarbetare och andlige son Timoteus. I sina två brev som är nedtecknade i Nya testamentet förmanar han honom på många sätt. Han varnar för kommande tider, svåra tider och ett avfall som skulle komma att ske. Detta gör Paulus för att förbereda sin unge medarbetare så att han skulle kunna bevaras och vara ett redskap åt Gud. Det gällde att bevara det rena Gudsordet från främmande läror och fåfängligt eller osunt tal. Det gällde att bevara en oskrymtad tro och förhålla sig rätt i Guds församling, sanningens stödjepelare och grundfäste.