– Vi drevs av att nå ut med evangelium!

Piratradioaktivisten och evangelisten Bertil Fredriksson berättar om erfarenheter från tiden då det var illegalt att sända radio.

Bertil Fredriksson, Långshyttan, var ivrigt engagerad i att sända piratradio.

Han berättar här om några av sina upplevelser då Televerkets pejlare och polisen var evangelisterna hack i häl.

– Vi drevs av att nå ut med evangelium, ochhade en gammal sändare som vi satte fart på och åkte med till olika platser. Jag minns då vi var i Örnsköldsvik och sände. Tidningarna skrev om det varenda dag under två veckors tid. Det gick så bra att Televerket menade att vi hade en mycket avancerad teknik som gjorde att de hade svårt att få tag på oss och stoppa sändningarna. I verkligheten var sändaren gammal och bristfällig. Någon av oss fick hela tiden sitta med en skruvmejsel och hålla strömmen igång, eftersom den hade släppt i lödningen till antennen. Mer avancerat än så var det inte.

En gång var vi uppe vid hoppbacken i Örnsköldsvik, där vi parkerade en minibuss med högtalarutrustning och antenn på taket som såg avancerat ut. Polisen for då dit och trodde att det var därifrån vi sände. I själva verket sände vi från en sommarstuga vid infarten till stan så att ljudet studsade mellan bergen, vilket gjorde det svårt för pejlarna att hitta oss.Vid ett tillfälle gick jag in på tidningsredaktionen till Vestmanlands Läns Tidning (VLT) med en liten sändare gömd i kavajfickan. Väl inne hängde jag kavajen vid entrén med sändningen igång och gick in på redaktionen:

– Hör ni att Maranata sänder igen? Journalisterna rattade genast in frekvensen på en radio och lyssnade. Vad de inte anade var att signalen bara nådde 50 meter, så dagen efter var det stora rubriker i tidningen som basunerade ut: ”Piraten är igång igen, mycket bra hörbarhet.”

– I Örebro skickade vi upp en väderballong med en sändare på som gick över hela Närke och Västmanland, och som sedan landade på flygfältet i Västerås, på landningsbanan. Den togs naturligtvis omhand under stort pådrag, och ska idag kunna beskådas på Polismuseet i Västerås.

– Jag kommer ihåg, det måste ha varit 1977 och vi hade möten i Nässjö. Det var välbesökta väckelsemöten på kvällarna, och vi hade många lyckade sändningar i omgivningarna där evangelium gick ut. Vi hade införskaffat en sändare för 10 000 kr, och den kunde man stänga av, och sätta på på någon kilometers håll, med hjälp av en annan sändare. Det innebar att vi kunde sända utan att vara på platsen, och Televerket kunde inte spåra oss. Men sen, när man skulle gå och hämta den, om de då hade hört varifrån, ifrån vilket berg, vilket område vi sände, så kunde de ju lägga ”span” på det.

– Det var så det gick till bland annat i Västerås. Tidningarna var på hugget och skrev flera artiklar som lyftes fram på löpsedlarna. De hade folk som låg och spanade, och såg oss komma för att hämta sändaren i skogen. Jag minns hur jag hoppade ur träskorna och sprang ifrån polisen, och slängde sändaren i ett buskage, men den hittade de senare med hjälp av en hund.

Jag tog mig ner till centrum för vi skulle ha möte på kvällen – och jag måste ju skaffa mig ett par skor då mina träskor låg kvar uppe i skogen någonstans. Då jag barfota kom in på Domus frågade en personal:

– Har du inga skor?!

– Nej, det är därför jag är här, svarade jag. Jag behöver skor. Har du aldrig sålt skor åt någon som behöver skor? Då skrattade hon, och jag förmodar att hon nästa dag i Vestmanlands Läns Tidning läste om Piraten som ”hoppade ur träskorna och sprang ifrån polisen”.

– Ja exemplen är många och berättelsen kan göras lång då vi ju piratsände på så många platser. Det var i Örebro, Motala, Jönköping, Göteborg, Nässjö och flera andra orter, och ofta inbjöd vi till väckelsemöten på de olika platserna i samband med sändningarna. Dessa väckelsemöten drog mycket folk från trakten, och vi brann för att nå ut med evangelium.

En anledning till att vi sände på det här sättet var även att Sveriges Radio hade monopol, och det fick vi vara med att bryta. Yttrandefriheten var ett viktigt argument i dessa aktioner.

I samband med en av våra piratsändningar intervjuades dåvarande utbildningsminister Jan-Erik Wikström av en tidning om det som pågick, varpå ett samtal utspelade sig:

– Hörs det bara i Västerås? undrade Wikström.

– Ja, fick han till svar, bara i Västerås, och de stör inte någon annan. De har en egen kanal som de sänder på, och det ligger en bit ifrån Sveriges Radio så det stör inte på något sätt. Efter detta svar av journalisten säger Wikström:

– Då borde alla föreningar ges möjlighet att sända radio. Detta ledde sedermera till att Wikström lyfte frågan i Riksdagen, med närradion som resultat.

– Det var en spännande och intressant tid, fortsätter Bertil, tänk att genom Piratradion Utanför lägret kom tanken och idén om närradion i Sverige, och Radio Maranata lyssnar jag på varje dag.

Föregående inlägg Kristus är lagens uppfyllelse
Nästa inlägg Piratradion bidrog till att bryta radiomonopolet

Relaterade inlägg