Sabotage mot skapelseordningen

Appell av Yngve Stenfelt

Är det möjligt att förstå människan och hennes tillvaro? För att inte famla i mörker utan få tillförlitlig upplysning behöver vi gå till Bibeln. Den säger oss att det finns en underbar plan med människan; att hon ska ha ett innerligt gudsförhållande, en gemenskap med Gud.

När man tränger in i Guds rådslut, Guds plan med människan, så blir man gripen i sitt inre. Man förstår att livet handlar inte bara om att födas och dö, inte bara om att vara barn, ha sin ungdomstid, medelålders, ålderdom och sedan inget mer. Det handlar inte bara om utbildning, karriär och pension. Nej, här finns en början och en fortsättning som går rakt in i evigheten. En början med en födsel, men redan innan födseln har en befruktning ägt rum. En förbindelse mellan man och kvinna. Där börjar livet, som kulminerar med födsel när människan träder ut i dagens ljus.

Att sabotera denna process är en mycket allvarlig sak. Det är ett sabotage mot Gud. Tänk dig in i vilken balans Gud har lagt ner i skapelseverket. Det finns ungefär lika många män som det finns kvinnor. Två kön som till antalet är ganska lika. Vad är detta? Jo, det är Guds balans i skapelsen. Här har människan försökt att sabotera under historiens gång och det sker fruktansvärda sabotage också i vår tid.

Vi kan läsa om barnamördarna Farao och Herodes som var ute efter de nyfödda gossebarnen. I vår tid är sabotagen i synnerhet inriktade på flickfoster. Ja, allt dödande är fruktansvärt allvarligt och det är ett sabotage mot livet. När Farao ville kasta de nyfödda gossebarnen i Nilfloden så begick han en fruktansvärd synd. En synd som icke blev ostraffad. När straffet uttalas så säger Gud:

Du skall säga till farao: Så säger Herren: Israel är min förstfödde son, och jag har sagt till dig: Släpp min son, så att han kan hålla gudstjänst åt mig. Men du har inte velat släppa honom. Se, därför skall jag döda din förstfödde son” (2 Mos 4:22-23).

Farao ville inte släppa folket, men i den straffutmätning som sker så tar Gud hänsyn till vad som har skett med barnen, gossebarnen i det flydda. Samma straff som drabbade Israels barn drabbar nu Farao och hans barn. Man kan aldrig komma undan med makt och styrka utan här gäller gudsfruktan och rättfärdighet.

Så fanns det då ett par Gudfruktiga kvinnor som räddade Mose liv och historien fick sin gång, helt annorlunda än vad Farao hade tänkt sig. Historiens gång är efter Guds plan med ett folk, frigjort från Egyptens tvång och dess inflytande. Ja, Gud han låter inte gäcka sig, ty vad människan sår det skall hon också skörda.

När Paulus i Romarbrevet 1, detta högintressanta kapitel, presenterar Guds evangelium så skriver han:

Jag skäms inte för evangelium. Det är en Guds kraft som frälser var och en som tror, först juden och sedan greken. Rättfärdighet från Gud uppenbaras i evangelium, av tro till tro, som det står skrivet: Den rättfärdige skall leva av tro (Rom 1:16-17).

När rättfärdighet från Gud uppenbaras så får vi evangeliets grundlag; av tro till tro. Den rättfärdige skall leva av tro. Men i gudsuppenbarelsen så finns också uppenbarelsen av Guds vrede över synden.

Guds vrede uppenbaras från himlen över all ogudaktighet och orättfärdighet hos människor som i orättfärdighet undertrycker sanningen. Det man kan veta om Gud är uppenbart bland dem, Gud har ju uppenbarat det för dem. Ända från världens skapelse ses och uppfattas hans osynliga egenskaper, hans eviga makt och gudomliga natur genom de verk som han har skapat. Därför är de utan ursäkt. Fastän de kände till Gud, prisade de honom inte som Gud eller tackade honom, utan förblindades av sina falska föreställningar, så att mörkret sänkte sig över deras oförståndiga hjärtan. De påstod att de var visa, men de blev dårar. De bytte ut den odödlige Gudens härlighet mot bilder av dödliga människor, av fåglar, fyrfotadjur och kräldjur (Rom 1:18-23).

Vi ser hur Paulus refererar till skapelsen och gudomshärligheten som blev synlig i och med skapelsen. När han sammanfattar denna bild med människan utan Gud så konstaterar han att de inte ansåg det var något värt att ta vara på sin kunskap om Gud. Denna bortvändhet från Gud får sitt synliga uttryck i en kollision med Guds skapelseordning. Jag läser vidare i texten:

Därför utlämnade Gud dem så att de följde sina egna begär och bedrev allt slags otukt och förnedrade sina kroppar. De bytte ut Guds sanning mot lögnen och tog sig för att dyrka och tjäna det skapade i stället för Skaparen, han som är välsignad i evigheter, amen.
Därför utlämnade Gud dem till skamliga lidelser. Deras kvinnor bytte ut det naturliga umgänget mot det onaturliga. På samma sätt övergav männen det naturliga umgänget med kvinnan och upptändes av begär till varandra. Män bedrev otukt med män och fick själva ta det rättvisa straffet för sin förvillelse.
Och eftersom de inte ansåg det vara något värt att ha kunskap om Gud, utlämnade Gud dem åt ett ovärdigt sinnelag, så att de gjorde sådant som är mot naturen. De har blivit uppfyllda av allt slags orättfärdighet, ondska, girighet och elakhet, de är fulla av avund, mordlust, stridslystnad, svek och illvilja. De skvallrar och förtalar, de hatar Gud och brukar våld. De skrävlar och skryter och tänker ut allt ont. De lyder inte sina föräldrar, är oförståndiga och trolösa, kärlekslösa och hjärtlösa. Sådant gör de, fastän de mycket väl känner till Guds rättvisa dom, att de som handlar så är värda döden. Ja, de samtycker också till att andra gör det (Rom 1:24-32).

Ogudaktighetens ursprung i orättfärdighet är en fruktansvärd företeelse. Låt mig nu ta en bild om att köra mot rött ljus. Du kommer och kör och det blir gult, och när du är mitt i korsningen så blir det rött, men du kör vidare. Nästa gång händer samma sak, och så fortsätter det om och om igen. Sedan skiftar ljuset när du är på linjen, men du tänker att du klarar det och kör över korsningen. Så utvecklar du en vana att det röda ljuset egentligen inte betyder så mycket. Inte heller det gula –varningssignalen. Det går bra en gång, två gånger och flera gånger, men helt plötsligt är olyckan ett faktum. Vad har hänt? Reglerna visade sig ha en betydelse, men nonchalansen mot det gula varningsljuset och mot det röda stoppljuset ledde till olyckan. “De ansåg det inte vara något värt att ta vara på sin kunskap om Gud”, läste vi. På olycksplatsen gäller inga ursäkter.

Sabotaget mot skapelseordningen som bottnar i ogudaktighet och orättfärdighet hos människor, som i orättfärdighet undertrycker sanningen för med sig fruktansvärda konsekvenser för människan, för folket. Vi lever i en kultur med upp och nervända begrepp, där otrohet är bättre än trohet, där skilsmässa är bättre än äktenskap, där abort är bättre än födande, där homosexualitet är bättre än förbindelsen mellan man och kvinna. Synden i sin mognadsprocess håller på att nå sitt mål – döden.

Varför är det så nödvändigt att se tillbaka på begynnelsen, på skapelsen? Vi behöver så innerligt väl se att vi är inte en produkt av tillfälligheter utan vi är ett uttryck för Guds skapelsetanke, från Guds skapelsehand, från hans levande, förblivande ord. Ett rådslut med förblivande destination; evigt liv eller evig förtappelse. Den Gud som skilde ljuset från mörkret på skapelsens första dag, han kommer också, som i den bild Jesus delgav oss i Matteus 25, skilja fåren från getterna, den rättfärdige från den orättfärdige, den frälste från den ofrälste, den som har Sonen och den som icke har Sonen. Vilket svalg är människans slutmål – svalget mellan himmel och helvete. Därför blir min appell: fly för ditt livs skull och se dig inte tillbaka. Fly från Sodoms brinnande inferno till säkerheten hos Jesus Kristus.

Sodomskulturen präglas av begärelsens låga men den kommer också att uppleva hur elden faller ner med ödeläggelse från himlen. Ty omöjligt är att syndaren ska kunna bestå i domen. Det måste till en frälsningsupplevelse, att Jesus får greppet om dig och din själ, förrän ungdomens röda kinder bleknar och karriärens framfart har stannat upp, och innan pensionens sista utbetalning har ägt rum. Ja, du förstår, jag talar om döden. Denna omutliga verklighet. Det är människan förelagt att en gång dö och sedan dömas.

Det finns ett folk som med frimodighet kan träda fram vid domen. Vilka är det och varifrån har de kommit? Jo, dessa är de som komma ur den stora bedrövelsen, som har tvagit sina kläder och gjort dem vita i Lammets blod. Just därför står de inför Guds tron och tjänar honom dag och natt. Du har väl tvagit dina kläder och gjort dem vita i Lammets blod? Du har väl upplevt denna Kristi rättfärdighet, en rättfärdiggörelse som kommer genom tro på Jesus.

Härligheten från Gud gick förlorad för oss människor genom synden. Romarbrevet 3:23 uttrycker det så här: “Alla har syndat och saknar härligheten från Gud.” Här ligger hela förlusten. Synden berövade oss Guds härlighet. Adam och Eva, de första människorna här på jorden var omgivna av denna härlighet. Visserligen var de nakna men de blygdes icke för varandra. Där fanns ingen brist och ingen saknad utan de var fyllda och omstrålade av Guds härlighet. Men syndafallets nakenhet är en helt annan. Efter det förödande syndafallet öppnades bådas ögon och de blev varse att de var nakna. Berövade härligheten från Gud stod de nu med en nakenhet som det inte gick att leva med. Det var dödens betingelser som rådde och de försökte att reparera skadan med fikonlöv som de täckte sig med, men när Gud kom i lustgården mot kvällningen så visade sig det ohållbara i denna egna rättfärdighet. De flydde undan Gud, men Gud fann dem i sin uppsökande kärlek. Det resulterade i att innan de sändes vidare i livets strapatser, blev de klädda i skinn. Blod hade flutit.

Detta pekar fram emot det iklädande som skulle äga rum, icke med skinn av djur, men med Kristi rättfärdighet. Ett iklädande av Kristus själv, där han blev försoningen för människans synd. En rättfärdighetsdräkt som gäller inför domen och inför Gud. Detta iklädande kostade Jesus allt. Han avklädde sig gudomshärligheten för att i sin uppsökande kärlek komma till oss i tjänarskepnad, i människogestalt, för att dö på korset för våra synder och uppstå på tredje dagen för vår rättfärdiggörelses skull.

I denna härlighet som här bryter fram i Kristus, så får vi ännu en referens till skapelsen, då det heter:

Ty Gud som sade: “Ljus skall lysa fram ur mörkret”, han har låtit ljus lysa upp våra hjärtan, för att kunskapen om Guds härlighet, som strålar fram i Kristi ansikte, skall sprida sitt sken (2 Kor 4:6).

Skenet från Jesu ansikte är så strålande att allt annat bleknar i jämförelse. “Vi såg hans härlighet, en härlighet som den enfödde har av Fadern, och han var full av nåd och sanning” (Joh 1:14). Ingen ogudaktighet, ingen orättfärdighet, inget undertryckande av sanningen i orättfärdighet, utan en utstrålning från det eviga livets klara källa, i Honom.

Ja, full av ljus och härlighet går du fram från segerbytenas berg. Vilket berg är det? Golgataklippan, där den eviga segern vanns över all ogudaktighet, orättfärdighet och över all synd. Platsen där ormens huvud blev krossat av kvinnans säd. Platsen där syndaren kan få nåd och ingå i livet.

Föregående inlägg Den bortglömda parusin och det fördunklade hoppet
Nästa inlägg “Vad vill du här?”

Relaterade inlägg

Subscribe
Notify of
guest
0 Comments
Inline Feedbacks
View all comments
0
Would love your thoughts, please comment.x
()
x