fbpx

Storfamiljen i församlingen – ett bönesvar

Vittnesbörd av Karin Vidén

Storfamiljen i församlingen, en tillflyktsort och ett härbärge under pilgrimens vandring. En konkret plats, ja ett hem för den som behöver daglig syskongemenskap.

Vi har hört vittnesbörden från många som uttryckt hur denna så speciella gemenskap kommit att vara räddningen i en svår livssituation, under de första stapplande stegen på frälsningens väg, och hur storfamiljen vidare blivit ett med hela livet. Om livssituationer skapat distans så vet man ändå var man hör hemma, och var det alltid finns en öppen dörr. Syskongemenskap i vått och torrt, under gråa som ljusa dagar föddes fram på Ordets grund, och en ny gemenskapsform växte fram mitt i församlingen.

Jag minns så väl, året var 1978 och jag fick min första kontakt med Maranataförsamlingen, vilket skulle leda fram till ett liv i församlingens liv och gemenskap.

Min kristna tro och övertygelse hade jag med mig sedan barndomen då söndagsskola och kvällsbön var självklarheter; att Gud fanns var en sanning omöjlig att ifrågasätta. Han fanns! Som tioåring kom jag i kontakt med Filadelfiakyrkan i min hemstad Karlstad, och där blev jag frälst. På knä vid första bänken rann tårarna då pastor Per Thörnqvist bad för mig, medan strängmusiken sjöng ”Vitare än snö, två mig i det dyrbara blodet, att vitare jag bliver än snö”, och kommer aldrig att glömma pastorns ord då han tackade Gud för att mitt namn nu var skrivet i Livets bok. Det gav tioåringen en minnesbild som burit genom svårigheter i livet; mitt namn är skrivet i Livets bok. Där blev jag frälst, och två år senare döpt i samma kyrka av Bo-Anders Stenstrand. Inför hela församlingen frågade han mig varför jag ville bli döpt, och mitt svar löd: ”Det står i bibeln att den som tror och blir döpt ska vara frälst. Det vill jag vara.”

Åren gick och jag växte. Det blev utbildning, kvällskurser, arbete, kompisar, dock utanför kyrkan eftersom jag aldrig riktigt fann min plats inom kyrkans ramar. Det var mycket friluftsliv i min värld, med cykelsemestrar, vandringar, träning, hundar, hästar … ja listan kan göras lång på alla dessa intressen som berikade, men som också slukade mycket tid. Mitt intresse för församlingen svalnade bort, men jag drogs fortfarande ofta till tisdagskvällarnas bönemöten i ”lilla salen”; genuina bönemöten på knä där min bön ofta var ”Herre led mig din väg”. Läste också troget min bibel, några kapitel om dagen var standard. Då jag vid ett tillfälle kom till Apostlagärningarna och den enorma beskrivningen av den första församlingen, började bibelordet tala till mig på ett märkligt och överraskande sätt, ja det blev levande. ”Alla troende var tillsammans och hade allting gemensamt. De sålde sina egendomar och allt vad de ägde och delade ut till alla, efter vad var och en behövde. Varje dag var de endräktigt tillsammans i templet, och i hemmen bröt de bröd och höll måltid med varandra i jublande, innerlig glädje. De prisade Gud och var omtyckta av allt folket. Och Herren ökade var dag skaran med dem som blev frälsta.”

Vad var detta? Varför såg jag inte detta i den kristna miljö jag hade omkring mig? Varför finns inte detta idag, blev min djupa fråga, och jag kunde inte gå vidare i min bibelläsning under en tid eftersom detta ord gripit mig så oerhört. Mina tankar levde i Apostlagärningarna och jag kunde likasom inte få ro och fokus för annan läsning, och visste inte hur jag skulle få svar på mina frågor.

Tiden gick, och så kom den där morgonen; min vana trogen bläddrade jag fram till ”Kyrkor och Samfund” i Nya Wermlands-Tidningen (NWT) som jag vecklat ut över halva köksbordet; ja de var stora på den tiden morgontidningarna. Filadelfia, Baptisterna, Missionskyrkan – ja det var en del annonserat, och även en del gemensamt i alliansmöten som blivit mer och mer vanligt. Så fick jag se den! En ganska liten enspaltig annons med rubriken ”Barnuppfostran”. Arne Imsen skulle tala i KFUM och det var Maranata som inbjöd.

Rubriken om barnuppfostran var det som fångade mig eftersom jag var förskollärare och jobbade i barngrupper, så utan just den rubriken hade jag möjligen inte brytt mig så mycket om annonsen. Visste genom mina äldre systrar att det fanns en församling som hette Maranata, men var inget jag brytt mig speciellt mycket om tidigare, och hade ingen aning om att det fanns en grupp i min egen stad.

Kvällen kom och jag infann mig på mötet. Satte mig ganska långt bak och insåg efter en stund att de flesta verkade känna varandra, och att jag nog var den enda utomstående.

Arne Imsen talade och det var intressant. Det som fick mig att verkligen fundera var att ting han sa som jag utifrån min både profession och mitt allmänna tyckande ansåg vara så fel och förlegat, ändå någonstans från mitt inre fick ett ”amen”. Vad var nu detta? Något inom mig avslöjades, åtminstone inför mig själv.

Efter mötet presenterades jag för Imsen och han frågade vänligt: Vad sysslar du med då?

Jag svarade att jag var förskollärare och jobbade på ett daghem, som det fortfarande hette på den tiden, varpå jag förväntade mig att från pastorn jag hade framför mig få höra ett omsorgsfullt ”Så roligt, Gud välsigne dig!”. Men så sa han inte. Svaret jag fick var egentligen en fråga, än mer omtumlande än den förkunnelse jag lyssnat till: ”Hur länge till ska du vara det då?”

Så abrupt, men så mitt i prick – och mitt fullständigt överraskade svar blev att ”jag vet inte”.

Mötte storfamiljen som fanns i Karlstad och fick ännu fler frågor, men även där ett inre amen som stöd för min fortsatta kontakt med dessa syskon i Herren, som sedermera ledde fram till mitt uppbrott och jag blev en del av denna för mig så nya gemenskap.

Jag förstod efter en tid att denna gemenskap var Guds svar på mina böner, ja ett svar på mina frågor angående Apostlagärningarnas undervisning om allting gemensamt. ”Skaran av dem som trodde var ett hjärta och en själ, och ingen enda kallade något av det han ägde för sitt, utan de hade allt gemensamt. Med stor kraft frambar apostlarna vittnesbördet om Herren Jesu uppståndelse, och stor nåd var över alla. Ingen av dem led någon nöd. Alla som hade jord eller hus sålde vad de ägde och bar fram vad de hade fått för den sålda egendomen och lade ner betalningen för apostlarnas fötter. Och man delade ut åt var och en efter vad han behövde.”

Det som i förstone grep mig i denna gemenskap jag mött var enkelheten, innerligheten och en gemensam önskan och längtan hos var och en att tjäna Gud och betjäna varandra med detta Guds ord som förebild. Ett liv i utgivande.

Åren har gått, och under olika tider har storfamiljen utformats på olika sätt beroende på yttre omständigheter, både rent geografiskt och utifrån skilda försörjningsgrenar, men den inre kärnan och drivkraften har alltid varit: Kristus – vårt härlighetshopp.

Det evangeliserande och missionerande syftet har genom åren funnits där som en självklar och absolut inriktning; att genom allt det vi som enskilda och som församling företar oss, handlar det om att om möjligt vinna någon människa för Gud. Ett bärande och vägledande fokus.

Storfamiljen i församlingen är ingen speciell och exotisk företeelse, fastmer en jordnära vardaglig gemenskap men med uppdrag att vinna människor för Gud och ett evigt väl. Dess funktion är att ha en öppen dörr för den som behöver dess skydd, och för den som är svag. Den kan betyda balsam för den som är sargad, frid för den orolige och tröst för den som sörjer. I församlingens dagliga gemenskap där syskon kommer tillsammans i Jesu namn finns glädje för den sorgsne och uppmuntran för den uppgivne. Trots mången gång ett tillsynes ynkligt och torftigt yttre arrangemang finns där ett bärarlag i bönens tjänst, många gånger i det fördolda i kammaren, men i full aktion och funktion; gemenskapens grovarbetare. Och hur stor är inte rikedomen att varje dag tillsammans få söka sig till Källan, det dagliga samlandet omkring Jesus – han som är en hjälp i nöden väl beprövad. Där i bönen och lovprisningen möts vi upp varhelst vi befinner oss på vår jord. Där får vi erfara detta förunderliga sammansvetsande kitt – Jesu kärlek! Att mitt i vardagsbestyr och problemlösning möta varandra och få erfara hur trots olikheter och skilda personligheter så är det överbryggande likväl att tillsammans få varaen motvikt, ett spänningsfält; att möta Jesus i varandra: Så människor kan ”se hur de älskar varandra” mitt i det människofientliga samhällsklimat som råder, där kärleken hos de flesta har kallnat.

Jag har fått erfara hur storfamiljen i församlingen är ett hem för ung och gammal.

Under 70-talet väcktes frågan om barnen och skolan, vilket ledde fram till att föräldrar sökte finna vägar för att ge barnen en kristen undervisningsform inom församlingen. Man sökte sig fram för att finna lösningar. ”Enskild undervisning i hemmet” i dåvarande skollagen kom att bli det första trevande steget, med framtidsplanen att starta en Enskild skola, men då skollagen alltmer aktualiserades i samtal och planeringar, fann man plötsligt en ganska bortglömd paragraf i skollagen som gav rätt för föräldrar att hemundervisa. Detta kom att bli vändpunkten. Flera av församlingens föräldrar tog fasta på denna möjlighet och hemundervisningen, under arbetsnamnet Pilgrimsskolan, var ett faktum i och med läsåret 77/78. Denna form av undervisning i församlingens hägn kom att visa sig vara till stor välsignelse för familjer och församling, för storfamiljer på olika platser där alla generationer levde sina dagar tillsammans.

Om detta stora och mycket angelägna steg som många föräldrar under åren tagit kan skrivas mycket, och jag kan rekommendera att läsa artiklar ur Midnattsropet som noga följt utvecklingen då skolmyndigheter och andra myndigheter sökt sätta käppar i hjulen. Under flera år därefter kunde familjer dock arbeta ganska fritt med hemundervisning och vissa stadsdelsnämnder och rektorer uttryckte sig även positivt, medan andra fortsatt förfärades.

En för de flesta som antog denna utmaning nödvändig satsbräda, var just storfamiljen. Ett gemensamt vardagsliv med gemensamt arbete och ekonomi, gemensam planering etc. gjorde denna så omfattande pionjärsatsning genomförbar. Familjer slipades mot varandra, stöttade varandra, och allt med syftet att ge barnen en fast grund att stå på genom livet.

Åren gick och det svenska skolväsendet genomgick förändringar i takt med hela samhället, vilket i sin tur till sist genom ny skollag år 2010 satte punkt för tillåten hemundervisning.

Familjer med skolpliktiga barn flyttade då till Åland där hemundervisning är tillåten för att kunna fortsätta detta så angelägna, medan andra på grund av skilda orsaker såg det svårt att lämna landet och hemförsamlingens nära gemenskap med sina barn. Man utsattes då för ekonomiska påtryckningar genom höga vitesförelägganden och sociala utredningar, och fick lov att överge hemskola som undervisningsform. Gud vet och han känner de sina. Genom allt är han trofast, och för den som älskar honom samverkar allt till det bästa.Var med i bön och tacksägelse för alla dessa barn och unga vi alla har omkring oss och i våra hjärtan.Det inte vi förmår, förmår han.

Vår tid är som ingen annan tid. Ondskan tilltar och vi erfar bokstavligt och konkret hur unga och gamla i djup ångest står ”rådlösa vid havets och vågornas dån”; ja vi oroas i vårt inre inför den framtid vår värld går till mötes; den värld som den idag unga generationen ska hantera.

Dock finns den kristna församlingens hopp levande och konkret: Snart kommer Jesus i stor makt och härlighet! Församlingen ska lyftas upp, Herren till mötes! Kom Herre Jesus! Maranata!