196001

Arne Imsen

Äntligen har alla formaliteter ordnat sig för våra vänner Margaretha och Gunnar Eklund, och de står nu färdiga att tillsammans med sönerna Robert och Peter, resa till Kenya. Omkring den 20 november skall de lämna älskat fosterland för att bege sig till det sjudande Afrika. Kallelsens eld brinner, så inget har kunnat hindra dem att gå åstad för att bärga in den mognande skörden förrän Jesus kommer.

Örebro Fria Församling känner det som ett stort nådesuppdrag att få sända dessa älskade vänner med frälsningens förvandlande budskap till ett sökande och längtande folk. Låt oss bilda en bönekedja kring våra missionärer. Det är ingen numerärt stor församling, som har åtagit sig det ekonomiska ansvaret för Eklunds, men vi har förnummit Guds kallelse och vågar icke dra oss undan. I trohet mot den Herre, som har verkat fram detta beslut, vill Vi göra vårt allra bästa. Vår uppdragsgivare har lovat vara med alla dagar in till tidens ände, varför vi med full tillförsikt går in i denna välsignade ansvarsställning. ”Gud med oss!”

MARGARETHA och GUNNAR EKLUND VITTNAR OM SIN KALLELSE

Redan i tidiga år av en människas liv uppstår den stora frågan om vilket yrke man är mest lämpad för. I våra dagar läggs det ner mycket arbete för att vägleda de unga. Goda råd är av stor betydelse om man skall lyckas som människa i det moderna samhället.

Det står ett ord i Bibeln som har hjälpt mig under mina pojkår. Mina föräldrar tillämpade det. Så här står det: ”Vänj den unge vid den väg han skall gå, så viker han ej därifrån när han blir gammal.” Ordsp. 22: 6.

En syster vittnar:

För att förhärliga och upphöja namnet Jesus vill jag avlägga mitt vittnesbörd och berätta vad han har gjort i mitt liv.

I över två år har jag lidit av kärlkramp i hjärtat och besvärats av mycket svåra anfall. Jag blev så försvagad av detta, så jag orkade knappast gå. Min sjukdom gjorde mig mycket beroende av medicin. Till detta kommer att jag också led av magsår och hade mycket svårt att äta riktig mat. För mig såg det ut som om jag endast hade att vänta få flytta hem till Gud. Men i februari i år grep Gud in och botade mig. Det blev en ögonblicklig förvandlig och all värk och smärta försvann. I dag kan jag sköta ett arbete. All äran till Jesus!

Så talade T. B. BARRATT 1918:

”Dragen ut från henne, I mitt folk!"

En mansålder har förflutit sedan pingstväckelsens pionjär i Norden uttalade nedanstående sanningar. Vi är förvissade om, att de säger lika stor aktualitet idag och tror det vara synnerligen gagneligt, att i denna tid, då församlingslivet i många fria församlingar förlorat så mycket av sina ursprungliga karaktärsdrag, ställas inför detta allvarliga våckelserop. Red.

Det är med dessa ord Herren uppmanar sitt folk att lämna Babylon. Namnet är en hemlighet (Upp 17: 5), men närmare beskriven är hon ”mor till skökorna och till styggelserna på jorden”. Hon var ”drucken av de heligas blod och av Jesu vittnens blod” då Johannes såg henne, och han förundrade sig storligen. Hon satt på vilddjurets rygg ”klädd i purpur och Ascharlakan och glänste av guld och ädla stenar och pärlor”, men i sin hand hade hon ”en gyllne kalk, full av styggelser och av hennes otukts orenlighet”. Det är den avfa’lliga församlingen, som .har friat till världens gunst och auktoritet för att kunna behålla sin maktställning i världen. Den låter sig bindas av världsliga myndigheter och ledas av världslig makt. Den underor-dnar sig orättfärdiga och köttsliga bestämmelser för att kunna upprätthålla sin maktställning.

Lewi Pethrus

Taget ur kapitlet Andligt rus i boken Hänryckningens tid.

Det som kritiker älskat att kalla extas ibland oss har vi kallat för gripenhet och hänförelse.

Vad denna företeelse betytt förpingstväckelsens framgång, är inte möjligt för den oinvigde att fatta.

Att denna segertro och frälsningsfröjd ibland tagit sig överdrivna uttryck är också helt naturligt. Där Gud kommer med sin makt och kraft, där riskerar man alltid att hamna i svärmeri. Svärmeri att. det existerar, att det finns, att en levande kristen och en levande församling kommer i förbindelse med det, det bevisar bara, att det finns värme och liv. En kristen församling, som aldrig har någon fara för svärmeri, den är icke tillräckligt varm. Den har för låg andlig temperatur. Det står i Skriften, att Vi skall vara brinnande i anden.