200602

I detta nummer tas upp bl.a. om katoliceringen som pågår inom svensk frikyrklighet.

Ledare av Berno Vidén

Under årtusenden har människor dragits till religioner av olika slag. Gemensam nämnare, oavsett vilka kulturer eller folkslag det handlar om, tycks vara att det finns ett omättligt behov av att mystifiera och materialisera föremålet för sin religionsutövning, något som tar sig mångahanda uttryck. En trend som är på stark frammarsch i våra dagar är bruket av sakrala föremål i en form av katolicism som sträcker sig långt utanför den organiserade katolska kyrkan med säte i Rom.
Aposteln Paulus brev och reseskildringar, nedtecknade av Lukas, visar på vilken kamp den urkristna församlingen hade för att stävja de grupper av lagbundna messianska judar som frenetiskt sökte införa en gammaltestamentlig gudstjänstordning i församlingen. Paulus själv praktiserade vid vissa strategiska tillfällen renlighetsceremonier som fanns för det judiska folket, något som bl.a. visar sig då han vid sitt sista besök i Jerusalem åtar sig ansvaret för fyra av församlingens bröder vilka ska genomgå en reningsprocess i templet. Av vilken anledning är det då han samtidigt varnar församlingarna för ett lagiskt väsende och grundligt går tillrätta med de bröder som vill återinföra lagiskheten att gälla för de, hedningar och judar som ansluter sig till församlingarna? - Det förundrar mig att I så hastigt avfallen från honom… Så drastiskt och allvarligt förmanas galaterförsamlingen. Väl insatt i de ceremonilagar Paulus själv tidigare försvarat till det yttersta inser han faran av att fastna i religiösa traditioner, och synen på att dessa skulle utgöra ett villkor för frälsningen. Istället för att uppenbara Kristus, läggs ett täckelse över evangeliet, något som för församlingen innebär ett nytt träldomsok. En bra bit in i 100-talet fanns ännu ingen antydan om att församlingens ledning skulle ha intagit en sakral ställning i likhet med kultpräster inom judendom och hedniska religioner, men redan under andra århundradets senare del hade stora delar av den tidigare fria urkristna församlingen lagts under en centralt styrd kyrkoledning med auktoritativa anspråk och en hierarkisk ordning där en begynnande magisk-mystisk föreställning till sakramenten kunde skönjas. Bruket av altarbord och uppförandet av kyrkobyggnader kom som en konsekvens av dessa avsteg. Den gammalkatolska kyrkan bär alltifrån sitt ursprung en stark prägel av ett judaistiskt ämbets- och offertänkande, med åberopande av Gamla testamentets judiska förebilder. I urkristendomen däremot finns inga som helst spår efter offerpräster med heliga rum och altaren.Påvekyrkan i Rom gör stora anspråk på att vara det enda giltiga redskapet för vägen till frälsning, såsom förvaltare av sakrala ämbeten och kultakter. Utanför kyrkan finns ingen frälsning, är ett slitet uttryck men samtidigt utgör det en stomme i påvekyrkans lära. Eller som biskopen Ciprian av Kartago uttryckte det under 200-talet: “Den som inte håller Kyrkan som moder kan inte ha Gud som fader.” Läran byggs sedan upp utifrån den teorin att Kyrkan genom sin kyrkliga succession står som förvaltare och förmedlare av nådamedel och dem förutan kan ingen uppnå frälsning.Bruket av sakral och ceremoniell gudstjänstutövning är på stark frammarsch i våra dagar. Långt utanför den organiserade katolska kyrkans sfär söker sig människor antingen in i karismatiska rörelser eller också in i starkt lagbundna ceremonier. Man söker oftast yttringarna, atmosfären och upplevelserna, något som i sig vittnar om den andliga hunger som finns representerad i dagens avkristnade samhälle. Det är också ett tecken på avsaknad av sann biblisk kunskap. Utan att följa den bibliska principen att pröva allt inför Guds eget ord, låter många sig vilseledas av sina samfunds ledare då de i sin maktposition förför sina intet ont anande skaror.Hur är det exempelvis möjligt att en bok utgiven av Livets Ords förlag, som på ett lättsinnigt sätt tar upp nattvarden och förvandlar den till en sakral offermåltid, kan spridas utan hörbara protester från de kristna leden? I boken, som för övrigt kommenteras på annan plats i det här numret av Midnattsropet, går författaren så långt att han förespråkar bruket av invigda altarbord och krucifix, vilket inte kan ses som något annat än ett markant avsteg från den urkristna församlingens och senare tiders väckelsepionjärers distinkta förkunnelse. Samtidigt visar utvecklingen på ett närmande till en teologi och ett kyrkoväsen Bibeln varnar för.
- Detta är din Gud! Uttrycket återkommer vid några tillfällen under Guds folks bibliska historia. Det handlar om ett avfall då gudsbilden förvrängts och visualiserats genom invigning av objekt ämnade för tillbedjan. På liknande sätt ser vi idag hur tyngdpunkten flyttas från honom som ska ha all vår tillbedjan till att mer handla om en återgång till ett katoliserat gudstjänstliv. Det verkar som att man i delar av svensk frikyrka står redo återinföra en lära som ligger snubblande nära den mässoffersteologi som dagligen praktiseras av inte mindre än 400.000 katolska präster runt om vår jord, då dessa i sitt ämbete genom att höja upp bägaren med nattvardsvinet menar sig förvandla materian till Jesu kropp. Med andra ord korsfäster man Jesus på nytt 400.000 gånger dagligen. Väckelsepionjärerna lade ner mycket energi för att gå emot den magi som kyrkan i samband med nattvarden ägnade sig åt. - Detta är din Gud! Rubriken kan med rätta sättas över fler områden i många av dagens kyrkliga miljöer. Fokus läggs alltmer på kyrkorummet, utsmyckning, helgonbilder, krucifix, sjuarmade ljusstakar och andra sakrala föremål. Det blir allt vanligare att till och med pingstpastorer kläder sig i prästerlig utstyrsel, kanske för att inte känna sig alltför simpla vid sidan om sina högkyrkliga kollegors rikt utsmyckade ämbetsskrudar. Det för inte tankarna till Bibelns Kristus, utan snarare till en kyrklig förvanskning av det ursprungliga evangeliet. Fokus hamnar istället i själva religionsutövandet och dess prål.Katolsk lära skiljer mellan tre grader av tillbedjan, varav den högsta, latría, endast får tillägnas Gud. Det budskapet låter sig höras och tas väl emot i många ekumeniska sammanhang. Men vid en närmare studie av hur denna tillbedjan ska gå till, framgår att det katolska prästerskapet genom sin magiska makt överför denna gudom till nattvardens sakrament (eukaristin) och varje långfredag förvandlas även krucifix där Jesus finns avbildad till Jesus bokstavligen. Exempelvis då några av Stockholms frikyrkor under den gångna påskhelgen gick ut i gemensam procession tillsammans med Katolska kyrkan och man ställde upp ett krucifix mitt på Sergels torg som man knäböjde inför, så handlade det om en regelrätt tillbedjan av just det krucifixet såsom gud.Ett tredje element som i den romerska kyrkans teologi tillägnas den högsta graden av tillbedjan är förmodade reliker av Jesu kors, eftersom dessa varit i fysisk beröring med hans kropp.För den allmänt praktiserande katoliken skiljer sig vardagsutövandet av tron mycket från det teoretiska planet. Exempelvis har Maria, Jesu moder, en långt mer framskjuten plats i katolikens liv än vad dagens katolska teologer vill göra gällande. Maria är för dem i praktiken vägen till Kristus på samma sätt som Kristus är vägen till Fadern. Ingen kan komma till Kristus utan att först möta hennes nåd. Hon anses även vara himmelens drottning och Guds moder och så sent som 1950 fastställde påvedömet dogmen om att Maria kropp undgick förruttnelsen genom att hon på samma sätt som Jesus blev upptagen till himmelen.I katolska kyrkan finns som synes en illa dold flergudalära. Framhävandet av sakramenten och bruket av gammaltestamentliga ceremonier, som även tar sig uttryck i något som kan tyckas vara raka motsatsen till allt vad den romerska kyrkan representerar, nämligen bland sionistiska rörelser, har en gemensam nämnare; de tar uppmärksamheten bort från Kristus, han som vill vara församlingens allt. Oavsett om det handlar om helgontillbedjan eller upprätthållandet av reningsceremonier enligt en mosaisk lag, så läggs ett täckelse över evangeliet. Detta leder till andlig träldom.
-Jag vill lära känna honom och hans uppståndelses kraft… För att nå fram till den erfarenheten fick Paulus lägga av allt som var honom till hinder. Mycket av det han nämner är meriter som vanligtvis leder tankarna till ära och berömmelse; “…i fråga om rättfärdighet - den som vinnes i kraft av lagen - varit en ostrafflig man…” Men Paulus vinnlägger sig om att ingenting av vare sig goda eller allmänt nedbrytande ting skulle få någon makt över honom. Allt räknar han för Kristi skull såsom en förlust, stödd på den vetskapen, och än mer - den erfarenheten, att Kristus friköpt honom från lagens förbannelse.-När hör man eder nu prisa eder saliga? Galaterförsamlingens återtåg till en ceremoniell gudstjänstform tog ifrån dem en sann frälsningsgläjde man tidigare ägt. Den spontana hängivelsen hade fått ge vika för en ny form av lagträldom. Paulus beskriver sin vånda över det som gått förlorat och vädjar till församlingen om att Kristus åter måtte få ta gestalt i dem.En hemlighet som hjälpte Paulus att behålla en sann andlig vitalitet och som han förkunnade vid många tillfällen, var att han levde med det tillkommande som mål. Än mer, han levde i sanningen om Jesu snara tillkommelse. Ibland framställde han budskapet med en kraftigt förmanande ton, andra gånger som ett tröstens budskap, men alltid som något nära förestående. Med den maranatatonen rådande kommer även blicken för det sanna Jerusalem, det som är fritt och som finns därovan, att bli en verklighet värd att kämpa för. Hebreerbrevets författare presenterar ett Kristuscentrerat budskap och lyfter oss från skuggornas och symbolikens värld in i verkligheten. Det nya som kommit istället, får det jordiska att blekna. Kristus blir allt och uppmaningen i det avslutande kapitlet en självklarhet; -Låtom oss alltså gå ut till honom ‘utanför lägret’ och bära hans smälek. Ty vi hava här ingen varaktig stad, utan söka efter den tillkommande staden.

Ulla Näsholm presenterar familjen Hanna

De är kaldeer och härstammar från samma land som Abraham, trons fader. Sin ortodoxa religion och tradition har de tagit vara på och varit noga med att gå till kyrkan. Nadra och Nawzad är båda födda i Irak, där arabiska är det officiella språket och islam den största religionen.Idag är de pånyttfödda kristna, har döpts till Kristus och har sin gemenskap i Maranataförsamlingen i Stockholm. Tillsammans med syskon i församlingen väntar de likt Abraham på “staden med de fasta grundvalarna”, - de tror att Jesus kommer snart!
Det var krig i Irak och även om familjen Hanna bodde i staden Erbil i norra delen där kriget inte fördes på samma sätt som i övriga landet påverkade det ändå deras liv. På flera sätt blev det besvärligare; att resa till huvudstaden var inte så enkelt nu och mat och andra förnödenheter blev dyrare eller fanns inte tillgängliga på samma sätt som förr.Familjen beslöt därför att försöka komma till Sverige där de hade vänner och bekanta. Det var inte möjligt att hela familjen kunde åka samtidigt, så Nawzad reste i förväg och ordnade de formaliteter som var nödvändiga.Efter några år kunde hela familjen återförenas igen. Genom sociala myndigheters försorg kom familjen efter flera år i Sverige och med provisoriskt boende hos släkt och vänner att bo på hotell Pilgrimshem som Maranataförsamlingen driver. Året var då 2004.Nawzad, Nadra och barnen Rami och Rimonda fann sig väl tillrätta på Bällsta. Där fanns ytterligare en familj från Irak och kvinnan i familjen berättade att de som drev hotellet var kristna och att folk samlades till möten i huset också.Familjen Hanna gick regelbundet till den ortodoxa kyrkan när de levde i Irak. Nadra blev glad över att det fanns kristna på Pilgrimshem, och ville gärna gå till mötena. Nawzad däremot var skeptisk, det finns så många olika sorters kristna och det var bäst att vara lite på sin vakt. Särskilt i Sverige var det många olika slags grupper och fraktioner, det hade han hört och förstått.Nadra fick till sist lov att själv förvissa sig om hur det var, hon skulle gå till mötena och se om människorna verkligen var kristna. Där läste man bibeln, sjöng, bad och predikade, och Nadra blev helt övertygad om att tron de hade var äkta och fortsatte att besöka mötena.Nawzad gick inte till mötena. Han hade haft ett jobb som han mist då firman gick i konkurs. Sysslolösheten blev pressande och han ville gärna ha något att göra. Så han gick helt enkelt till hotellreceptionen och frågade där om han inte fick putsa byggnadens fönster. Ett stort jobb och det skulle ta flera dar. Visst var det fint att få fönstren putsade, men den typen av förfrågningar var inte så vanliga, mannen kanske inte förstod att han inte kunde bli anställd.Så var det inte alls och det slutade med att Nawzad tog sig an uppgiften och utförde den på ett strålande sätt, fönstren glänste nyputsade och fina, och blev ett vittnesbörd att även Nazwad ville känna delaktighet i församlingens abete.Ändå tog det lite tid innan han kom till mötena, men han tog hand om vissa uppgifter som trappstädning och diskning. Nadra försäkrade dock för sin man att det var bibliska möten och att människorna verkligen var kristna. Hon gick regelbundet i mötena men satt alltid långt ner i lokalen och försvann snabbt iväg efteråt.Så småningom kom hela familjen tillsammans i väckelsemötena. Formen var annorlunda än de var vana vid, men de kände sig ändå hemma där. Personlig omvändelse och dop i vatten var nytt för dem. Visst var de döpta, men när det skedde hade de själva ingen tro.
En kaldeisk familjEn intressant sak med familjen är att de talar kaldeiska, det språk som Abraham, trons fader, använde. Ändå är de födda i Irak där det officiella språket är arabiska. De läser bibeln och beder på arabiska, men hemma talar de kaldeiska med varandra. I församlingen blir det mest svenska och där har barnen Rami, 12 år, och Rimonda, 8, tillägnat sig mest av språket, de använder svenska ord och uttryck nästan lika bra som de svenska barn de leker med.Efter en tid i församlingen, där de sökt förbön, talat om frågor som rörde tron, dopet och dopet i den helige Ande var de redo att själva gå dopets väg.För ungefär ett år sedan döptes Nadra, Nawzad och Rami. Det blev en skiljelinje från världen, och något nytt tog sin början i deras liv. Rami var speciellt ivrig inför dopet och läste själv ur svensk bibel de skäl för dopet som bibeln anger.Nawzad hade också förstått att hans dop som spädbarn inte var det bibeln menade. “Det står ju att man ska tro först och sedan döpas”, säger han. Nadra har särskilt tagit fasta på ordet där det står att man ska få den helige Ande när man döpts.Hela familjen följde med på sportlov i Hälsingland. Bibelstudier, möten, sport och lekar stod på schemat för pilgrimsskolans elever och övriga som var med på veckan. Skidåkning där det finns massor med snö kan vara roligt för Stockholmsbarn, men för familjen Hanna var det något helt nytt att pröva på.Rimonda var den mest entusiastiska:-Det var jätteroligt att åka skidor. Jag har inga själv, men jag fick låna, säger hon.
Inga konflikter Det låter lite märkligt att det kommer en kristen familj från Irak. Hela släkten bekänner sig till den kristna tron. Nawzad förklarar att just i norra Irak bor kaldeer och de är kristna. Assyriska, kaldeiska och arabiska talas mest där – arabiska är det språk som används av alla, oavsett varifrån de härstammar eller vilken religion de har.I ett annat område talas det turkiska, kurdiska och arabiska. Områdena är skilda från varandra och människor lever i frid med varandra. Ingen förföljelse eller ens konflikt existerar mellan de olika folkslagen eller språkområdena. Men som Nawsad säger:-Det är annorlunda om vi bodde i Bagdad t. ex. där muslimerna har ett starkt fäste. Då skulle det vara svårt att vara kristen.Nu har familjen fått lägenhet i Grimsta, en förort till Stockholm. Nadra går en svensk-kurs, men kommer till mötena så ofta det är möjligt. Eftersom Nawzad fortfarande är arbetslös kommer han och hjälper till med snickerier, städning eller annat på Bällsta. Nadra lagar arabisk mat och har också bjudit på en söndagmiddag på Bällsta. Naturligtvis blev det uppskattat med lite spännande och annorlunda mat.Det är berikande att ha invandrare i sin gemenskap och vi kan lära av dem att visa mer generositet och värme än som är typiskt svenskt. Kommer familjen t.ex. till ett husmöte har de alltid bakverk, mat eller godis med sig och alla får ett smakprov. Hemma äter de mest sin vanliga mat men också svenskt. Den mest populära maten är tacos. Nåja, svenskt och svenskt - Rami säger lite avledande att korv stroganoff med ris också är väldigt gott.Rimonda tyckte om maten i Sverige genast, medan Rami under lång tid bara “åt mammas mat”. Nadra var inte särskilt bekymrad, ta en brödbit då menade hon när de var i församlingen eller i svenska hem. Men nu är det inte fel med den svenska maten, men det är klart att mammas är ju alltid bäst!
Svenska ingetlätt språkMakarna Hanna har förstått innebörden i att tjäna i församlingen och de tar gärna ett handtag när det behövs. Reparation, disk eller när tidningen ska bladas för att skickas ut till prenumeranterna och många behöver hjälpas åt. Nadra satt med ett par andra kvar som siste medhjälpare för att få iväg föregående nummer.Eller när någon ska klippa håret eller ansa skägget, Nawzad tar hand om herrarna och Nadra damerna. Det har hänt att någon frågat Nadra om hur de skulle betala eller återgälda tjänsten. ”Det enda jag skulle vilja är att du ber för mig och min familj”, blev svaret.De trivs i Sverige och har anpassat sig bra både till förhållanden och människor. “Fast språket är svårt”, säger Nadra och kämpar nu varje dag med sin kurs. Det är absolut inga problem att göra sig förstådd eller kommunicera för henne, men grammatiken kan bli lite fel ibland när hon blir ivrig.
I Irak arbetade Nadra som lärare på en teknisk skola. Nawzad retas lite med henne att det kan vara svårt att förstå, hon som inte kan sätta ihop två elektriska trådar rätt…
De är dock övertygade om att de nu kommit rätt och känner sig hemma bland församlingens syskon av olika nationaliteter. Nadra slår fast: ”Det är Guds ledning att vi kommit hit!”

Undervisning av Paulus Eliasson

En människa. En individ. Utan tvekan unik, både biologiskt och psykologiskt. Utan tvekan också del av ett kollektiv. Familjen, samhället, mänskligheten. Som person har hon också ett värde. Ett värde, såväl omätbart som omutbart. Eller?
Jag gick en dag på strandvägen i Puerto Plata, en turistort i norra delen av Dominikanska Republiken. Just vid strandvägen brukar Comunidad Maranata, tillsammans med en annan församling, ha matbespisning för uteliggare och barn som är hänvisade till ett liv av gatuförsäljning och tiggeri. Den här dagen pågick upprustning av vägen, inför turistsäsongen i december/januari, och det var komplicerat för oss att hitta någonstans att hålla bespisningen.Jag satte mig ner en stund, och såg på byggarbetsplatsen. Det jag la märke till var att huvuddelen av de som arbetade hade ett tydligt haitiskt utseende.Haiti, som delar ön Hispaniola med Dominikanska Rep., var från mitten av 1600-talet fram till 1800-talet en fransk koloni. Vid en revolution 1803 slängde den svarta befolkningen ut kolonisatörerna, och blev latinamerikas första fria nation. Eftersom man aldrig beblandade sig med kolonisatörerna, har befolkningen fortfarande en mycket mörk hudfärg.Idag, efter många historiens vändningar, är Haiti ett mycket fattigt land. Många flyr över gränsen till Dominikanska Rep. för att söka sig jobb och trygghet. Som i så många andra länder, gör dominikanerna allt för att hålla invandrarna tillbaka. Bara härom dagen blev en haitisk kvinna, som tillsammans med sitt barn bodde i kvarteret där vi bor, fasttagen av polis och körd till ett okänt öde. Hon hade uppehållstillstånd, bara inte på sig. Detta var tydligen nog för att reta polisernas tålamod.Naturligtvis finns det många dominikaner som ser haitierna som sitt broderfolk, och vänner. Men jag läste nyligen en artikel i kvällstidningen Hoy, som på något sätt ger en bild av många dominikaners syn. Där utpekades haitierna som mördare, våldtäktsmän, rånare, smittbärare, avskum, opålitliga lurendrejare, katt- och hundätare… Detta av en advokat, som med åthävor förklarade att hon inte var rasist, men… - och så åkallade hon den politiske ledare som kunde göra dem fria ifrån dessa som lever på de hårt arbetande dominikanerna.Åter till min skuggade plats vid strandvägen. Det är naturligtvis ingen slump att det är många haitier vid denna arbetsplats. Faktum är att vart det än byggs vägar, hus, broar - röjs i trädgårdar och liknande, så är väldigt många arbetare haitier. Orsaken är naturligtvis att det är arbeten som dominikaner inte önskar själva. Man vill inte jobba till de löner som erbjuds. Illegalt invandrande haitier (95% av över miljonen) har däremot lite till val.Så går tankarna vidare. Det kostar naturligtvis massor att göra ett sånt här restaurationsarbete. Ett arbete som aldrig hade varit möjligt, om man skulle betala ordinära löner till dominikanska medborgare (som f.ö. i många fall lever på väldigt låga löner även de). Faktum är att många av de vägarna som dominikaner åker på, aldrig hade varit byggda utan haitier. Ja, slutsatsen är att mycket av republikens relativa välfärd och ekonomiska utveckling beror på haitier. Den hade varit omöjlig utan deras fattigdom.
Många gånger tänker vi människor ifrån rika länder som såhär: ”Hur ska vi göra med problemet fattigdom?” Och så tänker vi, generöst och med stor sympati, på den huvudvärk som de fattiga utgör, och hur vi ska komma tillrätta med detta bekymmer. Vi startar organisationer, föreningar, insamlingar - för att lösa problemet. Men vi har aldrig förstått dess art. Problemet är inte de fattiga. Problemet är vi. De rika. Problemet är att vi tror att när vi är rika nog, så ska vi skänka de gyllene smulorna från vårt dignande bord - och så ska vi få fattiga länder på fötter. Och vi är inte medvetna om att vårt eget välfärdsskepp, på väg emot lyxens ocean, drivs av fattiga människors armod. De är inte vårt problem. Vi är deras problem! Vi måste inte börja ge. Vi måste sluta ta! Det är av andras armod som vi äter vårt välfärdsbröd.
Svenska företag börjar dra öronen åt sig - är det möjligen så att våra kläder sys ihop av barn på Thailand? En avslöjande fråga. För det handlar ju egentligen inte om barnarbete. Frågan är: Varför har man förlagt sin fabrik i ett asiatiskt land? Jo, av samma anledning som dominikanerna anställer haitier: Ingen svensk kan producera till de låga kostnaderna! Vi måste ha fattiga människor, annars går vi under! Ju fattigare de är, desto billigare arbetar de - och desto billigare kan vi producera. Större avkastning! Mer rikedom och välfärd! Ge hit!Vi har det möjligen, jag säger möjligen, på lite större avstånd - men moralen är densamma. Egoismen, självupptagenheten och roffar-mentaliteten är densamma, om inte större. Och säg inte att vi inte alla är en del av det.Vi säger: ”Alla människor har samma värde” - men hela vår tillvaro vittnar om motsatsen. En del har vi lättare för att skicka i döden. Andra har vi lättare för att acceptera att de ska hållas kvar i fattigdom och misär. I Uganda lever 85% av befolkningen på mindre än en dollar per dag. Hur kan vi acceptera det, när alla är lika värda? Alla är jämlika - men en del är uppenbart ”mer jämlika”.
-Lyssna, ni som är rika, gråt och klaga över de olyckor som skall komma över er.Er rikedom skall förmultna och era kläder förtäras av mal. Ert guld och silver skall ärga, och ärgen skall vittna mot er och förtära ert kött som eld. Ni har samlat skatter i de sista dagarna. Se, den lön ni undanhållit arbetarna som skördade era åkrar, den ropar, och skördearbetarnas rop har nått Herren Sebaots öron. Ni har levt i lyx och överflöd på jorden. Ni har gött er på slaktdagen. Ni har dömt den rättfärdige och dödat honom, och han gjorde inget motstånd mot er. (Jak 5:1-6)Jakob säger det med kärnklara ord. Jesu broder, om vilken det rätteligen sagts att han inte talar så mycket om Jesus - men som Jesus. Och vad låg närmare Jesu hjärta än de människor som restan av världens såg ner på? Han lyfte dem upp, och sa: En människa! Ett värde! Ett oändligt värde!
När jag vill mäta en människas värde, måste jag söka en måttstock. Jag kan se mig om efter de olika slags linjalerna som dras upp. Först tittar jag på idrottsvärlden. Du värderas efter hur fort du springer, hur högt du hoppar, hur snabbt du slår din motståndare. Spänst, atletism, reflexer.Inom utbildningsvärlden värderas intelligens och kunskap. Ju mer du vet, desto intressantare är du.Modevärden värderar dig efter utseende. Dragen, attityden, kroppsbyggnaden, modemedvetandet. Ett säljande ansikte är värt allt. Är ditt ansikte på framsidan av Vouge är du gud eller gudinna. Tills imorgon.Arbetsvärlden vill ha dina kunskaper, fysiska färdigheter, skickligheter som yrkesman. Men när du är slut, när armarna inte orkar, hjärnan inte minns, krafterna rinner ut - då ska du in i en annan modul. Vidare på löpbandet, in i äldrevård.Jag kunde fortsätta. Men jag finner inget absolut. Inget fast. Inget som säger: Detta är värdet. Detta är måttstocken.
I bibeln finns en känd vers. Jesus säger att ”Så älskade Gud världen…” Gud älskade, och han såg ett värde. Han såg världen, människan, och han såg någonting hos henne som fick honom att fatta kärlek. Men Gud såg mer, han såg även människans hopplösa situation. Syndig - och på väg emot en evighet utan ljusning. Då uppkommer det i fadershjärtat en tanke: Jag vill köpa människan fri. Frågan är vad priset är. Vad människan är värd. Hur ska betalning ske?”…att han utgav sin enfödde Son…” Han, som var av evighet och till evighet. Han, genom vilken allting som är till har blivit till, och utan vilken ingenting är till. Han som själv är Gud, och som insatts till att ärva allting. Jesus Kristus, större än evigheten, offras för att friköpa människan. Det säger mig en sak: För Gud är människans värde större än evigheten. Värdet är oändligt. Det enda som kunde betala priset var Sonens blod. Så högt älskade Gud världen.-Ni vet ju att det inte var med förgängliga ting, med silver eller guld, som ni blev friköpta från det meningslösa liv ni ärvt från era fäder, utan med Kristi dyrbara blod, som med blodet av ett lamm utan fel och lyte. (1 Petr. 1:18-19)
Det är inte en politisk/moralisk upprustning som behövs för att få syn på människans sanna värde. Det är heller inte en revolution eller ett uppror. Det som behövs är en sann syn på Kristus. Och det får vi genom Hans församling. Där finns inte längre jude och grek. Slav och fri. Man och kvinna. Svart och vit. Du kan inte göra de åtskillnaderna mellan människor. Du kan bara säga en sak: Här är Kristus! Och om Kristus är allt och i alla - då har vi fått syn på människovärdet. Då blir det inte en kamp för att ge. Då blir det istället naturligt att sluta utsuga.Allting får ett nytt värde när det kommer in i Guds rike. Perspektiv, värderingar och värdegrund byts ut mot något helt nytt. Vi får Guds ögon på tillvaron. 3 Mos 27:25 säger:-När du bestämmer något värde, skall det alltid bestämmas i helgedomssiklar…Ett nytt värde, inte beroende på köp- och säljkraft, eller tillgång och efterfrågan. Ett evigt värde, givet av Gud. Kristus i oss. Det ger hopp. Hopp om härlighet.

Gertrud Johansson rapporterar från skolungdomsveckan

“Detta har varit den bästa veckan i hela mitt liv”. Så uttryckte sig Rimonda 8 år när vi trötta men glada styrde hemåt genom det vackra vinterlandskapet. Och visst är det så att det allra bästa är när man samlas med Jesus i centrum. Vi var ett trettiofemtal barn och vuxna från Sverige och Norge som strålade samman i Orfa lägergård i Hälsingland. Vi hade möten och samlingar då vi fick höra om Elia, Elisa, Gideon och Paulus, män i bibeln som Gud använt.Även de minsta levde med i de konkreta illustrationer vi såg och deltog i. Guds budskap blev klart tydliggjort. Nu vill han använda dig och mig på samma sätt som dessa och hans kraft och hans Ande finns tillgänglig för oss som bara är svaga människor utan egna resurser.“Över bergen, ner i dalen vill jag följa när Jesus kallar mig”, ljöd sången övertygande och man förnam hur himlen gladde sig över denna bekännelse av den minste till den störste.Naturligtvis var vi också ute i pulka- och skid-backarna. Solen sken nästan hela tiden och snön gnistrade. Tävlingarna i pulka- och skidåkning premierades med choklad eller klubba och man kunde vinna pris även för att ha prövat första gången eller för härlig vurpa.Vid ett tillfälle ordnades tipspromenad med bibelfrågor som engagerade alla. En annan gång fick olika grupper framföra bibelberättelser på olika sätt. Vi hade hjärtligt roligt och allt fungerade väl i samvaron. Men som alla redan förstått var det bästa att Gud fick tala till oss. Vi är övertygade om att denna vecka satte djupa spår i de rena barnahjärtana och vi kände oss alla förnyade att fortsätta kampen i Guds verk. Vi fortsätter att bedja för barnen. De ska ju ta upp manteln och möta strömningarna i tiden. Det enda som kan stå emot trycket är en stadig grund av Guds ord och att vara fylld av Guds Ande. Därför tackar vi Gud för veckan vi fick vara med om och ber att vi får nya tillfällen att samlas på detta sätt.