200801

Förutom missionsrapporter från Dominikanska Republiken och Rumänien och friska vittnesbörd från tältmöten i Oslo, finns i detta nummer aktuella artiklar som tar upp om totalitära tendenser i samhället, om den djupa fattigdomen kontra västvärldens rikedom samt mycket mer.

Ledare av Berno Vidén

Samhället blir alltmer centraliserat med en förstatligad styrande makt över medborgarnas tankar och handlingar. Ny gemensam diskrimineringslag, ny enhetlig lag för kassor, nytt centraliserat skolverk. Samtidigt slås samhälleliga grundfundament såsom äktenskap och familj sönder. Om församlingen i trohet vill följa Jesus och stå för bibliska sanningar hamnar den odiskutabelt utanför samhället.

Långt gångna planer för samkörning av staliga verk, en enhetlig diskrimineringslag och ett mer centralt styrt skolverk är exempel på den utveckling Staten arbetar på för att bättre kunna kontrollera medborgarnas tankar och handlingar. Låter som fiction men Bibeln avslöjar för den som vill läsa att det är just en totalitär stat i en global värld som kommer att utgöra det främsta vapnet i kampen mot Guds ord i den yttersta tiden.
I Sveriges Riksdag har många ödesdigra beslut fattats som starkt bidragit till att vi idag lever i en situation där omoral och perverst leverne upphöjts till norm. Idag tar inte debatterna upp om abort ska anses legalt eller inte utan vid vilken ålder det ofödda barnet ska anses tillräckligt omänskligt för att kunna dräpas. På liknande sätt har samlevnadsfrågorna sjunkit till en sådan låg nivå att ingen representant för något parti i Riksdagen ens vågar nämna hur fel och ödesdigert det är för ett samhälle då det legaliserat homosexuell samlevnad. Den som vågar ifrågasätta de normer som idag lagstadgats fram hotas med rättsliga repressalier. De frågor som tidigare fick sitt absoluta De som tidigare rakryggat uttalade sitt absoluta och odiskutabla nej i försvar av ett sant människovärde i kampen mot självdestruktion, har på några få decennier fått ge vika för nedbrytande krafter. Genom massiv lobbyverksamhet i skolor, riksdag och andra institutioner har människors syn på moral och etik metodiskt fördärvats.
Så sent som 1973 beslutade Riksdagen för första gången att homosexuell samlevnad skulle anses som acceptabel samlevnadsform. Efter att den inriktningen togs har flera ödesdigra beslut fattats som varit med och beseglat nationens öde. Åren innan den s.k. Antidiskrimineringslagen antogs 1986 var stormiga då en liten klick av delegater från de homosexuellas riksförbund (RFSL) tilläts att med lögner och skrämselpropaganda agera fritt för att få igenom sina krav. Moralen sänktes snabbt med hjälp av följsamma politikers stöd. Samtidigt pågick ett massivt bombardemang i landets skolor där man tilläts inpränta den sexuella världens totala frigörelse hos de utlämnade barnen. Aningslösa rektorer öppnade i inlärd demokratisk ordning dörrarna för dessa ulvar som hade som mål att slå sönder den identitet eleverna fått genom skapelsens egen ordning och frigöra sexuella drifter.
Under de åren förespråkades även pedofili öppet av språkrör inom RFSL men där tvingades man till tystnad på grund av politiskt otidsläge. Exempelvis såldes en vidrig bok i deras bokhandel som man efter påtryckningar plockade bort från hyllorna, där incest lyftes fram som ideal genom att en far kan hjälpa sin son fram till de första sexuella upplevelserna.

Undervisning av Arne Imsen från 1995

Gud talar till sitt folk och genom sitt folk. Ofta genom elden.
Detta är en alldeles speciell uppenbarelse, och den kommer igen rakt igenom hela den heliga historien. Vi ser också hur Guds budbärare och profeter har fått förmedla hans budskap. Det har manifesterats på olika sätt, men oftast genom eld.
Elden öppnar inte möjligheter för diskussioner och resonemang. Elden har två tydliga och klara kännetecken då vi läser om den i den heliga Skrift. För det första är den ett alldeles speciellt uttryck för Guds välbehag, och då framkallar den jubel. Men samma Guds eld som också uttrycker hans kärlek manifesterar sig så att den framkallar total tystnad.
I Skriften kommer nu och då helt kategoriska påståenden. Frågan är alltid hur man ska få människor att lyssna. De hör och hör, men lyssnar inte. De tar emot ord och meningar, men det tragiska är att man inte tar det riktigt på allvar. Det är oändligt betydelsefullt att vi får se vad Bibeln säger. Himmelens Gud är väldigt mån om att uppenbara sig!
All dödande och avtrubbande verksamhet är direkt skadlig för vår livsande. Vi blir lätt förstelnade och faller in i den religiösa jargongen och rutinen. Då börjar man ersätta det som är äkta och sant med det som är imiterat. Därför måste vi be till Gud att vi kan förstå nödvändigheten av att ta Ordet på allvar.
Jesus talade om nödvändigheten av att bli döpt i vatten, och det är ingen som har anledning att ifrågasätta det. Men denne Jesus som talar om dopets nödvändighet lärde oss på ett mycket tidigt stadium att dop inte är att bli berörd av vattendroppar, utan det är att sänkas ned och omslutas av vatten. På samma sätt undervisar han om nödvändigheten av att bli döpt i eld; i den helige Ande. Döpt i eld, det är alltså inte bara att bli berörd, utan det är att sänkas ned och bli omsluten av och uppfylld av denna gudomliga eld. Hela världen är full av olika typer som ligger på lur och väntar på att få överta, ersätta denna gudomliga eld med någonting annat.
Människan är egentligen väldigt religiös och önskar verkligen vara hängiven i sin gudstjänst. Många gånger drivs vi av en eld som Bibeln kallar främmande eld. Den måste man kunna urskilja, därför att det är så oerhört mycket som ligger på lur och väntar på att få inflytande. Det som var avsett att rena, befria och leda till liv, det får då motsatta effekter. I Gamla testamentet ser vi hur Gud var angelägen att skilja ut det som är gudomligt ifrån det som är mänskligt. Vi blandar ihop, men Gud skiljer. Ljus och mörker. Dag och natt. Det var fiendens stora och hemliga vapen, detta att blanda. Det är därför vi i vår tid ser så fruktansvärt mycket som är uppblandat. Alla dessa tendenser som vi här nöjer oss med att benämna som främmande eld, engagerar oss och lär oss att många gånger handla emot Guds egen vilja. Den frestelsen kan vi inte besegra genom att sjunga eller genom att tala, utan det måste till en annan kraft.
I Skriften ser vi hur Gud gång på gång tänder en riktig moteld; det finns inga inomvärldsliga krafter som rår på allt detta som frestar och bedrar människan.
I tredje Mosebok talas om att elden icke får slockna. Det krävdes minutiösa, noggranna förberedelser innan elden föll. Elden var liksom sista momentet i en underbar försoningsakt. Förberedelserna var väldigt viktiga. Det talas exempelvis om prästerna som skulle vara avskilda, uttagna, smorda. De skulle vara klädda på ett speciellt sätt. Det kan ju för den som läser om det bli en missuppfattning, så att han uppfattar detta som en uppmaning att göra något speciellt.
Vi måste ha klart för oss att denna utväljelse och kallelse är av nåd hela vägen. Även om det finns enorma krav, så förväntar sig inte Gud att vi ska kunna fixa det här med våra egna mänskliga resurser. Han ställer allt till förfogande, men han kan definitivt inte ersätta människan. Därför skulle man kunna säga att Gud i sin väldiga nåd har sänkt sig ned på ett plan där han har gjort sig beroende av medarbetare. Det handlar inte om utbildning eller annan bildning – det är en hjärteangelägenhet. Uttagandet kan endast ske om vi grips av denna heliga eld i våra liv så vi förstår att det här är inte mänskliga krav, utan vad Gud vill se förverkligat.
Gud har vidtagit alla åtgärder för att människor skall kallas och utrustas till helig tjänst. Vår uppgift är bara att ikläda oss den klädnad Gud ger, och sedan gå in i gemenskapen med Gud, vilket är grundförutsättningen för att komma i tjänst för honom. Denna tjänst är oerhört betydelsefull i varje tid. Därför är det synnerligen angeläget att det blir klart för varje broder och syster i församlingen att Gud har tagit ut ett heligt, konungsligt prästerskap och han har utrustat det med den helighet och rättfärdighet som bibeln talar om; de heligas rättfärdighet.
Gud har också gjort det möjligt för oss att tjäna honom, så vi inte faller ned på den mänskliga nivån och fullgör en tjänst som egentligen blir en avgudatjänst. Vi får leva på det höga, gudomliga plan, där det står klart för oss att Gud är den han har sagt sig vara. Detta måste uppenbaras igenom oss, så att vi inte förfuskar gudsbilden utan tydliggör den för varje människa. Genom våra liv och vår förkunnelse måste vi skapa ett djupt behov efter att likbildas med Guds son, Jesus Kristus.
I tredje Mosebok beskrivs den oerhörda invigningen som var nödvändig. Det finns människor som år efter år går till gudstjänster och möten utan att på något sätt förändras. De förändras inte, och är inte heller angelägna om det. De sörjer inte över det därför att de inte har den hågen, behovet och längtan. Man upplever föredrag och predikningar som tjat på tjat och gnat på gnat. Det leder inte fram till något annat än tråkningar. Men när Gud kallar på oss, då vill han något med var och en särskilt. Gud har ett angeläget budskap till oss. Tänk att Gud vill tala, beröra, rena, förnya, upprätta och utrusta.
Prästerna i det Gamla förbundet var väldigt bristfälliga människor som erbjöds ett gudomligt skydd för att kunna klara av tjänstens många påfrestningar. Men inte ens det räckte till. Det blev så självklart för dem som tagits ut, de som utrustats och tjänstgjorde vid altaret, de som bar fram elden att allt skulle fungera utan komplikationer. Det finns många möjligheter att bli lurad och förförd, inte minst av den eld som vi bär i vårt naturliga väsen. Det kan vara begärelsens eld, det kan vara högmod eller andra ting. Varenda en har talanger och gåvor på olika områden. Vi skulle kunna bli någonting, vi har ambitioner och kvalifikationer och intentioner att göra någonting i denna världen. När man blir medveten om sina gåvor och talanger så frestas man att exponera dem på ett sådant sätt att de förvandlas till en naturlig eld som får ersätta den gudomliga. Det är vanligt hos predikanter och sångare, ja, det är vanligt hos alla människor.
Det finns något hos oss som vi kan exponera och på detta sätt bli uppmärksammade och kanske också skaffa oss något vi njuter av och vill betona. Därför är det väldigt betydelsefullt att vårt liv blir prövat, för sist och slutligen ska det i alla fall prövas i eld. Då ska det visa sig om det är förgängliga ting som har inspirerat och drivit oss, eller om det är något gudomligt. Äktheten ska prövas i eld.
I tredje Mosebok läser vi:
-Elden skall beständigt hållas brinnande på altaret; den får icke slockna. (3 Mos 6:13)
Det står inte att elden bör hållas brinnande. Den skall hållas brinnande. Det finns vissa saker man bör göra, men det finns också saker som man måste göra. Det finns ett absolut måste, där det inte finns marginaler för personliga utlevelser eller beteenden. Det finns faktiskt områden där det är uteslutet att försöka med religiösa experiment, för det leder alltid till samma katastrof. Då Israels folk lämnade Egypten, leddes de till havet. De stod i en passage med berg på höger sida, berg på vänster sida och havet framför. De var helt instängda, ty de hade egyptierna efter sig. Hur skulle de komma ut ur den situationen? Det fanns säkert många idésprutor som hade olika förslag. Främmande eld. Du kan tänka dig vad man räknade ut och försökte realisera. Förhandlingar, samtal eller försök att hitta en kompromiss, sådant som i knepiga situationer lyser fram. Vårt sätt att diskutera, resonera och planera istället för att ropa på Gud. Frågan är ju den: Är det Gud som har lett oss hit? Är det Gud som har fört oss in i denna fälla, då har han en öppning, men det är ingen naturlig öppning, det måste bli en övernaturlig. Instängd för att möta Gud, instängd för att se Guds härlighet.
Vi vet vad människor i knepiga, svåra situationer kan företa sig i panik och desperation. Vi vet hur det är i församlingen, då den känner sig instängd och vill se resultat, vill vara någonting, vill bli någonting. Då brukar alla tänkbara idéer presenteras och ibland följer man dessa mänskliga tankar som är inomvärldsliga försök att ta sig ur en situation där Gud vill förhärliga sig.
Det fanns ingen väg, Israels barn var instängda, men då fanns det en stor hemlighet. Detta var ett hemligt vapen som församlingen hade tillgång till, men inte riktigt förstod. Det var synliggjort i staven som tidigare hade varit Mose stav, men efter en mycket märklig upplevelse hade blivit Guds stav. Och Mose fick höra: ”Räck ut staven!” Så räckte han ut den och rörde vid vattnet som delade sig. Det öppnades en väg rakt igenom havet. Detta var inget religiöst experiment, utan en troshandling som följdes av en trosmarsch.
Människorna försöker ta hand om det Gud har gjort för andra syften och försöker exploatera Guds rikedomar och möjligheter i ett förfärligt maktspel. När egyptierna kom farande med sin väldiga krigsmaskin för att hämnas eller hejda detta enkla, på försvarsvapen fattiga, utblottade folk – vad hände? Krigsmaskinen bryter samman och förföljarna går under. Det som var liv för Guds folk, det betydde död för Guds folks förföljare. Kan vi på samma sätt lita på Gud idag? Finns det en stav, det vill säga, finns det en levande och fungerande tro som kan öppna tillslutna, stängda vägar? Hjälper Gud oss med alla våra behov?
Fromma, och till synes stabila och pålitliga människor vacklar inför motståndarna. Människor som vittnar om härlig och underbar frälsning viker ofta i en krissituation då ting händer, som inte alla gånger är så lätt att beskriva. Det känns mera i atmosfären än märks i någon särskild situation eller händelse. Det finns någonting oroande i själva atmosfären, och man börjar fundera på att kanske vi måste gå en annan väg, kanske vi måste söka oss tillbaka, retirera, kompromissa. Man kompromissar sig fram och retirerar, med det resultatet att man så småningom förlorar, inte bara frimodigheten, utan man förlorar även sin förstfödslorätt.
Vi brukar säga att Gud är kärlek. Vi kan upprepa det i all oändlighet utan att någon protesterar. Det är en proklamation som står sig. Men frågan är: vad betyder detta för oss var och en? Betyder denna kärlek att Gud ändrar sig och att det han sade tidigare är inte sant idag? Nu lever vi i en annan tid, nu är det andra förhållanden och människor är så radikalt annorlunda, nu gäller det att bevisa att Gud är kärlek. Detta är inget frälsningsbudskap. Herren förklarade för människorna som hade återtågsplaner att Gud är en förtärande eld.
Vi kan inte bara ha en dogm eller doktrin om att Gud är kärlek för att uppbygga varandra med. Visst är Gud kärlek, men han är också en förtärande eld. Då är frågan den: vari består skillnaden? Och hur ska denna skillnad, som ju uttrycker Guds sanna väsen, bli uppenbarad bland oss i församlingen?
Vad vi behöver är gudomlig eld. Gud måste tända en moteld i våra hjärtan och vi måste var och en förstå att vi är personligen ansvariga för att denna eld inte slocknar, utan bevaras. Riter och traditioner och annat vi kan prestera kan inte hjälpa oss. Allt egenverk bara fördjupar problemet, distanserar oss från ursprunget och gör oss mera oåtkomliga för Gud. Vad är det som gör att människor låter sig påverkas och rubbas?
När Israels folk hade kommit ut i öknen dukade Herren ett bord med himmelskt manna. Han dukade, men i Guds generösa och underbara närvaro fanns det förbehåll. Enkla och självklara för tron, men trots sin enkelhet så svåra att respektera. Gud sa: ni får samla ihop manna för varje dags behov, men inte mera. Ni får inte hamstra, magasinera för kommande dagar. Det vill säga, ni får inte använda mannat för att skaffa er någon falsk trygghet för morgondagen.
Tron säger: idag hjälper Herren. Men det räcker inte med att säga så, det måste också bevisas att detta är en sanning för oss – det måste bli en eld i vårt väsen att göra det Gud vill att vi ska göra, och göra det på ett sådant sätt som han har sagt att det ska göras. Det är gudomlig eld. Underordna sig, respektera, högakta, värdera, och i varje läge förkroppsliga den sanning som Gud givit oss. Den sanning, som förutom att han ger oss vad vi behöver också markerar att vi är ett unikt folk.
Paulus beskriver med några märkliga ord den levande Gudens församling, som sanningens grundfäste och stödjepelare. Då kan man inte släppa in lögnen, imitera.
Det visade sig att Israels barn inte kunde underordna sig de enkla bud som Gud gav, utan man samlade in, lagrade, hamstrade, vilket ledde till att Guds välsignelse blev till en förbannelse. Det gick mask i det som hade samlats in. Istället för friskhet och härlighet ser vi att förruttnelseprocessen börjar utvecklas. Främmande eld, begärelsens eld, skapar säkerhet och trygghet. Det vi gör kan uppfattas som normalt och socialt korrekt, men om det sker i opposition till Guds ord, så hjälper det inte, hur socialt välgörande det än är. Kommer vi in i ett motsatsförhållande till det Gud ursprungligen har sagt, så visar sig resultatet så småningom.
Vad var det som gjorde att Israels folk så glatt och entusiastiskt, så enat och endräktigt sjöng och ropade, inspirerade av sitt eget verk: guldkalven. De hade smält ner sina egna värdeföremål och tillgångar och skapat en bild; de förklarade att denna fört dem ut ur Egypten. Ett vaket och känsligt sinne hörde på sången att det var något falskt och disharmoniskt i entusiasmen och hänförelsen. Den gav vittnesbörd om främmande eld.
Bibeln talar om lovsångens oerhörda betydelse, men ett känsligt öra hör vad som är inspirationskällan. Guds eget folk skapade en guldkalv. Hur fick de en sådan idé? För oss förefaller detta vara fruktansvärt verklighetsfrämmande och långt borta från det som kan kallas tro och gudsförtröstan. Men helt plötsligt kom den till. Alltså fanns redan något i deras hjärtan, och i det psykologiska ögonblicket flöt det upp till ytan och gav idéer till aktiviteter och aktioner som naturligtvis var religiösa till sin karaktär, men resultat av främmande eld. Det hörde inte hemma i Guds rike.
Vad är det för eld som griper Guds folk under tider av avfall och nedgång? Det är inte den helige Andes eld. Det går att hitta ett namn på det som driver, men vi måste få klart för oss att det måste tändas en gudomlig moteld. Den Gud som svarar med eld, han är Gud.
Hur kunde Isabel åstadkomma ett sådant förödande, nedbrytande inflytande över Israels folk? Hur kunde en profet komma i det läget att han måste klaga över att han var ensam och övergiven? Det var inte så att de gamla altarna var nerrivna. De fanns kvar, men det hade dessutom tillkommit en hel del altaren där det brann friskt, där det offrades – till och med människor.
Man tog alltså inte bort de gamla altarna, utan man ställde ett antal andra altaren bredvid. Resultatet blev att den offentliga verksamheten hade förlorat all sin kraft, därför att de som skulle vara där och sköta offertjänsten inte kunde träda fram. Det hade skett en förödande abdikering i Israel.
Man kan fråga sig hur Isabel och Ahab; skökan och hennes gemål, kunde utöva inflytande med något så väsensfrämmande för Israel. Det stora problemet som ständigt gör sig gällande i nedgångstider är materialismen som med alla sina avgudar alltid appellerar till det mest typiska för den avfälliga människan.
Ta reda på hur många anknytningspunkter ondskan har till egoismen, inte minst den religiösa egoismen och så den materiella egoismen. Jesus säger att man kan inte tjäna två Herrar, de utesluter varandra. Det måste bli Gud eller Mammon. Det finns enormt mycket av mammonstillbedjan i vår religion. Jesus sa faktiskt: ”Samlen eder icke skatter på jorden…” Vad är det då som gör att vi helt och hållet tar oss friheten att ignorera denna maning? Det har aldrig någon gång under hela historien existerat någon kraft eller makt, idealism eller någon filosofi eller religion, som har lyckats besegra girigheten och snikenhetens bastion i en människa.
Herren Gud har klart och tydligt sagt att han ska förse dig med vad du behöver. Samla bara det du behöver för dagen, men lagra inte i bankböcker, aktier eller andra egendomar. Vad är det som får människorna att bli så aktiva, så spekulativa och beräknande, att de till och med lyckas övertyga sig själva om att detta är ett uttryck för sparsamhet? De lyckas göra avguderiet inte bara socialt acceptabelt, utan föredömligt. Det är att bedra sig själv. Det är en passion, en lidelse, en eld, en främmande eld som brinner. Den tar sig klara och tydliga uttryck i formuleringar och beteenden som slår igenom på många punkter, framför allt i sättet att tillbedja och att tjäna Gud.

Undervisning av B V Henry

Trycket av en verklighet
som ej går fly ifrån
En börda på församlingen som alltmer känns i den rika västvärlden är trycket av den djupa fattigdomen. Detta är starkt betonat av den kristne teologen Ronald Sider i hans stimulerande bok som kom ut 2007: ”Rich Christians in an age of hunger” (Rika kristna i en tid av hunger). Där skriver han: ”Världsfattigdom är hundra miljoner mödrars gråt”. Han har rätt. Pressen av fattigdom, av överväldigande fattigdom, upplevs först av mödrarna. Min fru och jag har i områden av Afrika mött mödrar som har förlorat barnen genom undernäring. De kände det hårt, men det finns ingenting de kan göra åt det. Under gångna decennier har gapet mellan rika och fattiga blivit större. Det borde inte förvåna oss om det blir större och högre protester liksom de vid G-8 mötet senast i juni i Rostock i Tyskland med lyckligtvis mindre vandalisering än det som några år tidigare drabbade Göteborg. Världsledare och experter har ideligen diskussioner och resolutioner, men till ringa gagn för dem som drabbats av svält och andra naturkatastrofer. Frustration kan leda till desperation som bryter ut i våldsamheter, vilka säkerligen inte ger lösning för de akuta problemen. Helt säkert har problemet av överväldigande fattigdom växt större med en del illavarslande effekter som du kan ha sett på TV-skärmen och vid läsning av en del reportage.
Herren är naturligtvis inte likgiltig för de fattiga (som vi ser i följande bibelverser: 2 Mos 23:10-11, 3 Mos 23:22 och 5 Mos 15:7, Ps 41:1, Gal 2:10). Ändå förklarar Herren mycket klart: ”De fattiga haven I ju alltid ibland eder” (Matt 26:11).
Fattigdom är inget nytt problem. (5 Mos 15:11). Det är inte ett fenomen av tjugoförsta århundradet. Hela ämnet om fattigdom är relativt. Jag har bott hos mycket förmögna människor i USA och Sydafrika som pekade ut var de ”rika” bor. Jag har mött gästfrihet i skabbiga skjul, och lyssnat till hur mitt kristna värdfolk, som inte hade något av värde enligt vår bedömning, prisat Gud för hans nåderika omsorg. Sedan har de inbjudit mig att gå med dem på hembesök hos en del ”fattiga” familjer som har ännu mindre.
Att försöka greppa hela frågan som rör fattigdom och rikedom sliter oss i stycken. Att å ena sidan bli upprörd över girigheten hos dem som har så mycket och alltid strävar efter mer (1 Tim 6:10-11) och å andra sidan bli förödmjukad av den fina förnöjsamhet som utstrålar från dem som har så litet.
Vid tiden för den stora svälten i Gujarat i Indien år 1900, gick det månader innan nyheterna nådde England. Folket måste göra något med vad de hade. När så småningom de kristna i England blev medvetna om vad som hade hänt hade nöden redan minskat.
Idag försäkrar sig media om att vi ser de försmäktande ansiktena från de döende, vi hör de hjärtskärande skriken från de undernärda barnen och vi ser de patetiska bidragen av välmenande hjälp medan nödsituationen är för handen. Påfrestningen kommer över oss medan plågan fortfarande gör ont och vi ställs inför ett tryck som inte försvinner, en börda som tvingar fram aktioner, vilket agerande som helst, känslomässigt agerande, vad som helst som kan lindra vår plåga och tysta vårt samvete. Känslomässig hjälp av det slaget kan höja statistiken för humanitära organisationer, men om vår respons inte är god och genomtänkt under bön, kommer vårt givande på kort sikt att ha ett värde endast för stunden, och på längre sikt blir alla ansträngningar utan djupare effekt.
Tragiskt nog så är kommunikationskanalerna ofta korrumperade, och det medgavs i åtskilliga program med världsnyheter att 60% av hjälpen aldrig nådde dessa för vilka den var främst avsedd. Ideligen har jag sett biståndsvaror till salu i basarer och marknader; två exempel i Nordjemen med mat från Finland, som var avsedd att skänkas gratis, och i Jordanien blev svenska filtar, som var avsedda för palestinska flyktingar sålda för att få pengar till vapen! Till och med det som verkar vara generöst bistånd från regeringen är ofta malplacerat, som när en del av det europeiska smörberget sändes till Pakistan i form av ost och användes för att smörja axlarna på oxkärrorna. Kulturella och religiösa restriktioner frångås inte ens under svälttillstånd och det är inte bra att sända vete till dem som äter ris. Somliga kulturer gör också urval vilket ris de äter. För inte länge sedan utbrast en speaker i en tv-panel om att lindra världens fattigdom att 90% av livsmedelshjälpen till tredje världens länder gör mer skada än nytta.
Världen har successivt börjat formulera sig i termer med behov att svara mot angelägenheten i fall av olyckor, svält, översvämningar eller torka, som de senaste jordbävningarna i Iran och Turkiet har visat. Hjälp är mycket snabbare organiserad och i en massiv skala. Vi har kommit fram till att kristen katastrofhjälp i västländerna är minimalt användbara verktyg att möjliggöra hjälp till behövande människor i olika delar av världen; innan större hjälpprogram kan komma igång och innan församlingar hemma är organiserade att komma till undsättning.

Radiointervju med Asta Olausson

Asta Olausson, som via radikala studentkretsar kom att hamna i knarkträsket, blev frälst i Maranataförsamlingen. Efter många år i församlingstjänst, talar berättar hon i en intervju för Radio Maranata och Midnattsropet om vad livet i församlingen innebär. En förverkligad vision. Stina Fridolfsson ställde frågorna.

Vad innebär det att vara utanför lägret? Du har många år lyssnat till Arne Imsens förkunnelse, och delat församlingens kamp att förkroppsliga den urkristna församlingens ideal. Hur vill du verbalisera detta med att följa Jesus?
-Det är både en kunskap och en känsla. Jag kan sitta i en buss med en massa människor, och ändå känna att jag har ingen delaktighet med människors förväntningar och drömmar. Jag har ett evighetsperspektiv, jag har upplevt Jesus i mitt hjärta och väntar att han ska komma tillbaka för att hämta mig hem till himlen.
Bibeln säger att han ska komma tillbaka, och jag har en längtan i mitt hjärta att komma hem till himlen. De löften bibeln ger att han ska komma tillbaka. Jag känner att jag har mitt medborgarskap i himlen. Där hör jag hemma, och upplever det så tydligt. Man har ingenting här på jorden…