200901

Midnattsropets första nummer för 2009 är nu klart. Fria exemplar kan beställas här eller genom att ringa till Maranataförsamlingen i Stockholm, tel 08 - 98 56 83. Samtliga artiklar går även att läsa på den här sidan, dock visas ej annonser och alla foton som finns i pappersupplagan.

Ledare av Berno Vidén

Redan aposteln Johannes lät meddela att han levde i den yttersta tiden. Han väntade Jesus tillbaka under sin tid. Likaså Paulus som inspirerande vänder sig till Tessalonikerförsamlingen med hoppet om att ”vi som då leva kvar ”, ska tillsammans med de som gått före, möta Jesus på skyn. Petrus skriver att Herren inte fördröjer uppfyllelsen av sitt löfte, men att han är långmodig och att han vill att fler ska bli frälsta.
Jesus själv lovade att han skulle komma tillbaka, men att få kommer att vänta honom. Tystnaden om Jesu tillkommelse är talande. För de flesta av jordens invånare blir hans tillkommelse likt en tjuv som kommer om natten. Ett ögonblicksverk, i ett nu. Hans dyrt köpta församling, alla de som tagit emot honom som sin Frälsare och blivit tvagna rena i hans blod, kommer den dagen att lyftas upp på skyn, Herren till mötes. Församlingen, Kristi brud, lever i parusin, och låter sitt liv formas utifrån det hoppet. Hon har sin blick riktad mot sitt himmelska hem. Tänk om han komme idag!

Maranataförsamlingen i Stockholm fick nyligen kontakt med en liten pingstförsamling i Djurås i Dalarna. Den består till stor del av människor som varit missbrukare och efter svåra problem blivit frälsta. Nu lever de i ett utgivande och evangeliserande församlingsarbete. En grupp från församlingen besökte oss för en tid sedan, och flera av dem berättade i ett väckelsemöte om vilken underbar livsförvandling de upplevt. Besöket resulterade i återbesök och djupare gemenskap, och Midnattsropet vill här i ett reportage berätta om hur Gud verkar överallt där han får lydiga redskap.

Bibelstudium med Roger Lindroos

“–Och jag såg ett annat vilddjur stiga upp ur jorden…
Och genom de tecken, som det har fått makt att göra i vilddjurets åsyn, förvillar det jordens inbyggare; det förmår genom sitt tal jordens inbyggare att göra en bild åt vilddjuret, det som var sårat med svärd, men åter kom till liv. Och det fick makt att giva ande åt vilddjurets bild, så att vilddjurets bild till och med kunde tala och kunde låta döda alla som icke tillbådo vilddjurets bild.
Och det förmår alla, både små och stora, både rika och fattiga, både fria och trälar, att låta giva sig ett märke på högra handen eller på pannan, så att ingen får vare sig köpa eller sälja något, utom den som är märkt med vilddjurets namn eller dess namns tal. Här gäller det att vara vis; den som har förstånd, han räkne ut betydelsen av vilddjurets tal, ty det är en människas tal. Och dess tal är sex hundra sextiosex.” (Upp 13:11-18)

Följande predikan av Arne Imsen hölls 1993. Den är mycket aktuell och tar upp församlingens situation och position i en tid som präglas av allt större och mer globala maktblock. Sanningen om Jesu tillkommelse får inte tystas ned, inte heller Bibelns förutsägelser om den sista tidens religiösa och politiska totalitära maktanspråk. I alla omvälvande händelser med finanskriser och tal om en ny ekonomisk världsordning återspeglas Bibelns budskap om att Herrens dag är nära. Ännu mer tydligt ljuder det budskap som den helige Ande levandegör för församlingen, att dagen för hemfärd närmar sig.

Kortbibelstudium av Berno Vidén

Vi vet vad ett jordiskt släktskap betyder. Det normala är att man känner till vilka föräldrar man har. Skulle det inte vara så uppstår ett tomrum och människan ägnar en stor del av sitt liv åt att söka sina rötter. Behovet att veta vem som är min mor och far är något naturligt som finns nedlagt i människan. Blod är starkare än vatten, är ett talesätt som beskriver hur förenad man är med sina närmaste.

Behoven finns överallt, och vi räcker inte till för alla, men vi fortsätter att arbeta och alltid göra det vi kan, även om det är litet. Jesus räckte ut sin hand till den fattige och betryckte, och vi, som hans efterföljare, vill göra detsamma.

För snart tre år sedan gjorde läkare en utvärdering, där man meddelade Yefreys mor, Andrea, att hennes son tyvärr inte skulle komma att leva längre än högst ett år till. Hans lungor var alldeles för förstörda, och hans hjärta skulle inte orka längre än så. Tiden har gått, och Yefrey är fortfarande vid liv. Hans kroniska lungsjukdom har dock satt starka spår, och han vistas nu heltid på sjukhus, då han är helt beroende av dess utrustning för sin överlevnad.

Charles Darwin och John Nelson Darby var båda verksamma under 1800-talet i den engelskspråkiga delen av Europa, båda gick till storms mot traditionella religiösa föreställningar och båda dog 1882. Men där slutar likheterna. Berno Vidén ger här några reflektioner över dessa två banbrytares förkunnelse och dess följder.

Darwin vs. Darby

Den traditionella kyrkan fick sig några rejäla stötar under 1800-talet som kom att få långtgående konsekvenser för många människor. Upplysningstiden med Gud är död-filosofin som slagord var redan djupt rotad då engelsmannen Charels Darwin (1809-1882) i mitten på 1800-talet publicerade sin bok om arternas uppkomst. Verket blev genast en bestseller och föremål för kraftiga protester från kyrkligt håll, som såg sin teologi hotad. Darwins idéer om utvecklingsläran spreds snabbt och idag ligger hans teori till grund för majoriteten av världens utbildningsväsende.

Predikan av Paulus Eliasson

Jag skulle vilja tala om framgång, härlighet och upphöjelse. I Jesaja 52 har vi inledningen till Gamla Testamentets kanske viktigaste profetia. Det säger inte litet, för det finns oerhört många stora profetior i Gamla Testamentet. Men här talas om Herrens tjänares lidande. Vi läser:
-Se, min tjänare skall handla vist. Han skall bli hög och upphöjd, ja, mycket hög. (Jes 52:13)
I 1917 års översättning står det ”Se min tjänare skall hava framgång”. I norska översättningen från 1930 står det: ”Se, min tjener skal gå frem med visdom." Det ord som används här – handla vist – hava framgång – gå frem med visdom – har egentligen dubbel betydelse. Det betyder både att gå fram och vara vis. Han ska ha framgång i visdom.
”Han ska bli hög, upphöjd och mycket hög.” Det är tre ord som är som en stege. Hög – upphöjd – mycket hög. Det är en tredubbel förstärkning av samma ord.

Predikan av Varghese Thomas

Vi ska gå till Uppenbarelseboken, där det talas om vikten av att vara ett Guds vittne. I kapitel 12 kan vi läsa:

-Och den store draken, den gamle ormen, blev nedkastad, han som kallas Djävul och Satan, och som förvillar hela världen; han blev nedkastad till jorden, och hans änglar kastades ned jämte honom. Och jag hörde en stark röst i himmelen säga: “Nu har frälsningen och makten och riket blivit vår Guds, och väldet hans Smordes; ty våra bröders åklagare är nedkastad, han som dag och natt anklagade dem inför vår Gud. De övervunno honom i kraft av Lammets blod och i kraft av sitt vittnesbörds ord: de älskade icke så sitt liv, att de drogo sig undan döden."(Upp 12:9-11)

[Läs mer]

Stig Andreasson har läst boken och ger här sina reflektioner.

Detta är titeln på Tomas Dixons nya bok, utgiven på Gospel-Media. Utan frågetecknet kunde en sådan titel uppfattas som ett nytt utslag av katolsk propaganda. Men nu står frågetecknet där och det betyder att boken vill vara ett svar på en mycket viktig fråga, som i något utsträckt betydelse kan formuleras så här: Är enhet under påven en framkomlig väg för bibeltrogna och evangeliska kristna i Sverige? Tomas Dixon är journalist och skriver ledigt och lättfattligt. Han är inte en fanatisk ”antikatolik”. Han berättar om positiva erfarenheter från sitt medlemskap i en katolsk, karismatisk kommunitet i Österrike. Han är inte heller fanatiskt frikyrklig. Han berättar nämligen om negativa erfarenheter av svensk frikyrkomiljö. Han försöker därför undvika alltför svart-vita positioner. Idag har han emellertid skrivit ut sig ur den katolska kyrkan och hans grundsyn är avgjort evangelisk.
Boken innehåller många allvarliga ord om hur den kristna tron försvagas i Västeuropa, om det växande hotet mot religionsfriheten och om den katolska kyrkans alltmer dominerande ställning inom EU. Det sistnämnda ser han som en utveckling mot ett mer totalitärt och därmed mindre demokratiskt och fritt Europa. Det starkaste argumentet mot att evangeliska kristna skulle kunna ingå i en enhet under påvens överhöghet, anser Dixon vara den påvliga ofelbarhetsdogmen. Detta summerar han i frågeform på följande sätt: ”Hur skulle det mänskliga ämbete, som under historien initierat erövringskrig och folkmord, inkvisition och antisemitism – och som dessutom förklarat sig ofelbart så att det i princip inte kan be om och få förlåtelse – hur skulle det ämbetet kunna symbolisera och förverkliga den enhet, som Jesus talar och ber om i Johannes 17 ?”
Denna innehållsrika mening i frågeform utgör faktiskt svaret på frågan som ställs i bokens titel. Och det svaret är tydligt nog. Författaren tar också med viktiga upplysningar om katolsk Mariadyrkan samt om påvekyrkans alltjämt gällande förbannelser över annorlunda troende. I vissa mer periferiska frågor kommer förmodligen en del av hans läsare att ha något avvikande åsikter. Men bokens centrala budskap är odiskutabelt klart och tydligt. Den borde läsas och begrundas av kristna i samtliga samfund. Inte minst borde alla ledande och tongivande personer i kristenheten och framför allt den breda ekumenikens sympatisörer läsa Dixons bok. n