201001

Det här numret av Midnattsropet har två huvudteman: Storfamiljen och jordbävningen i Haiti. Samtliga artiklar finns att läsa här nedan - dock utan bilder. Dessutom finns en mycket angelägen artikel om hemundervisning, några levande vittnesbörd samt undervisning.
Vill du beställa ett eget exemplar av papperstidningen, där även många bilder publiceras, är det bara att sända ett meddelande till tidningen. Tidningen skickas kostnadsfritt.

PDF kan läsas och laddas ner här.

Ledare av Berno Vidén

I skrivande stund har det hunnit gå en månad sedan jordbävningskatastrofen i Haiti. Landet har idag sorgedag och man uppmanar alla att klä sig i svart eller vitt. Över hela världen sprids nu ödesdigra bilder av gigantiska bristfälliga tältläger som inför den annalkande regnperioden innebär fortsatt stora och akuta svårigheter för de redan drabbade. Över en miljon haitier är idag utan bostad och idag informerar också myndigheterna genom president René Préval att fler än 217 000 människor omkommit, en siffra som kommer att justeras uppåt allteftersom kroppar grävs fram under ruinerna. Än så länge är det bara 15 procent av alla ofattbara 250 000 raserade hus som sökts igenom.

Undervisning av Arne Imsen från 1976

Med viss rätt kan det påstås att begreppet ”Maranata” på ett särskilt vis introducerades i vårt land för femtio år sedan – år 1960.
Detta fick nämligen då konkreta förutsättningar i och med att Arne Imsen flyttade från Stockholm till Örebro för att gå in i uppgiften som föreståndare för Örebro Fria Församling. Det var också året då tidningen Midnattsropet gav ut sitt första nummer. Många andra personer var på det stadiet i rörelse för att på något vis bereda utrymme för Maranata-väckelsen – en kontroversiell väckelse, som föddes fram under både stora och små strider, och med ett stort ämne i fokus: parusin – Jesu tillkommelse.
Detta år, 2010, är alltså något av ett jubileumsår för Maranatafolket. För trettio år sedan inleddes dessutom Maranataförsamlingens missionsarbete i Dominikanska Republiken.
Midnattsropet kommer därför att under detta år påminna om den vision som drivit de syskon som valt att leva och arbeta tillsammans med en enkel livsstil, som möjliggjort fortsatt utgivning av tidningen Midnattsropet, dagliga närradiosändningar och ett växande missionsarbete.

Stina Fridolfsson intervjuar Simon Beecham i Radio Maranata

Simon Beecham kommer ursprungligen från Grimsby i norra England. Han har levt ett brokigt liv, och många år var han slav under heroin och ville helst leva för sig själv, oberoende av andra människor. Men nu är han frälst, och tacksam för att få vara med i en församlingsgemenskap.
Han berättade i Radio Maranata om hur han kom till tro och upplevde livsförvandling. Hur Guds Ord mötte honom i en mörk fängelsecell:
-Jag öppnade bibeln, fick upp Psalm 121, och läste: Jag lyfter mina ögon upp till bergen. Därifrån kommer min hjälp. Det var så häftigt. I cellen fanns inga fönster, men jag slöt mina ögon och tänkte att nu lyfter jag min blick mot Herren. Nu får Han hjälpa mig. Och hjälpen kom.
Simon har nyligen flyttat in i storfamiljen på Bällsta, där han deltar i mötes- och arbetsgemenskap.
-Vi har talat om Guds rike. Jag förstår inte allt än, men jag vet att man behöver varandra. Man lär sig ingenting annars. Man kan inte hjälpa andra om man inte är med i gemenskapen, säger Simon.

Haitis långa väg tillbaka och den än större katastrofen. Text: Berno Vidén

Ingenting har varit sig likt här på missionsfältet i Dominikanska republiken alltsedan vi den 12 januari nåddes av nyheten att grannlandet Haitis huvudstad Port au Prince drabbats av en jordbävning. Själv satt jag i en bil på väg ut till Palavé och kände inte av skalvet. Då vi kom fram till Palavé fick jag ett telefonsamtal från hemförsamlingen i Stockholm där min dotter Veronica oroligt undrade om vi känt av skalvet. De hade via internet fått indikationer om skalvet från en dominikan i Santo Domingo. -Vilket skalv? frågade jag. Vid en snabb rundfrågning kunde jag dock konstatera att flera hade känt av att marken vibrerade. Jag ringde upp Roger Lindroos som befann sig i Las Palmas och frågade om han märkt av något. Då förstod han att det var ett jordskalv som hade fått honom att nästan tappa balansen av yrsel. Gungstolarna hade börjat röra på sig och taklampan gungade, ca 270 km fågelvägen från skalvets epicentrum.
För varje timme som gick nåddes vi av ständigt ny rapportering om jordbävningens följder. Ett sjukhus hade eventuellt rasat, presidentpalatset var skadat och förmodligen fanns det flera döda. Men ingen visste något med säkerhet. Vi märkte av en påtaglig och stegrande oro hos våra haitiska vänner som alla har delar av sina familjer boende i Port au Prince. När det allteftersom blev uppenbart att jordbävningen, som haft sitt epicentrum bara några kilometer utanför den haitiska huvudstaden, var den absolut värsta som drabbat landet under hela dess historia, och då det började talas om hundratusentals döda och skadade, och att över en miljon haitier förlorat sina hem, var det svårt att finna ord till tröst för alla våra haitiska vänner.
Just nu mobiliserar hela världen med hjälpinsatser av gigantiska mått, allt under ledning av USA, som med hjälp av tio tusen extrainkallade soldater leder arbetet för att upprätthålla någon slags ordning i det totala kaos som råder. Under katastrofens första dagar blev landets president René Préval helt plötsligt en man av folket. Bostadslös som de flesta andra, då både palatset och hans privata residens hade rasat, var han hänvisad till gatan och syntes ofta ute bland folket. Regeringsbyggnader, domstolar, universitetet, FNs högkvarter, katedralen, ja, listan kan göras lång på byggnader med styrande funktioner för landets verksamheter som nu är borta.