Analys

Analys av Stina Fridolfsson

Så presenteras pingstkyrkans nya roll i tidningen Dagens reportage inför det stora musikalevanemanget ”London the musical” som nyligen haft sin världspremiär på Stockholms nya musikalscen - Filadelfiakyrkan på Rörstrandsgatan. Stockholms musikalelit gläder sig över denna nya estrad ”som med sin rymd är en av få arenor som kan rymma musikalens enastående och speciella scenografi”.
Filadelfiakyrkan som en gång togs i bruk och rustades under bön, åkallan och stora uppoffringar av bedjande och offrande fromma pingstvänner presenteras nu som Stockholms nya musicalscen.
Där samlades kristna, unga och gamla, för att andligen utrustas till evangelii härolder för tjänst i evangelisation och mission. Från talarstolen varnades för världens nöjen och dess idoldyrkan.

Analys av Stig Andreasson
I Norge ville pingstfolket markera 100-årsminnet av den moderna pingstväckelsens födelse genom ett stort fem dagars Jublileumsfirande i september år 2007. Man hyrde huvudstadens största möteslokal, Oslo Spektrum. Missionär Stig Andreasson, som i över 50 år verkat i katolska Frankrike, upprördes av referaten från evenemanget; främst vad svenske katolske biskopen sagt. Han skrev en insändare till norska tidningen Dagen, med en sammanfattning av vad den katolske biskopen sagt, med tänkvärda kommentarer. Den publicerades på framskjuten plats, och tidningen MR förmedlar den här till sin läsekrets Enligt referaten var det svårt att dra människor till Oslo Spektrum då den svenske katolske biskopen Arborelius höll sitt tal. Själv var jag heller inte där, så mina kommentarer har bara referaten till grund, men jag förutsätter att de återger det väsentliga av biskopens budskap.Först nämnde biskopen att Bibeln, Guds Ord, är vår gemensamma grund. Bibeln är alltså trosgrunden för alla kristna. Vi är överens med honom om att alla bibeltroende kristna alltid har betraktat och fortsätter att betrakta Den Heliga Skrift som sin enda grund för tron. Men biskopen underlät att tala om att så är det inte i den romersk-katolska kyrkan. Den katolska katekismen säger nämligen att Bibeln inte innehåller allt vad vi ska tro. Kyrkans tradition förmedlar också Guds Ord till oss. Den katolska kyrkan hör alltså inte till de kyrkosamfund som bygger sin tro på enbart Bibeln. Den hör istället till den typ kyrkor och trosriktningar, som visserligen säger att Bibeln är Guds Ord, men som dessutom har något vid sidan av Bibeln som grund för tron. Ett annat exempel på denna typ kyrkosamfund är Mormonkyrkan, som säger att Bibeln är Guds Ord, men som tillägger att Mormons Bok också är Guds Ord. Eftersom den katolska kyrkan inte har Bibeln som enda trosgrund, kan den proklamera ett antal dogmer och lärosatser, som inte är nämnda i Bibeln, men som kyrkans tradition förklarar som sanning.Biskop Arborelius sa också att detta att vara ett Jesu vittne innebär martyrskap, och citerade kyrkofädernas ord om martyrernas blod som kyrkans utsäde. Han nämnde att under förra århundradet var det speciellt många kristna som blev martyrer på grund av sin tro. Att kommunistländer och andra diktaturstater har förföljt alla slags kristna och andra oliktänkande vet vi alla. Men historien berättar för oss om förföljelsetider som varade mycket längre än ett århundrade. Biskopen underlät att berätta att påvekyrkan i Rom från tidig medeltid utvecklat sig till en värre förföljarmakt än det kejserliga Rom någon gång hade varit. Någon har sagt att ”den romersk-katolska kyrkans hela historia är som en enda lång ström av blod”. Den katolska inkvisitionen skapade ett skräckvälde i större delen av Europa. Roms kyrka kan stoltsera med en tusenårig historia som förföljarmakt. Värst rasade inkvisitionen i Spanien. Där blev kättarbålen till slut firade som folkfest, och fick namnet ”autodafe” (troshandling). I Frankrike var det inte bättre. Då ediktet i Nantes, som gav protestanterna trosfrihet, blev upphävt 1685, bröt en ny våg av förföljelse ut. En stor del av Frankrikes protestanter blev antingen mördade eller gick i landsflykt. Den kyrka som biskopen tillhör har nog haft sina martyrer. Men den har för det mesta varit förföljarmakten som har dräpt martyrerna.Likaså sa biskopen att ”vi katoliker har inte glömt att Maria var med i Övre salen på pingstdagen”. Var detta ett dolt påstående att den katolska kyrkan förkunnar något som vi protestanter skulle ha glömt? Möjligen. Men här tror jag att det åter är biskopen som antingen glömmer eller underlåter att säga något. Han vet nog att vi protestanter inte förnekar att både Maria och Jesu bröder var med i Övre salen. Det säger ju Bibeln att de var. Men vi vägrar att godta alla de obibliska katolska Maria-dogmerna, som säger att Maria föddes utan arvsynd, att hon aldrig hade äktenskapligt samliv med sin man Josef, att hon blev upptagen till himmelen med både kropp och själ, att hon i dag sitter där som himladrottningen och att det är via henne vi kan gå till Jesus.Till slut förklarade biskopen att det är påven som i dag utför det uppdrag Jesus ursprungligen gav till Petrus: ”Föd mina lamm”. Och vidare: ”Vi är här för att upptäcka den enhet vi redan har i Kristus. Den enhet vi ändå inte har måste vi dag och natt be om att få”. Biskopen nämner emellertid inte att den påve som han framställer som den gode herden, både före och efter att han blev vald till påve, tydligt förkunnade att de protestantiska kyrkorna inte är kyrkliga i egentlig mening. Bara den katolska kyrkan äger alla frälsningsmedlen. Katolsk ekumenik kan egentligen bara ha ett mål, nämligen att de protestantiska kyrkorna underkastar sig påven som hela kyrkans universelle herde. Denna baktanke kan döljas av mycken sofism (spetsfundighet) och mängder av diplomatisk kyrkopolitik.

Analys av Jan Egil Hafsahl

Kanske du tycker formuleringen av det ämne jag ska tala om inte är den bästa. Kanske du också tycker att infallsvinkeln kunde ha gjorts annorlunda och bättre. Men kärnan i det jag vill komma fram till är mycket allvarlig och har något att säga oss alla.Ämnet är alltså: Livets rätt eller rätten till liv. Jag har valt en underrubrik. Vi kan tala om Bibeln och det stora folkmordet. Ordet folkmord fick åter aktualitet när man i den amerikanska senaten för några veckor sedan talade om att Turkiets handlingar under det första världskriget, åren 1915-1916 gentemot det armeniska folket var folkmord. Det här uttalandet har skapat ett skärpt och spänt förhållande mellan de två länderna. Själva uttrycket folkmord introducerades av en polsk jude vid namn Rafael Lemkin under andra världskriget. Han var jurist och advokat. Folkmord, eller genosid, som de lärda säger, har sin rot i det grekiska ordet genos, som betyder folk, familj eller stam. Därtill ett latinskt verb siden, som betyder dräpa eller döda. Enkelt sagt förklarade Lemke folkmord vara dråp av människor på grund av vad de var och inte på grund av vad de gjort. Det är en mycket viktig distinktion. Människor som enbart genom födelse tillhörde en etnisk minoritet, en trosriktning eller kön. Det handlade alltså inte om vad man gjort, utan vad man var. Det är mycket viktigt.Lemkins tanke hade sin upprinnelse i den omdiskuterade Armenien-massakern; och i hans egen samtids holocaust. Lemkin ville få igenom en internationell lag, som skulle avslöja, döma, och framför allt förhindra systematiska övergrepp på mänskligheten på grund av vad människor var och inte vad de gjort. 1948 fick Lemkin genomslag för den här tanken och den gick in som en del av folkrätten i FN. Det här är bakgrunden till att exempelvis Slobodan Milochovich blev ställd inför den internationella krigsförbrytardomstolen för vad han gjort i f.d. Jugoslavien. Milochovich dog innan det hann fällas någon dom i fallet. I augusti 2006 blev Iraks fd president Saddam Hussein och flera av hans medarbetare ställda inför rätta i Bagdad, åtalade för folkmord mot det kurdiska folket i nord. Hussein blev förklarad skyldig och hängd. Vår tids tolkning av ordet folkmord har gått i en bestämd riktning, nämligen etnisk utrensning. Men Lemkins referensram var i utgångspunkten mycket större. Det handlar om övergrepp mot mänskligheten, utförda mot människor på grund av vad de var, och inte på grund av vad de gjort. Dråp på större eller mindre delar av befolkningen är inte något nytt i historien. Vi läser om athenarnas massaker på befolkningen i Melos under antiken, år 416 f Kr. Och romarnas framfart mot befolkningen i Kartago, under det tredje puniska kriget, år 146 f Kr. Några århundraden senare, kan vi tala om utrotningen av indianerna i Latinamerika på 1500-talet. Vi flyttar norrut och nämner övergreppen mot indianerna i Nordamerika på 1800-talet. Det här är naturligtvis ingen fullständig förteckning, bara exempel.Låt oss gå till tjugonde århundradet. Vi kan ur skräcklistan nämna nedslaktningen av armenierna i Turkiet 1915-1916, då mer än sextio procent av det armeniska folket blev utrotat. Vi kan också tala om Sovjetunionens politiska utrotningar i Ukraina, åren 1932-1933. Därefter holocaust, då sex miljoner judar av ideologiska, antisemitiska skäl blev dräpta. Sextio procent av judarna blev dödade åren 1933-1945. Vi kan vidare fortsätta tala om den planerade utrotningen av zigenarna i de tysk-ockuperade områdena under samma tid. Vi kan tala om den indonesiska militärdiktaturens övergrepp mot befolkningen i Östtimor 1975 och om Pol Pot och de röda Kmerernas övergrepp mot folket i Kambodja åren 1976-1979, där två miljoner människor av sex miljoner blev dräpta. Vi kan tala om de etniska utrensningarna under inbördeskriget i Bosnien 1992-1994, samt huturegeringens nedslaktning av tutsier i Rwanda 1994, där 75% av alla tutsier blev eliminerade. Och så kan vi gå in i vår tid, där striden i Darfur fortfarande pågår. För att göra denna lista lite mera komplett, måste vi utöka den med Sovjetunionens härjningar under Stalin, där 43 miljoner politiskt obekväma människor togs av daga. I Nationalistkina, kan vi nämna Chan Kai Chek, som lät döda över tio miljoner människor av samma skäl. Nazitysklands tjugo miljoner icke-judiska offer, var också en del i folkmorden. I det mera moderna Kina, under Mao, möter vi den ofantliga siffran trettiosju miljoner människor, som har bragts om livet. Med en total genomgång av folkmord under 1900-talet, så är omkring 130 miljoner människor offer för folkmord. Förståelsen för uttrycket folkmord möter vi i en bok som kom ut 1994. Den heter ”Death by government” och är skriven av J R Rummel. Han skärpte och utvecklade Lemkins begrepp, och förklarar folkmord främst som ”massdråp utförd av statlig myndighet”. Följaktligen säger han att massmord är massaker av vilken som helst grupp av människor.
Vi har gått igenom en lista med ett ofantligt antal offer under tjugonde århundradet: 130 miljoner människor dödade i folkmord. Likväl är det bara en bakgrund till det stora folkmordet. Då talar jag om dödslistor som inte kommer fram i någon folkmordsstatistik. Ett folkmord som är så oerhört, att vår hjärna knappt kan greppa om det. Ett folkmord som handlar om MINST - i alla siffror jag gått igenom, har jag valt det minsta möjliga antalet - minst 46 miljoner offer varje år. Fyrtiosex miljoner, som världssamhället knappt talar om. Som inte skapar några FN-resolutioner. Som inte skapar några former av EU-bojkotter. 46 miljoner årliga offer, som med två ord avfärdas som abortus provocatus - framprovocerad abort. Det talas i världen idag om cirka fyrtiosex miljoner. Amnesty opererar med femtio miljoner. Siffror som är helt häpnadsväckande. 46 miljoner årligen. Eller, om du vill, 126.000 aborter varje dag i vår värld. De sk folkmorden, från Armenien till Darfur har tagit livet av ungefär 130 miljoner människor i loppet av etthundra år. Abort tar livet av lika många offer på tre år som folkmorden har gjort de senaste hundra åren. De senaste hundra åren har abort tagit livet av lika många människor som det finns på planeten jorden idag. Det handlar om miljarder. Det kommer inte in i statistik över folkmord och utlöser inga resolutioner som fördömer handlingen, där man säger att man bojkottar varje land som utför sådana dråp med statligt godkännande.

Analys av Jan Egil Hafsahl

Detta ämnet är mer en historisk analys än ett bibelstudium. Det är oerhört viktigt att vi som enskilda kristna och församling kommer till en klar förståelse av det bibeln kallar världen, världens makter eller det vi kan kalla stat eller statsmakt, så att vi i livet kan göra rätta val och fatta rätta beslut. Det är ett stort svalg mellan det Paulus skriver i Romarbrevet 13 om överheten och det vi möter i Uppenbarelseboken 13 som vilddjursstat. Vi måste få kunskap så att vi inte blir lurade. De fiender vi har att kämpa mot är legio. Bibeln talar om ondskans andemakter i himlarymderna, dvs de fiender vi har över oss. Bibeln talar även om köttet och dess begärelser, dvs de fiender vi bär inom oss. Och så talar den om världen och allt vad i den är, alltså de fiender vi har omkring oss. I det sistnämnda området uppträder vilddjuret som omtalas i bibelns sista bok. Det sägs: ”Vem är likt vilddjuret, och vem kan strida mot det?” Om detta vilddjur heter det att draken gav det sin makt, sin tron och stor myndighet samt att det fick makt att föra krig mot de heliga. Mitt i denna fruktansvärda beskrivning av ett skoningslöst vilddjur utbrister himlen: ”Den som har öra, han höre”. Frågan är egentligen om vi vill lyssna i tro och utifrån kunskapen handla i kärlek till sanningen. Tro verksam genom kärlek.

Igor Serov om Litauen
Huvudstad: Vilnius Befolkning: 3 300 000 (enligt olika uppgifter har denna dag omkring 1 miljon medborgare lämnat Litauen i sökandet efter ett bättre liv)
Statistiken över Litauen kan få vem som helst att fasa. Landet har varit ledande i antalet självmord redan under ett årtionde. Detta enligt uppgifter från den statistiska byrån Eurostat. Litauen är absolut ledande i Europa när det gäller antalet självmord bland män (71 självmord per 100 000 inv.) På andra plats kommer Lettland (45 per 100 000), på tredje plats Estland (44 per 100 000). Vartannat äktenskap upplöses (mer än 50%), och det betyder att ett mycket stort antal barn drabbas av moraliska och psykologiska trauman på grund av det förhållande som har uppstått bland deras föräldrar. Barnen blir hårda; i samhället tilltar våldet och antal brott som begås mot enskilda. Barnhem och internat är fyllda med barn. Enligt statistiska uppgifter som organisationen för skyddandet av barns rättigheter i Litauen har försett oss med, så räknades år 2005 13 300 barn bland föräldralösa, eller bland dem som vägrade ha med sina föräldrar att göra. Om vi till allt detta lägger situationen med korruptionen och kriminaliteten, så blir det en ganska mörk bild. Litauen är ett av de mest korrumperade länderna i världen. Ett sådant perspektiv ges i färska uppgifter över korruptionen i världen som sammanställts av Gallup Poll, där situationen i 101 stater har undersökts. Lettland delar enligt de illavarslande uppgifterna den 88:e platsen med Moldavien, och Estland har distanserat sina baltiska grannar, och intagit den relativt hyggliga 37:e positionen. Enligt uppgifter från den Litauiska Statistiska Avdelningen så befann sig år 2005 mellan 8000 och 9500 människor av en befolkning på 3 300 000 (då alltså Litauens verkliga invånarantal idag är 1 miljon färre) i fängelser. I jämförelse med Sverige där det handlar om 4500 fängelseinternerade av en befolkning på 9 miljoner, så blir dessa siffror något som tvingar till eftertanke…

Analys av Berno Vidén

Tidigare i år tvångsomhändertogs en tonårsflicka i Tyskland på ett brutalt sätt och spärrades in för psykiatrisk tvångsvård. Hennes brott var att hon fick hemundervisning, dvs hon undervisades i hemmet av sina föräldrar. The Washington Times rapporterar om hur den varmt troende familjen som tidigare flytt undan den sovjetiska förföljelsen nu upplever samma fasor i det land dit de tagit sin tillflykt. Sovjetregimen förföljde dem på grund av att de är baptister. I Tyskland förföljs familjen för att de vill tillämpa en självklar föräldrarätt, nämligen att hemundervisa. Enligt samma källa ställer sig samtliga politiska partier i Tyskland bakom skoltvånget genom att säga: ”Tvånget att delta i skolan är ett civilt tvång, och det kan inte fifflas med.” Familjen kriminaliseras i strid med mänskliga rättigheter som ratificerats av Tyskland och i strid med FN:s stadgar för familjerätten, något vi återkommer till längre fram i texten.Hemundervisning har varit illegalt i Tyskland alltsedan Adolf Hitler kriminaliserade den 1938, då han i nationalistisk anda beordrade att samtliga barn skulle gå i statens skolor. Av den anledningen finns det idag endast 500 barn som hemundervisas i ett land med mer än 80 miljoner invånare. De som dock väljer att hemundervisa sina barn förföljs utan barmhärtighet.Situationen är knappast bättre i övriga Europa, där den Strassbourg-baserade domstolen för mänskliga rättigheter, vars juridiktion omfattar alla EU-länder, sistlidna september dömde till den Hitlerinförda skollagens fördel, genom att fastslå att reglerna för rätt till utbildning ”av naturliga skäl bör regleras av staten”. Den tyska domstolen får här stöd i sin formulering:

Analys av Jan Egil Hafsahl

Tanken om de mänskliga fri- och rättigheterna har sin rot i stoisk och kristen filosofi och bygger på grundtanken att människan har ett värde i sig själv, oberoende av ras, klass eller kön. Den europeiska kommissionen om de mänskliga rättigheterna upprättades den 4 november 1950, två år efter det att FN:s generalförsamling antog en universell förklaring om mänskliga rättigheter, och kommissionen upprättade Den Europeiska Domstolen för de mänskliga rättigheterna (Europadomstolen) som ett dömande organ för de mänskliga rättigheterna.
Från en övervakande och kontrollerande position av de mänskliga rättigheterna har det inom såväl kommissionen som domstolen skett en dramatisk förskjutning inom vissa områden de senaste två-tre åren, mot ett statligt, totalitärt tänkesätt. Låt mig nämna ett par exempel. I september 2006 beslöt EU-domstolen i Strasbourg att ”barns rätt till utbildning är överordnad föräldrarätten”. Det principiella domslutet kan få stora konsekvenser för hela vår del av världen när det gäller utbildning, - och kommer att ge trängre villkor för hemundervisning och friskolor över hela Europa. Under loppet av de sista 40 åren har det förts några hemundervisningsärenden för Europadomstolen i Strasbourg. Tills nu har dessa domar gett relativt stort spelrum för föräldrarätten, så att hemundervisning på grund av livssyn eller på en pedagogisk grund har varit möjlig på ett acceptabelt sätt. I den ovannämnda saken gör människorättsdomstolen en helomvändning. Den erkänner föräldrarättens betydelse, men den underordnar föräldrarätten barns rätt till utbildning. Bakgrunden för beslutet i Europadomstolen var att ett tyskt föräldrapar önskade hemundervisning för sina barn, men att tysk lag förbjöd detta, och saken lades därför fram för Europadomstolen.Allt tyder på att det fälldes en principiell dom i Strasbourg som skall gälla för hela Europa - alltså inte bara ett nationellt avgörande. Europadomstolen inkluderar i utbildning också ”den sociala och integrerande aspekten i samhället”, och domstolen går långt i domen när den säger att ”skoldeltagande är en nödvändig del av barnens integreringsprocess i samhället”. Detta kommer i realiteten att betyda att om föräldrarna har en livsåskådning eller en pedagogisk övertygelse som leder barnen ut från skolan, så kan skolmyndigheterna säga att föräldrarna på det sättet försvagar barnets utbildning eller möjlighet till samhällsintegrering, och resultatet kan bli att hemundervisning därför kan förbjudas - eller i värsta fall kriminaliseras. Europadomstolen reducerar föräldrarätten också på ett annat sätt när den uttalar domspremisserna att ”föräldrars religiösa påverkan av barn är otillbörlig om barnen inte förstår konsekvenserna av den påverkan de blir utsatta för”. Detta ger också argument i förhållande till att barn inte bara måste gå i skola, men i en offentlig skola. Ångesten för utveckling av parallella samhällen i de enskilda länderna går att ta och känna på - och vi ser konturerna, inte bara av en föräldrarätt som fått munkavle, men munkavle på den fria församlingens grundläggande uppdrag att ”lära dem att hålla allt det jag har befallt er”.
Människorättsdomstolens dom i en abortsak i mars i år, är om möjligt ännu mer anmärkningsvärd och skrämmande. Den polska staten blev av domstolen dömd till ett betydande ersättningskrav för att ha nekat en kvinna abort år 2000. Enligt polsk lag kan det bara beviljas avbrott av graviditet när denna hotar moderns liv och hälsa, när barnet blivit till genom våldtäkt eller incest eller när fostret är mycket sjukt eller skadat. En tvåbarnsmor med nedsatt synförmåga ansökte om abort i samband med sin tredje graviditet av fruktan för att hon skulle få ännu sämre syn. Varken hennes ögonläkare eller gynekolog menade att risken var så stor att den kvalificerade till abort. Kvinnan stämde den polska staten, med god hjälp av organisationen Interights, ett Londonbaserat ”internationellt center för juridiskt skydd av de mänskliga rättigheterna”. Kvinnan förlorade stort i den nationella rättsapparaten - och saken anmäldes därför till domstolen i Strasbourg. Då hade kvinnan redan fått sitt tredje barn. När Domstolen för de mänskliga rättigheterna nu, med sex mot en domarröst, ger kvinnan medhåll i stämningen är det med argument som att kvinnans ”privatliv som den europeiska människorättskonventionen ger rätt till, har kränkts”. Domen i Strasbourg är på en ideologisk grundval, där Polen nu skall pressas till att anse abort vara en mänsklig rättighet. Domstolen säger egentligen att detta att vägra att dräpa ett barn, bryter mot människorättskonventionen, och gör följaktligen Domstolen för de mänskliga rättigheterna till moståndare till rätten till liv. Domen skapar ett prejudikat som i förlängningen kan få skrämmande följder. Lagstiftningen i hela vår västliga kultur ger kvinnan gudastatus över det liv hon bär - om än med något olik tidsavgränsning. I Storbritannien går för närvarande debatten het runt förslaget från den brittiska gynekologi- och födelseföreningen, som öppnar för aktivt dråp på redan födda barn med funktionshämningar. Vi ser med skräck emot den dag då Europadomstolen får sig förelagt ett klagomål från en mor eller far som av nationella domstolar har nekats rätten att dräpa sitt funktionshämmade barn. När ”rätten skjuter upp som en giftig planta” (Hos 10:4) återstår bara Guds dom.

Analys av Karin Vidén

Förskolegruppen med lärare och kandidater trängs med en mängd identiskt likadana grupper i de stora utställningssalarna på Naturhistoriska muséet. Evolutionismen är pedagogiskt och fantasifyllt exponerad på ett för små barn lustfyllt och intressefångande sätt. Nitiska pedagoger överröstar i trängseln både varandra och det högljudda sorlet från nyfikna förskolebarn i mängder. -Här ser ni hur det hela började! Så här såg vi ut innan vi blev människor. Vi levde i vatten innan några började kunna andas luft och leva på land! Stora förundrade barnaögon, vidöppna kunskapstörstiga barnasinnen, slukar den undervisning som utan förbehåll förmedlas som enda sanning av vetgiriga förskollärare i karriären. Gud, alltings skapare, rationalliseras enkelt och snabbt undan. “Så här gick det till”, vet den nyutexaminerade pedagogen. Barnet berövas obarmhärtigt det mest fundamentala i en människas liv, nämligen barnatron. Tron på en Gud som skapade människan. Den anknytningspunkt i en människas liv som Gud kan knyta an till då Han söker en människa till frälsning.
På klädbutikens barnavdelning samtalar två småbarnsmammor. ”Erik vill såå gärna ha en klänning, så nu har han fått välja en själv.” ”Så söööt du blir i den Erik!” Erik ca 5-6 år står bredvid sin mamma, med den röda klänningen hängande över armen, intet ont anande att han är ett utvalt experimentsobjekt för den genuspedagogik som nu lik en tsunami väller in i alla barn- och ungdomsinstitutioner i vårt land, och inför vars enorma krafter ingen kan värja sig.TV:s UR drog häromsisten sitt strå till stacken genom att exploatera en liten grabb, Kasper, som gillade blanka tyger, klänningar och glittriga hårspännen. Han blev i skolan retad och mobbad för sitt sätt att klä sig och pryda sig. I eftersamtalen var budskapet tydligt från skolfolket. Naturligtvis var det inte Kasper som var problemet utan alla hans klasskamrater m fl som reagerade fördömande med traditionella könsmönster som grund. Nu var det dags att verkligen ta itu med skolvärlden i ett genusperspektiv!
Inseminationsrätten ger kvinnan egoistiska fördelar, och stärker möjligheterna för homorelationer att få barn, alltmedan barnet döms att leva i fullständig okunnighet om sin pappas skyddade och anonyma identitet, trots att Barnkonventionen, FN:s konvention om barnens rättigheter, ger klara direktiv att barnet skall ha ”så långt det är möjligt, rätt att få vetskap om sina föräldrar…”Resultatet av Barnombudsmannens uppdrag att under ”Barnens år 2006”, studera de små barnens livsvillkor, redovisas i dagarna i en delvis mycket skrämmande rapportering. Bl a framgår att: ”drygt en tredjedel av alla barn knyter inte an till sin mamma eller pappa under det första levnadsåret. Allt fler föräldrar söker hjälp för problem med att bli förälder och svårigheter att relatera till sina barn.”Med inseminationsrätten för ensamstående kvinnor öppnar Sverige för en utveckling vars konsekvenser för barnen innebär än mer grava och livslånga relationsstörningar… långt mer än under det första levnadsåret.
Enligt FN:s Barnkonvention har samhället skyldigheter gentemot barnen då det gäller rätten till sina föräldrar. Undertecknande konventionsstater anser att de är ”övertygade om att familjen såsom den grundläggande enheten i samhället och den naturliga miljön för alla dess medlemmars och särskilt för barnens utveckling och välfärd, bör ges nödvändigt skydd och bistånd, så att den till fullo kan ta på sig sitt ansvar i samhället.” Samt ”att barnet för att kunna uppnå en fullständig och harmonisk utveckling av sin personlighet, bör växa upp i en familjemiljö…” Icke förvånande var Sverige ett av de länder som 2004 vid FN:s Familjeårs tioårsjubileum, reserverade sig mot den s.k. Dohadeklarationen.Sverige begår allvarliga övergrepp mot sina medborgare, främst barnen, genom att lagstifta bort det skydd och den grundtrygghet föräldrar och familj innebär. Sverige är i händerna på en feministisk abnorm experimentslusta, där historisk erfarenhet och kunskap klassas som förlegad ultrakonservatism. De ofödda barnen är i Sverige lämnade åt sitt öde, utan rättigheter och utan försvarare. Med Kd i spetsen välkomnas ogenerat utländska kvinnor att som turister i det liberala abortparadiset avsluta sina barns liv. Dessa feministiska krafter som genomsyrar allt samhälleligt liv detroniserar Gud och tar hans plats, och gör anspråk på makten över vem som ska leva, vem som ska dö. I sanning en abnormitet med kvinnohår och lejontänder, vars kung är avgrundens ängel.1900-talet som ”Barnens århundrade” kom att innebära en klar förbättring för barnens sociala levnadsförhållanden och rättigheter, men berövade dem steg för steg deras rätt att lära känna sin Gud.Guds ärkefiende reser sig upp med hela sin kapacitet. Hans mål för människan är död; andlig död, och evig förtappelse. Allt för att inför Gud söka bevisa sin ära och sin makt.Men han är besegrad genom Jesu Kristi seger på Golgata.Den Gud som sade och det vart är fortfarande samme skapande Gud. Han är allsmäktig och han föder på nytt och ger ett levande hopp till den människa som söker honom.
Hoppet är Jesus, samme Jesus som en gång sade: ”Låten barnen komma till mig och förmenen dem det icke, ty Guds rike hör sådana till.”

Ledartext ur Midnattsropet 1967 av Björne Erixon

Så snart man närmar sig frågan om ekumenik är man inne på ett ganska känsligt område. Och detta på flera sätt. Jag har ej för avsikt att söka skildra ekumenikens olika sidor. Tvärtom vill jag söka ställa några frågor, som jag tror ej är helt oväsentliga.Är den ekumeniska rörelsen, som man säger, vår tids väckelse? Den vinner ej obetydliga framgångar och drar med sig grupper som tidigare stått misstroget vid sidan om. Är inte det bevis nog för att ekumenik är tidens lösen och svaret på den religiösa situationen? Frågor, frågor …Allkristna möten, som hålles nu och då på en del platser i landet, har varit den yttre anledningen till uppkomsten av en rad frågor, förmodligen alldeles för orimliga för ekumenikens förespråkare, men som jag ändock tar mig friheten att föra vidare.Vad gör man av de skilda ståndpunkter man ändock har? Stoppar baptisten undan sitt dop, medan pingstvännen, för den goda andans skull, inte nämner något om andedop, tungotal, etc?Vill man, omedvetet kanske, söka uppnå ett slags minsta gemensamma nämnare? Eller menar man att alla de skiljepunkter, som en gång blev upphov till splittring, idag inte har samma värde som de en gång haft?Handlade pionjärerna helt galet i sin iver att stå för det man trodde på, även om det innebar förlust av frihet, bekvämlighet och social ställning?
Är samfunden och kyrkorna förmögna att redogöra för de läropunkter genom vilka man kommit varandra närmare? - Har frikyrkofolket glömt allt ont kyrkan åstadkommit? - Hur är det egentligen? Är det ändå inte samma gamla kyrka, som nu visserligen fått en demokratisk make-up; och som nu förlorar alltmer sina uråldriga privilegier? Inte kan väl en trevlig och mänskligt sympatisk präst sona eller överskyla dessa ohyggliga brott? En tjusig och tolerant präst är en sak - kyrkosystemen är något helt annat. Dess system är avskyvärt. Eller låg motsättningarna förr enbart på det rent personliga planet? I så fall är det fullt naturligt att genom ökade kontakter människor emellan en utjämning och avspänning så småningom inträder. Men om det var fråga om även ideologiska motsättningar och skiljaktigheter, hur går det då? Har stats-folkkyrkan ändrat sig på några fundamentala punkter?Vi måste komma ihåg att Kyrkornas Världsråd är en gemenskap av kyrkor.Men hur blir det om sekulariseringen rycker undan grunden för barndopskyrkorna? Kan myten om den kristna familjen upprätthållas hur länge som helst, under vilka villkor som helst? Varför drar all ekumenik åt höger?Har frikyrkorna mindervärdeskomplex inför folk- och statskyrkornas rika teologiska-liturgiska och kulturella traditioner?
Jag behöver inte vara ovän med personer som har andra trosståndpunkter. Vi måste skilja mellan motsättningar på grund av antipatier etc. på det personliga planet och på grund av ideologiska skäl. Därför måste vi bli ideologiskt medvetna. Det gäller att försvara och befästa Jesu evangelium i alla lägen och på allt sätt. Och vara redo att korsfästas på den galge fariséerna alltid är färdiga att ordna åt dem som vill proklamera ett renodlat evangelium.Finns inte motsättningar som många gånger synes vara svårartikulerbara?Vilken inställning vi än intar till ekumenik måste väl all slentrian bort? Ty Gud har väl aldrig uppmuntrat till tankelättja, frånvaro av engagemang och kampanda? Anden vill i alla stycken och på alla områden göra oss alla helskärpta!När väckelsen upphör börjar flirten med kyrkan! Ty en väsensskillnad har inträtt. Hur är det, snälla pingstvänner, hur kan Ni trivas med prästerna? En sak torde vara klar. Det är den låga andliga temperaturen som gör detta möjligt!Fler frågor finns, men nog för denna gång.

Analys av Berno Vidén

Regeringen sägs vara splittrad i frågor som rör familj och äktenskap. I dagarna diskuteras huruvida homosexuella par ska få lagstadgad rätt att ingå äktenskap. Enligt tidskriften Hemmets Vän 5/07 står Kd-partiet idag ensamma inom alliansen om att säga nej till lagförslaget. Då den borgerliga alliansen fick regeringsmakten tog den över ett antal utredningar, varav vissa, bland annat enmansutredningen om att Sverige bör ha en könsneutral äktenskapsbalk, fått arbeta vidare.Frågan är om splittringsryktena talar sanning. Kd säger idag nej till könsneutral äktenskapsbalk på liknande sätt som man tidigare sagt nej till aborter. Idag är inställningen i abortfrågan mycket liberal inom partiet och på regeringsnivå lovar företrädarna för det parti som tidigare genom politiskt inflytande skulle återinföra “kristna värderingar” i det svenska samhället, att ingen som vill utföra abort i Sverige ska behöva känna sig besviken. Det synes vara viktigare att uppträda politiskt korrekt gentemot alliansen än att genom ståndaktighet i viktiga samhällsfrågor förlora mandat och inflytande inom regeringen. Som ställningarna ser ut idag inom riksdagen kommer det nya lagförslaget med all sannolikhet att röstas igenom inom kort. Först ska utredningen under våren lägga fram sitt slutbetänkande och om allt går planenligt kan vi räkna med att ha en homosexuell livstilsanpassad äktenskapslag innan år 2007 nått sitt slut. Det är svårt tänka sig att Kd inte skulle anpassa sig till rådande klimat inom regeringen även i den här för Sverige så ödesdigra frågan.Även på det här området möter vi hur Bibelns utsagor om vår tid går i uppfyllelse. Jesus nämner Sodoms livsstil som ett tidstecken, vilken bland annat omfattar orättfärdighet, förtryck och en sex- och njutningskultur med homosexuellt förtecken. Gränser som Gud satt upp som skydd mot destruktivitet och moraliskt förfall har dribblats bort främst genom kyrkans flathet i dessa frågor. Då den homosexuella rörelsen för snart 30 år sedan anordnade sina frigörelsedemonstrationer fanns det enbart ett fåtal förkunnare som agerade och aktivt varnade för den utveckling som var i antågande. I allmänhet ansågs frågan alltför obetydlig för pastorer och präster att överhuvudtaget befatta sig med. Arne Imsen var en av förkämparna som profetiskt ropade ut att om inte utvecklingen resolut och omgående stoppas upp kommer vi att inom några få år ha passerat en avgrundens fördämning som sedan kommer vara omöjlig hindra. Antidiskrimineringslagen smögs igenom1986 och gav en sådan energi åt avgrundsmakterna som inget politiskt parti eller någon mänsklig makt överhuvudtaget förmår hejda. Bibeln ger en mycket konkret och träffande beskrivning av vårt kultursamhälle av idag, ett samhälle där man i trots detroniserar Gud och sätter materiell välfärd i första rummet:“Ty Guds vrede uppenbarar sig från himmelen över all ogudaktighet och orättfärdighet hos människor som i orättfärdighe undertrycka sanningen.- - -__Därför prisgav Gud dem i deras hjärtans begärelser åt orenhet,så att de med varandra skändade sina kroppar. De hade ju bytt bort Guds sanning mot lögn och tagit sig för att dyrka och tjäna det skapade framför Skaparen, honom som är högtlovad i evighet, amen. Fördenskull gav Gud dem till pris åt skamliga lustar: deras kvinnor utbytte det naturliga umgänget mot ett onaturligt; sammalunda övergåvo ock männen det naturliga umgänget med kvinnan och upptändes i lusta till varandra och bedrevo styggelse, man med man.Så fingo de på sig själva uppbära sin villas tillbörliga lön.(Rom 1:18, 24-27)Regeringen sägs vara splittrad i frågor som rör familj och äktenskap. I dagarna diskuteras huruvida homosexuella par ska få lagstadgad rätt att ingå äktenskap. Enligt tidskriften Hemmets Vän 5/07 står Kd-partiet idag ensamma inom alliansen om att säga nej till lagförslaget. Då den borgerliga alliansen fick regeringsmakten tog den över ett antal utredningar, varav vissa, bland annat enmansutredningen om att Sverige bör ha en könsneutral äktenskapsbalk, fått arbeta vidare.Frågan är om splittringsryktena talar sanning. Kd säger idag nej till könsneutral äktenskapsbalk på liknande sätt som man tidigare sagt nej till aborter. Idag är inställningen i abortfrågan mycket liberal inom partiet och på regeringsnivå lovar företrädarna för det parti som tidigare genom politiskt inflytande skulle återinföra “kristna värderingar” i det svenska samhället, att ingen som vill utföra abort i Sverige ska behöva känna sig besviken. Det synes vara viktigare att uppträda politiskt korrekt gentemot alliansen än att genom ståndaktighet i viktiga samhällsfrågor förlora mandat och inflytande inom regeringen. Som ställningarna ser ut idag inom riksdagen kommer det nya lagförslaget med all sannolikhet att röstas igenom inom kort. Först ska utredningen under våren lägga fram sitt slutbetänkande och om allt går planenligt kan vi räkna med att ha en homosexuell livstilsanpassad äktenskapslag innan år 2007 nått sitt slut. Det är svårt tänka sig att Kd inte skulle anpassa sig till rådande klimat inom regeringen även i den här för Sverige så ödesdigra frågan.Även på det här området möter vi hur Bibelns utsagor om vår tid går i uppfyllelse. Jesus nämner Sodoms livsstil som ett tidstecken, vilken bland annat omfattar orättfärdighet, förtryck och en sex- och njutningskultur med homosexuellt förtecken. Gränser som Gud satt upp som skydd mot destruktivitet och moraliskt förfall har dribblats bort främst genom kyrkans flathet i dessa frågor. Då den homosexuella rörelsen för snart 30 år sedan anordnade sina frigörelsedemonstrationer fanns det enbart ett fåtal förkunnare som agerade och aktivt varnade för den utveckling som var i antågande. I allmänhet ansågs frågan alltför obetydlig för pastorer och präster att överhuvudtaget befatta sig med. Arne Imsen var en av förkämparna som profetiskt ropade ut att om inte utvecklingen resolut och omgående stoppas upp kommer vi att inom några få år ha passerat en avgrundens fördämning som sedan kommer vara omöjlig hindra. Antidiskrimineringslagen smögs igenom1986 och gav en sådan energi åt avgrundsmakterna som inget politiskt parti eller någon mänsklig makt överhuvudtaget förmår hejda. Bibeln ger en mycket konkret och träffande beskrivning av vårt kultursamhälle av idag, ett samhälle där man i trots detroniserar Gud och sätter materiell välfärd i första rummet:“Ty Guds vrede uppenbarar sig från himmelen över all ogudaktighet och orättfärdighet hos människor som i orättfärdighe undertrycka sanningen.- - -__Därför prisgav Gud dem i deras hjärtans begärelser åt orenhet,så att de med varandra skändade sina kroppar. De hade ju bytt bort Guds sanning mot lögn och tagit sig för att dyrka och tjäna det skapade framför Skaparen, honom som är högtlovad i evighet, amen. Fördenskull gav Gud dem till pris åt skamliga lustar: deras kvinnor utbytte det naturliga umgänget mot ett onaturligt; sammalunda övergåvo ock männen det naturliga umgänget med kvinnan och upptändes i lusta till varandra och bedrevo styggelse, man med man.Så fingo de på sig själva uppbära sin villas tillbörliga lön.(Rom 1:18, 24-27)

Analys av Hans Lindelöw

- ett franskt rättsfall som hotas att dränkas i det allmänna informationsflödet. Appellationsdomstolen i Douai avkunnade i slutet av januari en mycket alarmerande dom vilken kan komma att spela en avgörande roll för den vidare utvecklingen inom EU när det gäller rättsläget för dem som uttalar sig avvisande till homosexualiteten. Förändringen kring juridiken på det området i vårt land har blivit orsak till att föra en pingstpastor i Borgholm, Åke Green, och en bloggredaktör i Stenungssund, Leif Liljeström, inför rätta.Även i Frankrike har lagar förändrats i samma riktning som i vårt land.En riksdagsledamot och lärare i Frankrike, Cristian Vanneste, uttalade sig för en lokal tidning i början av år 2005, några veckor efter den nya lagen mot homofobi i Frankrike. Han sade då bl.a: -Homosexualiteten utgör ett hot mot mänskligheten. Jag har inte sagt att homosexualiteten är farlig, jag har sagt att den står lägre än heterosexualiteten. Om den utövar påtryckningar universellt, så kommer den att utgöra en fara för mänsklighetens överlevnad. För mig är de homosexuellas beteende ett sekteristiskt beteende. För detta blev han anmäld. För detta dömdes han också den 26 januari 2006 till att betala 10.000 euro i böter av en domstol i Lille (tribunal correctionnel de Lille). Dessa böter skulle fördelas som skadestånd till tre franska organisationer för homosexuella. Vanneste överklagade, och saken behandlades av en högre rätt, en appellationsdomstol i Douai, 12 december 2006. Under tiden detta på något vis har eskalerat har det skett ett och annat. Vanneste har bl.a. blivit intervjuad i TV och har då spetsat till sina uttalanden. I våras sade han i en TV-sändning: -De homosexuella kan liknas vid de röda khmererna. Och efter att ha åberopat sin katolska övertygelse och den familjesyn som han fann i den, sade han: -De homosexuellas beteende är klart kaotiskt. Jag är helt främmande för den homosexuella rörelsen, som utgör en rörelse av intellektuella terrorister . Vid ett annat tillfälle samtalade han med företrädare för de tre organisationerna för homosexuella i Frankrike till vilka han hade ådömts att betala skadestånd. En av dem utbrast: -Hur kan han tro att om han skulle ge de homosexuella deras rättigheter så skulle hela världen bli homosexuell…! Appellationsdomstolen i Donai dömde den 25 januari 2007 Christian Vanneste att betala 3000 euro i skadestånd för offentliga oförrätter som en följd av sina uttalanden mot det homosexuella samfundet, vilka publicerades genom två regionala tidningar i norra delen av landet.