Arne-Imsen

Tredje avsnittet av Arne Imsens personliga skildring från Maranataväckelsens genombrottsår, är utarbetat från ett föredrag som hölls nyårsafton 1986 på Gamla Bro. En mycket klargörande analys om bakgrunden och vad som skapade behov av denna frigörelseväckelse. Här förklaras hur bidragskarusellen i frikyrkligheten började, och dess förödande konsekvenser i kategoriklyvning, ekumenik och förvärldsligande.

Från 1962 och framåt etablerades i Stockholm en verksamhet som kom att bli känd under namnet Maranata. Varför var detta nödvändigt i en stad där det redan fanns så många församlingar av olika slag; pingstvänner. baptister, osv. Pingstförsamlingarna hade periodvis svårigheter att komma överens sinsemellan.

Här fortsätter andra delen av intervjun Radio Maranata gjorde med Arne Imsen år 1991. Han berättar här om hur en kärntrupp av Maranataförsamlingen i Stockholm så småningom tog form som kommunitet på församlingshemmet Johannelund i Bromma.

Publicerad i MR första gången 1996.

Jag var föreståndare för Örebro Fria Församling, som beslutade att arrangera möten i Stockholm. Vi hade först möten på Chinateatern. De samlade mycket folk och väckte uppmärksamhet. Därefter hade vi en kampanj under några veckor på Nalenpalatset. Vi bad till Gud för ganska många människor under denna period.

Ledare av Berno Vidén

Under maranataväckelsens första stormande tid i Sverige, innan det ännu fanns någon församling som bar namnet Maranata, föreslogs det att kalla vissa församlingar för Maranataförsamlingen. Arne Imsen var först motståndare till förslaget, något han motiverade så här i boken Fruktad Frihet (1970): ”Personligen var jag en aning betänksam mot förslaget att etikettera församlingen med ett namn fattat såsom denna midnattsväckelses speciella fältrop. Jag var ängslig för att detta nytestamentliga bönerop skulle dras ner till en partifana.” Imsen påminde under åren om faran att Maranata skulle bli en samfundsfana eller ett namn att pryda en möteslokal med, när det i själva verket är ett väckelserop som borde lysa med eldskrift i våra hjärtan.

Under en serie intervjuer för Radio Maranata vid årsskiftet 1990, berättade Arne Imsen om hur Maranataväckelsen kom att bli hans livs öde. Den analys som då gjordes över kyrkor och samhälle, samt presentationen av församlingens profetiska uppgift i tiden, ser Midnattsropet mycket angeläget att förmedla. Denna första del kommer att följas av ytterligare tre delar av väckelsehistorisk och självbiografisk karaktär.

Frågan om urkristet församlingsliv har jag brottats med praktiskt taget hela mitt liv. Redan som barn upplevde jag klyftan mellan det som predikades och det som i realiteten tillämpades i gemenskapen. Många fundamentala ting som jag tyckte borde inkluderas i det kristna livet, behandlades och uppfattades som avgränsat, privat område, dit undervisningen inte fick tränga sig in och forma om. Det var en klar och tydlig demarkationslinje mellan det församlingsliv som då förekom och det som tillämpades när det gällde människors sociala liv och deras relationer till den tid och den värld vi levde i. Man hade inga lösningar då, och man har inte heller hittat dem nu. Istället för att nalkas det kristna församlingsidealet, har vi tendenser att söka oss in till kyrkans trygga nödhamn, det etablissemang där hon religiöst, socialt, kulturellt och politiskt utövat ett helt förödande inflytande.

Bibelstudium av Arne Imsen 1997
**
**Vi är mer eller mindre berusade av den romerska skökans vin, därför att vi inte har förstått att den guldbägare den i bibeln omtalade skökan håller i sin hand, är Guds eget ord. Det är med Guds ord hon gör sina stora framgångar. Men vi måste göra klart för oss vad denna guldbägare är fylld av. Det kan vi läsa om i det profetiska ordet.