Arne-Imsen

Föredrag av Arne Imsen, tidigare publicerat i Midnattsropet 1974

Frågan om att åstadkomma ett socialistiskt samhälle är egentligen en genuin andlig fråga, som uteslutande kan lösas på andlig väg. Det finns inga maktmedel till förfogande, genom vilka vi kan förverkliga ett sådant samhälle, varken, genom vålds- eller icke-våldsmetoder. Hindret sitter nämligen icke i människans miljö och yttre förhållanden. Problemet är människan själv, varför alla förändringar först måste äga rum i människans egen inre värld.
Det lyckligaste som kunde hända vår jord vore att de socialistiska idealen kunde förverkligas. Jag är dock oerhört pessimistisk och har icke något hopp om att det kommer att ske. Jag har nämligen en liten inblick i historien och även i profetian, den bibliska framställningen av människosläktets gång emot det obevekliga slutet. Eftersom budskapet har blivit bekräftat med en så oerhörd precision från generation till generation, finns det ingen anledning att misstro det eller ersätta det med någonting annat. Det innebär att jag icke kan ha tro på, att samhället kommer att bli mänskligare. Det kommer fastmer att detroniseras. Jag tror således icke på någon utveckling, utan på en generation, vars konsekvenser vi kommer att möta i alltmer påtaglig grad.
Jag lider när jag tänker på mänsklighetens situation idag. Det är inte någonting patetiskt i det, utan jag bär detta som en börda dagligen och stundligen. Jag har dock ett titthål in i evigheten, och det är det som inger mig hopp. Jag har inget hopp för människan och därför predikar jag den enskilda människans förvandling. Först när hon har blivit förvandlad, är de mentala förutsättningarna skapade för en gemenskap med djupdimension. Då är det inte längre fråga om intressegemenskap eller en gemenskap med gemensamma krav som främsta kännetecken. Jag tror på de heligas gemenskap, vars förnämsta kännemärke är att ge, ge och åter ge.
Ett sådant utgivande liv måste självklart manifestera sig i en beredvillighet att dela med sig av de materiella tillgångarna. Beklagligtvis har detta ideal inte till fullo tillämpats i de kristna församlingarna. De borde ha varit ett föredöme i det här avseendet och ett riktmärke för den värld vi lever i. Man har istället ofta representerat andra intressen och bildat maktblock, som stundtals varit ett direkt hot emot människans frihet. Det borde icke ha varit så.

Undervisning av Arne Imsen från 1976

Med viss rätt kan det påstås att begreppet ”Maranata” på ett särskilt vis introducerades i vårt land för femtio år sedan – år 1960.
Detta fick nämligen då konkreta förutsättningar i och med att Arne Imsen flyttade från Stockholm till Örebro för att gå in i uppgiften som föreståndare för Örebro Fria Församling. Det var också året då tidningen Midnattsropet gav ut sitt första nummer. Många andra personer var på det stadiet i rörelse för att på något vis bereda utrymme för Maranata-väckelsen – en kontroversiell väckelse, som föddes fram under både stora och små strider, och med ett stort ämne i fokus: parusin – Jesu tillkommelse.
Detta år, 2010, är alltså något av ett jubileumsår för Maranatafolket. För trettio år sedan inleddes dessutom Maranataförsamlingens missionsarbete i Dominikanska Republiken.
Midnattsropet kommer därför att under detta år påminna om den vision som drivit de syskon som valt att leva och arbeta tillsammans med en enkel livsstil, som möjliggjort fortsatt utgivning av tidningen Midnattsropet, dagliga närradiosändningar och ett växande missionsarbete.

Bibelstudium av Arne Imsen

Vårvintern 1974 hade Arne Imsen en serie bibelstudier på Johannelund, församlingshemmet i Bromma som var storfamiljens första hem. Där bodde en växande skara nyfrälsta och gammelfromma, unga och äldre, från många olika miljöer. Behovet av grundläggande frälsningsundervisning var stort, och utifrån Romarbrevet undervisades om synd och nåd, om den gamla och nya människan, helgelse, egenrättfärdighet och rättfärdigheten från Gud.
Den undervisningen gav en god grund för lyssnarna. Den ledde till en fungerande tro. Flera av dessa bibelstudier har sänts över Radio Maranata, med tacksamt gensvar, och nu får också Midnattsropets läsare möjlighet att ta del av dem.

Bibelstudium av Arne Imsen

-Filippus skyndade fram och hörde att han läste profeten Esaias. Då frågade han: “Förstår du vad du läser?” Han svarade: “Huru skulle jag väl kunna förstå det, om ingen vägleder mig?” Och han bad Filippus stiga upp och sätta sig bredvid honom.

Detta är ett intensivt och sammanhängande referat ifrån en mycket omvälvande period i historien. Det är en inledande fas i församlingens historia. Vi skulle kunna säga så här: Detta är tidlöst. Här finner vi för det första upprinnelsen och orsakssammanhanget; närheten till Golgata. Allt som sker har sin upprinnelse och förutsättning i Golgata. Man kan aldrig komma förbi eller placera detta vid sidan av försoningen. Här är försoningen synliggjord och uppenbarad i ett helt nytt folk som är uttaget enligt en gudomlig princip. Det handlar om utkorelse, utväljelse. Därför är det inga tillfälligheter som avlöser varandra, utan det är gudomlig styrning från början till slut.
Det finns inga möjligheter att vidta yttre åtgärder för att åstadkomma samma resultat. Det finns förvisso en underbar kontinuitet, men den har sitt ursprung och sin förutsättning i att Anden är utgjuten och verkar. Vad man kan lära sig i detta spännande referat från urkristen tid är att Gud gör sig beroende av människor som samarbetar. Han tar ut medarbetare och utför sitt verk. Suveränt! Oberoende av yttre förhållanden och omständigheter går hans verk vidare.
Då jag läser detta, kan jag inte avstå från en reflexion som inställer sig ganska omgående. Vad kan man tänka sig att Apostlagärningarna, då den framställer församlingens tillväxt och utveckling utelämnar eller finner helt oväsentligt? Jag gör den reflexionen därför att vi lever i en mediakultur. Vi kan tänka oss in i vår egen situation och reflektera så här: låt oss säga att våra tidningar – Dagen, Hemmets vän, Världen Idag, Midnattsropet eller någon annan tidning hade uppgiften att referera ifrån detta oerhört mäktiga skeende med det kolossala tryck som här var ett faktum. Vad skulle vi ha tagit till oss, fångats av eller uppmärksammat? Jag ser det utifrån vår situation, inte utifrån de människors som var med under den här intensiva epoken. Det är väldigt svårt att hitta någon gemensam beröringspunkt i övrigt. Vad var själva grundorsaken till att detta hände hos dem som berördes? De måste ha varit väl förberedda, så att de kunde bli kanaler, ett nerslagsområde för den helige ande. När detta hände så var upplevelsen som sådan överraskande och sensationell, men de var väl förberedda för den.

Predikan av Arne Imsen, införd i MR 1980

Då fallet ägt rum och människan uppvaktats av Guds ärkefiende Lucifer, som är satan, var det med mycket avancerade avsikter satan gick fram. Framförallt ville han ha sin auktoritet, sin maktsfär och sitt välde förevigat med människan såsom sitt speciella redskap. Han ville få sitt välde, som kallas världen och egentligen hör tiden till men som går mot sin upplösning, förevigat i en evig rivalitet och strid med Gud.
Nu lyckades inte satan, men då fallet var ett faktum, då han flirtat till sig människans uppmärksamhet och genom sin kurtis förtrollat henne, hörde människan de ljuva tonerna från de väldiga utfästelser ormen gjorde i paradiset.Han sade: ”Gud vet att om ni äter av det här trädet, då skall ni bli lika Gud”, dvs skall ni få lika kunskap som Gud.
Guds avsikt var inte i första hand att förmedla kunskap till människan, utan liv. Därför lägger vi märke till att det rakt igenom hela historien varit en märklig kontrovers mellan det vi skulle kunna kalla för livet och kunskapen. Människan har sökt kunskap många gånger med avsikt att förbättra och underlätta livet, men hon har aldrig förmått söka sig till själva livets källa. Därför har kunskapen kommit att bli ett element eller ett instrument i strid mot livet. Eller ännu hellre: kunskapen har stått som en antipol till Gud själv.