Arne-Imsen

Undervisning av Arne Imsen

Rättfärdiggörelsen kan inte bli meningsfull innan vi ser rättfärdiggörelsens motsats. Det går inte tala om rättfärdiggörelse utan att teckna den otroligt mörka bakgrund och den fruktansvärda belägenhet i vilken människan egentligen befinner sig. Ganska konsekvent betonar vi den positiva sidan, och glömmer den negativa verklighet som måste vara med. Hur är det egentligen med helvetet? Har vi inte på ett alldeles för smärtfritt sätt rationaliserat bort det från vår förkunnelse? Det är ingen uppbygglig förkunnelse, men månne det inte är nödvändigt att också beröra det som handlar om straff? Vi tänker på vad vi frälsas till och betonar hela tiden detta, men om vi inte riktigt tar med det vi frälsas ut ur, och får se vad det handlar om, har jag en känsla av att det här går för lätt, blir för ytligt och också för oäkta. Det är märkligt att vi hamnat i den situationen att vi hela tiden måste injicera människor med uppbyggelse och lustmomenten i evangelium. Vi sockrar ofta där vi borde salta. Jag känner mig väldigt dömd och plågad över vår benägenhet att dra oss undan det fruktansvärda ansvar vi har. Det handlar ju inte om en filosofi eller en åskådning eller anammandet av religiösa teorier. Det handlar om liv eller död; himmel eller helvete. De flesta av oss tycker nog att det är väldigt välsignat med möten som har en frigjord karaktär; och där vi får många glädjefulla uttryck. Men det kanske ibland också behöver bli tårar och bedrövelse. Vi kanske behöver bedja om förlåtelse, till och med, för att vi har tagit så ytligt på dessa ting. Jag har en längre tid brottats väldigt med benägenheten att välja ut bitar ur evangelium som vi gillar. De bästa bitarna, delikatesserna som passar vår smakriktning. Men det är inte det vi gillar som vi ska ha, utan det vi behöver. Det vi behöver är Sanningen och Ljuset.
I detta ämne finns strängt taget ingenting uppmuntrande eller positivt. Det är becksvart och oigenomträngligt mörker. Det enda ljuset i detta sammanhang är Jesus Kristus. När vi kommit till insikt om att frälsning inte finns utanför Jesus och håller fast vid det, så lurar fienden oss att konstruera om själva Kristusbilden. Vi säger Jesus och Kristus, men menar något annat än Bibeln menar. Vi får en annan Kristusbild än den vi möter i Nya Testamentet, en annan än den apostlarna förde fram. Vi får en egen hemmagjord, eller kyrkans eller traditionens Kristusbild. Rörelserna, kyrkorna, samfunden – Maranata inkluderat – består av människor med benägenhet att duka under för traditionens tryck att ta bort eller ändra något i själva den evangeliska substansen. Så småningom, när man har tagit sig friheter – det är inte samma sak att vara fri och att ta sig friheter – att ändra på vissa saker, då följer också därutav att man höjer sig över Guds ord, och istället för att bli Gudsordets görare, så blir man Gudsordets domare.
Vad vet vi om försoningen? I vårt sekel har det förts en hel del strider i teologiska frågor. Det har varit mycket hälsosamma strider; vi ska inte tro att alla strider är förödande. Här ligger väldiga laddningar, värderingar och uppfattningar som bryts emot varandra. Det gäller för oss att verkligen ta reda på vad Guds ord säger, så vi känner till att detta är Guds ord som vi vill förkroppsliga. I slutet av 1800-talet kom ”försoningsstriden”. Waldenström förkunnade att det inte fanns någon objektiv nåd. Han menade att Jesus inte tagit någon synd upp på korset. Synden kunde man inte bli befriade ifrån genom något ställföreträdande dödslidande. Det skedde uteslutande genom sinnesändring, bättring. Det gick en skiljelinje mellan Waldenströms och Rosenius’ försoningslära. Missionsförbundet valde att gå sin väg. Där var försoningsstriden ett avgörande avstamp. Försoningen har alltså vållat en enorm strid. Ur den här striden har det kommit kolossalt mycket gott och underbart. Det skärpte vittnena och förkunnarna. De studerade försoningen i månader, i år och det kom fram en underbar och härlig försoningsförkunnelse som vi ska tacka Gud för. Den förkunnelsen behöver vi ha tillbaka.Förr i tiden talade man mycket mer om fördömelsen, straffet och helvetet än man gör idag. Vad beror det på? Då vi läser bibeln, Jesu undervisning, gör vi ganska snart den ohyggliga upptäckten att han talar praktiskt taget tio gånger mera om straffet än han talar om räddningen. Till och med då vi läser såna ord som ”Ty så älskade Gud världen”, så har jag en känsla av att vi begår våld på texten. Vi talar om Guds kärlek på ett felaktigt sätt. Den kärlek som inte har en motpol, kommer inte från Gud. Kärlek har sin motpol i hatet. Utan hat blir det ingen kärlek. Kärlekens förutsättning är hat. Det finns ingen möjlighet att uppleva kärlek, om man inte samtidigt hatar. Detta bevisas konkret i Jesu undervisning. Han säger så här: ”Den som kommer till mig och därvid icke hatar…” Det finns naturligtvis många möjligheter att missförstå det. Men lägg märke till: ”Den som kommer till mig och därvid icke hatar fader, moder, syster, broder…” Vad menar Jesus med hat? I Hebréerbrevets första kapitel talas om Jesus. Han som ju är kärleken. Låt oss läsa:-Och medan han om änglarna säger:»Han gör sina änglar till vindar och sina tjänare till eldslågor», säger han om Sonen: »Gud, din tron förbliver alltid och evinnerligen, och rättvisans spira är ditt rikes spira. Du har älskat rättfärdighet och hatat orättfärdighet; därför, o Gud, har din Gud smort dig med glädjens olja mer än dina medbröder» (Hebr. 1:7-9)Hat och kärlek. Vi ska läsa ytterligare ett ord från Jesu mun i Matteus tionde kapitel:-I skolen icke mena att jag har kommit för att sända frid på jorden. Jag har icke kommit för att sända frid, utan svärd. Ja, jag har kommit för att uppväcka söndring… (Matt. 10:34-35)Lägg märke till vad Jesus säger här. Han har kommit för att uppväcka söndring. Alltså en söndringsväckelse. Detta uppvaknande är nödvändigt, då ett faktum är att de flesta människor är omedvetna om sitt andliga tillstånd. Hur många människor vet att de är under fördömelse, eller tar den saken särskilt allvarligt? Man vet helt enkelt inte att man är under fördömelsen. Och vet naturligtvis inte heller vad det innebär. Det är allvarligt, men det är ännu mera allvarligt när en kristen församling eller kristna människor har hamnat i den belägenheten att de inte längre vet om sitt andliga tillstånd. De har ingen aning om hur det verkligen förhåller sig. De lever många gånger i den falska tryggheten att allt ska ordna sig, att det är nog bra. Vad beror det på att Uppenbarelsebokens sändebrev så sällan förs fram i vår tid? Det är sällan man predikar över de sju sändebreven som är skrivna till församlingarna i Mindre Asien. Det finns någonting i sändebreven som är avslöjande. De är som en spegel som speglar vår situation och ger oss många obehagliga överraskningar. -Och skriv till Sardes’ församlings ängel: »Så säger han som har Guds sju andar och de sju stjärnorna: Jag känner dina gärningar; du har det namnet om dig, att du lever, men du är död.» (Upp. 3:1)Om vi ville använda oss av moderna uttryckssätt, skulle vi kunna tala om en församling med good-will, med utomordentlig image. Den var känd för sina gärningar; sin filantropi, sina insatser på det sociala planet. Du har namnet om dig att du lever, men du är död. Här har vi det fruktansvärda självbedrägeriet. Du har namnet om dig att du lever. Det är andras vittnesbörd baserat på en fullständigt felaktig grund. Frågan är inte om våra fäder; tidigare generationer levde. Frågan är om du och jag lever. Vi ska läsa ytterligare några versar i detta kapitel:-Och skriv till Laodiceas församlings ängel: »Så säger han som är Amen, det trovärdiga och sannfärdiga vittnet, begynnelsen till Guds skapelse: Jag känner dina gärningar: du är varken kall eller varm. Jag skulle önska att du vore antingen kall eller varm. Men nu, då du är ljum och varken varm eller kall, skall jag utspy dig ur min mun. Du säger ju: ‘Jag är rik, ja, jag har vunnit rikedomar och behöver intet’; och du vet icke att du just är eländig och ömkansvärd och fattig och blind och naken.» (Upp. 3:14-17)Här har vi ett annat tillstånd. Det vi möter som ett embryo, som en fullständigt osynlig företeelse i Efesus: ”Du har förlorat din första kärlek”. Det kan inte ses eller registreras med yttre sinnen, men det har skett ett fall, en förlust, som har påverkat församlingen i en bestämd riktning. Man måste vara kvalitetsmedveten för att förstå det. Det handlar om andliga kvalitéter. Det som ser bra ut, kan dölja en fara. Det kan dölja en ond verklighet. Förlusten av den första kärleken. Detta arbetar vidare, genomtränger hela gemenskapen. Det som sker på det osynliga planet, det tar form i nästa generation eller nästa församling – om man är inne i ett missionsarbete, fortplantar man den ande som finns i församlingen till de nya församlingar som kommer till. Man påverkas inåt och påverkar utåt. Så ser vi hur detta som äger rum på det osynliga planet gestaltar sig så småningom som en idé, en filosofi, en lära. Vi ser det i Pergamus, och Tyatira. Och så möter vi det som ett slutligt tillstånd i Laodicea. Där har det skett en total förskjutning och en fullständig omvärdering. Ett helt nytt sätt att se på tingen och bedöma dem. Nu säger man: ”Jag är rik, mig fattas intet!” medan himlen förklarar: du är fattig, ömkansvärd. Så heter det vidare:-Så råder jag dig då att du köper av mig…Det handlar om förlusten av gudomliga kvalitéter. Kom ihåg att det är ingen borgen för vår frälsning att vi är med i en verksamhet; inte ens en livlig verksamhet. Det är ingen borgen för vår frälsning att vi deltar i bibelstudier eller studiecirkelverksamhet. Det är ingen borgen för vår frälsning att vi är med i kör, orkester, strängmusik eller gospelgrupper. Det är heller ingen borgen för vår frälsning att vi är aktiva – inte ens i det som kallas för själavinnande. Det är definitivt ingenting som kan garantera frälsning att vi har namnet inne i en matrikel.
Man kan hamna i den ohyggliga belägenheten som Skriften beskriver för oss i Hebréerbrevet. När vi läser Skriften upptäcker vi hur denna närvarande andemakt kan bryta sig in i församlingen, in i gemenskapen och upplösa och underminera tron. Då tron är underminerad och suspenderad, då kommer det här otroliga kompensationsbehovet. Då kompenserar man på olika sätt med andra ting som ser kristna ut och som kristnas. Det kan vara kulturaktiviteter, det kan vara filantropiskt och socialt, det kan vara mission. Hela världen är under fördömelse. Det finns dock ett fridlyst område, dit fördömelsens makt inte kan nå. Detta fridlysta område är Golgata, det är korset. Det är oerhört viktigt för församlingen att den lever kontinuerligt i försoningen, och lever under andens förnyelse, så det personliga, individuella gudslivet ständigt förnyas i nya möten med den uppståndne Frälsaren. Låt oss läsa i Hebréerbrevet 6. Jag tror att det är det mest fruktansvärda kapitel som finns i Nya Testamentet:-Låtom oss därför lämna bakom oss de första grunderna av läran om Kristus och gå framåt mot det som hör till fullkomningen; låtom oss icke åter lägga grunden med bättring från döda gärningar och med tro på Gud… (Hebr. 6:1)Så går vi till 1 Kor. 10. -Ty jag vill säga eder detta, mina bröder: Våra fäder voro alla under molnskyn och gingo alla genom havet; alla blevo de i molnskyn och i havet döpta till Moses… (1Kor. 10:1-2)Ett folk på väg. Den första etappen ligger bakom, så kom den andra och den tredje. Israels folk gick tre dagsresor ut i öknen, för att hålla högtid åt Gud. Det handlar om de första grunderna för frälsning. De blev alla döpta till Moses – både i havet och i molnskyn. Här finns både vattendop och andedop. -…alla åto de samma andliga mat, och alla drucko de samma andliga dryck – de drucko nämligen ur en andlig klippa, som åtföljde dem, och den klippan var Kristus. Men de flesta av dem hade Gud icke behag till; de blevo ju nedgjorda i öknen. (1 Kor. 10:3-5)Då de var kvar i Egypten fick de klart besked om att de skulle stryka blodet på dörrposterna. Och när fördärvaren såg blodet, skulle han gå förbi. De som satt i dessa hus, med blodbestrukna dörrar, kunde säga: ”Så finns nu ingen fördömelse” - fördärvaren gick förbi. De satt på ett fridlyst område, oåtkomliga för straff. Vi läser vidare i detta sammanhang. De bröt upp, gick ut ur Egypten, de gick igenom havet, blev döpta till Moses i vattnet, i molnskyn. De gick ut i öknen. Där heter det:-Men de flesta av dem hade Gud icke behag till; de blevo ju nedgjorda i öknen.Vilken rörelse. Vilken uppslutning. Vilken massa. Det kommer ingen maranatarörelse in i himlen. Vi kommer inte dit i kollektiv. Utan det är de som är i Kristus som blir frälsta. Ordet säger: han kommer för att hämta dem som hör honom till. Vi läser vidare:-Detta skedde oss till en varnagel, för att vi icke skulle hava begärelse till det onda, såsom de hade begärelse därtill. Ej heller skolen I bliva avgudadyrkare, såsom somliga av dem blevo; så är ju skrivet: »Folket satte sig ned till att äta och dricka, och därpå stodo de upp till att leka.» (1 Kor. 10:6-7)I den versen känner vi igen mentaliteten, atmosfären. Just genom att se dessa stickord lär vi oss oerhört mycket. Här fanns en speciell atmosfär. Ett utslag av det som egentligen rörde sig i deras inre. -Låtom oss icke heller bedriva otukt, såsom somliga av dem gjorde, varför ock tjugutre tusen föllo på en enda dag. (1 Kor. 10:8)Och så kommer detta märkliga uttryck:-Låtom oss icke heller fresta Kristus. (1 Kor. 10:9)Vi talar om våra frestelser. Att vi frestas. Men här står det att vi uppträder som frestare och vill fresta Kristus. Hur kan vi fresta Kristus? Det heter:-Låtom oss icke heller fresta Kristus, såsom somliga av dem gjorde, varför de ock blevo dödade av ormarna.Så är vi tillbaka i den fruktansvärda verklighet vi gick ut ifrån. Hat – kärlek. Det stora och genomgående problemet är det att vi hela tiden verkar i en annan riktning än vad Gud gör. Gud vill åtskilja, men vi vill gärna blanda ihop. I Jakobs brev finns ett annat uttryck, som talar om vänskap och fiendskap. Om vi säger med vår mun att vi älskar Jesus; dvs. vi bekänner oss tillhöra honom, men samtidigt går i armkrok med världen, så lever vi i en dualism som det inte finns några som helst möjligheter att överbrygga. Vi säger att vi älskar Jesus med vår tunga, men går samtidigt i armkrok med världen. Vi vet att vänskap med världen innebär fiendskap mot Gud. Vänskap med Gud är fiendskap med världen. Hur kan vi fresta Kristus? Ett utomordentligt sätt att fresta Kristus är att använda kärleksbegreppet på ett felaktigt sätt. Att med kärleksbegreppets hjälp integrera världsliga ting och kristna det som Ordet fördömer. Det kan vi göra på ett lättvindigt sätt. Det finns saker som vi vet är förbjudna. Det går inte bejaka dem och samtidigt vara en kristen, det vet vi. På vissa områden är vi kanske ganska klara. Men det är inte tingen vi dömer, som i och för sig är det allvarligaste, utan det som är legalt och tillåtet.
Låt oss läsa några fler verser i 1 Kor. 10 och se vad resultatet alltid blir, då man står där som en färdig produkt av en inre process, eller som ett resultat av en utveckling. Det heter att Israels barn blev döpta till Mose, de drog ut med honom, de drack ur en och samma andliga källa. Men de flesta av dem hade Gud inte behag till, därför blev de nergjorda. Här kommer fördömelsens herravälde som en nergörande makt in över Guds folk, som skulle vara fritt från all fördömelse. Fördömelsens välde manifesterar sig i en oerhörd vidräkning och uppgörelse med Guds folk, som skulle vara fria ifrån all fördömelse.
Vad gjorde Israels folk i öknen när ormarna kom in som en påminnelse om fördömelsens herravälde? Vad hade skett i öknen? Ta reda på vad som står, läs och begrunda vad som skedde därute när ormarna invaderade lägret och allesammans anfrättes av detta ohyggliga gift – bilden på syndens makt.-Knorren icke heller, såsom somliga av dem gjorde, varför de ock blevo dödade av »fördärvaren». Men detta vederfors dem för att tjäna till en varnagel, och det blev upptecknat till lärdom för oss, som hava tidernas ände inpå oss. Därför, den som menar sig stå, han må se till, att han icke faller. (1 Kor. 10:12)I Egypten hölls Fördärvaren utanför av blodet. Men ute i öknen ser vi fördärvaren igen göra oerhörda inbrytningar i församlingen. Här hjälpte det inte med något blod. Vi återvänder till Hebr. 6 och ser hur oerhört allvarligt detta är. -Låtom oss därför lämna bakom oss de första grunderna av läran om Kristus och gå framåt mot det som hör till fullkomningen; låtom oss icke åter lägga grunden med bättring från döda gärningar och med tro på Gud, med undervisning om dop och handpåläggning, om de dödas uppståndelse och en evig dom. Hebr. 6:1-2.Vad beror det på att vi talar om allt det andra – dop, handpåläggning och de dödas uppståndelse – men inte om en evig dom? Det heter vidare:-Ja, detta vilja vi göra, såframt Gud eljest tillstädjer det. Ty dem till vilka ljuset en gång har kommit, och som hava smakat den himmelska gåvan och blivit delaktiga av helig ande, och som hava fått smaka det goda gudsordet och den tillkommande tidsålderns krafter, men som ändå hava avfallit – dem är det omöjligt att återföra till ny bättring, eftersom de på nytt korsfästa Guds Son åt sig och utsätta honom för bespottelse. (Hebr. 6:3-6)Nu handlar det inte om Israels uttåg ur Egypten och deras erfarenheter i öknen, nu handlar det helt närgånget och personligt om din och min upplevelse. Vi kan nå himlen – det är sant. Men det är också sant att vi befinner oss i farozonen och kan gå under. Vi kan inte skylla på omständigheterna, vi kan inte skylla på Gud, vi kan inte skylla på predikanten, vännerna eller ovännerna. Vi kan inte skylla på någon annan än oss själva. Ty var och en personligen har ensamt och individuellt ansvar för sin frälsning. Når vi inte fram, så kan vi inte åberopa någon annan. Vi står där under den dom som drabbar oss lika personligt och individuellt. De som har avfallit, säger han, är det omöjligt att återföra till ny bättring. Tänk att leva i tiden, leva, existera biologiskt som mänsklig varelse, men vara bestämd för evig dom. Hur kan detta ske? Det är uteslutande av en orsak detta kan äga rum. Det är förakt. När inställer sig det föraktet? Bibeln kallar det för förhärdelsens makt. Vi har hört om syndens makt att bedraga. Här talas om förhärdelsen som en maktfaktor. Det finns också förförelsens makt. Döden och synden är makter, kombinerade och sammansatta på ett så ohyggligt sätt att vi har ingen möjlighet att överleva eller hålla oss undan, om vi inte håller oss till Kristus. Detta att hålla sig till Kristus, innebär något mera än att ha en tillfällig och ytlig gemenskap med honom. Det är att vara i Kristus. Den som är i Kristus, är utanför och oåtkomlig för all fördömelse. Vi läser från vers 4 igen:-Ty dem till vilka ljuset en gång har kommit, och som hava smakat den himmelska gåvan och blivit delaktiga av helig ande, och som hava fått smaka det goda gudsordet och den tillkommande tidsålderns krafter, men som ändå hava avfallit – dem är det omöjligt att återföra till ny bättring, eftersom de på nytt korsfästa Guds Son åt sig och utsätta honom för bespottelse.Det har att göra med Kristusbilden och kärleksbegreppet. Jag har en känsla av att vi håller på att skapa ett nytt kärleksbegrepp med ett helt nytt innehåll. Vi ger kärleksbegreppet ett helt världsligt innehåll; vi kan inte längre förankra det i Gud. Gud är kärleksfull, det är sant, men han är också helig. Vi ska inte glömma det. Gud är kärlek, men han är också rättfärdig. Gud kan inte se mellan fingrarna och låta udda vara jämt och säga: du kan bli lika bra frälst än om du inte är så perfekt kristen. Visst inte. Sådant tal måste betraktas som ormasäd. Vi ska vara försiktiga, så vi inte ger kärleksbegreppet ett fullständigt nytt innehåll. Ett innehåll som passar människan. Det vill säga, hon erbjuds frälsning utan sinnesändring, utan omvändelse, utan rättfärdiggörelse, utan helgelse. Men det finns ingen sådan frälsning. Utan helgelse kan ingen se Gud, säger Skriften. Vi ska se till att vi inte snickrar ihop en teologi som passar vårt temperament, våra vanor, vår stil, vår tradition. En sådan religiös hemslöjd leder inte fram.
Gud slösar sin nåd över oss. Men nåden är ett medel som vi kan använda. Det finns ett klart och direkt samband mellan Apostlagärningarna 2 och Hebréerbrevet 6. Det är inte lätt att oförbehållsamt acceptera och bejaka det. Men här ligger en fruktansvärd sanning och dom. -Nu bodde i Jerusalem fromma judiska män från allahanda folk under himmelen. (Apg. 2:5)Vilka var det som korsfäste Jesus? Det var fromma judiska män. Nu säger Skriften i Hebr. 6 att det finns de som åter korsfäster Kristus. Vilka är det? Jo, det är fromma kristna män. Vi rör oss hela tiden på religionens område. Det ohyggliga problemet är just detta att vi ständigt degraderar kristendomen till en religion. Det blir en religion som alla andra religioner. Likvärdig med, eller kanske något bättre. Men kristendomen är ingen religion. Hela det kristna livet blir ett slags religiositet. Den religiositeten är fruktansvärt farlig, därför att den för med sig såna ohyggliga konsekvenser. Detta låter fruktansvärt dömande, men det måste sägas, för det är sant. Hebréerbrevets författare säger att de som upplevt mest och gjort de största och bästa erfarenheterna, står i farozonen att åter korsfästa Kristus. De som smakat det goda gudsordet, upplevt den tillkommande tidsålderns krafter; upplevt härligheten, upplevt evangelii fullhet till rättfärdiggörelse; detta andedop och gemenskap. Det är dessa som står i farozonen att åter korsfästa Kristus. Vi tänker kanske: att åter korsfästa Kristus eller att avfalla i det här sammanhanget är att återvända till den värld man kom ifrån. Men det är det visst inte! Det är inte ett sådant fall det handlar om. Det är inte så att alkoholisten som blir frälst återvänder till ett liv i alkoholism. Eller att vi på nytt blir offer för de laster vi en gång lämnat. Problemet är hela tiden detta att sedan vi har gjort en hel del andliga upplevelser blir självsäkra, självtillräckliga. Vi börjar genom detta att föra in en smygande gärningslära. Vi förskjuter hela tiden tyngdpunkten, så vi kommer bort ifrån det ursprungliga. Bibeln talar om dem som har fallit ur nåden. Vad är det att falla ur nåden? Den som fallit ur nåden, är åter under fördömelsen. Det heter: -Ty Kristus har kallat eder. Stå därför fasta, och låt därför inget nytt träldomsok läggas på eder.Det är alltså inte det gamla träldomsoket i ny form, utan det är ett nytt träldomsok. Kom ihåg en sak, att en människa som kommit ut ur världen och befriats ifrån hedniska träldomsok, hon kan bli offer för religiösa ok. När hon lämnar de hedniska träskområdena, kommer hon in under ett Babyloniskt inflytande, och så förvandlas hon till träl under babyloniska, religiösa träldomsok. De oken är kolossalt många.Mycket av den filantropiska verksamheten är ingenting annat än kompensation. Man kompenserar sig förlusten av det direkta Gudslivet. Då är den filantropiska verksamheten ett nytt sätt att korsfästa Jesus, därför att man lägger en ny grund för frälsningen, och kommer utanför försoningens område och är på gärningarnas mark. Mycket av det vi kallar andlig sång och musik, är inget annat än fåfängliga försök; imitationer. Ett prål. Prestationer. Vi använder kristendomens namn, men i verkligheten korsfäster vi på nytt Kristus.
Vad världen idag behöver är inte filantropi och sociala aktiviteter. Den behöver inte politiska insatser, inte heller underhållning i form av sång och musik; gospel, gregoriansk körsång eller något sådant. Den behöver möta Jesus i församlingen som utstrålar Honom, hans härlighet. Församlingen måste leva i den direkta och omedelbara kontakten med Jesus, och kanalisera vittnesbördet om honom på ett så närgående och direkt sätt så man inte kan missförstå honom. Istället för att måla Kristus genom Andens kraft och uppenbarelse, fördunklar man hans härlighet. Istället för att uppväcka människorna, så immuniserar man dem. Man påverkar deras sinne i rakt motsatt riktning. De får en religiös vaccination. När människorna sedan möter det radikala budskapet till omvändelse, då är de vaccinerade, det tar inte. Vi har hela tiden en benägenhet att försöka komma bort ifrån den kristna anstöten. Vi gör allt vi kan för att dekorera och frisera och göra evangeliet tilltalande, nästan vackert och imponerande. Skönt och fint. Vi får visserligen ett tilltalande budskap, men det är inte frälsande. Man kan värva proselyter på det. Men det blir inga frälsningskandidater. Mycket av den kristna verksamheten vi ser i våra dagar, mycket av våra egna aktiviteter är under fördömelse, och kommer aldrig att kunna leda fram till något andligt liv. Det heter att de ånyo korsfäster Jesus Kristus. Vad hade man gjort i Laodicea och Sardes? Man hade korsfäst Kristus. Fört fram en ny Kristusbild. Låt oss läsa i 2 Kor 11:-Jag skulle önska att I villen hava fördrag med mig, om jag nu talar något litet efter dårars sätt.-Dock, I haven helt visst fördrag med mig. Ty jag nitälskar för eder såsom Gud nitälskar, och jag har trolovat eder med Kristus, och ingen annan, för att kunna ställa fram inför honom en ren jungfru.-Men jag fruktar att såsom ormen i sin illfundighet bedrog Eva, så skola till äventyrs också edra sinnen fördärvas och dragas ifrån den uppriktiga troheten mot Kristus.-Om någon kommer och predikar en annan Jesus, än den vi hava predikat, eller om I undfån ett annat slags ande, än den I förut haven undfått, eller ett annat slags evangelium, än det I förut haven mottagit, då fördragen I ju sådant alltför väl. (2 Kor. 11:1-4)En annan Jesus. Ett annat slags ande. Ett annat slags evangelium. Jag har en känsla av att varje läroanstalt för fram sitt evangelium och sin Kristusbild. Sin ande. Vad ska vi göra? ”Renen edra själar i lydnad för sanningen!” Vi måste inse fakta som de är. Vi kan inte gå till traditionen eller till lärosätena, till teologiska fakulteter och fråga experter och specialister. Vi måste gå till Ordet och på det viset bestämma var vi står någonstans. Se efter om vi är under fördömelsens makt, eller om vi är i Kristus Jesus. Skriften säger inte att vi ska gå till predikanterna, äldstebröderna och församlingens ledning och fråga. Skriften säger: rannsaken eder själva huruvida I ären i Kristus. Rannsaka dig om du är i Kristus Jesus. För om du är i honom, då är du utanför all fördömelse. Ingenting annat kan hjälpa dig fram till den vissheten än Ordet och Anden.
Vi tackar dig, Herre Jesus Kristus, att du har öppnat våra ögon för ditt eget ord. Vi lever i en värld så full av skådespel, religiös teater. Du ser hur vi frestas att duka under för dessa krafter. Fångas och bli ett med något som inte hör himmelriket till. Lär oss förstå, Herre Jesus, vad det innebär att älska och hata. Att verkligen kunna bryta upp från det som ligger i vägen och hindrar oss att följa dig.Bryta upp; antingen det är de käraste och naturligaste band som binder oss och hindrar oss att gå din väg, eller andra ting i vårt eget liv. Våra intressen som är så många och oftast kolliderar med din vilja. Våra särintressen, som vi så gärna vill vårda, odla. Jesus, vi upplever att då de inte kan besegras av vår egen kraft, vill vi gärna kristna dem och göra dem till ett med din vilja. Men du har sagt att det som är tillspillogivet är under domen. Hjälp oss att förstå detta när svärdet måste gå över ömma punkter i vårt liv och skilja oss ifrån det du aldrig kan bejaka eller stödja eller välsigna. Vi vet att då vi förlorar allt, då vinner vi allt. Då vinner vi dig. Vi vet att all den ära vi kan samla på oss här, allt det som vi kan intresseras av och inspireras av här, det tar slut. Skilsmässan kommer i alla fall och vi måste gå in i den eviga världen för att möta dig. Herre, hjälp oss att vi inte står i den skaran som korsfäster dig genom att bedriva något eget arbete utanför försoningens område. Att vi inte öppnar vårt väsen för de krafter som är under fördömelse och verkar död. Vi anbefaller oss i dina händer. Herre Jesus, låt oss vara dina tjänare och tjänarinnor i denna tid. Låt oss vara dina budbärare. Låt oss vara dina, Herre Jesus Kristus, allt igenom, utan någon som helst protest eller på annat vis något undandragande från din kallelse.Jesus, förena oss du med dig på ett mäktigare sätt än någon gång förut. Låt oss förstå allvaret och ansvaret vi har. Du har inte kallat oss att tillhöra en rörelse. Du har inte kallat oss att tillhöra kollektiv. Du har kallat oss att följa dig, Herre Jesus Kristus, och där i efterföljelsen med dig kan gemenskapen manifesteras.Hjälp oss att vi inte slår oss till ro tillsammans med alla dem som har sänkt blicken till de närvarande tingen; upptagits av dem som står utanför möjligheter till frälsning. Tack att du hör bön. Amen.

Undervisning av Arne Imsen

Man har gett Romarbrevet väldigt många namn, bland annat “frälsningens katedral”. Romarbrevet är kanske bibelns förnämsta teologiska skrift. Dogmatiskt, pedagogiskt, psykologiskt, andligt. Det stora ämnet som är själva huvudinnehållet, är rättfärdiggörelsen genom tron. Därför kan vi säga att vi i första kapitlet möter nyckelordet till Romarbrevet men för övrigt till hela läran om rättfärdiggörelsen genom tron. I Romarbrevet kapitel ett står det här nyckelordet som egentligen är hämtat ur Gamla Testamentet. Vi kan här läsa från den 17:e versen. Det är en del intressanta saker som kommer fram då man studerar Romarbrevets tillkomst och varför det skrevs. Det är för övrigt alltid något speciellt att läsa om Paulus. Till exempel hans känsla för de kristna, hans otroliga förmåga att uppleva delaktighet med alla kristna på alla orter. Och dessutom hans förmåga att överbrygga klyftor mellan kategorier. Det är Kristi kärlek som på ett speciellt sätt gestaltas i Paulus liv och flödar ut ur hans underbara undervisning. Han blev aldrig hätsk på grund av förföljelsen som mötte honom från hans eget folk, utan han visade alltid obefläckad kärlek till sin egen nation. Dessutom finns ju den konflikt som traditionellt rådde mellan judar och greker, eller för att säga det mera begripligt för oss: mellan judar och hedningar. Aposteln hade en oerhörd förmåga att överbrygga de här klyftorna. Han hade beredvillighet att liksom bli allt för alla och möta dem utifrån deras egna förutsättningar för att kunna förmedla evangelium. För judarna, säger han, har han blivit jude, för greken grek, och så vidare. Man möter Kristi outgrundliga, oändliga kärlek förkroppsligad i aposteln. Det innebar inte att han blev profillös och utslätades; tvärtom. Just där ligger själva hemligheten i att kunna bevara sin evangeliska profil och inte sudda ut den. Bevara den och ändå utan teologisk anpassning hävda evangelium med all dess anstöt för judar och greker. Ändå tala till dem på ett sådant sätt att de förstod vad Han talade om.
Nu ska vi tala om brevet som han sände till Rom. Vi börjar med ett nyckelord, som förekommer redan i första kapitlet i den 27:e versen:-Rättfärdighet från Gud uppenbaras nämligen däri, av tro till tro; så är ock skrivet: »Den rättfärdige skall leva av tro.» Om vi ser Paulus’ brev i den ordningsföljd de finns i Nya Testamentet, så tror jag att det ligger en väldig visdom i just att Apostlagärningarna följs av Romarbrevet. Det är en väldig harmoni i detta. Vad tidsföljden beträffar, så är ju inte Romarbrevet det första brev som Paulus författade till någon av församlingarna. Det första brevet var det profetiska brevet till Tessalonikerna. Men det passar så bra att Romarbrevet har placerats direkt efter Apostlagärningarna, därför att i Apostlagärningarna framställs geografiskt Paulus resor och hans missionsarbete. Där möter vi den praktiska sidan av hans verksamhet. Sen går vi in i Romarbrevet och möter där den läromässiga framställningen. Man kan säga att i Apostlagärningarna och i Romarbrevet möter vi just Paulus i liv och gärning, liv och lära.
Det finns skäl att ställa frågan: I vilket förhållande står författaren till adressaten, till församlingen i Rom? Låt oss läsa några verser i första kapitlet:-Jag, Paulus, hälsar alla Guds älskade som bo i Rom, dem som äro kallade och heliga. Nåd vare med eder och frid ifrån Gud, vår Fader, och Herren Jesus Kristus. -Först och främst tackar jag min Gud genom Jesus Kristus för eder alla, därför att man i hela världen talar om eder tro. Ty Gud, som jag i min ande tjänar såsom förkunnare av evangelium om hans Son, han är mitt vittne, han vet huru oavlåtligt jag tänker på eder och i mina böner alltid beder att jag dock nu omsider må få ett gynnsamt tillfälle att komma till eder, om Gud så vill. -Ty jag längtar efter att se eder, för att jag må kunna meddela eder någon andlig nådegåva till att styrka eder; jag menar: för att jag i eder krets må tillsammans med eder få hämta hugnad ur vår gemensamma tro, eder och min.-Jag vill säga eder, mina bröder, att jag ofta har haft i sinnet att komma till eder, för att också bland eder få skörda någon frukt, såsom bland övriga hednafolk; dock har jag allt hittills blivit hindrad. Både mot greker och mot andra folk, både mot visa och mot ovisa har jag förpliktelser.-Därför är jag villig att förkunna evangelium också för eder som bon i Rom. (Rom 1:7-15)Paulus hade vid det här tillfället aldrig varit hos församlingen i Rom. Man kan då fråga sig hur församlingen i Rom hade kommit till, och hur var den sammansatt. Det är viktiga frågor, för det lär oss att förstå den oerhörda konfliktsituation, som tecknas för oss i första och andra kapitlet. Vem var församlingens grund­läggare? Rom var världsrikets huvudstad, och där strålade många intressen samman. Där fanns flera av österns religioner representerade, och de var ganska livaktigt verksamma. Detta utgjorde en väldig konflikt i staden, förutom det att staden upplevde vad vi skulle kunna kalla för en sekulariseringsprocess - det gällde hela det romerska världsväldet - en process som förmodligen är beskriven i första kapitlets sista del. Paulus hade under en lång tid haft den här församlingen i åtanke, och längtade verkligen att få komma dit, och nu hade han planer på att resa till Rom. Varför skulle han resa till Rom? Han hade förmodligen två delmotiv. För det första ville han möta och se församlingen. Men det fanns ytterligare ett motiv. Han räknade med att få komma till Rom på genomresa, för han trodde att hans upp­gift i öst var avklarad, och slutförd. Nu såg han västerut - och tänkte ganska långt. Han ville komma till Italien och Rom, för att kunna resa vidare till Spanien. Han talar alltså om att avsikten med att åka dit var att möta syskonen och hälsa på dem, umgås med dem, lära känna dem, och meddela dem en andlig gåva. Men han hade samtidigt motivet att be församlingen i Rom utrusta honom för fortsatt resa, så att han kunde komma till Spanien.
Paulus hade en princip för sin verksamhet, nämligen denna att aldrig arbeta på någon annans grund. Han var väldigt noga med att börja från början. Hans princip var att gå till platser där Kristus icke hade blivit förkunnad och grundlägga församlingar. Vi läser i kapitel 15 om hur Paulus tänkte och reflekterade, hur han planlade sitt arbete, vilka principer som han följde och vad som var avgörande för hans hänsynstagande i valet av missionsfält. Det var inte alltid en mäktig uppenbarelse från Gud, utan han hade ibland en vanlig längtan att möta syskonen för att lära känna dem och se vad Gud hade gjort på områden där han själv inte hade haft den grundläggande funktionen. -Alltså är det i Kristus Jesus som jag har något att berömma mig av i fråga om min tjänst inför Gud. Ty jag skall icke drista mig att orda om något annat än vad Kristus, för att göra hedningarna lydaktiga, har verkat genom mig, med ord och med gärning, genom kraften i tecken och under, genom Andens kraft.-Så har jag, från Jerusalem och runt omkring ända till Illyrien, överallt förkunnat evangelium om Kristus. Och jag har härvid satt min ära i att icke förkunna evangelium, där Kristi namn redan var känt, ty jag ville icke bygga på en annans grundval; utan så har skett, som skrivet är: »De för vilka intet har varit förkunnat om honom skola få se, och de som intet hava hört skola förstå.» -Det är också härigenom som jag så många gånger har blivit förhindrad att komma till eder. Men då jag nu icke mer har något att uträtta i dessa trakter och under ganska många år har längtat efter att komma till eder, vill jag besöka eder, när jag begiver mig till Spanien. Jag hoppas nämligen att på genomresan få se eder och att därefter av eder bliva utrustad för färden dit, sedan jag först i någon mån har fått min längtan efter eder stillad.-Men nu far jag till Jerusalem med understöd åt de heliga. Macedonien och Akaja hava nämligen känt sig manade att göra ett sammanskott åt dem bland de heliga i Jerusalem, som leva i fattigdom. Ja, därtill hava de känt sig manade; de stå också i skuld hos dem. Ty om hedningarna hava fått del i deras andliga goda, så äro de å sin sida skyldiga att vara dem till tjänst med sitt lekamliga goda.-När jag så har fullgjort detta och lämnat i deras händer vad som har blivit insamlat, ämnar jag därifrån begiva mig till Spanien och taga vägen genom eder stad. Och jag vet, att när jag kommer till eder, kommer jag med Kristi välsignelse i fullt mått.-Och nu uppmanar jag eder, mina bröder, vid vår Herre Jesus Kristus och vid vår kärlek i Anden, att bistå mig i min kamp, genom att bedja för mig till Gud, att jag må bliva frälst undan de ohörsamma i Judeen, och att det understöd som jag för med mig till Jerusalem må bliva väl mottaget av de heliga.-Så skall jag, om Gud vill, med glädje komma till eder och vederkvicka mig tillsammans med eder. Fridens Gud vare med eder alla. Amen. (Rom 15:17-33)Här gör Paulus en sammanfattande utläggning av sitt eget arbete. Han talar om sitt motiv, och han berättar också något om metoderna och det som var typiskt för hans tjänst. Han legitimerar sig som en prästerlig förvaltare av Guds nåds evangelium och alltsammans detta följs av övernaturliga manifestationer. Gud har varit med honom i det här arbetet och han skriver vidare att han ser nu sitt arbete avslutat - i den delen av det romerska världsväldet.Det här är en fantastisk beskrivning, och typisk för Paulus. Det är någonting fantastiskt med denna oerhörda erövringsvilja. Ständigt nya områden. Att aldrig någon gång slå sig till ro. Det finns ständigt nya områden att erövra. När en etapp är avslutad, har han ingen känsla av att han ska slå sig till ro, han ska vidare. Då följer han den fantastiska principen, som han ytterligare klargör i andra Korintierbrevet, där han liksom lägger fram hela det oerhörda missionsprogrammet för församlingen i Korint. Vi läser det som en parentes. Paulus såg någonting bortom. Det fanns inga möjligheter att låsa honom fast i ett område. När funktionen han hade inom ett område var avslutad, var det fråga om att dra vidare. Han tillämpar då den här oerhörda dynamiken som vi ser i 2 Kor 10: -Ty vi äro icke nog dristiga att räkna oss till eller jämföra oss med somliga som giva sig själva gott vitsord, men som äro utan förstånd, i det att de mäta sig allenast efter sig själva och jämföra sig allenast med sig själva… (2 Kor. 10:12-13)Den typiska konkurrensmentaliteten som förekommer här - stor, större, störst - bra, bättre, bäst är någonting som har följt i alla tider, och det har också belastat Guds verk i urkristen tid. Vad det här praktiskt innebar kanske vi inte kan förstå, men vi kan skönja vissa drag i konflikten som uppstod i det som Paulus kallar för “det falska apostlaämbetet”; konflikten som han hade med alla de judaiserande och helleniserande krafterna. Det fanns en förkunnelse som delvis var uppblandad av judisk gärningslära eller grekisk vishetslära. Den här konflikten stod han i. Och resultatet blev alltid detsamma: Släppte man till det ena eller det andra, eller båda delarna, så stympades det sanna evangeliet, och förlorade sin kraft. Paulus säger att detta uppblandade evangelium var så farligt, därför att det berövade korset sin kraft. Det blev till slut en vishetslära, jämförbar med andra vishetsläror, och en gärningslära jämförbar med andra gärningsläror. Det vill säga moralfilosofi eller något annat. Men Paulus hävdar med bestämdhet att evangelium är något unikt, något speciellt. Det är Guds kraft till frälsning för var och en som tror. Det står i särklass och får inte förändras eller filtreras. Man får icke ta någonting bort eller lägga någonting till. Det ska predikas precis som det står. Det är inte vi som ska kritisera ordet, det är Ordet som ska kritisera oss. Det är förmätet att upphöja sig till bibelkritiker, det är löjligt. Och ordet är det enda verkliga korrektivet som har chansen att få någon ordning på oss. Därför talar aposteln också om trons lydnad. Det gäller att göra hedningarna lydaktiga, de måste komma in under trons herravälde. Vi läser vidare:-Vi för vår del vilja icke berömma oss till övermått, utan allenast efter måttet av det område som Gud tillmätte åt oss, när han bestämde att vi skulle nå fram jämväl till eder. Ty vi sträcka oss icke utom vårt område, såsom nådde vi icke rätteligen fram till eder; vi hava ju redan med evangelium om Kristus hunnit fram jämväl till eder.” (2 Kor 10:13-14)Det där är värt att stryka under - suveräniteten inom det av Gud givna området. Det vill säga: Vi har ett område, ett ämbete, och inom det ämbetet fungerar vi suveränt, lika suveränt som Kristus själv. Det har vi inte fått av någon människa. Det har inte tilldelats oss ens av någon församling. Utan det har vi fått av Gud. Och om vi fungerar inom det området, då är vi i vårt rätta element. Paulus säger att han för sin del gärna vill berömma sig av det Gud har tilldelat honom. Ty inom det området Gud har tilldelat honom har han förblivit trogen. Och därför har han heller aldrig behövt använda armbågarna för att försöka att kämpa till sig positioner som Gud aldrig gett honom, och på samma gång försöka att trycka undan andra som han eventuellt avundades för att han tyckte att det gick bättre för dem, och de hade större framgång än vad han själv hade. Sådana tankar var helt omöjliga för Paulus. Det handlade inte om någon personlig konkurrensmentalitet, eller karriär eller någonting som över huvud taget skulle kunna ge någon glamour åt någon mänsklig insats. Det som skedde, det skedde genom Guds nåd. Funktionen var helt beroende av Gud som hade tillmätt utrustningen, och den kunde användas uteslutande efter de lagar som finns i Gus eget rike. Hur ska det område som Gud hade tilldelat åt oss utvecklas och utvidgas, så att vi inte stagnerar eller hämmas i vår utveckling?. Vi fortsätter:-Ty vi sträcka oss icke utom vårt område, såsom nådde vi icke rätteligen fram till eder; vi hava ju redan med evangelium om Kristus hunnit fram jämväl till eder. När vi säga detta, berömma vi oss icke till övermått, icke av andras arbete. Men väl hava vi det hoppet, att i samma mån som eder tro växer till, vi inom det område som har tillfallit oss, skola bland eder vinna framgång i så överflödande mått, att vi också få förkunna evangelium i trakter som ligga bortom eder - och detta utan att vi, inom ett område som tillhör andra, berömma oss i fråga om det som redan där är uträttat. Men »den som vill berömma sig, han berömme sig av Herren». Ty icke den håller provet, som giver sig själv gott vitsord, utan den som Herren giver sådant vitsord. (v.14-18)Nu gör aposteln klart för församlingen att han har fått ett område sig tilldelat. Det området har han intagit - och nu ser han bortom det här, områden som inte är intagna för evangelium. Det är stora slagfält som väntar på erövrarens insatser. Men han vet att ska han komma dit, så måste tron växa till i den krets där han redan har förkunnat evangelium. Tron måste växa till så att den församling som har byggts upp blir självbärande och mäktig att fortplanta sig bortom de områden som är intagna.
Paulus upplevde att nu var han färdig i den östra delen av det romerska riket. Själv hade han också varit hårt prövad, både av sjukdom och andra lidanden, som han fick uppleva på grund av att han aldrig kunde tänka sig att kompromissa med evangelium. Han såg det som en helig plikt att i alla lägen och i alla avseendet hålla evangelii segerfana högt och obefläckad. Därför fick han lida oerhört mycket. Men det är otroligt och underbart på samma gång; att detta hade icke gjort att han sänkts ner i missmod eller förlorat tron. Tvärtom, han kände att nu var det här området klart, och nu skulle han bortom! Så vänder sig Paulus till församlingen i Rom. Han har icke grundlagt den församlingen, han vet att där är Kristus redan predikad. -Jag reser till Rom, men jag stannar inte där. Jag reser dit för att av församlingen som finns där få resurser för att kunna gå vidare till Spanien, till en annan del av världen, och där, som Kristus ännu icke har blivit känd, predika evangelium. Vilket inspiration! Vilken kraft!Nå, hur kom han då till Rom? Han kom dit som fånge. Och det kan vi läsa om i apostlagärningarna i det sista kapitlet:-Då tre månader voro förlidna, avseglade vi på ett skepp som hade legat vid ön över vintern; det var från Alexandria och bar Tvillinggudarnas bilder. Och vi lade till vid Syrakusa och stannade där i tre dagar. Därifrån foro vi längs kusten och kommo till Regium. Dagen därefter fingo vi sunnanvind, och vi kommo så redan på andra dagen till Puteoli.-Där träffade vi på bröder, och hos dem stannade vi, på deras inbjudning, i sju dagar. På detta sätt kommo vi till Rom. (Apg. 28:11-14)På detta sätt kommo vi till Rom… Det ligger någonting märkligt i det här. Paulus tänkte ju att han skulle komma till Rom för att rekreera sig, och han stannade ju också på platser som var kända som rekreationsorter, turistorter i vår tid. Men inte som turist, utan som fånge. ”Och på detta sätt kommo vi till Rom.” -Så snart bröderna där fingo höra om oss, gingo de oss till mötes ända till Forum Appii och Tres Taberne. När Paulus fick se dem, tackade han Gud och fick nytt mod. Och då vi hade kommit in i Rom, tillstaddes det Paulus att bo för sig själv, med den krigsman som skulle bevaka honom. (Apg. 28:15-16) Det finns någonting ironiskt i det här. ”Den krigsman som skulle bevaka honom.” Det är verkligen, tragikomiskt; en krigsman som bevakade honom. Men han säger att när han träffade bröderna, då tackade han Gud och fick nytt mod. Halleluja! Mitt i vidrigheten fanns en outtömlig inspirationskälla, och den öppnades i det ögonblicket då han mötte nådessyskonen. Så blev också den här förnedrande resan och förödmjukelsen faktiskt ett triumftåg. Han träffade bröderna och lovade Gud. Alltså kom han till Rom på ett helt annat sätt än han hade tänkt sig. Istället för att komma till Rom på genomresa en kort period, så blev han där ganska länge.-I två hela år bodde han sedan kvar i en bostad som han själv hade hyrt. Och alla som kommo till honom tog han emot; och han predikade om Guds rike och undervisade om Herren Jesus Kristus med all frimodighet, utan att någon hindrade honom däri. (Apg.28:30-31)
Hur gick det för Paulus? Kom han över huvud taget till Spanien? Vi har en situation tecknad i andra Timoteusbrevet, ett av dem som kallas för pastoralbreven, och som är skrivet under hans fångenskap. Vi vet med bestämdhet att Paulus satt fängslad åtminstone vid ett tillfälle under en längre period. Jag tycker att det är så gripande att studera det här, därför att på samma gång som det finns en okuvlig, och fullständigt omutlig vilja att nå framåt, så finns det en total undergivenhet under Guds vilja. Nu ser vi honom i den här situationen - han är fängslad. Han skriver i Timoteusbrevet, som ju är mer personligt färgat än någon av hans andra skrifter. Han skriver mycket om sig själv och sina besvikelser, sina svårigheter och sina plågor. Han skriver till en personlig vän. Men mitt i alltsammans finns en underton av triumf och glädje. Vilken märklig bekännelse av en apostel, som ser ointagna områden som han kämpar för att erövra med evangelium:-Ty själv är jag nu på väg att offras, och tiden är inne, då jag skall bryta upp. Jag har kämpat den goda kampen, jag har fullbordat mitt lopp, jag har bevarat tron. Nu ligger rättfärdighetens segerkrans tillreds åt mig, och Herren, den rättfärdige domaren, skall giva den åt mig på »den dagen», och icke åt mig allenast, utan åt alla som hava älskat hans tillkommelse.” (2 Tim. 4:6-8)Blev fängelsevistelsen i Rom slutstationen för Paulus, så att han verkligen blev dödsdömd och avrättad - som illgärningsman? Kom han till Spanien? Kan vi få veta någonting om det? En sak är i alla fall säker: Han bevarades i denna otroliga själavinnande nöd, vånda, kärlek, mitt under fängelsevistelsen. Under lidanden som drabbade honom, hade han glädjen i Gud och förmådde förmedla evangelii välsignade budskap också till dem som fanns i den miljön. Det påstås i traditionen att man icke kunde ha någon krigsman hos honom mera än en timme. För att den som stannade hos Paulus mer än en timme blev frälst! Så de bytte, påstås det, bevakning varje timme. Det finns vissa saker i skriften som antyder att han på det här sättet nådde ända upp till kejsarens hus med evangelium. Krigsmän och officerare stöp som segerbyten för frälsningens tveeggade svärd. I fängelset bevarade han visionen levande och frisk, och såg i alla lägen möjligheter och tillfällen att kanalisera ut och fortplanta detta gudomliga liv. Vi ser alltså hur otroligt olika omständigheterna gestaltade sig för denne gudsman. Vi ska inte gå in på frågan om Paulus kom till Spanien eller stannade i fängelset. Vi vet i alla fall att han led martyrdöden. Om det nu var här, vid detta tillfälle, eller om det finns en ytterligare fängelsevistelse som han fick genomlida, det ska jag inte gå in på.
Måtte Gud få utrusta oss med denna obrutna, omutliga vilja att nå människor med evangelium! Och denna tro på Guds eget ord. När Paulus sitter som fånge i en romersk fängelsehåla - fastkedjad - och när han säger: jag skulle önska att ni alla vore som jag, dock utan denna kedja. Vilken uppståndelse det måste ha blivit i domstolen hos domarna när fången kommer in och säger: jag skulle önska att ni vore som jag, dock utan denna boja. Och när han ställs fram inför konung Agrippa, så säger han: Jag skattar mig lycklig! Vilken bekännelse! Det fanns inte en ton av nedstämdhet. Jag skattar mig lycklig! Det vill säga, att för honom var varje situation en chans att nå människor med evangelium. I det där sammanhanget handlade det om att nå konungens hjärta med evangelium, det var lycka nog för Paulus. Sen om detta skedde med bojor eller utan bojor hade ingen som helst betydelse, han nådde konungen med budskapet, och därför säger han: jag sitter fångad, och är inlåst, men Guds ord, det bär icke bojor. Det kan de inte låsa in, det kommer att gå vidare! Halleluja! Man kan inte låsa in Guds ord i en cell, för Guds ord har uppståndelsekraft. Sanningen kan man begrava på långfredagen, men med mäktig kraft står den upp på påskdagen! Och så här fortplantar sig evangelium; genom friska och underbara vittnesbörd.
Vi ska läsa några verser som antyder var Paulus befann sig då han skrev det här brevet. Han hade gjort en insamling för syskonen uppe i Jerusalem. Det var den församling som mött honom med misstänksamhet, och som knappast vågade ha några relationer till honom, den församling som aldrig hade intervenerat till hans fördel. Vi ser aldrig att Jakob, Johannes eller Petrus ställde upp på hans sida. Han klagade vid ett tillfälle: vid mitt första försvar, säger han, var det ingen som ställde upp. Det var ingen som intervenerade till hans fördel. Ingen av pelarna uppe i Jerusalem. Varför? Man var rädd för att dela Pauli öde. Man var rädd för att bryta så hundraprocentigt radikalt med judendomen, som Paulus hade gjort. Ty då visste man att man skulle få möta samma öde. Att ställa upp med Paulus, det var farligt. Men det heter: ”Herren stod mig bi!” och ”Må Herren icke tillräkna dem det.” Herren står sina vittnen bi i dessa väldiga uppgörelser på olika nivåer och i olika situationer.Nu var Paulus tydligen i Korint. Till den församling som hade ställt sig passiv och reserverad mot honom, kände han skuld. Därför gjorde han en väldig insamling till de heliga i Jerusalem. Han skickade bröderna att samla in medel till moderförsamlingen i Jerusalem. Så besvarade Paulus deras skepticism, reservation och fruktan. Deras små utfrysningsförsök besvarade han med Kristi kärlek. Genom att läsa i Apostlagärningarna förstår vi att han befann sig i Korint, på sin tredje missionsresa. -Och när han hade färdats genom det landet och jämväl där talat många förmaningens ord, kom han till Grekland. Där uppehöll han sig i tre månader. När han sedan tänkte avsegla därifrån till Syrien, beslöt han, eftersom judarna förehade något anslag mot honom, att göra återfärden genom Macedonien. (Apg. 20:2-3)
Vi går till Romarbrevet igen, och läser i det 16:e kapitlet. -Jag anbefaller åt eder vår syster Febe, som är församlingstjänarinna i Kenkrea. Så mottagen då henne i Herren, såsom det höves de heliga, och bistån henne i allt vari hon kan behöva eder; ty hon har själv varit ett stöd för många och jämväl för mig. Hälsen Priska och Akvila, mina medarbetare i Kristus Jesus. De hava ju vågat sitt liv för mig; och icke allenast jag tackar dem därför, utan också alla hednaförsamlingar. (Rom. 16:1-3)Vilket tacksägelseämne! De tackar Gud för två stycken som har vågat sitt liv för Paulus. Jag skulle tro att hade de här två levat i vår tid, hade de blivit dömda som mycket dumdristiga. Vad hade de egentligen gjort de här två? Vågat livet för mig, säger han, men vad innebar det? Lägg märke till att de hade vågat livet så att Paulus hade blivit räddad. Och därigenom att Paulus blev räddad, så hade detta gagnat alla hednaförsamlingar. Han kunde säga: Hade mitt liv röjts ur vägen, så hade de här församlingarna aldrig kommit till. Paulus säger att han varje dag prisgav sitt eget liv. Och han talar om att han var beredd att ge sitt liv som ett drickoffer. Vad kan det innebära? Ett offer för ett speciellt högt syfte. Nu är det uppenbarligen så att de här människorna hade deltagit med honom på ett så direkt konkret sätt att det hade inneburit en stor risk för deras eget liv. Det är ett fantastiskt skeende. Halleluja! Där människor överlämnar sig åt varandra, och samtidigt gemensamt överlämnar sig åt Gud, för att nå ett högt mål: Evangelii segertåg.-De hava ju vågat sitt liv för mig; och icke allenast jag tackar dem därför, utan också alla hednaförsamlingar. Hälsen ock den församling som kommer tillhopa i deras hus. Hälsen Epenetus, min älskade broder, som är förstlingen av dem som i provinsen Asien hava kommit till Kristus. (Rom 16:4-5)Sannerligen, det här är ingen doktorsavhandling! Bibelns underbaraste och härligaste teologiska avhandling har en frisk fläkt av närgående beskrivning av Guds trofasthet i enskilda personers liv.-Hälsen Maria, som har arbetat så mycket för eder. Hälsen Andronikus och Junias, mina landsmän och medfångar, som hava ett så gott anseende bland apostlarna, och som längre än jag hava varit i Kristus. Hälsen Ampliatus, min älskade broder i Herren. Hälsen Urbanus, vår medarbetare i Kristus, och Stakys, min älskade broder. Hälsen Apelles, den i Kristus beprövade. Hälsen dem som höra till Aristobulus’ hus. Hälsen Herodion, min landsman. Hälsen dem av Narcissus’ hus, som äro i Herren. Hälsen Tryfena och Tryfosa, som arbeta i Herren. Hälsen Persis, den älskade systern, som har så mycket arbetat i Herren. Hälsen Rufus, den i Herren utvalde, och hans moder, som också för mig har varit en moder. (v. 6-13)Hälsen! Hälsen, hälsen, hälsen - alla de heliga! Här finns syskonskaran. Och var sitter Paulus och skriver dessa hälsningar? -Timoteus, min medarbetare, hälsar eder: så göra ock Lucius och Jason och Sosipater, mina landsmän. Jag, Tertius, som har nedskrivit detta brev, hälsar eder i Herren. Gajus, min och hela församlingens värd, hälsar eder. Erastus, stadens kamrerare, och brodern Kvartus hälsar eder. (v. 21-23)Av dessa hälsningar förstår vi att han är i Korint. Det är hälsningar från syskon som bodde i den staden.-Men honom som förmår styrka eder, enligt det evangelium jag förkunnar och min predikan om Jesus Kristus, ja, enligt den nu avslöjade hemlighet, som förut under evärdliga tider har varit outtalad, men som nu har blivit uppenbarad och, enligt den evige Gudens befallning, blivit, med stöd av profetiska skrifter kungjord bland alla hedningar för att bland dem upprätta trons lydnad - honom, den ende vise Guden, tillhör äran, genom Jesus Kristus, i evigheternas evigheter. Amen. (v. 25-27)Jag har en känsla av att det är en tidlös fridshälsning till alla heliga i alla tider! Han begynner, men får liksom inget slut på det hela. När han börjar tänka på den ene, så kopplar han till den andre, och den tredje och den fjärde och den femte. Det är arbetare och tjänstemän, det är fattiga och rika. Det är gränslöst och oändligt. Hälsen! Det är bröder och systrar. Hälsen! Hälsen till syskon till syskonen i Maranataförsamlingen! Hälsen till Arne Imsen! Amen! Förenade och sammansvetsade i Kristus i Jesus!

OBS! Denna text är konverterad till sökbar text med s.k. OCR-teknologi. Det innebär tyvärr att det finns väldigt många bokstäver och andra tecken som hamnar fel. Vår förhoppning är dock att texten ska vara begriplig. Är det något sammanhang du absolut inte får ihop, så är rådet att kolla i PDF-versionen av respektive nummer.

Forts. från föregående nr
**
**Predikan av Arne lmsen
upptecknad från bandspelare för denna tidning

Jag har hört så mycket om splittring på sista tiden. Och det är splittring. Men ni skall komma ihåg, att det finns en splivtring, som är fullständigt bibelenlig. Eller vad skallvi säga om sådana uttryck som denna: ”Vänd dig bort ifrån sådana.” Från vilka? Från de som har gudrakeigheuens sken, men förneka dess kraft.

Har Lewi Pethrus rätt? Maranataväckelsens ställning till pingströrelsen och andra samfund.

Arne Imsen. Midnattsropets förlag. Pris 3 kronor.

I profeten Jesaja bok 56:10 heter det som ett ord från Herren: ”Väktarna här äro all’asammans blinda; de ‘hava intet förstånd de äro allasammans stamma hundar som iclee skälla; de ligga och drömma ‘och vilja gärna slumra.”

Blind-a väktare och stumma hundar, det betyget gav Gud själv åt Israels lärare och herdar. Är det inte samma tillstånd i vårt land i dag? Både präster, biskopar, frikyrkopredikanter och pingstpascorer är i dag blinda väktare och stumma hundar, som leder hjorden vilse och ej skäller på ulven och andra Vilda djur som vilja riva hjorden. Det finns några undantag både bland prästerna, briskoparna och pingstpredikanterna. Ett av dessa välsignade undantag är broder Arne Imsen.

Predikan av Arne lmsen

Upptecknad från bandspelare för denna tidning

Det har gått några årtionden sedan fältropet ”utanför lägret” ljöd. Men den, som har läst något i väckelselitteraturen, den vet, att detta rop varit mycket aktuellt. Utanför lägret för att bära hans smälek.

Nu skall jag tala något om detta här i dag. Jag skall försöka nämna några av de mest väsentliga tingen i det här sammanhanget. Då det gäller vårt handlande, vårt andliga tillstånd, kallelsen och målsättningen. Då det gäller vad Gud vill och vad han ämnar göra. Då det här fältropet aktualiserades för fyrtiofemtio år sedan, tänkte man kanhända närmast på ett bestämt läger. Man såg det kanhända rent organisatoriskt. Man skulle överge en organisation och ställa sig fri, som man sade. Nu tror jag för egen del, att det finns en oändligt djupare betydelse i det här, en mycket högre målsättning än denna. Du vet, att första gången befallningen att gå ut möter oss på bibelns blad, är i samband med Abrahams kallelse. Då säger Gud till Abraham: ”Gå ut från ditt folk, från din faders hus, från din släkt till det land, som jag skall visa dig.” Abraham gjorde många skiftande erfarenheter på vandringen mot det utlovade landet. Du möter åtminstone fyra personer omkring Abraham, som var och en representerar olika .andliga tillstånd.