B-v-Henry

Text: B.V. Henry, Översättning H. Lindberg

Oswald Chambers (1874-1917) talade sällan om sig själv. Därför vet läsarna av hans kraftfulla undervisning nästan ingenting om mannen bakom orden. Detta är ytterligare en av Guds tjänare som dog i unga år men efterlämnade ett odödligt arv som många kristna över hela världen fortfarande har glädje av. Det var när jag uppehöll mig i Egypten och arbetade med missionen som jag fick någon insikt i hans vittnesbörd och hans undervisning fast jag redan var väl förtrogen sedan ungdomen med hans välkända ord för dagen.

Text: B V Henry

Att skilja på motiv och

målsättningar

Av någon anledning har mitt intresse och mitt syfte att leva i fridsamma relationer med muslimer av en del kristna ofta uppfattats som en kompromiss med den bibliska åskådning jag har och alltid har proklamerat, vad gäller det unika med kristendomen och dess budskap.

Medan jag alltid har betraktat kärleken som en viktig kommunikationsväg, så har detta aldrig kopplats bort ifrån nödvändigheten att tala sanning, vilket är det enda som ger frihet – Joh. 8:32, 36. ”Elsk disse araberna” , som titeln på en av mina norska böcker lyder, har aldrig varit tillämpbart genom att tiga om vad muslimer behöver höra om vårt budskap om hopp till en Uppstånden Herre och Frälsare.

Av B V Henry

Broder Henry besökte Maranataförsamlingen nyligen, just då demonstrationer och uppror pågick i flera arabländer i norra Afrika och inbördeskrig utbröt i Libyen. Han har verkat som missionär i flera av dessa länder. För många år sedan satt han under nio månader fängslad i Libyen för att han spridit evangelium. Vi hade ett extra insatt möte där han talade om vad som sker och hur vi som kristna måste förstå vårt uppdrag att nå ut med evangelium.

Undervisning av B V Henry

Avsikten med att vi kommer tillsammans är inte bara att ta emot, utan också att ge. Det är vad gemenskap handlar om. Jag läste i Midnattsropet om storfamiljsgemenskapen, och har också på många platser i världen mött olika kristna kommuniteter. Nyligen kom jag tillbaka från en resa i USA, där jag åter igen varit tillsammans med Mennoniterna och deras storfamiljer. De håller samman familjen och har gemenskap med varandra, och de lever mycket enkelt och med betoning på det andliga livet. Det var mycket uppmuntrande vara tillsammans med dem och träffa dem som individuella familjer. Det finns något ibland dessa familjer som man sällan möter i Europa; jag vill kalla det ett altare. Ett altare där alla medlemmar i familjen kommer samman i bibelläsning och bön och också för att böja knä tillsammans i ett totalt beroende av Herren. Det är så uppmuntrande se att det finns ett annat sätt att leva på. Livets sanna mening ligger inte i vad vi äger, utan vad vi är i förhållande till Herren och till hans rike. Det är så Herren vill att vi ska leva.

Undervisning av B V Henry

Trycket av en verklighet
som ej går fly ifrån
En börda på församlingen som alltmer känns i den rika västvärlden är trycket av den djupa fattigdomen. Detta är starkt betonat av den kristne teologen Ronald Sider i hans stimulerande bok som kom ut 2007: ”Rich Christians in an age of hunger” (Rika kristna i en tid av hunger). Där skriver han: ”Världsfattigdom är hundra miljoner mödrars gråt”. Han har rätt. Pressen av fattigdom, av överväldigande fattigdom, upplevs först av mödrarna. Min fru och jag har i områden av Afrika mött mödrar som har förlorat barnen genom undernäring. De kände det hårt, men det finns ingenting de kan göra åt det. Under gångna decennier har gapet mellan rika och fattiga blivit större. Det borde inte förvåna oss om det blir större och högre protester liksom de vid G-8 mötet senast i juni i Rostock i Tyskland med lyckligtvis mindre vandalisering än det som några år tidigare drabbade Göteborg. Världsledare och experter har ideligen diskussioner och resolutioner, men till ringa gagn för dem som drabbats av svält och andra naturkatastrofer. Frustration kan leda till desperation som bryter ut i våldsamheter, vilka säkerligen inte ger lösning för de akuta problemen. Helt säkert har problemet av överväldigande fattigdom växt större med en del illavarslande effekter som du kan ha sett på TV-skärmen och vid läsning av en del reportage.
Herren är naturligtvis inte likgiltig för de fattiga (som vi ser i följande bibelverser: 2 Mos 23:10-11, 3 Mos 23:22 och 5 Mos 15:7, Ps 41:1, Gal 2:10). Ändå förklarar Herren mycket klart: ”De fattiga haven I ju alltid ibland eder” (Matt 26:11).
Fattigdom är inget nytt problem. (5 Mos 15:11). Det är inte ett fenomen av tjugoförsta århundradet. Hela ämnet om fattigdom är relativt. Jag har bott hos mycket förmögna människor i USA och Sydafrika som pekade ut var de ”rika” bor. Jag har mött gästfrihet i skabbiga skjul, och lyssnat till hur mitt kristna värdfolk, som inte hade något av värde enligt vår bedömning, prisat Gud för hans nåderika omsorg. Sedan har de inbjudit mig att gå med dem på hembesök hos en del ”fattiga” familjer som har ännu mindre.
Att försöka greppa hela frågan som rör fattigdom och rikedom sliter oss i stycken. Att å ena sidan bli upprörd över girigheten hos dem som har så mycket och alltid strävar efter mer (1 Tim 6:10-11) och å andra sidan bli förödmjukad av den fina förnöjsamhet som utstrålar från dem som har så litet.
Vid tiden för den stora svälten i Gujarat i Indien år 1900, gick det månader innan nyheterna nådde England. Folket måste göra något med vad de hade. När så småningom de kristna i England blev medvetna om vad som hade hänt hade nöden redan minskat.
Idag försäkrar sig media om att vi ser de försmäktande ansiktena från de döende, vi hör de hjärtskärande skriken från de undernärda barnen och vi ser de patetiska bidragen av välmenande hjälp medan nödsituationen är för handen. Påfrestningen kommer över oss medan plågan fortfarande gör ont och vi ställs inför ett tryck som inte försvinner, en börda som tvingar fram aktioner, vilket agerande som helst, känslomässigt agerande, vad som helst som kan lindra vår plåga och tysta vårt samvete. Känslomässig hjälp av det slaget kan höja statistiken för humanitära organisationer, men om vår respons inte är god och genomtänkt under bön, kommer vårt givande på kort sikt att ha ett värde endast för stunden, och på längre sikt blir alla ansträngningar utan djupare effekt.
Tragiskt nog så är kommunikationskanalerna ofta korrumperade, och det medgavs i åtskilliga program med världsnyheter att 60% av hjälpen aldrig nådde dessa för vilka den var främst avsedd. Ideligen har jag sett biståndsvaror till salu i basarer och marknader; två exempel i Nordjemen med mat från Finland, som var avsedd att skänkas gratis, och i Jordanien blev svenska filtar, som var avsedda för palestinska flyktingar sålda för att få pengar till vapen! Till och med det som verkar vara generöst bistånd från regeringen är ofta malplacerat, som när en del av det europeiska smörberget sändes till Pakistan i form av ost och användes för att smörja axlarna på oxkärrorna. Kulturella och religiösa restriktioner frångås inte ens under svälttillstånd och det är inte bra att sända vete till dem som äter ris. Somliga kulturer gör också urval vilket ris de äter. För inte länge sedan utbrast en speaker i en tv-panel om att lindra världens fattigdom att 90% av livsmedelshjälpen till tredje världens länder gör mer skada än nytta.
Världen har successivt börjat formulera sig i termer med behov att svara mot angelägenheten i fall av olyckor, svält, översvämningar eller torka, som de senaste jordbävningarna i Iran och Turkiet har visat. Hjälp är mycket snabbare organiserad och i en massiv skala. Vi har kommit fram till att kristen katastrofhjälp i västländerna är minimalt användbara verktyg att möjliggöra hjälp till behövande människor i olika delar av världen; innan större hjälpprogram kan komma igång och innan församlingar hemma är organiserade att komma till undsättning.