Berno-Vidén

Ledare av Berno Vidén

Existerar hemundervisningen på grund av att vi i Sverige har en lagparagraf som tillåter enskild undervisning? Nej, det kan ingen påstå. Däremot tack vare att det finns föräldrar som insett nödvändigheten av att själva bära det självklara ansvaret för sina barns fostran och utbildning, utan inblandning från Staten. Det är en föräldrarätt med stöd både i Europakonventionen och i FN’s stadgar för mänskliga rättigheter men framför allt i Guds Ord, Bibeln. Där är det, och har alltid varit, en självklarhet att barnens fostran och utbildning i första rummet är föräldrarnas ansvar. Ett rätt fungerande samhälle i sin tur uppfyller ansvaret att stötta varje förälder i sitt val.Enligt Europakonventionen, vilken gäller som svensk lag, skall staten respektera föräldrarnas rätt att tillförsäkra sina barn sådan utbildning och undervisning som står i överensstämmelse med föräldrarnas religiösa och filosofiska övertygelse.Trots en tydlig lagstiftning inom området där föräldrarnas rätt att själva välja undervisningsform framgår, är det ett okänt faktum för många av landets kommuner. Man ställer sig främmande inför vad lagen säger. Det har till och med gått så långt i vissa kommuner att föräldrar som i gängse ordning ansökt om sin självklara rättighet till enskild undervisning, fått svaret att det inte går för sig, att det faller utanför systemet och att lagen inte medger sådana personliga initiativ.Tillämpningen av den svenska Skollagen är motsägelsefull. Å ena sidan finns rättigheten med i 10 kap § 4 som deklarerar att alternativa undervisningsformer än de som övrigt anges i lagen, skall medges. Å andra sidan, eller i praktiken, visar det sig att myndigheterna hellre väljer att diskvalificera de föräldrar som åberopar sin rätt, genom att felaktigt hota föräldrarna med vite ifall föräldrarna inte gör vad som förväntas av dem eller att barnet inte infinner sig i den skola myndigheterna beslutat. Man stöder sig då på en lagparagraf som inte har något med alternativa undervisningsformer
att göra:
-Om en skolpliktig elev i det offentliga skolväsendet för barn och ungdom inte fullgör sin skolgång och detta beror på att elevens vårdnadshavare inte har gjort vad på dem ankommer för att så skall ske, får styrelsen för utbildningen vid vite förelägga elevens vårdnadshavare att iaktta sina skyldigheter. Ett föreläggande gäller omedelbart, även om beslutet överklagas.(3 kap § 16)Vad lagen säger, i samma kapitel § 13, om skolans skyldighet att se till att varje barn som bor i kommunen, och inte går i dess grundskola, får sin utbildning, lämnas föräldrarna ovetande om.Kommunen ska alltså vaka över att skolpliktiga barn, som är bosatta i kommunen men inte går i dess grundskola eller särskola, på något annat sätt, exempelvis genom hemundervisning, får föreskriven utbildning.Av statistiken att döma är antalet svenska föräldrar som beviljats enskild undervisning få, mycket på grund av att kommunerna underlåtit informera om rättigheten. Egentligen finns det ingen tillgänglig statistik utan uppgifterna bygger på en uppskattning som visar på att det finns mellan 100 och 200 barn, enligt vissa källor ända upp till 500 barn, i Sverige som idag uppbär enskild undervisning, utanför den allmänt vedertagna skolformen.I USA hemundervisas dubbelt så många barn som det finns i hela svenska skolsystemet och i Storbritannien anses hemundervisning vara fullt jämställt med landets skolor. För att hålla oss till våra närmsta grannländer så är hemundervisningen mycket vanligare i exempelvis Norge och Estland där procentsats i förhållande till befolkningsmängd visar på mångdubbelt antal barn som åtnjuter rättigheten.Utan att ta upp de många problem som präglar skolvärlden idag och utan att jämföra vilken undervisningsform som rent kunskapsmässigt är bättre eller sämre än den andra så existerar det faktum att övertygade föräldrar av bibliska skäl valt att inte skicka sina barn till statens skolor och inte heller till de bidragsstyrda friskolor som existerar. Det finns värderingar i livet som skolan av idag berövar barnen och istället fyller med en identitetslös ideologi i avsaknad av den grund som behövs för att ett samhälle ska fungera i sitt uppdrag att betjäna dess medborgare.Skolverket informerar om att: “En läroplan är en förordning som utfärdas av regeringen och som ska följas.” Den har även godkända friskolor skrivit under på. Under rubriken “Grundläggande värden” fastslås att “Undervisningen i skolan skall vara icke-konfessionell.” Det finns ingen sund troende förälder som kan skriva under på den parollen då Bibeln uppmanar att inskärpa dess ord hos sina barn.I dagens läroplan finns en passus som upplyser om hur kristen tradition och västerländsk humanism historiskt sett legat till grund för människolivets okränkbarhet i vårt land. Den formuleringen arbetar man nu på att ta bort. I praktiken är den kristna etiken redan bortplockad från skolväsendet och formuleringen i sig är verkningslös. Den har redan plockats sönder av den avkristnade och könslösa människosyn dagens unga generation ivrigt matas med. Homosexuellt partnerskap och andra perversa relationer jämställs med äktenskapet och den lärare som i skolundervisningen påstår något annat förpassas till något av de utbildningscenter som upprättats för att uppdatera och anpassa lärarkåren till den människosyn som bestämts vara rådande.Den människosyn som idag matchats fram och lagstiftats om över huvudet på svenska folket är förödande. Debatten om att införa en könsneutral äktenskapslagstiftning är aktuell. Nästa år kommer en statlig enmansutredning att presenteras som föreslår att partnerskapslagen avskaffas. Redan är borgerliga vigselförrättare genom lag tvingade att även viga samkönade par, något som banar vägen för kommande lagförslag. Bibelns beskrivning av äktenskapet som ett livslångt förbund som ingås, där man och kvinna förenas till ett, anses vara förlegad och diskriminerande. Det är sådana krafter som styr utvecklingen i dagens skolor och på det sättet vill skapa morgondagens samhälle.Kyrkorna rasar över lagförslaget och hotar med att avsäga sig rollen som vigselförrättare och allt samarbete med Staten på det området. Ett uddlöst initiativ som inte leder till något annat än att skynda på utvecklingen för de som arbetar på att få bort ingåendet av äktenskap från församlingarna. Självklart borde varje bibeltroende medborgare kraftigt protestera mot förslaget men samtidigt komma ihåg att denna lagändring speglar endast en del av ett alltmer perverst samhälle. Om protesten ska åstadkomma något resultat bör den kristna församlingen bryta med Staten även på övriga områden och säga nej till kommunala och statliga bidrag. Tiden närmar sig då vi för att bevara våra ungdomar från förfallet kanske tvingas agera som baptisterna i 1800-talets Sverige som istället för att gå emot sitt samvete och infoga sig under kyrkans dåvarande makt, ordnade egna olagliga vigslar för sina medlemmar. Vilken gudfruktig man eller kvinna vill inför Gud ingå ett äktenskap, legaliserat av en förrättare som i sin tjänst utövar helt bibelstridiga värderingar?Guds församling i tiden är kallad att vara bärare och förmedlare av Guds rättfärdighet, ett uppdrag som kräver avskildhet. Församlingen är också en fridlyst plats där barn och föräldrar ryms och kan få stöd och hjälp i sin kamp för att bevara sanna bibliska värderingar. I Marantaförsamlingen benämns delar av den sfären Pilgrimsskolan, där också föräldrar med sin andliga hemvist i församlingen och som valt att bedriva hemundervisning inryms.För de föräldrar i församlingen som valt att hemundervisa sina barn är det inget alternativ till andra skolformer utan snarare en självklar rättighet. Men det är mer än en rättighet - det är också en skyldighet, att som förälder utbilda och fostra sina barn i enlighet med sin egen tro och övertygelse. -Men förbliv du vid det som du har lärt, och som du har fått visshet om. Du vet ju av vilka du har lärt det, och du känner från barndomen de heliga skrifter som kunna giva dig vishet, så att du bliver frälst genom den tro du har i Kristus Jesus. (2 Tim 3:14-15)

Berno Vidén rapporterar från missionen i Dominikanska Republiken
Att vara på plats ute på missionsfältet och se nöden på nära håll kan vara frustrerande. Fattigdom och sjukdom går ofta hand i hand. Det är en bister verklighet vi dagligen möter i arbetet bland utarmade familjer i Santo Domingos utkanter. Yefrey är en liten pojke full av livslust som sedan födseln lidit av andningssvårigheter. En av hans lungor har aldrig fungerat. Hans mor Andrea, en fattig haitiska, har ytterligare två små pojkar att ta hand om. Modern bor med sina tre barn i ett slitet skjul i Palavé och kämpar tappert varje dag för att tjäna ihop några peson till mat åt familjen, antingen genom att tvätta åt någon familj eller genom att sälja någon produkt på något av de närliggande torgen. Då Yefreys hälsotillstånd blev sämre fick modern sluta jobba och istället lägga alla krafter på att försöka hjälpa pojken att få vård. Förutsättningarna fanns dock inte eftersom all sjukvård kostar pengar så Andrea blev sittande hemma med Yefrey utan någon att vända sig till i sin nöd.Sedan något år tillbaka kom Andrea med sin son till Comunidad Maranata’s missionscenter i Palavé och frågade vädjande om vi kunde ta oss an pojken. Han hade tidigare gått i samhällets skola men klarade inte längre av den miljön. Han fick börja studera i en av de skolgrupper Veronica och Maria har ansvaret för.Ganska snart började vi få grepp om hur allvarligt sjuk pojken är varför vi såg till att han fick komma till sjukhuset. Det har med tiden blivit många besök på olika laboratorier och sjukhus och inom kort kommer Yefrey att opereras för att rädda den lunga som fortfarande fungerar. Det som återstår är ytterligare några provtagningar för att fastställa vilken åtgärd som ska vidtas.Bed till Gud för Yefrey och hans familj. Var även med och bidra ekonomiskt för att möjliggöra Yefreys och andra nödlidandes rätt till adekvat vård. Vi har fått för intet så låt oss också ge för intet.nn
Maranataförsamlingen förmedlar din gåva, PG 44 10 05 - 6

Ledare av Berno Vidén

Under årtusenden har människor dragits till religioner av olika slag. Gemensam nämnare, oavsett vilka kulturer eller folkslag det handlar om, tycks vara att det finns ett omättligt behov av att mystifiera och materialisera föremålet för sin religionsutövning, något som tar sig mångahanda uttryck. En trend som är på stark frammarsch i våra dagar är bruket av sakrala föremål i en form av katolicism som sträcker sig långt utanför den organiserade katolska kyrkan med säte i Rom.
Aposteln Paulus brev och reseskildringar, nedtecknade av Lukas, visar på vilken kamp den urkristna församlingen hade för att stävja de grupper av lagbundna messianska judar som frenetiskt sökte införa en gammaltestamentlig gudstjänstordning i församlingen. Paulus själv praktiserade vid vissa strategiska tillfällen renlighetsceremonier som fanns för det judiska folket, något som bl.a. visar sig då han vid sitt sista besök i Jerusalem åtar sig ansvaret för fyra av församlingens bröder vilka ska genomgå en reningsprocess i templet. Av vilken anledning är det då han samtidigt varnar församlingarna för ett lagiskt väsende och grundligt går tillrätta med de bröder som vill återinföra lagiskheten att gälla för de, hedningar och judar som ansluter sig till församlingarna? - Det förundrar mig att I så hastigt avfallen från honom… Så drastiskt och allvarligt förmanas galaterförsamlingen. Väl insatt i de ceremonilagar Paulus själv tidigare försvarat till det yttersta inser han faran av att fastna i religiösa traditioner, och synen på att dessa skulle utgöra ett villkor för frälsningen. Istället för att uppenbara Kristus, läggs ett täckelse över evangeliet, något som för församlingen innebär ett nytt träldomsok. En bra bit in i 100-talet fanns ännu ingen antydan om att församlingens ledning skulle ha intagit en sakral ställning i likhet med kultpräster inom judendom och hedniska religioner, men redan under andra århundradets senare del hade stora delar av den tidigare fria urkristna församlingen lagts under en centralt styrd kyrkoledning med auktoritativa anspråk och en hierarkisk ordning där en begynnande magisk-mystisk föreställning till sakramenten kunde skönjas. Bruket av altarbord och uppförandet av kyrkobyggnader kom som en konsekvens av dessa avsteg. Den gammalkatolska kyrkan bär alltifrån sitt ursprung en stark prägel av ett judaistiskt ämbets- och offertänkande, med åberopande av Gamla testamentets judiska förebilder. I urkristendomen däremot finns inga som helst spår efter offerpräster med heliga rum och altaren.Påvekyrkan i Rom gör stora anspråk på att vara det enda giltiga redskapet för vägen till frälsning, såsom förvaltare av sakrala ämbeten och kultakter. Utanför kyrkan finns ingen frälsning, är ett slitet uttryck men samtidigt utgör det en stomme i påvekyrkans lära. Eller som biskopen Ciprian av Kartago uttryckte det under 200-talet: “Den som inte håller Kyrkan som moder kan inte ha Gud som fader.” Läran byggs sedan upp utifrån den teorin att Kyrkan genom sin kyrkliga succession står som förvaltare och förmedlare av nådamedel och dem förutan kan ingen uppnå frälsning.Bruket av sakral och ceremoniell gudstjänstutövning är på stark frammarsch i våra dagar. Långt utanför den organiserade katolska kyrkans sfär söker sig människor antingen in i karismatiska rörelser eller också in i starkt lagbundna ceremonier. Man söker oftast yttringarna, atmosfären och upplevelserna, något som i sig vittnar om den andliga hunger som finns representerad i dagens avkristnade samhälle. Det är också ett tecken på avsaknad av sann biblisk kunskap. Utan att följa den bibliska principen att pröva allt inför Guds eget ord, låter många sig vilseledas av sina samfunds ledare då de i sin maktposition förför sina intet ont anande skaror.Hur är det exempelvis möjligt att en bok utgiven av Livets Ords förlag, som på ett lättsinnigt sätt tar upp nattvarden och förvandlar den till en sakral offermåltid, kan spridas utan hörbara protester från de kristna leden? I boken, som för övrigt kommenteras på annan plats i det här numret av Midnattsropet, går författaren så långt att han förespråkar bruket av invigda altarbord och krucifix, vilket inte kan ses som något annat än ett markant avsteg från den urkristna församlingens och senare tiders väckelsepionjärers distinkta förkunnelse. Samtidigt visar utvecklingen på ett närmande till en teologi och ett kyrkoväsen Bibeln varnar för.
- Detta är din Gud! Uttrycket återkommer vid några tillfällen under Guds folks bibliska historia. Det handlar om ett avfall då gudsbilden förvrängts och visualiserats genom invigning av objekt ämnade för tillbedjan. På liknande sätt ser vi idag hur tyngdpunkten flyttas från honom som ska ha all vår tillbedjan till att mer handla om en återgång till ett katoliserat gudstjänstliv. Det verkar som att man i delar av svensk frikyrka står redo återinföra en lära som ligger snubblande nära den mässoffersteologi som dagligen praktiseras av inte mindre än 400.000 katolska präster runt om vår jord, då dessa i sitt ämbete genom att höja upp bägaren med nattvardsvinet menar sig förvandla materian till Jesu kropp. Med andra ord korsfäster man Jesus på nytt 400.000 gånger dagligen. Väckelsepionjärerna lade ner mycket energi för att gå emot den magi som kyrkan i samband med nattvarden ägnade sig åt. - Detta är din Gud! Rubriken kan med rätta sättas över fler områden i många av dagens kyrkliga miljöer. Fokus läggs alltmer på kyrkorummet, utsmyckning, helgonbilder, krucifix, sjuarmade ljusstakar och andra sakrala föremål. Det blir allt vanligare att till och med pingstpastorer kläder sig i prästerlig utstyrsel, kanske för att inte känna sig alltför simpla vid sidan om sina högkyrkliga kollegors rikt utsmyckade ämbetsskrudar. Det för inte tankarna till Bibelns Kristus, utan snarare till en kyrklig förvanskning av det ursprungliga evangeliet. Fokus hamnar istället i själva religionsutövandet och dess prål.Katolsk lära skiljer mellan tre grader av tillbedjan, varav den högsta, latría, endast får tillägnas Gud. Det budskapet låter sig höras och tas väl emot i många ekumeniska sammanhang. Men vid en närmare studie av hur denna tillbedjan ska gå till, framgår att det katolska prästerskapet genom sin magiska makt överför denna gudom till nattvardens sakrament (eukaristin) och varje långfredag förvandlas även krucifix där Jesus finns avbildad till Jesus bokstavligen. Exempelvis då några av Stockholms frikyrkor under den gångna påskhelgen gick ut i gemensam procession tillsammans med Katolska kyrkan och man ställde upp ett krucifix mitt på Sergels torg som man knäböjde inför, så handlade det om en regelrätt tillbedjan av just det krucifixet såsom gud.Ett tredje element som i den romerska kyrkans teologi tillägnas den högsta graden av tillbedjan är förmodade reliker av Jesu kors, eftersom dessa varit i fysisk beröring med hans kropp.För den allmänt praktiserande katoliken skiljer sig vardagsutövandet av tron mycket från det teoretiska planet. Exempelvis har Maria, Jesu moder, en långt mer framskjuten plats i katolikens liv än vad dagens katolska teologer vill göra gällande. Maria är för dem i praktiken vägen till Kristus på samma sätt som Kristus är vägen till Fadern. Ingen kan komma till Kristus utan att först möta hennes nåd. Hon anses även vara himmelens drottning och Guds moder och så sent som 1950 fastställde påvedömet dogmen om att Maria kropp undgick förruttnelsen genom att hon på samma sätt som Jesus blev upptagen till himmelen.I katolska kyrkan finns som synes en illa dold flergudalära. Framhävandet av sakramenten och bruket av gammaltestamentliga ceremonier, som även tar sig uttryck i något som kan tyckas vara raka motsatsen till allt vad den romerska kyrkan representerar, nämligen bland sionistiska rörelser, har en gemensam nämnare; de tar uppmärksamheten bort från Kristus, han som vill vara församlingens allt. Oavsett om det handlar om helgontillbedjan eller upprätthållandet av reningsceremonier enligt en mosaisk lag, så läggs ett täckelse över evangeliet. Detta leder till andlig träldom.
-Jag vill lära känna honom och hans uppståndelses kraft… För att nå fram till den erfarenheten fick Paulus lägga av allt som var honom till hinder. Mycket av det han nämner är meriter som vanligtvis leder tankarna till ära och berömmelse; “…i fråga om rättfärdighet - den som vinnes i kraft av lagen - varit en ostrafflig man…” Men Paulus vinnlägger sig om att ingenting av vare sig goda eller allmänt nedbrytande ting skulle få någon makt över honom. Allt räknar han för Kristi skull såsom en förlust, stödd på den vetskapen, och än mer - den erfarenheten, att Kristus friköpt honom från lagens förbannelse.-När hör man eder nu prisa eder saliga? Galaterförsamlingens återtåg till en ceremoniell gudstjänstform tog ifrån dem en sann frälsningsgläjde man tidigare ägt. Den spontana hängivelsen hade fått ge vika för en ny form av lagträldom. Paulus beskriver sin vånda över det som gått förlorat och vädjar till församlingen om att Kristus åter måtte få ta gestalt i dem.En hemlighet som hjälpte Paulus att behålla en sann andlig vitalitet och som han förkunnade vid många tillfällen, var att han levde med det tillkommande som mål. Än mer, han levde i sanningen om Jesu snara tillkommelse. Ibland framställde han budskapet med en kraftigt förmanande ton, andra gånger som ett tröstens budskap, men alltid som något nära förestående. Med den maranatatonen rådande kommer även blicken för det sanna Jerusalem, det som är fritt och som finns därovan, att bli en verklighet värd att kämpa för. Hebreerbrevets författare presenterar ett Kristuscentrerat budskap och lyfter oss från skuggornas och symbolikens värld in i verkligheten. Det nya som kommit istället, får det jordiska att blekna. Kristus blir allt och uppmaningen i det avslutande kapitlet en självklarhet; -Låtom oss alltså gå ut till honom ‘utanför lägret’ och bära hans smälek. Ty vi hava här ingen varaktig stad, utan söka efter den tillkommande staden.

Ledare av Berno Vidén

Det är angeläget påminna allt Guds folk om vikten av att bevara en sann och frigörande bibeltro. I en tid där Nya Testamentets lära om omvändelse, dop i vatten, efterföljelse, församlingsgemenskap och förkunnelsen om Jesu andra tillkommelse luckras upp för att anpassas till en bred ekumenisk kyrklighet och infogas i ett kyrkopolitiskt spel, gäller det att presentera tydliga riktlinjer om vad Guds ord säger i dessa frågor.

Text av Berno Vidén

Trots Högsta Domstolens klara besked om att religions- och yttrandefriheten inom Europa står över svensk lagstiftning, vilket ledde till en friande dom i fallet Åke Green, arbetar våra folkvalda politiker vidare med att trotsigt försöka hitta lösningar för begränsning av rätten till biblisk förkunnelse.

I protest mot den friande domen angående de falska anklagelser om hets mot folkgrupp som riktats mot Åke Green, interpellerade Yvonne Ruwaida (mp) och Börje Vestlund (s) till Justitieministern i syfte att ytterligare åtgärder måste vidtas.