Smäleken är nära förbunden med Jesus. Vi ser det både när det gäller förutsägelsen om honom genom förbundet och hur han själv framlevde sina dagar i det nya förbundet. Och vi är kallade att bära hans smälek. Vad betyder det och vad handlar det om?
[]Läs del 1 i serien här: Översteprästen på inspektionsrunda
I Uppenbarelsebokens andra och tredje kapitel dikterar Jesus sju brev, de så kallade ”sändebreven” till sju församlingar i Mindre Asien. Församlingarna har olika problem och utmaningar som Jesus talar om, men det finns några gemensamma nämnare – och de ska vi se på i denna artikel.
[]Av Arne Imsen ur MR nr 14 1974
Det finns ett direkt samband mellan det nytestamentliga fattigdomsidealet och manifestationerna av Guds kraft
Genom de rapporter som nått oss om svält och hungersnöd i världen, förstår vi, att även vi mycket snart måste inrikta oss på en betydligt enklare livsstil. Och det redan nu, om vi skall kunna fungera under de allt knappare omständigheter, som vi kommer att tvingas in i. Vi vet vad som skall komma, ty vi lever före vår tid, vi har redan informerat oss om det i skriften! Vi måste räkna med att gå en helt annan väg än de flesta. I stället för att kräva en ökning av vår standard, måste vi vara beredda på att sänka den, för att kunna komma andra till hjälp. Hade de kristna i Skandinavien förstått att förverkliga detta, hade säkert missionssituationen varit annorlunda i stora delar av världen idag.
I sista delen av Apostlagärningarnas kapitel 2 talas det om att alla de som trodde höll sig tillsammans och hade allting gemensamt; det urkristna församlingsidealet. Den mentalitet som där synliggöres, är det enda som skulle kunna bryta igenom den materiella egoism så många idag är bundna utav. Om denna gemenskapstanke förverkligades, skulle detta ge oss nya och väldiga möjligheter att evangelisera. Ingenstädes i Nya testamentet möter vi heller manifestationen ifrån Gud så oerhört stark som i samband med förvaltningen av de materiella tingen. Vi behöver bara erinra oss, vad som hände med Ananias och Safira.
Text: Paulus Eliasson
Om man vill få en översikt över vad Bibeln säger på ett visst tema, kan man göra som jag gör ibland: Ta en penna, och markera med en bokstav eller symbol varje gång texten rör vid det ämnet. I min bibel har jag markerat med ett ”x” alla gånger texten svarar på frågan ”varför” eller ”med vilket mål”, och det kommer sig av att jag en dag för många år sedan frågade mig själv: ”Varför? Varför frälsning? Varför Jesus? Varför allt?”
Vad som blev det slutliga resultatet av det studiet är kanske ämne för en annan artikel, men en av de verserna jag markerade var 1 Petrus brev 2:21, som säger: ”Till detta är ni kallade. Kristus led i ert ställe och efterlämnade ett exempel åt er, för att ni ska följa i hans fotspår” (min kurs.). Här ger Petrus oss anledningen till att vi är kallade, och det är frågan jag vill säga något om i denna artikel.
Text: Tage Johansson
Det jag kallar den röda tråden handlar om det Guds ord, som genom det profetiska ljuset blivit uppenbarat för män och kvinnor i alla tider. Denna tråd har en början och en fullbordan och den löper parallellt med människans historia. Den finns ända ifrån då människan skapades av Gud till att vara hans avbild, till dess fullbordan då det heter att ingen tid skall givas henne mer. Den röda tråden för människans del har sin begynnelse i de ord Gud uttalade i Edens lustgård när han sa att de fick äta av alla andra träd. Men ”av kunskapens träd på gott och ont ska ni inte äta, ty då ska ni döden dö”.
Mitt i människans förvillelse har Guds röda tråd trängt fram igenom alla tider. Det har skett genom dem som i likhet med bland andra Samuel och Jesaja, varit villiga att lyssna och handla enligt det profetiska ordet, för att förmedla det till sin samtid. Det kunde sägas om dem, som det sades om David, att han tjänade Gud i sin tid. Det har understundom i alla tider och skeenden funnits män och kvinnor som varit villiga att viga sina liv till att vara en spjutspets med sitt budskap utan att köpslå om vad konsekvenserna skulle bli.
Gud kallar ut ett folk på nytt och på nytt igen, ett folk som är rustade till strid. För att vara ett folk utanför lägret med Jesus, är det nödvändigt att ta upp frågor om hur den kristne står i förhållande till värnplikten, fackföreningen, skolplikten och abortfrågan. Vad säger bibeln om barnen , uppfostringsansvaret, om kärleksfull aga. Detta har blivit en het potatis eftersom man från myndighetshåll inte kan skilja på kränkande misshandel och kärleksfull aga.
Om vi inte behandlar dessa frågor utifrån vad Guds ord lär, är vi inte sanna kristna utan blir som det står i Ordspråksboken 25:26: ”Såsom en grumlad källa och en fördärvad brunn, så är en rättfärdig som vacklar inför den ogudaktige.”
Att vi lever i en tid av total upplösning i dagens samhälle är det knappast någon som tvivlar på idag. Vår tid behöver troshjältar som har mod likt profetissan Debora. Hon blev anförare för den heliga striden . Det är tydligen så att om Gud inte finner någon bland männen, så tar han kvinnor till redskap likt Debora och Jael, hon som med hammaren och tältpluggen riktade det dödande slaget mot fiendens huvud. Överför vi detta till Nya testamentets mark, så är vi kallade att med Ordet som vårt redskap rikta ett dödande slag mot vår fiendes huvud bildligt talat. Våra vapen, skriver Paulus, är inte av köttslig art (2 Kor.10:3-6). Vi bryta ned fästen av tankebyggnader som fienden har åstadkommit bland människorna. I Guds församling tar vi alla tankefunder till fånga och lägger dem under Kristi lydnad. Vidare skriver Paulus till församlingen i Korint, att när lydnaden hade kommit till välde bland dem var apostlarna redo att näpsa all olydnad.
Gud tydliggjorde det här, när David av Gud utförde sitt uppdrag då han gick till angrepp mot Goliat. Gud har givit Jesus åt församlingen till att vara ett huvud över allting (Ef 1:22). Han satte sonen på sin högra sida i den himmelska världen, över alla furstar och herrar i andevärlden. Allt har han lagt under hans fötter. Amen!
Broder och syster, träd upp idag i gapet till landets försvar. Gör som Sebulons och Naftalis folk som prisgav sitt liv åt döden på stridsfältets höjder för att undgå förbannelsen som drabbade Meros folk, därför att de ej kom Herren till hjälp bland hjältarna.
Vi är som trons folk kallade att handha och förvalta det arv som de första apostlarna lämnade efter sig. Det gällde att rätt förvalta sanningens ord. Om församlingen heter det att den ska vara sanningens stödjepelare och grundfäste.