Dominikanska-Republiken

Text: Zebastian Vidén

För lite drygt två månader sedan togs de första spadtagen till ett av de två hus som är planerade i Palavè. Arbetet med huset som är planerat för skolarbetet håller i skrivande stund på att avslutas. Dörrar och fönster är på plats, målningen är i full gång, och vad som sedan återstår är dragningen av elektricitet och vad som hör till det.
Det har varit två händelserika månader som började med den absolut tyngsta delen; grävandet av en stabil grund. Tungt men absolut nödvändigt. Sedan så har väggarna byggts upp.
Sten för sten och bit för bit har vi fått se hur huset tagit form, och med början nästa termin räknar vi med att kunna nyttja det nya skolhuset.

I missionsarbetet i Santo Domingo möter vi ofta en oerhörd nöd mitt i en brutal verklighet. I det här numret av MR kan du läsa om hur en fattig flerbarnsmor drabbats av ett sorterande socialt system, till stor del beroende på att hon är papperslös haitier.

En av församlingens familjer i Palavé har i dagarna drabbats hårt. Familjen är mycket fattig och försörjer sig på att sälja grönsaker och rotfrukter som de odlar på en liten jordlott utanför Palavé. Far i huset, Teofil, sjunger ofta i mötena och med sin klara stämma får han med sig hela församlingen i tillbedjan och lovsång. Även hans hustru Susana, mor till familjens nio barn, har alltid i våra möten delat med sig av sin tacksägelse till Gud. För några år sedan döptes de båda till Kristus i floden Manoguayabo som slingrar sig som ett U runt Palavé. Församlingen har också hjälpt familjen med att restaurera husgrunden och en fallfärdig vägg, bara dagar innan en svår storm drog in över landet och åstadkom mycken förstörelse. Tack vare upprustningen som gjordes klarade sig familjens hus från att dras med av vattenmassorna ned i den djupa dal som omgärdar bostaden.

En av skolans lärare är Esther Melo Castillo, en 33-årig änka och mor till två pojkar. Hon ansvarar för en särskild grupp av barn med speciella handikapp.

Esther tog emot Jesus som sin personlige frälsare för snart ett år sedan och döptes kort därefter till Kristus. På frågan om vad det är som motiverar henne att, som i det här fallet, arbeta med handikappade barn, säger hon:
- De här barnen är mycket speciella och de har knappa möjligheter att få hjälp någon annanstans eftersom de kommer från mycket fattiga familjer.
Det är inte första gången Esther engagerar sig för att hjälpa barn. Ända sedan hon själv var barn har uppgiften legat som en kallelse hos henne, något som mognat mer och mer under åren. Från det hon som 13-åring fortfarande gick i skolan var hon ofta med och hjälpte till med att arbeta bland förskolebarn i en skola i Lecheria, en mycket fattig boplats för haitiska familjer. Esther kände sig mer och mer hemma med arbetet och blev kvar där i tolv år. Under tiden studerade hon och skaffade sig lärarbehörighet.

Veronica Vidén rapporterar

Att växa upp i Palave, i ett hopkok av katolska, kristna och vodooinspirerade traditioner och läror, sätter djupa spår i invånarna i bateyen. Speciellt kristendomen har fått en mycket snedvriden inverkan på människorna, och att försöka bryta instängda tankebanor om gärningsläror, krav och måsten, som väg till frälsning, är något av det svåraste som finns.

Man får lära sig då man är liten, att ”Om du inte uppför dig, om du inte lyder mamma och pappa, då hamnar du i helvetet”, en skrämselmetod för gott uppförande. Detta leder till att bara de ”perfekta” blir kristna, de som lyckas hålla alla regler, uppfylla kyrkors och församlingars krav och gå en av religionen utspikad väg, blir accepterade som kristna. Vårt främsta uppdrag i Palave är att få människor att lära känna Jesus, som den enda och sanna vägen. I församlingens skola, som vi nu under sex års tid har kunnat driva som en hjälp för de barn som hamnat utanför de statliga skolorna utan annan möjlighet till utbildning, har vi stora möjligheter att ge barnen evangelium om Jesus.

Nu är arbetet i gång med att bygga upp ett nytt missionscenter i Palavé. Förutom den befintliga byggnad som redan finns på tomten, planeras ytterligare två byggnader; en för skolan och en för församlingens möten, kurser och läkarmottagning.

Platsen där sockerrörsfälten tidigare sträckte ut sig kilometervis och där invandrad haitisk arbetskraft trängdes i små barackliknande byggnader inom den dåvarande arbetsförläggningen, har idag växt till ett mindre samhälle med fler än tio tusen invånare. Sockerrörsfälten är nedlagda men fortfarande är det haitierna som genom sitt vardagsliv, sin historia och kultur präglar samhället. Fattigdomen är påtaglig och många familjer kämpar hårt för sin försörjning. Bland annat genom att sälja grönsaker och rotfrukter från det man lyckas odla fram på de små jordlotter man disponerar. En vanlig syn är haitiska kvinnor som bär omkring stora plastbaljor på huvudet fulla med kläder, klädnypor, tvålar, tvättmedel eller vad man nu kan få tag på att sälja för att få in några pesos till dagens mat.