Dominikanska-Republiken

Karin Vidén rapporterar från missionen i Dominikanska Republiken

Onsdageftermiddagen är varm och trafiken bullrig och rörig. Vi är på väg i två bilar ut till Batey Bienvenido inte långt från Batey Palavé där Maranataförsamlingen arbetar sedan sex år tillbaka. Vägen är bitvis väldigt gropig och det gäller att se upp för alla de motorcykeltaxi´s som utan hastighetsbegränsning far vägen fram. Det är dags för vårt andra barnmöte i Bienvenido och MRs trogna läsare vet att det var en av de platser som drabbades hårt då orkanen Noel i oktober drog fram över landet med våldsamma skyfall till följd.
Genom syster Fifa i gemenskapen i Palavé leddes våra vägar till Bienvenido eftersom hon har sin syster Sunilda boende där, och som nu hade förlorat allt då huset hon hyrde fylldes av lervatten ca 1,5 meter upp. Genom snabbt inkomna gåvor från olika håll kunde vi då inom bara några dagar komma ca 100 familjer till hjälp på olika sätt och fick genom detta en mycket speciell kontakt med människorna där.
Alla är haitier och de gamla bland de boende talar enbart kreol och upplevde naturligtvis en oerhörd utsatthet i denna situation då man stod utan hem, tillhörigheter och ekonomisk hjälp.
Efter denna hjälpinsats har vi ibland besökt området och kunnat följa återuppbyggnaden och fortsatt hålla kontakt med en del av dem som bor där. Många bor nu återigen i de hus som totalt översvämmades trots att de inser faran att liknande katastrofer ånyo kan inträffa. En av dem är just Sunilda som fortsätter hyra och med sin familj bo kvar trots farorna.

Karin Vidén rapporterar från missionen i Dominikanska Republiken

I Batey Palavé som ligger i Santo Domingos västra utkant driver Comunidad Maranata en mindre skola där främst haitiska barn är elever. Karin Vidén berättar om en skoldag.

Klockan är halv åtta på morgonen och vi är på väg in i Palavé med bil, till ännu en skoldag i församlingens skola Los Peregrinos. Utefter huvudgatan är redan full morgonaktivitet och överallt ser man barn och ungdomar i sina uniformer på väg till den kommunala skolan, till den stora överbefolkade Palavéskolan. Framför bilen kryssar folk över gatan hur som helst, och några skolklädda flickor kommer bärande på varsin färgglad plaststol hemifrån eftersom de annars får sitta på golvet i den stora skolans salar där 70-80 elever samsas per lärare.
En skock getter står tjudrade i en dikeskant i väntan på slakt. Bredvid de bräkande getterna hänger en helt nyflådd i ett rep runt halsen. Styckningen är i full gång i vägdammet och man upplever en ohygglig avsmak mot denna hantering och det har tagit sin tid att vänja sig att se detta scenario varje gång man passerar.
Vid små försäljningsbord utefter gatan står kvinnor och friterar frukostkorvar och pastellitos över osiga rykande koleldar alltmedan kunderna, mestadels män, sitter på murkanter eller varhelst man hittar en någotsånär bekväm plats för att med god aptit inta sin frukost. Det kraftigt sötade kaffet säljs från termoskannor och dricks i ett svep i små vita plastmuggar.
Hundar av alla storlekar, skabbiga, utmärglade och halta, springer omkring överallt för att om möjligt finna en liten matbit. Slaktaren har just lagt upp sina stora köttstycken och en enorm hög av kycklingkött inför förmiddagens försäljning, och viftar undan svärmar av flugor med ett palmblad. Nedanför det dignande köttbordet skockas uthungrade dreglande hundar och inväntar eventuella köttslamsor som faller till marken.
Även denna morgon har vi oturen att hamna bakom korna som är på väg till floden att vattnas. Med en flock kor framför sig går färden sakta, sakta framåt. Den väderbitne magre bonden med sin stora stråhatt på huvudet som skydd mot solen piskar på sin häst, och manar på korna att få upp farten, men de låter sig inte stressas.
Sakta passerar vi den lilla mer eller mindre fallfärdiga pingstkyrkan och där tittar en till synes nyvaken kvinna ut genom dörren insvept i en grå filt. Hon har under natten vakat över lokalen i den mycket enkla träbyggnaden med sitt rostiga inåtbuktande plåttak, och med den låga temperaturen januarinatten erbjuder lär hon ha frusit under småtimmarna. Varje natt turas kyrkans medlemmar om att vakta byggnaden och dess inventarier, och att vara i bön.
Nu skymtar vi skolhuset en bit längre framåt gatan och ser några elever vara på plats utanför grinden. De vinkar oss välkomna medan koflocken drar vidare utefter gatan för att strax nå den efterlängtade floden en bit längre fram, den stora Manoguayabofloden.

Missionsrapport av Karin Vidén

Den tropiska stormen Noel ödelade och totalförstörde i slutet av oktober månad stora områden i Dominikanska Republiken genom de våldsamma skyfall som följde i dess spår. Enorma arealer lades under vatten och samhällen isolerades pga raserade broar, oframkomliga vägar och stora kommunikationsstörningar i el- och telenätet. Hundratalet personer har konstaterats döda medan lika många fortfarande saknas. Omkring 60 000 personer blev hemlösa då vattenmassorna totalförstörde hemmen eller gjorde dem obeboeliga för långa tider framöver. Comunidad Maranata har under perioden som följt koncentrerat sina hjälpinsatser på främst ett bateyområde som heter Bienvenido.I Bienvenido steg floden snabbt och forsade in över det lägst liggande bostadsområdet. Flera hundratal människor fick snabbt fly från sina hem uppåt mot säkrare platser. Floden trängde obarmhärtigt in genom husen och lät inget stå hindrande i vägen. Husen fylldes upp till taket med vatten och flera av dem står i dag tomma med ett flera decimeter tjockt lerlager som resultat.Att vi överhuvudtaget kom till Bienvenido ser vi som en direkt Guds ledning. Redan sommaren 2006 då Berno efter en arbetsdag i Palavè kom hem, berättade han med gripenhet att han på vägen hem svängt in på en avtagsväg som han många gånger funderat på vart den ledde. Han kom då fram till bateyen Bienvenido och träffade en colmadoägare (colmado = minilivs) som berättade en del om området och såg också de behov som där fanns. Vi samtalade en stund och kom överens om att be till Gud för platsen och invänta om Herren ville öppna dörren för oss dit. Nyckelpersonen tog Herren ut! Det blev den här gången Fifa, vår skolelev Yessicas mamma. Fifa har en syster i Bienvenido som pga stormen Noel fick sitt hus helt översvämmat, och hon tog oss med dit och vi fick genast en fin kontakt med folket där.I tre grupper gick vi från hus till hus och hälsade, tog uppgift om namn, antal personer i hushållet, antal barn och kunde även se vilka de största behoven var efter stormens framfart. Som namnet på platsen förtäljer blev vi varmt mottagna och välkomnade in i hemmen. Det var lerigt och ibland näst intill oframkomligt men inget hinder syntes ändå för svårt och vi upplevde en oerhörd ledning och välsignelse i arbetet. Vissa hus var tomma förutom all lera som täckte golvet och långt upp på väggarna. Folk bodde hos varandra och överallt låg högar av förstörda kläder, lakan, madrasser, skolböcker mm. Vi fick ta del av många gripande vittnesbörd hur folk fått fly hals över huvud för att rädda sig själva och sina barn.Som en första akut hjälp gjordes ett storinköp av matvaror till 50 hushåll. Allt paketerades sedan i plastkassar och tidigt på söndagmorgon lastade vi bilen full och for iväg.Utdelningen gick förunderligt bra. Alla besökta hem hade fått en stämplad biljett vid första besöket som de skulle visa upp nu och så överlämnades maten och ett kuvert med ekonomisk hjälp och ett brev från Comunidad Maranata.

Rapport av Berno Vidén

Under tre kvällar i maj månad ljöd väckelsesång och frälsningsappeller från Comunidad Maranatas missionscenter i Santo Domingos utkanter. Den annars så stökiga gatan som vanligtvis är fylld med merengue, bachata, hip hop och annan typisk dominikansk musik dominerades nu av ett himmelskt budskap om ett levande hopp. Det var väckelsekampanj! Vänner från olika platser slöt upp för att ge sitt stöd och under de tre kvällarna förkunnades ett rent och klart evangelium med maningen att vända om till Gud.Första kvällen predikade en haitisk broder, Michelot Predelus, om nödvändigheten att vända Sodom ryggen. I mötet var det många som delgav sina vittnesbörd genom att sjunga. En av sångarna var den lille svårt lungsjuke pojken Yefrey, 9 år, som med klar stämma övertygande sjöng: ”Ty i dig har jag livet”. Sången blev en tacksägelse till Gud som gång på gång visat sin makt i denne pojkes liv. Flera gånger har hans läkare förberett hans mor Andrea på att Yefrey kommer dö, något vi själva även trott de gånger han hamnat i akuta tillstånd. Men Gud är den som ger livet, och han har också räknat våra dagar, något lille Yefrey är ett bevis på.Nästa kväll predikade Sofia, en åldrig syster som under 49 år tjänat Herren som missionär i sitt eget land. Budskapet var: ”Idag vill jag gästa i ditt hus!” Det gick inte att missta sig på nöden hon bar inom sig över alla dessa själar som ännu inte tagit emot Jesus till frälsning. Denna kväll fick vi be till Gud med flera syndare, både barn och vuxna, som överlämnade sitt liv till Jesus.Missionsläkaren Doris Díaz var också med och förkunnade ordet sista kvällen. Genom sitt arbete möter hon ofta människor i svår nöd. Hennes budskap var ett konkret vittnesbörd om hur Gud svarar på bön. Hon berättade om två bröder som länge varit bönebarn. De levde ett ganska hårt liv med mycket festande alltmedan deras mor bad till Gud för dem. De råkade vid ett tillfälle ut för en mycket allvarlig trafikolycka då den ene brodern omkom. Den andre brodern låg medvetslös i flera dagar och på grund av alla inre skador som konstaterats gav läkarna upp hoppet om att kunna rädda hans liv. Doris, som själv var en av läkarna, vägrade dock att ge upp hoppet. Hon sa till sina kollegor att göra vad de kunde och att de sedan tillsammans skulle bedja till Gud om hjälp. Gud grep in och den unge mannen vaknade till liv! Under tiden han låg i koma hade Doris suttit vid hans sida och vädjat till honom om att ta emot Jesus i sitt liv. Samtidigt bad hon till Gud om att han inte skulle få dö utan att först bli frälst. Då mannen vaknade till liv var de första ord han sa: ”Jag har blivit frälst.” Doris blev helt överraskad och undrade hur det var möjligt. Det visade sig att han under sin medvetslöshet ändå kunnat lyssna till Doris vittnesbörd och i sitt liv tagit emot Jesus. Kampen fortsatte och man räknade med att även om mannen nu överlever så kommer han få leva sitt liv invalidiserad. Av orsaker som läkarna haft svårt förklara har flera av mannens obotliga inre skador dock återställts och idag kan han till och med gå. Mitt i all smärta tackar mannen Gud för allt som skett då han nu förstår att det ledde till hans själs frälsning. Doris påminde i sin förkunnelse om två tillvägagångssätt Gud använder för att kalla syndaren. Först talar han kärleksfullt och vädjar om försoning. Nästa steg kan handla om en mer drastisk händelse fylld av smärta, men även det av kärlek, för att skaka om och påminna om nödvändigheten att vända om. Doris vädjade till åhörarna att inte låta det gå så långt att det måste hända något drastiskt innan de tar ställning för eller emot Guds kallelse. I morgon kan det vara för sent!
I förra numret av Midnattsropet rapporterade Veronica från skolarbetet i Palavè. I skrivande stund planeras för skolavslutning då barnen ur den äldsta gruppen, som då har studerat i tre år hos oss, får sina betyg för att sedan förhoppningsvis få möjlighet kunna gå vidare och läsa i andra skolor. Skolan är ett fortsatt bön- och tacksägelseämne! Broderisamlingarna fortsätter en kväll i veckan. Ett tjugotal unga flickor och numera även flera mödrar kommer tillsammans för att lära sig konsten att brodera tillsammans med Maria och Veronica. En stor både hjälp och inspiration till det arbetet är det material syster Åse Andreasson troget bistår oss med. De flesta av ungdomarna som kommer har under tidigare år som små varit elever i våra barnmöten, och nu fortsätter kontakten med dem genom broderisamlingarna.Församlingens fastighet i Las Palmas är nu med sina murar och staket nymålad och fin. Det är Nicholas som tillsammans med Joaquín och Eddie arbetat med det då vädret tillåtit under våren. Värsta regnperioden ligger nu bakom med sina plötsliga kraftiga skyfall, men den väldigt höga luftfuktigheten kvarstår. Många områden översvämmades och folk fick evakueras och fick även sina hem totalförstörda av vatten. En av dem som drabbats av de svåra vårregnen är en broder i Palavé som heter Teofil. Vi ser det angeläget kunna hjälpa honom att reparera sitt hus då risken är stor att det annars rasar ned för berget där han bor. I ett församlingsmöte för ett par månader sedan bestämde vi att mer metodiskt besöka sjukhusen. En av församlingens systrar, Miriam, tog sig an att leda uppgiften och varje söndag åker hon dit tillsammans med någon av vännerna i församlingen. För en tid sedan hade jag förmånen att få vara med och det var verkligen en upplevelse att se på vilket sätt Miriam arbetar. Metodiskt gick vi igenom sjuksalarna i det statliga barnsjukhuset. Först för att skaffa en snabb överblick om det finns någon patient som ser ut att behöva extra hjälp. Ibland fattas mediciner, blöjor, mat eller andra saker. Sedan placerar sig Miriam med sin följeslagare på en i varje sal strategiskt utvald plats och ropar ut Guds välsignelse över alla i sjuksalen för att sedan säga att vi nu ska bedja för patienterna. Det blir tyst i den annars så röriga salen. Patienter, mellan fem och tjugo i varje sal till antalet, och besökare, böjer i vördnad sina huvuden alltmedan Miriam beder till Gud för dem alla, högt och tydligt. Till sal efter sal går vi, samtalar med människor, uppmuntrar, bistår med ekonomisk hjälp till den som kanske behöver köpa mat, till den fattige som behöver en kostsam medicin och annat. Miriams man, Eddie, är relativt nyfrälst. Han har berättat hur han så gärna vill lära sig mer ur bibeln och få kunskap om Guds väg, men att han upplever så många hinder utefter vägen. Även han brinner för att besöka sjukhusen och hjälpa dem som har det svårt. Till saken hör att Miriam och Eddie har en sjuk son i tioårsåldern som måste byta blod ganska ofta. Det har lett till att de under många år tillbringat långa tider på sjukhuset tillsammans, och på nära håll fått se hur svårt många fattiga har det. Flera gånger tidigare tvingades Eddie själv pga omständigheterna ut på gatan för att tigga ihop pengar till blod åt sin son.
Vid besöken på sjukhuset har vi träffat en haitisk pojke som heter Furmite. En läkare som arbetar där kom springande efter mig för att fråga om vi har möjlighet att hjälpa pojken. Han hade då varit inlagd i två veckor utan att några prover tagits, detta på grund av att det inte fanns några pengar. Vi tog oss an Furmite och såg till att hans undersökningar kunde påbörjas. Man befarade bland annat att han led av blodcancer. Nicholas och jag har besökt honom vid flera tillfällen och vi har nu fått veta att den cancer man tidigare befarat kan avskrivas. Samtliga prover gav negativa utslag. Läkaren säger just nu att det Furmite drabbats av är TBC varför vården nu inriktar sig på det området.Kreoltalande Andrea, som har Yefrey inlagd på samma sjukhus, har varit till stor hjälp för pojken som inte kan ett enda ord spanska. Furmite är 13 år och kommer från Cap Haitien vilken är Haitis andra största stad, och ligger vid den norra kusten. Där bor han vanligtvis med sin mor och något eller några av sina äldre syskon. Sammanlagt var de åtta syskon men en har dött. En del av syskonen bor i Dominikanska Republikens andra största stad, Santiago. Furmite går i tredje klass. Då vi satt och samtalade försökte jag få ihop hans ålder med antal år han borde ha gått i skolan men det var inte lätt. Vad som framgick är att han kommer från en fattig familj där främst modern fått kämpa ihop försörjningen. Hon säljer ris, bönor och andra produkter genom att vandra runt på Cap Haitiens gator. Furmite säger att det är modern som bekostar hans skolgång. Vi kommer att följa upp hans vård och ge all hjälp vi kan fram till dess han är redo att återvända hem. Eventuellt följer vi med honom tillbaka till sin familj i Haiti. Vi fortsätter att bedja för hela den familj vi kommit i kontakt med genom pojken. En av hans bröder blev väldigt gripen av den hjälp församlingen ställt upp med, en hjälp som kom efter att de kämpat länge utan att lyckas samla ihop tillräckligt mycket pengar till de prover som skulle tas.
Syskonen i fängelseförsamlingen kämpar tappert vidare i den hårda miljön.Vi har av fängelsemyndigheterna blivit betrodda med passerkort för flera av syskonen i Comunidad Maranata vilket betyder att ännu fler av oss nu kan besöka fängelserna utan att behöva ta hänsyn till allmänna besökstider. Det är många gånger svårt inspirera till att besöka fängelserna eftersom man lätt utsätts för obehagliga kroppsvisiteringar och även risken att andra olustiga och ibland farliga situationer snabbt kan blossa upp. Men just i Najayofängelset, där vi nu arbetat under flera års tid, bemöts vi med respekt och innehar idag ett stort förtroende. Fortsätt bedja för bröderna som av olika anledningar hamnat i fängelset men där genom församlingens idoga arbete fått möta Jesus till frälsning.Avslutar med att hälsa till Er var och en med påminnelsen om att hålla fast vid uppdraget vi fått oss överlämnat. Jesus kommer snart och då ska vi alla få ta emot rättfärdighetens segerkrans. Gud välsigne Er alla!

Missionsreportage från Dominikanska Republiken av Veronica Vidén

La Escuela de los Peregrinos (Pilgrimsskolan), i Palavé, har nu funnits i snart tre år. Det var sommaren 2004 som vi gick runt bland de små husen i området, knackade dörr och undersökte behoven av alfabetisering av barn. Vi inbjöd en liten grupp med barn, de flesta haitier, som av olika anledningar inte kunde gå i den statliga skolan. Den främsta orsaken för många var problem med födelseattester eller helt i avsaknad av dem, vilket gjorde det svårt för dem att accepteras som elever i skolorna. Många lever också i fattigdom och kan omöjligt betala läromedel, skoluniformer etc.
Idag, snart tre år senare, har vi tre olika klasser i skolan, med sammanlagt tjugo barn, varav den ena klassen snart är färdigalfabetiserad. För en del barn har det gått lätt, för andra, främst de haitiska, som knappt talade spanska då de började hos oss, har det varit svårare. De har varit tvungna att både lära sig att tala språket, och läsa och skriva det samtidigt. Men barn lär sig fort, och de flesta talar nu nästan flytande spanska. Det är Maria Santos, Theresia Vidén och jag själv som ansvarar som lärare för de tre olika grupperna. Theresia har arbetat med skolan i snart ett år, och hon beskriver det som ”tufft många gånger, men de resultat man sedan får se gör att det är värt allt”. Barnen är inte alltid lätta att arbeta med. Många kommer från en trasig och svår miljö, och växer upp med en mycket upprorisk och rebellisk stil, som i skolan många gånger gör att bråk uppstår mellan dem. De är vana att slåss för det de vill, och att försöka lära dem att istället prata för att lösa konflikter är inte det lättaste, men med tiden har en del lärt sig att hantera situationerna bättre. Det gäller att vara tålmodig för att inte tappa humöret, och eftersom tålamod är en av Theresias främsta egenskaper arbetar hon mycket bra med barnen.
Maria är utbildad lärare och har på förmiddagarna anställning på en annan skola, och arbetar också mycket bra med dem. Hon har dels en bra pedagogik men har också det som är viktigast, ett stort hjärta för barnen. Hon ser arbetet som mycket nödvändigt då behoven i Palavé är så stora. Många lever i sin fattigdom under stor osäkerhet och hög press från omgivningen. Har man inte sina personliga dokument, sin födelseattest, i ordning, så lever man mycket osäkert och kan utan förvarning bli deporterad tillbaka till Haiti. Många av de haitiska barnen accepteras inte i skolorna, trots att de flesta är födda i Dominikanska Republiken, vilket leder till att de inte får undervisning, och idag finns det i Palavé massor med vuxna som är analfabeter. Vi har också kurs för vuxna där en syster i församlingen, Yanet Ureña, är engagerad. Hon är dominikanska och bor med sin familj mitt i Palave och har därför kommit att lära känna folket väl.
Tidningens trogna läsare känner till Yessica, flickan som efter sju års tid genom församlingens försorg fick återförenas med sin mamma och sina syskon, efter att ha bott i princip på gatan. Yessica går nu i tvåan och läser och skriver riktigt bra och har förändrats mycket sen tiden då vi fann henne. Då fick vi börja hennes skoldag med att tvätta henne och byta till rena kläder, kamma hennes rufsiga hår för att hon skulle få känna sig fin och värdig. Idag kommer hon varje skoldag klädd i sin skoluniform och har en stor iver att få lära sig saker.Yefrey, som flertalet också känner till, är just nu tillbaka hemma från sjukhuset. Han har haft en enormt svår period bakom sig då han ett flertal gånger har varit nära att dö, och läkarna har gång på gång förundrats över hans otroliga livskraft och viljestyrka som har hjälpt honom ett flertal gånger då man trott hoppet varit ute.Hans lungor är förstörda, och det är bara en tidsfråga innan hans kropp säger ifrån helt. Trots alla dessa vändor fram och tillbaka till sjukhuset kommer han alltid dagen efter hemkomst till skolan med skrivboken under armen och med en min som säger att ”än är det inte ute med mig”. Han orkar dock inte mycket i skolan, tröttar ut sig fort, somnar då och då en stund över bänklocket och hamnar naturligtvis på efterkälken.Det viktiga är ändå att han har en skola att gå till, en skolbänk som är hans och en fröken och kamrater som väntar att han ska komma. Hans lillebror, Reynaldo, går i samma klass, och han har alltid varit ett fint stöd för Yefrey, både som bror och lekkamrat, då han på ett annat sätt än de andra barnen förstår Yefreys begränsningar. Tillsammans sjunger de ibland på församlingens möten, och det finns verkligen inget finare än att höra dessa två bröder sjunga!
Jag är själv mycket tacksam över att få ha lärt känna alla dessa barn i Palavé. Att ha fått komma dem och deras familjer så nära i deras vardag, och få vara med och ge dem en chans att lära. Dels möjligheten att få lära dem att läsa och skriva, vilket är otroligt nödvändigt och meningsfullt, men också att få ge dem kunskap om Jesus och hans väg för dem var och en. Palavé är mycket präglat av den haitiska andedyrkande religionen voodoo, och även hos många kristna och i många församlingar i Palavé finns inslag av denna magi och religion genom den haitiska kulturen; så djupt, och det märks i väldigt många sammanhang.
Otäcka saker sker i barnens närhet. I februari dödades en 18 - månaders bebis i grannskapet på ett makabert sätt på grund av en ung mans hängivenhet till häxkonsten.Våra skolbarn var djupt skärrade under en tid av det som skett.Vi vill att barnen ska få se något annat, att de ska få veta att det finns en annan väg i livet som är så helt annorlunda och ljusare; en väg att ta sig fram på i livet. Vi vill ge dem en sann grund att stå på, att de ska få lära känna Jesus som är barnens bäste vän.Tack till alla Er som ber och offrar för skolarbetet i Palavé. Det har oerhört stor betydelse. Genom barnen har vi fått kontakt med många i deras familjer, och flera av dem har kommit till tro, och sedan i sin tur många av deras vänner.