Ekumenik

Analyserande och avslöjande reportage av Lars Bygdås

Om några veckor är det Europaparlamentsval detta supervalår 2014.

Europas miljoner kommer att överösas med det förföriska talet om fred och nödvändigheten av nationernas gemenskap.

Samma språk talar den alltmer politiserade ekumeniska rörelsen i Sverige som i åratal arbetat för enade kyrkor och ett enat Europa.

Vi tror liksom hela skaran av Guds sanningsvittnen ända från reformationens dagar att detta är avgrundens försök att förekomma Guds fredsrike.

Predikan av Arne Imsen från 1975

Människan älskar att slå sig till ro och bygga. Hon skapar kyrkosystem, heliga platser och bygger tempel. Hon kommer längre och längre bort från originalet och avlägsnar sig därmed också från Jesus Kristus.

Den nytestamentliga församlingens erfarenhet var att det som gjorde dem till bedjare var inte deras helgelse, utan fastmer den nöd och det tryck de levde under. Dessutom den totala bristen på alternativa lösningar, då det inte fanns någon annan att vädja till. Den konkreta situationen gällde: Varifrån skall min hjälp komma? Det var alltså inte fråga om att välja alternativa lösningar. Det fanns bara en möjlighet och det var att Gud grep in, annars var man utlämnad. Jag tror och har den förtröstan till Gud att han genom sin mäktiga ande kommer att verka fram det som ska verkas fram, med de medel som behövs för att detta ska ske.

Rapport av Emanuel Johansson

I tio år har en grupp representanter för Pingst FFS och Katolska kyrkan i Sverige fört dialog. För första gången under denna tid anordnades ett offentligt möte där resultatet över denna dialog skulle redovisas. Värd för detta möte var Newmaninstitutet, jesuitordens teologiska institut i Uppsala.

Representanterna redogör

Mötet hölls i två delar. I första delen lämnades en redogörelse av en representant från respektive part.

Olof Djurfeldt var huvudtalare för pingst och inledde med en historisk tillbakablick. Han poängterade att Pingsrörelsen är en frikyrka och har sina rötter i gångna tiders fria väckelserörelser. Grunden för den dialog som nu förs menade han kom sig av den karismatiska rörelsen som redan i slutet av sextiotalet stod att finna både inom pingstsamanhang och bland katoliker. Djurfeldt beskrev också frågor som de inte kunde enas kring och nämnde bl a påvedömet och Marias ställning. Han visade också på skillnaderna i synen på Bibeln, där pingst föredrar bibelordet som enda lärokälla medan katolska kyrkan bygger sin lära utifrån traditioner.

Ur predikan av Arne Imsen från Midnattsropet nr 3 1976
**
**
Samfunden mottog statsubventionerna utan större reservationer och tvingades samtidigt skapa nya institutioner för att förvalta de av staten inkomna medlen.
De som givit sig in i kampen om bidrag och inflytande kommer inte att vända om. Det finns ingen väg tillbaka kollektivt. Det finns bara ett individuellt uttåg ut ur den maktapparat som påverkar samfunden.
-Därför är mitt budskap i dag: Gå ut! Det är enda vägen om man vill befrias från det solidariska ansvar, som vars och ens tysta och passiva medgivande innebär för utvecklingen.

Vurmen för kyrkofäderna
Text: Stig Andreasson:

Vi skall börja den här artikeln med några citat från tidskriften ”Keryx”, citat som verkligen belyser hur traditionen från kyrkofäderna faktiskt höjs till skyarna i Sverige idag.

Kyrkofädernas påstådda

nyckelroll.

- Kyrkofäderna har tagit ett stort kliv in i det kristna medvetandet i Sverige och citeras nu utan problem av frikyrkofolk som innan knappt vetat om deras existens.(Benjamin Ekman)

- Pingstvännerna lärde mig att älska Bibeln. Men det var kyrkofäderna som hjälpte mig att förstå Bibeln. Kan man förstå Bibeln utan att lyssna till dem som var dess första läsare? Om vi rycker upp Bibelns texter från den jord ur vilken den sprang fram och fick sin näring, kommer vår uppfattning om vad Bibeln lär att spreta i alla möjliga riktningar. Så står vi där med brottstycken av godtyckliga tolkningar, avhängiga av vår egen tids förutsättningar och vår falangs tycke och smak (Peter Halldorf)

Text: Stig Andreasson
Kyrklig tradition är inte alltid tillförlitlig
**
**

Ett nytt sätt att gå till angrepp på Bibeln

Bibeln har i alla tider utsatts för angrepp från skeptiker och gudsförnekare. Det är ju naturligt. Idag angrips Bibeln på ett mer försåtligt och förföriskt sätt. Beundrare av katolska och ortodoxa tankeströmningar talar i högstämda ordalag om betydelsen av kyrkliga traditioner. Bibeln däremot sägs vara svår att förstå och krånglig att översätta. Det finns ju tusentals manuskript till bibeln med otaliga variationer. Dessutom finns det hundratals olika Bibelversioner. Bara på svenska finns det tiotals sådana, säger man. Enligt detta resonemang framstår Bibeln såsom otillförlitlig eller i varje fall något osäker som trosgrund. Man kan utan tvekan tala om en sorts fördold bibelkritik, som förresten inte vittnar om någon större sakkunskap. Märkligt nog kommer den från personer som i teori inte alls förnekar Bibelns gudomliga inspiration. Trots detta talar de på ett sätt nedsättande om Bibeln genom att påstå att den är otillräcklig som grundval för vår tro. De vill tydligen bevisa att vi är absolut beroende av de kyrkliga traditionerna för att rätt förstå den heliga Skrift.

Det kommer att bli konfrontation när vi med Jesu ögon börjar titta på fenomenen i vår tid, det som kallas för köpa och sälja. Vi upptäcker handelsrelationernas abnormitet. Teknologins abnormitet och omänsklighet. Det är ju inte så att allt handlar om någon överdriven sexualitet – det är ruttna relationer över huvud taget; relationerna till handel, politik, teknologi och sociala förhållanden.

Vi måste vara medvetna om hur vi var och en särskild och gemensamt påverkas av tidsandan. Om de kristna som levde för femtio eller sjuttiofem år sedan skulle träffa oss nu, så skulle de säga att du kan inte vara kristen, för du är alldeles för världslig. Jag ser det på dina kläder. Man kan inte vara en kristen kvinna och gå i manskläder. Du måste visa respekt för ditt kön. Du saboterar skapelsens egen ordning! Så skulle de ha sagt, och självklart ligger det något i detta.

Nutidens andliga ledare, antingen de är pingstvänner eller från andra kristna samfund, tycks inte se det som deras föregångare såg. Orsakerna till detta kan man bara spekulera över. Men följderna, ja de är tydliga. Utan vision ingen mission! Vi måste verkligen be om att vår tids andliga ledare återfår synförmågan.

För en tid sedan reste sex representanter för den svenska Pingströrelsen till Rom och Vatikanen tillsammans med lika många representanter för den katolska kyrkan i Sverige, däribland den katolske biskopen Arborelius. Resan kan betraktas som en fortsättning på den dialog mellan pingstteologer och katolska teologer som pågått sedan 2003. Både dialogen och resan sägs ha som mål att bättre lära känna varandra samt fortsätta samtalen i teologiska frågor. På sätt och vis var då denna resa till Rom en slags studieresa. Strax efter hemkomsten från Vatikanbesöket och audiensen hos påven sade en av pingstledarna: ”Jag kan inte se annat än att katolikerna tror på samme Jesus som vi i Pingströrelsen.”

• Aposteln Paulus ca år 65: Avrättas med svärd på befallning av kejsar Nero efter att ha förts som fånge till Rom. Från fängelsehålan i Rom skriver han: I evangeliets tjänst är det jag lider och till och med bär bojor som en förbrytare. Men Guds ord bär inte bojor. (2 Tim 2:9)

• Ignatius av Antiokia dömdes år 108 att dö i Roms Kolosseum, till att ätas upp av lejon.

• Kejsar Konstantin proklamerade år 313 rätt för kristna att fritt utöva sin religion. Kristendomen upphöjs till statsreligion och går från att vara en förföljd minoritet till att få politisk makt. Förföljelsen riktades nu istället mot dem som inte böjde sig under den snabbt framväxande påvestolen i Rom.

  [Läs mer]

År 1913 uteslöts Stockholms sjunde baptistförsamling, Filadelfia, ur baptistsamfundet. Officiellt handlade striden om vem som skulle ha rätt att delta i brödsbrytelsen. Andra mer djupa orsaker fanns, något som ganska snart skulle komma att visa sig. Pingstväckelsen växte fram som en bibelförankrad, karismatisk rörelse med Jesu snara tillkommelse som signum och som en motpol till andligt avfall.

Frågor som väckelsen tidigt konfronterades med var hur frikyrkorörelsen i Sverige med sådan hastighet kunnat närma sig den ekumeniska rörelsen, något Lewi Pethrus kallade en tragisk nedgångsrörelse. Han värnade om den lokala församlingens suveränitet. I väckelsens organ Evangelii Härold varnades allvarligt för samfundstanken, bildandet av predikantförbund och inte minst för att gå i allians med världskyrkorna, något som låg i tiden.

Av Stig Andreasson
**
**

Efter mera än femtio års kamp för evangelium i det katolska Frankrike, upplever artikelförfattaren att de väckelserörelser som tidigare ivrade för mission nu sviker sitt uppdrag:

-I min ungdom mötte jag flera brinnande pingstvittnen som reste till katolska länder med evangelium.  Idag verkar det som om pingstledare snarare reser till Rom i sällskap med katolska prelater för att ”studera” hur katolska kyrkan fungerar. Andra samfund visar lika liten glöd för mission i katolska länder. Femtekolonnarna har verkligen orsakat ett jordskred inom svensk kristenhet.