Mission

Nu är arbetet i gång med att bygga upp ett nytt missionscenter i Palavé. Förutom den befintliga byggnad som redan finns på tomten, planeras ytterligare två byggnader; en för skolan och en för församlingens möten, kurser och läkarmottagning.

Platsen där sockerrörsfälten tidigare sträckte ut sig kilometervis och där invandrad haitisk arbetskraft trängdes i små barackliknande byggnader inom den dåvarande arbetsförläggningen, har idag växt till ett mindre samhälle med fler än tio tusen invånare. Sockerrörsfälten är nedlagda men fortfarande är det haitierna som genom sitt vardagsliv, sin historia och kultur präglar samhället. Fattigdomen är påtaglig och många familjer kämpar hårt för sin försörjning. Bland annat genom att sälja grönsaker och rotfrukter från det man lyckas odla fram på de små jordlotter man disponerar. En vanlig syn är haitiska kvinnor som bär omkring stora plastbaljor på huvudet fulla med kläder, klädnypor, tvålar, tvättmedel eller vad man nu kan få tag på att sälja för att få in några pesos till dagens mat.

Karin Vidén skriver från Dominikanska Republiken

Frid allesammans!
Vill med den här hälsningen informera något om de förberedelser inför kommande skolstart vi har ägnat en hel del tid åt under den bakomliggande veckan.
Redan i måndags då Veronica återvände efter att ha kört Berno till flygplatsen, inför hans resa hem till församlingen, åkte vi ut till Palavé där vi sammanstrålade med Esther, och tillsammans med henne besökte vi alla de hem som Veronica och hon tidigare uppsökt, där det finns barn som av olika anledningar inte fått skolgång.
Esther som är uppväxt i Palavé och som dessutom har arbetat i en skola i området känner de flesta människor på ett eller annat sätt. Hon vet var de största behoven av hjälp finns och kunde i den tryckande eftermiddagsvärmen vägleda oss fram genom den labyrint av leriga gångstigar som ringlar sig genom området där de mest fattiga bor. Lera, flugor, skabbiga hundar, och en massa människor överallt…..som alla tycktes vänta på att solen skulle dra sig undan något, för att ge plats åt skymningen med en förhoppningsvis sval kvällsbris. Vi besökte ca tio hem och tog reda på något om orsaken till att barnen i familjerna inte går i skolan, och inbjöd till inskrivning inför höstterminen.
Så på torsdagmorgon var vi på plats i skolan. Veronica tog emot föräldrar med barn och fyllde i det formulär av nödvändig information vi behöver ha om varje elev, alltmedan jag i rummet intill gjorde en del enkla tester med barnen för att något kunna bedöma den nivå han/hon befinner sig på.
Vi inbjöd också vid inskrivningen till kommande läkarmottagningar, och informerade om att skolan bekostar skoluniform, idrottskläder, skor, läromedel mm, och att ett mellanmål samt frukt serveras varje dag.
Några av eleverna har mycket speciella behov och jag vill nämna något om dem här.
Den första att skriva in sina pojkar var en haitisk mamma. Den ena pojken, Jonathan 7 år, har verkligen problem. Vid vårt tidigare besök i hemmet ropade mamman på honom att komma, men han var väldigt skygg och vågade inte titta på oss. Mamman tog då tag i hans arm för att få honom att stanna upp lite men han smet undan och försvann in i det skjul de bor i. Hon förklarade på stapplande spanska att han fick meningit (hjärnhinneinflammation) då han var mindre och sedan dess blev tyst och skygg. Veronica och Esther pratade med mamman och jag närmade mig sakta dörren där Jonathan stod och likasom gömde sig. -Hej, sa jag, och sökte hans blick. Jag sträckte sakta fram min hand mot honom, och tog försiktigt tag i hans hand som för att hälsa, och då vågade han faktiskt titta på mig och släppte fram ett litet leende…..!
Vid det test jag gjorde med elev efter elev vid inskrivningen visade sig Jonathan ha bra finmotorik - men inget talspråk. Vi samtalade Veronica och jag vad vi kan göra för denne lille grabb, och beslutade oss för att ge honom det vi kan åtminstone, så långt vi förmår, och så får vi hoppas på att talet ska lossna. Alternativet för honom är annars inget alls, så han får nu gå i vår skola tillsammans med sin bror Yondi som vi också skrev in.
Bland de nyinskrivna eleverna finns också tre bröder i åldrarna 9, 11 och 14 år, som utan sina föräldrar bor hos en kvinna i Palavé. De kom från Haiti för inte så länge sedan och hade knappt någon skolgång alls bakom sig. Som odokumenterade har de dessutom stora svårigheter att komma in i en statlig skola här.
Ännu ett av barnen är 8-åriga Niurca som har hydrocephalus, vattenskalle. Hon låg till sängs framför en TV då vi kom på hembesök, och hennes mamma berättade att hon sitter uppe i en stol ibland på dagen, men kan inte gå. Man opererade in en shunt för hjärnvätskan för ca tre år sedan eftersom huvudet då var enormt i storlek vilket innebar att hon inte kunde annat än att ligga, och kunde knappt inte heller prata. Nu mår hon bättre, men då den rehabilitering hon ordinerades efter operationen var alltför kostsam för denna fattiga familj blev det inget av utan tiden har bara gått utan träning. Niurca har en rullstol och vi räknar med att kunna erbjuda för henne anpassad skolgång åtminstone några dagar i veckan, och mamman var mycket tacksam för den hjälpen och kommer att lämna och hämta henne vid skolan.
Tillsammans med Niurca hoppas vi kunna ha Melanie 7 år, i en specialgrupp på eftermiddagen. Hon har en hjärnskada som innebär en förlamning i högra delen av hennes kropp. För några år sedan var hon sämre men genom den operation med påföljande rehabilitering vi då ekonomiskt kunde hjälpa till med förbättrades hennes förutsättningar något. Melanies mamma vill verkligen att hon ska få någon form av skolgång trots sitt handikapp, men ser ingen möjlighet någon annanstans än hos oss. Melanie är aktiv och full av energi, och har också som jag bedömer det stora problem med att selektera sina sinnesintryck. Vi vill iallafall ge henne möjligheten så långt vi kan sträcka oss, att få någon form av undervisning och träning på sin nivå.
Vi har för närvarande 17 elever inskrivna i årskurserna 1 och 2, och så gott som alla är haitier och några av dem har även svårt med spanska språket. De två flickorna med mycket särskilda behov planerar vi ha i en separat eftermiddagsgrupp då det är lugnare för dem. Många fler har sökt upp oss och ber om vår hjälp med sina barn. Behoven är mycket stora!
Exempelvis är Moniza 18 år, i behov av vår hjälp. Hon har Downs syndrom och har även en form av tbc, men läkare menar att hon förutom medicinering behöver en daglig sysselsättning och viss intellektuell träning för att må bättre. Moniza är med i många av våra möten och vi hoppas kunna på något sätt komma henne och familjen till hjälp.
Höstterminen börjar den 1 september och det är Veronica och Nahdja som tillsammans ska ansvara för årskurserna 1 och 2. Vi har erbjudit Esther arbete med eftermiddagsgruppen och hon tog glad emot det erbjudandet, och föreslog genast ännu en elev som har uppenbara behov av speciell hjälp.
Ja, som ni förstår så är skolarbetet och även barnmötena i Palavé ett angeläget böneämne även fortsättningsvis. Vi får genom det så nära kontakt med människor och inblick i ofta mycket svåra livssituationer, för oss många gånger övermäktiga att lösa. Evangeliets kraft blir dock så konkret och påtaglig då man ser hur det glada budskapet, omfattar hela människan, hennes ande, själ och kropp. Vi har fått för intet, för att också ge för intet. Likasom den lille grabben som kom med sina bröd och fiskar till Jesus, får också vi överlämna till samme Jesus, det vi har, så gör han undret mitt framför våra ögon och mättar folket! Det vi har är först och främst oss själva, och det är det som ska överlämnas i Jesu händer.
Gud välsigne er alla!

Rapport från Frankrike av Stig Andreasson

Stina Fridolfsson introducerar:
Jag har haft den stora förmånen att vid tre tillfällen få följa med Åse och Stig Andreasson på resa till Frankrike och besöka några av de församlingar de gjort pionjärinsatser i. Den församling som fått speciell plats i mitt hjärta, är församlingen i Albi. Den växer och utvecklas. När de vid mitt första besök fick höra talas om Maranatas missionsarbete i Dominikanska Republiken, visade de stort engagemang, och har alltsedan dess sänt månatliga offer dit.
Då en gammal lada, nu restaurerad av många ivriga arbetare i församlingen, äntligen fick invigas som gudstjänstlokal var också jag inbjuden, men kunde inte åka vid detta tillfälle Ett år tidigare besökte jag tillsammans med Åse och Stig denna församling i Albi, och då åkte vi till den blivande möteslokalen. En stor del av församlingens syskon var engagerade i målande, spacklande, borrande och spikande. En underbar gudstjänst och församlingsgemenskap!

Utdrag ur mailhälsning från Dominikanska Republiken, där Berno Vidén just nu tillsammans med syskonen i Comunidad Maranata administrerar ett saneringsarbete i La Cañada, ett av huvudstadens fattigare bostadsområden.
Både människor och boendemiljön har upplevt ett lyft genom evangeliets förvandlande kraft.
Inför församlingens byggprojekt som till hösten inleds i Palavé, vädjar Berno om förbön.

De senaste veckorna har vi med hjälp av broder Isaias Rodriguez som anställd, arbetat en hel del i La Cañada i Las Palmas med att bygga över det stinkande kloakvattnet som rinner där. Det är ett stort projekt med stort ansvar för oss att hantera, och som visat sig ge oss kontakter med många nya människor. Det ekonomiskt administrativa ansvar vi gått in i ledde oss ganska omgående direkt in i ett typiskt exempel på hur korruptionen här fungerar som en för många helt naturlig sak. Vi har nämligen h aft svårigheter med att få ut betalt material. Järnhandlaren berättade för mig att då kommunen handlar i hans butik så är det alltid nyckelpersoner som kommer och ska hämta ut sina privata provisioner. Det här fallet med oss är det enda han kan minnas där det inte förekommit. Material har alltså undanhållits oss i väntan på att se hur mycket som blir kvar då alla fått sitt. Bubblan sprack dock då vi gick till borgmästaren och beklagade oss över situationen, vilket ledde till att både järnhandlaren och kommunens samordnare kontaktades av honom och blev korrigerade. Till saken hör att samordnaren mer eller mindre tvingade oss att handla materialet i just den järnhandeln, något borgmästaren reagerade kraftigt på. De av saneringsarbetet berörda grannarna i La Cañada har alla genom det som skett visat oss stor tacksamhet och gett oss allt förtroende.

Första arbetsetappen, som sträcker sig från syster Clotildes bostad, är nu klar och man märker att det innebär ett stort lyft för hela området. Vår syster deltar även hon aktivt i detta arbete genom att servera byggarbetarna mat och kaffe.
Vi ser alltmer hur missionsarbetet i Palavé är angeläget. Ännu några haitiska familjer kommer numera på våra möten, och vi har också fått be till Gud för flera personer. För en vecka sedan fyllde Jessica elva år och det ville vi fira med att hon fick bjuda sina kompisar på ett riktigt födelsedagskalas! Men då vi kom till Palavé förstod vi att något nyligen inträffat. Där utanför samhällets polisstation var massor av folk samlade. En nittonårig haitisk kvinna, gravid i sjätte månaden hade nyss brutalt skjutits till döds av barnets far, en dominikansk polis, som sedan sköt sig själv till döds, precis utanför polisstationen. Haitiska, främst unga män, som fanns i närheten greps av polis och fraktades på två lastbilsflak iväg – förmodligen för att lämpas av vid gränsen. Trots den oro som präglade hela området kunde vi i alla fall fira Jessicas födelsedag.

Berno Vidén rapporterar från Dominikanska republiken

Dominikanska Republiken har i likhet med många andra av världens länder drabbats av recession. Massuppsägningar och höjda matpriser har orsakat protester på olika platser där mestadels fattiga familjer bor. Myndigheterna försöker på alla sätt hålla skenet uppe och undvika att de än så länge sporadiska protesterna övergår i mer landsomfattande strejker.
Det finns ett område där det inte verkar råda någon som helst recession och det är inom narkotikahandeln. Landet har under senare år blivit en alltmer anlitad länk för att smuggla droger vidare till USA och Europa. Idag utgör man tillsammans med Haiti den absolut största smuggelvägen för narkotika från främst Colombia.
Landets president Leonel Fernandez har uttryckt stor oro över hur högt uppsatta politiker dragits med i den luckrativa smuggelverksamheten, något som gått så långt att festligheterna på nationaldagen den 27 februari var nära att ställas in. Skandalerna har varit många. Enligt uppgift lär det finnas inte mindre än 60.000 platser i landet där man lätt kan få tag på narkotika, vilket är fler än vad det finns colmados, den typiska kvartersbutiken som finns i alla områden.
I norra delen av landet ligger turistorten Puerto Plata. Där har i dagarna avslöjats hur polisen, narkotikaroteln inkluderad, varit den som styrt droghandeln genom att langarna veckovis betalat beskyddarpengar till polispatrullerna. Man har mer eller mindre varit avlönad av maffian. Ingen langare startade där någon verksamhet utan att först komma överens med polisen. Korruptionen i sammanhanget får här spegla den situation landet befinner sig i, som tillsammans med missbrukarproblemet är ett hot mot hela den uppväxande generationen.