Mission

Rapport från Rumänien av Jan Egil Hafsahl

Den första januari gick Rumänien in i ”Uniunea European” (Europeiska unionen) tillsammans med Bulgarien, som det 27:e och 28:e medlemslandet.Efter detta datum har EU-direktiven regnat ned över landet i så stort antal och med en sådan kraft att landet idag ser ut som en hängmyr.Då andra EU-länder har använt år på anpassning, förväntar Rumäniens ledning att direktiven skall efterlevas på en månad eller två. Redan nu har ett antal småföretag varit tvungna att dra in årorna - och i en oöverskådlig framtid står en kö av små och mellanstora firmor i fara för total avveckling. Hundratusentals arbetsplatser kommer gå förlorade…Redan i den förberedande fasen kom Rumänien snett ut. Då grundlagen skulle ändras för att öppna för EU-medlemskap gick folket till val. Valdeltagandet var däremot alltför mediokert - och få timmar innan vallokalerna skulle stänga var den nödvändiga procentandelen en fjärran dröm.Den Rumänska regeringen känner sitt folk - och gick i desperation ut på TV där de lovade att alla som kom för att rösta ja till grundlagsändringen skulle få en skriftlig garanti som säkrade mottagaren om en gratis tandläkarkonsultation eller en säck med ved. Folket gick man ur huse - och antalet röstande blev säkrat med god maginal. EU-observatörerna godkände valet…Redan den första månaden har rumänska politiker gjort sig uppmärksammade i unionen. En ny intresseorganisation i unionens yttersta höger-falang har sett dagens ljus: rumäner, bulgarer, några tyskar, italienare samt ett par brittiska politiker har funnit varandra, anförda av den italienska politikern Alessandra Mussolini, barnbarn av en tidigare, icke okänd fascistledare.Målet för organisationen är klart: ingen invandring, nej till turkiskt medlemskap - och en eliminering av redan existerande minoriteter; med andra ord ett ”rent Europa”.
Framtiden för våra zigenarvänner ser allt annat än ljus ut - och det redan enorma gapet mellan ”bogat i srac”, rik och fattig, växer för varje dag som går. Vi märker det också i vår vardag:I förra veckan var vår skola i Sântoma ute på en resa till en annan skola i Curtici. Skolan har bara zigenarbarn. Bland skolans elever mötte vi 10 år gamla Alexandra; en vacker och vaken liten flicka, med ett stort handikapp: Alexandra är dövstum. Hon har lärt sig att läsa på läpparna, men orden som kommer ut från Alexandras mun är bara några oartikulerade ljud. En talpedagog i Arad hade en gång mött Alexandra och menat att han kunde hjälpa henne med att lära sig tala, men eftersom Alexandras föräldrar var insolventa - och skolan fattig - var drömmen om att en eller två gånger i veckan få resa till staden Arad för hjälp en omöjlighet.Både föräldrar och lärare blev överlyckliga då vi lovade att bekosta den veckoliga transporten. Behandlingen var gratis, då den i sin helhet skulle bekostas av det nationella utbildningsdepartementet. Trodde vi. Ett möte i det regionala skolkontoret i Arad blev en besvikelse. Behandlingen var gratis - inom vissa ramar - ramar som Alexandra föll utanför: Alexandra är inte bara dövstum - hon är zigenare.Då Alexandras lärare bekräftat att hon inte blev störd i undervisningen av den lilla flickans ljud, var lösningen enkel: ”…så, vad är problemet…?”
Det fattiga Rumänien lider. I förra veckan besökte vi de små byarna Ciunteti och Vlani. Jordvägarna ut till området var i det närmaste oframkomliga – och den sista biten inte ens existerande. Vi följde flodbädden uppåt. Vattennivån var inte avskräckande p.g.a. väldigt lite nederbörd – och vi lyckades till slut ta oss fram. Folk i Ciunteti och Vlani är i stort sett av den äldre årgången, och jordhusen har säkert varit fina en gång, årtionden tillbaka, men idag är de lättast att likna vid fallfärdiga skjul. Men vilken gästfrihet och värme!Alla – utan undantag – ville ha Biblar. Täcken, ullplädar och de varma kläderna vi delade ut blev mottagna med omfamningar av tårvåta kinder. Sedan kom de, den ena efter den andra, med sina gåvor: en liten påse ägg, en flaska mjölk, en bit hemlagad korv. ”Domnezeu sã vã binevuvânteze pe voi toi, slujitori ai cerului”, ”Gud välsigner er, ni himmelens sändebud.” Inte en hade gått hem, och inte en slutade att vinka innan bilen var utom synhåll…På ”hemmafronten” är mötena väl besökta: onsdagens bön och bibelstudium, fredagens barnmöte och söndagens väckelse- och förnyelsemöte. ”Nu suntem aici statornici” – ”Vi har inte här en varaktig stad”, sjunger de nyfrälsta. ”O, ar-avem i ea e sus” – ”Vi har ett hem, men det är där uppe” Ingen som hör församlingen i Sântoma sjunga kan vara i tvivel om uppriktigheten i vittnesbördet. Det är Gheta, Larissa och Maria, zigenare av födsel, tillsammans med rumänerna Tina, Tica och Anchidim. ”Här är inte rik och fattig, jude och hedning…”
Vilken nåd att få lägga ned sitt liv i en politiskt okorrekt, men himmelskt hel-korrekt gemenskap. ”Här är vi alla ett i Kristus Jesus”.Vad framtiden bär i sitt sköte, vet vi inte. Rumäniens nya religionslag från december 2006 förbjuder religiös aktivitet från församlingar och organisationer där medlemsantalet är under 0,1% av befolkningen – 22.000 medlemmar. Vi arbetar så länge det heter ”idag”.Vi tackar för förbön för arbetet. ”Isus e rspunsul pentru lume azi” - ”Jesus är svaret för världen idag”.

Berno Vidén intervjuar Dag Sandslett

Gränderna blir allt trängre och trängre, och utefter den gropiga och alltmer svårframkomliga vägen byts husen ut mot fallfärdiga plåt- och träskjul. Ju närmare havet vi kommer, desto mer tar slummens verklighet fysisk gestalt. Vi färdas i församlingens buss tillsammans med makarna Dag och Heidi Sandslett och deras ungdomar, som kommer från det norska Vestlandets pärla Skudeneshavn.

-Kontrasterna är slående, uttrycker Dag allvarligt och betänksamt då vi närmar oss området Aguas Negras, ”de svarta vattnen”. Det är inte första gången familjen Sandslett besöker Puerto Plata, som är mer känt för sin turism än sina illa dolda slumområden.
-År 2000 skulle Heidi och jag resa på semester för att fira silverbröllop, berättar Dag. Vi åkte på en kryssningsresa till Karibien med ss Norway, vilket var en stor upplevelse för oss.
-I augusti samma år, blev vi av våra vänner Aud Irene och Helge Midtun, tillfrågade om vi vill följa med dem på en resa till Dominikanska Republiken. Vi tackade ja och mot slutet av månaden reste vi på två veckors semester till Puerto Plata.

Missionsrapport från Dominikanska Republiken av Berno Vidén

Det är med stor glädje vi ser hur Gud verkar i det lilla haitiskt präglade samhället Palavé. Alltsedan Comunidad Maranata började arbeta där för några år sedan har arbetet bland barnen i området fått ett stort utrymme. Till barnmötena som syster Yanet idag ansvarar för kommer det väldigt många glada och livliga barn varje vecka. Arbetet är inspirerande och som en följd av den outtröttliga sådd som gjorts bland barnen ser vi idag hur deras familjer kommer till både väckelsemöten och bibelstudier på kvällarna.Vi har fått fin kontakt med väldigt många människor.Skolarbetet är nu inne på sitt tredje år och lärarna Maria, Theresia och Veronica förbereder just nu elevernas julfest inför terminsavslutningen. Det intensiva solskenet och de 30 plusgraderna gör det ibland svårt inse att julen står för dörren. Här och där har en del dock pyntat sina hus med ljusslingor av olika slag och då mörkret faller mot kvällen, och OM det finns el i området, lyser det varmt och inbjudande.Både i Palavé och Las Palmas ska också de olika barnmötesgrupperna nu inom kort ha sina julfester .För många av barnen blir det den enda stund av julkänsla de får uppleva och vi vill på allt sätt göra julen till en glad upplevelse för dem. I väldigt många hem är jul detsamma som sprit, musik, dans och spel, och hela december månad är ett enda långt onyktert festande.I Palavé har vi påtagligt under den bakomliggande hösten fått erfara hur det på sådd följer skörd. Det är många som lämnat sig till Gud och vi har fått se familjer upprättas och komma in i en meningsfull tjänst för Guds rike. Inom kort räknar vi med att ha dopförrättning i Palavé då sju nyfrälsta vänner ska låta döpa sig till Kristus i den vackra flod som omger samhället. Vi ser framemot att under julhelgen samlas till berikande stunder då Jesus Kristus som föddes in i världen till vår frälsning får vara i vår mitt, och för var och en vara den frid som övergår allt förstånd och den glädje som världen aldrig kan ge. Evangelium är verkligen en Guds kraft till frälsning för hela människan.
Ett exempel på hur Gud använder barnen för att leda sina föräldrar till Kristus är Jessica. I den intervju med Dag Sandslett som finns publicerad i detta nummer av MR nämns något om hur hon hittades i smutsen på en av Palavés bakgator av något som kan tyckas vara en tillfällighet. För den som tror på Guds ledning var det dock något annat än en tillfällighet. Idag är Jessicas hela familj förenad, frälst och upprättad. Jessicas pappa, nyfrälste Marceló, vittnar nu underbart om hur hans bedjande gamla mor nu äntligen fått bönesvarI församlingen i Las Palmas har vi några unga haitiska bröder som ivrar för att nå sitt eget folk med evangelium. De heter Josué, Richie och Michelot. De brinner verkligen för arbetet i Palavé och har visat sig vara en stor tillgång för arbetet där. Under ett möte helt nyligen upplevde vi hur Gud manifesterade sig och vi fick tillfälle att i församlingen be till Gud speciellt för dessa tre bröder, just med tanke på missionen i Palavé. Det var ett mäktigt möte där vi manades ta nya steg. Under handpåläggning mitt i församlingen avskildes bröderna och påmindes om att varje gång de reser till Palavé så är det församlingen som reser med dem. Kom ihåg att bedja för Josué, Richie och Michelot. Michelot är för övrigt en mycket duktig tolk. Varje möte i Palavé är numera tvåspråkigt och ges på både spanska och kreol.Ett annat böneämne är nioårige Yefrey. Titt som tätt måste han akut läggas in på sjukhus pga sina svårt infekterade lungor. Läkarna gav honom i höstas ett år till att leva men själv säger Yefrey förtröstansfullt att det bara är Gud som vet hur länge han ska leva. Varje möte vill han att vi ska bedja speciellt för honom. Skulle vi missa det någon gång kommer han och tar tag i min hand för att lägga den på sitt eget huvud. Läkarna ordinerar mediciner som kostar tusentals kronor för att försöka få bukt med infektionen. Yefreys mamma Andrea är fattig och ensamstående samt har två små barn till att försörja. Sedan några månader tillbaka har vi hjälpt henne med ett försörjningsunderhåll och naturligtvis även med de mediciner Yefrey är beroende av, så hon ska ha möjlighet att kunna vara hemma hos sina pojkar på dagarna, och inte tvingas ut på gatorna för att om möjligt kunna sälja något för en slant, som ska räcka till mat till familjen.Ju längre tiden går förstår vi att det endast är ett direkt Gudsingripande som kan hjälpa Yefrey.
Avslutar med en innerlig julhälsning till Er alla, Midnattsropets läsare. Fortsätt bedja för missionen! Församlingssyskonen här i Santo Domingo hälsar Feliz Navidad (God Jul), och från bröderna i fängelseförsamlingen med broder Santos i spetsen, kommer en varm hälsning och önskan om att bli ihågkomna i bön nu i juletid.
Vi önskar Er alla en välsignelserik julhelg, präglad av det hopp som väntar Jesus tillbaka.

Stina Fridolfsson intervjuar José Miguel Lacey

Vid besöken hos fängelseförsamlingen i Nayajo, har jag ofta lagt märke till en mycket storvuxen man, som alltid håller ett vakande öga på sin omgivning.Det är inte lönt för någon att försöka besvära besökande syskon som kommer, för José ser till att de kan vara trygga. Han åtnjuter stort förtroende i fängelset, och rör sig ganska fritt ända ute på yttre gården. Och denna frihet använder han för att hjälpa sina medfångar, till exempel att förmedla ansökningar och hälsningar till fängelseborgmästaren och andra, som de övriga fångarna inte har möjlighet kommunicera med.Man berättade för mig att för några år sedan var José den mest fruktade fången i olika fängelser som han flyttat mellan. Det var han som höll koll på knarkhandeln, exempelvis. Det var livsfarligt göra sig ovän med honom. Men nu är han frälst, och utstrålar vänlig, faderlig omsorg. Hur är det möjligt att en människa mitt i denna hemska miljö som fängelset utgör, kan bli så förvandlad? Jag beslöt göra en intervju med honom för tidningen Midnattsropet. Och med fängelseförsamlingens bistånd kunde vi sätta oss i en avskild vrå, där José berättade något ur sitt liv. José Miguel Lacay föddes i Santiago för 47 år sedan. Han var första barn av en god familj, som var mån om att hålla ihop. José fick studera, och tog studenten med bra betyg. Men tidigt fick han problem på grund av sin hårda karaktär. Han var rebellisk, ville inte vara dominerad av någon, och började använda droger. Ynglingen, som var så mån om att vara fri från andras påverkan, blev alltså istället slav under alkohol och olika droger. Han ville leva fritt och ta dagen som den kom. Familjen fick ständigt skämmas över hans livsföring, de bröt med honom och flyttade till Puerto Rico. Efter att ha bott i huvudstaden några år, flyttade José tillbaka till Santiago, där han skaffade familj.Genom drogmissbruket kom han också under ockult inverkan, och fick för sig att han skulle offra en människa till djävulen för att få mera makt och styrka.När José hunnit så långt i sin berättelse, tystnar han plötsligt, och sätter handen för ansiktet. Än om det här hände för många år sedan, närmare bestämt 1989, så märker man att han grips av ångest och vånda vid att nämna om det. Efter en plågsam paus, drar José en skälvande suck: -Jag klarar inte att prata om det. Han berättar sedan att när mordet var fullbordat, kom han till besinning, och anmälde sig själv åt myndigheterna, som omedelbart satte honom i fängelse. Efter detta fruktansvärda dåd, led han av ångest, och jagade efter berusningsmedel som kunde hjälpa honom fly bort från samvetskvalen. Han flyttades från fängelse till fängelse. På så sätt kunde han i tretton år undgå den rättegång han fasade för. Livet var meningslöst; han försökte ta livet av sig, och forslades till mentalsjukhus i fjorton dar. Då började han åkalla Gud, men fortsatte ständigt med drogerna, för att fly från den fruktansvärda verkligheten.Så en natt, det var 1994, upplevde José något speciellt: -Jag kände hur ett ljus trängde in i mitt hjärta. Jag hörde Guds röst: ”Ge mig ditt hjärta, så ska du bli lycklig”. Jag svarade ja till den kallelsen. Men fortfarande var det lång väg för José att verkligen uppleva pånyttfödelse. Han förflyttades åter, nu kom han till fängelset i San Cristobal. Vid en olyckshändelse där, exploderade och förstördes fängelset i en brand. Fångarna sändes då till Nayajo, där José kom i kontakt med församlingen Ecclesiastes 4:14. Det här var år 2000.I sin fängelsetillvaro med droger och destruktiva kontakter, hade José blivit smittad med AIDS. Men i ett bönemöte bland syskonen i församlingen upplevde han helbrägdagörelse: -Jag kände en värme genom hela kroppen, och Gud talade till mig att jag var helad. José hade också andra problem på grund av sitt gamla liv. Han hade ovänner som hotade honom och ville döda honom. Men mitt under det hotet, så kom ett ord från Herren till honom som hjälp att förtrösta på Gud: -Men HERRENS ord hade kommit till Jeremia, medan han var inspärrad i fängelsegården; han hade sagt: Gå och säg till etiopiern Ebed–Melek: Så säger HERREN Sebaot, Israels Gud: Se, vad jag har förkunnat, det skall jag låta komma över denna stad, till dess olycka och icke till dess lycka, och det skall uppfyllas i din åsyn på den dagen. Men dig skall jag rädda på den dagen, säger HERREN, och du skall icke bliva given i de mäns hand, som du fruktar för. Ty jag skall förvisso låta dig komma undan, och du skall icke falla för svärd, utan vinna ditt liv såsom ett byte, därför att du har förtröstat på mig, säger HERREN. (Jer. 39:15-18)Även ett annat bibelord blev till stor hjälp för José: -Om man då rotar sig samman till anfall, så kommer det ingalunda från mig; och vilka de än äro, som rota sig samman mot dig, så skola de falla för dig.(Jes. 54:15)I församlinsgemenskapen upplevde han både fysisk, psykisk och andlig läkedom. Han lät döpa sig hösten 2004, tillsammans med en hel grupp andra, då syskonen från Comunidad Maranata var dem behjälpliga med att ordna tillstånd och dopgrav. Samma år blev han också dömd till livstids fängelse för mord; alltså trettio år.Sedan Jesus förvandlade hans liv, har José vunnit stort förtroende bland både interner och myndigheter, och rör sig fritt i hela fängelset. Eftersom han redan suttit inne i femton år, har han nu en förhoppning om villkorlig frigivning inom överskådlig tid.Tillvaron i fängelset är inte lätt. Eftersom José inte har någon anhörig som besöker och stöttar honom, är hans enda tröst Gud och syskon-gemenskapen i fängelseförsamlingen. -Jag får böja knä och ropa till Gud. Jag har ingen annan. Men Herren hjälper ur hunger och nöd. På frågan om hur han tänker sig framtiden, säger José: -När jag blir fri, vill jag fömana ungdomen att akta sig för droger och alkohol. Enda lösningen för människan är Jesus Kristus.

Rapport från Dominikanska Republiken av Sebastian Vidén

Efter ett antal månaders arbete, var det äntligen dags. Huset som byggts på var äntligen färdigt.Lite drygt 80 personer var samlade på den lilla gatan utanför det grönmålade huset, som består av tre sovrum, kök, badrum och ett stort vardagsrum. Många av de församlade var grannar. Vi kom även en ganska stor grupp från Las Palmas. Elias och Maria med sina fem barn, som vi skrivit om i ett tidigare nummer av Midnattsropet, var överlyckliga över sitt nya hem. De tackade först och främst Gud, men även människor som hjälpt till med bygget. Isaias Rodriguez, som varit byggmästare, var förstås också med, och tog tillfället att tala om Guds godhet för den församlade skaran.Det var en oförglömlig högtid, med många vittnesbörd om Guds trofasthet.