Pilgrimsskolan

Karin Vidén rapporterar från missionen i Dominikanska Republiken

I Batey Palavé som ligger i Santo Domingos västra utkant driver Comunidad Maranata en mindre skola där främst haitiska barn är elever. Karin Vidén berättar om en skoldag.

Klockan är halv åtta på morgonen och vi är på väg in i Palavé med bil, till ännu en skoldag i församlingens skola Los Peregrinos. Utefter huvudgatan är redan full morgonaktivitet och överallt ser man barn och ungdomar i sina uniformer på väg till den kommunala skolan, till den stora överbefolkade Palavéskolan. Framför bilen kryssar folk över gatan hur som helst, och några skolklädda flickor kommer bärande på varsin färgglad plaststol hemifrån eftersom de annars får sitta på golvet i den stora skolans salar där 70-80 elever samsas per lärare.
En skock getter står tjudrade i en dikeskant i väntan på slakt. Bredvid de bräkande getterna hänger en helt nyflådd i ett rep runt halsen. Styckningen är i full gång i vägdammet och man upplever en ohygglig avsmak mot denna hantering och det har tagit sin tid att vänja sig att se detta scenario varje gång man passerar.
Vid små försäljningsbord utefter gatan står kvinnor och friterar frukostkorvar och pastellitos över osiga rykande koleldar alltmedan kunderna, mestadels män, sitter på murkanter eller varhelst man hittar en någotsånär bekväm plats för att med god aptit inta sin frukost. Det kraftigt sötade kaffet säljs från termoskannor och dricks i ett svep i små vita plastmuggar.
Hundar av alla storlekar, skabbiga, utmärglade och halta, springer omkring överallt för att om möjligt finna en liten matbit. Slaktaren har just lagt upp sina stora köttstycken och en enorm hög av kycklingkött inför förmiddagens försäljning, och viftar undan svärmar av flugor med ett palmblad. Nedanför det dignande köttbordet skockas uthungrade dreglande hundar och inväntar eventuella köttslamsor som faller till marken.
Även denna morgon har vi oturen att hamna bakom korna som är på väg till floden att vattnas. Med en flock kor framför sig går färden sakta, sakta framåt. Den väderbitne magre bonden med sin stora stråhatt på huvudet som skydd mot solen piskar på sin häst, och manar på korna att få upp farten, men de låter sig inte stressas.
Sakta passerar vi den lilla mer eller mindre fallfärdiga pingstkyrkan och där tittar en till synes nyvaken kvinna ut genom dörren insvept i en grå filt. Hon har under natten vakat över lokalen i den mycket enkla träbyggnaden med sitt rostiga inåtbuktande plåttak, och med den låga temperaturen januarinatten erbjuder lär hon ha frusit under småtimmarna. Varje natt turas kyrkans medlemmar om att vakta byggnaden och dess inventarier, och att vara i bön.
Nu skymtar vi skolhuset en bit längre framåt gatan och ser några elever vara på plats utanför grinden. De vinkar oss välkomna medan koflocken drar vidare utefter gatan för att strax nå den efterlängtade floden en bit längre fram, den stora Manoguayabofloden.

Rapport från skolungdomsveckan av Emanuel Johansson

När man åker genom Gudbrandsdalen i Norge och närmar sig de mäktiga fjällen känner man sig som människa verkligen liten och hjälplös. Då man sedan kommer upp på fjällen där trädgränsen slutar och de kala snötäckta vidderna breder ut sig, kan man inte annat än tänka på Guds storhet. Inför honom som också gjort snön som faller, vinden som viner och solen som skiner har människan verkligen inget att sätta upp.På Soleggen i Norge, dit Pilgrimsfolket bjudit in skolbarn från Norge och Sverige, fick vi bl a höra om Rambou från Indien som hade förstått något av människans situation inför Gud. Han hade bestämt sig för att gå på knä genom hela Indien till Calcutta för att på något sätt blidka Gud. Det handlade inte bara om människans litenhet inför Guds storhet utan framför allt om människans orenhet inför Guds renhet. Tyvärr hjälper ingen knägång genom Indien, fakta kvarstår. Om vi så skulle bestiga världens högsta topp blir vi inte större eller mer lika Gud för det. Synden som skiljer människan ifrån Gud står kvar. Men missionären David som länge hade verkat i Indien visste vad Rambou behövde få tag i - evangelium. Gud den störste är också så stor i kärlek att han gav sig själv för vår frälsnings skull. Han sände sin son Jesus till den här världen för att lida, dö och uppstå varigenom en evig frälsning vanns. Att så få komma när Jesus kallar, tro på honom och tacka för den fria gåvan är den enda vägen till att upprätta gemenskapen med Gud.
På Soleggen förkunnades det enkla evangeliet, om nödvändigheten av att verkligen få möta Jesus, att välja honom framför allt och följa honom. Många barn, från olika sammanhang, olika nationaliteter och olika åldrar var samlade och jag tror alla blev berörda av det de hörde. Att få glömma alla vardagsproblem och vara en vecka uppe i fjällen var en lisa för själen. Mellan möten åkte barnen pulka och skidor. Alla som deltog i tävlingaran som hölls fick ta emot priser i form av något gott. En dag prövades kunskapen hos alla deltagande. Alla, från de minsta till de största, grillades av bibelfrågor och minnestester. Glädjen var på topp, kanske särskilt för de lag som till slut vann och kammade hem de största applåderna.Under dagarna uppe i fjällen gick mina tankar till alla de barn som inte fått möjlighet att höra och vara med om något liknande det vi fick uppleva. Det finns barn som lider, är ensamma, som har föräldrar med drog- och alkoholproblem, barn som inte känner sig tillräckligt tuffa eller bra i en hård och kall miljö. Tänk om alla de fick höra om Jesus som älskar dem och som vill och kan ge allt vad de behöver. Om det blir någon mer skolvecka med Jesus i centrum skulle jag önska jag kunde fylla en buss och ta med mig alla som behöver höra och uppleva allt det underbara Gud vill ge.Många hälsningar från Soleggen 2007!

Ledare av Berno Vidén

Existerar hemundervisningen på grund av att vi i Sverige har en lagparagraf som tillåter enskild undervisning? Nej, det kan ingen påstå. Däremot tack vare att det finns föräldrar som insett nödvändigheten av att själva bära det självklara ansvaret för sina barns fostran och utbildning, utan inblandning från Staten. Det är en föräldrarätt med stöd både i Europakonventionen och i FN’s stadgar för mänskliga rättigheter men framför allt i Guds Ord, Bibeln. Där är det, och har alltid varit, en självklarhet att barnens fostran och utbildning i första rummet är föräldrarnas ansvar. Ett rätt fungerande samhälle i sin tur uppfyller ansvaret att stötta varje förälder i sitt val.Enligt Europakonventionen, vilken gäller som svensk lag, skall staten respektera föräldrarnas rätt att tillförsäkra sina barn sådan utbildning och undervisning som står i överensstämmelse med föräldrarnas religiösa och filosofiska övertygelse.Trots en tydlig lagstiftning inom området där föräldrarnas rätt att själva välja undervisningsform framgår, är det ett okänt faktum för många av landets kommuner. Man ställer sig främmande inför vad lagen säger. Det har till och med gått så långt i vissa kommuner att föräldrar som i gängse ordning ansökt om sin självklara rättighet till enskild undervisning, fått svaret att det inte går för sig, att det faller utanför systemet och att lagen inte medger sådana personliga initiativ.Tillämpningen av den svenska Skollagen är motsägelsefull. Å ena sidan finns rättigheten med i 10 kap § 4 som deklarerar att alternativa undervisningsformer än de som övrigt anges i lagen, skall medges. Å andra sidan, eller i praktiken, visar det sig att myndigheterna hellre väljer att diskvalificera de föräldrar som åberopar sin rätt, genom att felaktigt hota föräldrarna med vite ifall föräldrarna inte gör vad som förväntas av dem eller att barnet inte infinner sig i den skola myndigheterna beslutat. Man stöder sig då på en lagparagraf som inte har något med alternativa undervisningsformer
att göra:
-Om en skolpliktig elev i det offentliga skolväsendet för barn och ungdom inte fullgör sin skolgång och detta beror på att elevens vårdnadshavare inte har gjort vad på dem ankommer för att så skall ske, får styrelsen för utbildningen vid vite förelägga elevens vårdnadshavare att iaktta sina skyldigheter. Ett föreläggande gäller omedelbart, även om beslutet överklagas.(3 kap § 16)Vad lagen säger, i samma kapitel § 13, om skolans skyldighet att se till att varje barn som bor i kommunen, och inte går i dess grundskola, får sin utbildning, lämnas föräldrarna ovetande om.Kommunen ska alltså vaka över att skolpliktiga barn, som är bosatta i kommunen men inte går i dess grundskola eller särskola, på något annat sätt, exempelvis genom hemundervisning, får föreskriven utbildning.Av statistiken att döma är antalet svenska föräldrar som beviljats enskild undervisning få, mycket på grund av att kommunerna underlåtit informera om rättigheten. Egentligen finns det ingen tillgänglig statistik utan uppgifterna bygger på en uppskattning som visar på att det finns mellan 100 och 200 barn, enligt vissa källor ända upp till 500 barn, i Sverige som idag uppbär enskild undervisning, utanför den allmänt vedertagna skolformen.I USA hemundervisas dubbelt så många barn som det finns i hela svenska skolsystemet och i Storbritannien anses hemundervisning vara fullt jämställt med landets skolor. För att hålla oss till våra närmsta grannländer så är hemundervisningen mycket vanligare i exempelvis Norge och Estland där procentsats i förhållande till befolkningsmängd visar på mångdubbelt antal barn som åtnjuter rättigheten.Utan att ta upp de många problem som präglar skolvärlden idag och utan att jämföra vilken undervisningsform som rent kunskapsmässigt är bättre eller sämre än den andra så existerar det faktum att övertygade föräldrar av bibliska skäl valt att inte skicka sina barn till statens skolor och inte heller till de bidragsstyrda friskolor som existerar. Det finns värderingar i livet som skolan av idag berövar barnen och istället fyller med en identitetslös ideologi i avsaknad av den grund som behövs för att ett samhälle ska fungera i sitt uppdrag att betjäna dess medborgare.Skolverket informerar om att: “En läroplan är en förordning som utfärdas av regeringen och som ska följas.” Den har även godkända friskolor skrivit under på. Under rubriken “Grundläggande värden” fastslås att “Undervisningen i skolan skall vara icke-konfessionell.” Det finns ingen sund troende förälder som kan skriva under på den parollen då Bibeln uppmanar att inskärpa dess ord hos sina barn.I dagens läroplan finns en passus som upplyser om hur kristen tradition och västerländsk humanism historiskt sett legat till grund för människolivets okränkbarhet i vårt land. Den formuleringen arbetar man nu på att ta bort. I praktiken är den kristna etiken redan bortplockad från skolväsendet och formuleringen i sig är verkningslös. Den har redan plockats sönder av den avkristnade och könslösa människosyn dagens unga generation ivrigt matas med. Homosexuellt partnerskap och andra perversa relationer jämställs med äktenskapet och den lärare som i skolundervisningen påstår något annat förpassas till något av de utbildningscenter som upprättats för att uppdatera och anpassa lärarkåren till den människosyn som bestämts vara rådande.Den människosyn som idag matchats fram och lagstiftats om över huvudet på svenska folket är förödande. Debatten om att införa en könsneutral äktenskapslagstiftning är aktuell. Nästa år kommer en statlig enmansutredning att presenteras som föreslår att partnerskapslagen avskaffas. Redan är borgerliga vigselförrättare genom lag tvingade att även viga samkönade par, något som banar vägen för kommande lagförslag. Bibelns beskrivning av äktenskapet som ett livslångt förbund som ingås, där man och kvinna förenas till ett, anses vara förlegad och diskriminerande. Det är sådana krafter som styr utvecklingen i dagens skolor och på det sättet vill skapa morgondagens samhälle.Kyrkorna rasar över lagförslaget och hotar med att avsäga sig rollen som vigselförrättare och allt samarbete med Staten på det området. Ett uddlöst initiativ som inte leder till något annat än att skynda på utvecklingen för de som arbetar på att få bort ingåendet av äktenskap från församlingarna. Självklart borde varje bibeltroende medborgare kraftigt protestera mot förslaget men samtidigt komma ihåg att denna lagändring speglar endast en del av ett alltmer perverst samhälle. Om protesten ska åstadkomma något resultat bör den kristna församlingen bryta med Staten även på övriga områden och säga nej till kommunala och statliga bidrag. Tiden närmar sig då vi för att bevara våra ungdomar från förfallet kanske tvingas agera som baptisterna i 1800-talets Sverige som istället för att gå emot sitt samvete och infoga sig under kyrkans dåvarande makt, ordnade egna olagliga vigslar för sina medlemmar. Vilken gudfruktig man eller kvinna vill inför Gud ingå ett äktenskap, legaliserat av en förrättare som i sin tjänst utövar helt bibelstridiga värderingar?Guds församling i tiden är kallad att vara bärare och förmedlare av Guds rättfärdighet, ett uppdrag som kräver avskildhet. Församlingen är också en fridlyst plats där barn och föräldrar ryms och kan få stöd och hjälp i sin kamp för att bevara sanna bibliska värderingar. I Marantaförsamlingen benämns delar av den sfären Pilgrimsskolan, där också föräldrar med sin andliga hemvist i församlingen och som valt att bedriva hemundervisning inryms.För de föräldrar i församlingen som valt att hemundervisa sina barn är det inget alternativ till andra skolformer utan snarare en självklar rättighet. Men det är mer än en rättighet - det är också en skyldighet, att som förälder utbilda och fostra sina barn i enlighet med sin egen tro och övertygelse. -Men förbliv du vid det som du har lärt, och som du har fått visshet om. Du vet ju av vilka du har lärt det, och du känner från barndomen de heliga skrifter som kunna giva dig vishet, så att du bliver frälst genom den tro du har i Kristus Jesus. (2 Tim 3:14-15)

Appell av Emanuel Johansson med tema Barnen och skolan

Jag har gått Pilgrimsskolan från ettan till nian och jag tycker att det har varit väldigt bra.Efter skolan när man har träffat andra ungdomar och särskilt i evangelisationsarbetet, när man är ute på stan och talar med folk, märker man vad man fått. Jag kommer ihåg de första åren sedan jag slutat skolan. I arbetet i församlingen märkte man vilka stora skillnader det var i just grundsynen på saker och ting, vilken människosyn man har. Jag märkte att när det gällde såna saker som var helt självklara för mig om vad som är rätt och vad som är fel och vilka värderingar man har överhuvudtaget, så fanns det ungdomar i ens egen ålder som var helt främmande för det här.Därför är jag väldigt tacksam för Pilgrimsskolan och övertygad om att denna hemundervisning har haft en jättestor betydelse i mitt liv. Därför vill jag uppmuntra er som har tagit det här steget och gått den här vägen och går den här vägen att forsätta kampen. Vi som har gått Pilgrimsskolan kan också vara med och stödja och hjälpa till i fortsättningen, där det behövs!

Jan Egil Hafsahl intervjuar Robin och Lena Widén

Lena: Vår äldsta flicka är 22 år och den minsta är fem. Hon ska ju börja nästa år, då har vi haft hemundervisning för allihopa. Jan Egil; Har du ångrat? Svara ärligt. Lena: Oh nej, det har jag inte. Jan Egil: Det har du inte. Är det för att du tycker att du måste svara så, eller kommer det från hjärtat? Lena: Det kommer absolut från hjärtat. Jan Egil: Om du fått chansen, skulle du börja om igen? Lena: Absolut. Helst mycket bättre! Jan Egil: Robin, vad tycker du har varit det bästa med hemundervisningen? Robin: Det bästa med hemundervisningen har ju varit församlingsgemenskapen och syskongemenskapen. Jag tackar Gud för församlingen. Jag tackar Gud för yngre, jag tackar Gud för äldre. Jag tackar Gud för ämbetena, lärare, jag tackar Gud för profeter, för apostlar, för evangelister. Jag tackar Gud för systrar, jag tackar Gud för mödrar. Jag tackar Gud för allesammans, just detta att vi får ha denna undervisningsform, att både lära och ge. Jag tackar Gud för varje dag, för varje år. Herren har lett genom åren och ska vara med i fortsättningen. Nu växer en ny generation upp och de i sin tur får bli profeter, herdar, evangelister, apostlar. Alla får komma in i sin tjänst på ett fullödigt sätt som Herren vill. Man får lära sig troheten först till Jesus, troheten inför honom som har kallat. Hur än vardagen ser ut, får man lämna det åt Honom. Man får vara trogen och stilla, så leder Gud steg för steg. Det är värt varje kamp!

Undervisning av Jan Egil Hafsahl med tema Hemundervisning

I Websters internationella ordbok finns en definition på ett totalitärt samhälle. Det är ett samhälle fullständigt reglerat av staten i utövning av en autokratisk makt som närmar sig ett monopol.Vi är på väg mot det. Politik, förvaltning, forskning och pedagogisk yrkesutövning smälter samman i en enhetlig statsvilja, där motstånd och kritik antingen blir ignorerad, idiotförklarad eller sektstämplad.Familj och enskild individ blir undervärderad, ignorerad på bekostnad av ett systematiskt undervisningskollektiv. En släkting till familjen och föräldrarätt, mera statsmakt över barn är historiska kännetecken på ett totalitärt samhälle. Kampen mot det reglerade, statliga skolmonopolet och kampen för det fria inlärningsalternativet - hemundervisning - är definitivt nödvändig.Vi har idag ett statligt, pedagogiskt system, från dagis till universitet och högskola. Vad innebär detta? De flesta barn i vårt land vistas i sådana institutioner stora delar av dagen, från det de är helt små, igenom ungdomsåren och ända tills de är vuxna.I det här systemet blir inlärning motiverat av pedagoger och beteendevetare, som allesamman är innanför systemets ramar.I den flod av pedagogiska strömningar som möter oss, är det verkligen lätt att förlora översikten. Hur ska vi kunna orientera oss? Vad är sant, vad är rättfärdigt, vad kan vi som föräldrar acceptera och vad måste vi förkasta?Det finns en nyckel som ofta öppnar för förståelse av olika idéströmningar som möter oss. Den nyckeln kallas ”människosynen”.
Vanligtvis talar vi om tre grundtyper inom människosynen. För det första har vi den naturalistiska människosynen. Här presenteras människan helt och hållet som en naturprodukt. Hon har blivit till i ett universum som har blivit till av sig självt, och människan är gripbar endast och allenast utifrån sig själv. I den naturalistiska människosynen möter vi gärna socialismen eller kommunismen. Människan är sin egen Herre och ska bli historiens Herre genom sina egna insatser som skapare.För det andra har vi den grekisk-rationella människosynen, och där presenteras människan inte enbart som ett naturfenomen, hon är samtidigt en andlig varelse. Den synen har specifikt humana drag, och vi kallar den ofta för personalism eller humanism.Humanism är inget enkelt begrepp, här finns oerhört många variationer; alltifrån den ateistiska profan-humanismen till en religiös-idealistisk humanism. Alla dessa humanistiska tankegångar är dock eniga i en sak; nämligen att man menar att människan har ett obetingat värde i kraft av sin personlighet. Hon bär inom sig själv förverkligandets och tillintetgörelsens möjligheter på grund av sin frihet att besluta.Som kristna kan vi inte dela vare sig den naturalistiska eller den grekisk-nationella; humanistiska människosynen. Vi hävdar med bestämdhet att det viktigaste är inte vad en människa menar om sig själv, utan det viktigaste är vad Gud menar om människan.Humanismen sätter i fokus vad människan menar om sig själv, men den kristna människosynen talar inte i första hand om vad människan erkänner sig vara, utan frågan är: Vad säger Gud om människan? Det måste vara av större värde än vad du och jag tycker. En människa är bestämd att leva i gudsgemenskap, och därför kan vi förstå människan endast utifrån Guds ord.Gud har skapat människan, och först när människan kommer in i gudsrelationen, kan hon komma i harmoni med sig själv.En fråga: Vilken människosyn möter oss i de allmänna skolorna? Människosynen är den nyckel som gör att vi kan begripa alla idéströmningar som vi möter i tiden.Så en andra fråga: Vilken människosyn lär det undervisningsmaterial som är tillgängligt för våra barn? Vilken människosyn möter dem i biologiboken, naturhistorien och övriga skolböcker?För det tredje måste vi ställa denna fråga: Vilken människosyn har de pedagoger och specialister som tar hand om våra barn under åren de fostras?Människan måste komma i harmoni med både sig själv och sin skapare. Vilken människosyn handlar det om?Låt oss nämna några av de juridiska aspekterna innan vi går in på de teologiska tankarna i sammanhanget.Under efterkrigsåren, fram till 1950, utarbetades i FN en allmän förklaring om de mänskliga rättigheterna. Denna deklaration blev raticifierad även i Sverige. Det heter i artikel 26: -Envar har rätt till undervisning. Undervisningen ska vara kostnadsfri, åtminstone när det gäller de mest elementära och grundläggande stadierna. Den elementära undervisningen ska vara obligatorisk. Yrkesutövning och teknisk undervisning ska vara allmänt tillgänglig, och den högre undervisningen ska stå öppen i lika mån för alla på grundval av deras duglighet. Och så läser vi: -Rätten att välja den undervisning som skall ges åt barnet tillkommer i främsta rummet deras föräldrar. Det är alltså mänskliga fri- och rättigheter, raticifierade av Svenska staten.År 1952 kom en tilläggsförklaring om de grundläggande friheterna, och där står det i artikel 2: -Ingen må förvägras rätten till undervisning. Vid utövande av den verksamhet staten kan påtaga sig ifråga om uppfostran och undervisning, skall staten respektera föräldrarnas rätt att tillförsäkra sina barn en uppfostran och en undervisning som står i överensstämmelse med föräldrarnas religiösa och filosofiska övertygelse. Men hör och häpna: Sverige har aldrig ratificierat denna konvention, vilket de övriga FN-länderna har gjort. Man har sagt i protokollet att detta kan vi som nation inte ratificiera. Detta att föräldrarna skulle ha rätt att tillförsäkra sina barn en uppfostran och undervisning som står i överensstämmelse med föräldrarnas religiösa och filosofiska övertygelse. Det är förfärligt! Sverige har anfört förbehåll emot artikel 2, heter det.År 1976 trädde en konvention i kraft som säger: -Konventionsstaterna förpliktar sig att respektera föräldrars och i förekommande fall förmyndares frihet att för sina barn välja andra skolor än dem som inretts av offentlig myndighet. Här har vi en oerhört viktig poäng. Vi har rätt att ha en annan skolform än den myndigheterna erbjuder våra barn!I den svenska skollagen som kom till i december 1985, heter det i § 1: -För barn och ungdomar anordnar det allmänna utbildning i form av förskoleklass, grundskola och gymnasieskola, samt vissa motsvarande skolformer, nämligen särskola, specialskola och sameskola. I det här sammanhanget måste man definiera begreppet ”skola”. Vad är ”motsvarande skolform” och vad innebär uttrycket ”särskola”?I Cambridge encyclopedi står denna definition av skola: ”Det är ett gemensamt namn för det rum där undervisning ges”. Vi som driver hemundervisning hävdar att vi har en alternativ skolform, men vi väljer ett annat rum för undervisning än vad det offentliga systemet presenterar som nödvändigt. Vi väljer hemmets och familjens utrymmen där undervisning äger rum.I skollagens tionde kapitel, § 4, heter det: -Ett skolpliktigt barn skall medges att fullföra skolplikten på annat sätt än som anges i denna lag om det framstår som ett fullgott alternativ till den utbildning som annars barnet tillbjuds enligt lagens föreskrifter. Behov av insyn i verksamheten skall kunna tillgodoses. Det innebär egentligen inte att barnet ska testas, utan den som undervisar. Det ska kollas om barnen får den kunskap som de annars fått i den offentliga skolan.Så länge vi har möjligheter måste vi hävda våra fria, mänskliga rättigheter. När det inte längre går, då säger vi: Man måste lyda Gud mer än människor! Det finns en lag som står över både vad FN-konventioner och svenska skollagen säger. Man måste lyda Gud mer än människor.Vi tror inte på Hobbes, vi tror inte på Machiavelli, vi tror inte på någon av dessa som har hävdat statens suveränitet – vi tror på Gud, och det finns någonting som står över och är förmer än dessa beteendevetare i skolproblematiken och i statsvetenskapen.Låt oss läsa från 5 Mos. 6. Det är ett av bibelns viktigaste kapitel: -Och dessa äro de bud, stadgar och rätter som HERREN, eder Gud, har bjudit mig att lära eder, för att I skolen göra efter dem i det land dit I nu dragen, till att taga det i besittning – detta på det att du må frukta HERREN, din Gud, så att du håller alla hans stadgar och bud, som jag giver dig, du med din son och din sonson, i alla dina livsdagar, och på det att du må länge leva. (5 Mos. 6:1-2)Det handlar om någonting som ska gå i arv från generation till generation, och som är helt nödvändigt för varje generation att veta. Det är något helt nödvändigt för att du ska få leva länge. Här är det inte i första hand fråga om livslängden; det handlar om kommande generationer. När människan upptäcker att hon i sin bristfälliga situation inte förmår att hålla buden, blir de en pådrivare till Kristus. Om jag ska komma in i den fostrargärning som tillhör mig, att fostra kommande generationer, då måste jag ha gudomlig hjälp från Herren, och denna insikt driver mig in i en Kristusgemenskap där jag får hjälp.Vi läser vidare: -Hör, Israel! HERREN, vår gud, HERREN är en. Och du skall älska HERREN, din Gud, av allt ditt hjärta och av all din själ och av all din kraft. (5 Mos. 6:4-5)När Jesus blev tillfrågad om vad som var det viktigaste budet, då citerade han ifrån 5 Mos. 6. -Dessa ord som jag i dag giver dig skall du lägga på ditt hjärta. Och du skall inskärpa dem hos dina barn och tala om för dem, när du sitter i ditt hus och när du går på vägen, när du lägger dig och när du står upp. (5 Mos. 6:6-7)Du ska tala dessa ord både i hemmet och utanför, det är något som är väsentligt och det är att den kommande generationen får kunskap om Guds ord. Vi blygs inte för att citera bibeln, vi slår inte ner blicken och säger ”ursäkta, jag är en kristen”. Vi är stolta över att vi tillhör Herren Jesus!Dessa ord ska du inskärpa hos dina barn, och du ska tala om dem när du sitter i ditt hus. Vad är det som är bärbjälken i hemmet? Det är Guds Ord. Du ska tala om det när du går på vägen, när du lägger dig, när du står upp. Så fortsätter det, och du ska binda dem som ett tecken på din hand och det ska vara som ett märke på din panna.Det handlar om din livsföring och din tankegång. Det är nära till hands att ta steget in i Uppenbarelseboken där det handlar om ett annat folk som blir märkt på sin panna och sin hand av vilddjuret. Frågan är: vad har du för märke? Vad präglar ditt liv, dina handlingar, din ideologi, ditt tänkesätt i den tid som ligger framför? Du kommer att märkas. Antingen bär man antikrists märke, och det präglar vandel och ideologi. Eller så binder vi Guds Ord som ett tecken på handen och ett märke på pannan.Vi behöver Guds Ord, tala om det i hemmet, tala om det på vägen, då vi lägger oss och då vi står upp. Vi behöver det allt inkluderande gudsordet i familjen. -Och du skall skriva dem på dörrposterna i ditt hus och på dina portar. När nu HERREN, din Gud, låter dig komma in i det land som han med ed har lovat dina fäder, Abraham, Isak och Jakob, att giva dig–stora och vackra städer, som du icke har byggt, och hus, fulla med allt gott, vilka du icke har fyllt, och uthuggna brunnar, som du icke har huggit ut, vingårdar och olivplanteringar, som du icke har planterat – och när du då äter och bliver mätt, så tag dig till vara för att förgäta HERREN, som har fört dig ut ur Egyptens land, ur träldomshuset. (5 Mos. 6:9-12)Allt detta vi läst nu, är en enda mening, och det är den viktigaste meningen i bibeln. Det handlar om vårt ansvar inför vår skapare. Den som tar vara på mitt ord, honom ska jag taga vara på, säger Herren.Det är inte så att en väckelse automatiskt, mekaniskt överförs till nästa generation. Inte heller förs gudstron vidare utan att du talar om den i ditt hus, när du går på vägen, när du står upp på morgonen och lägger dig på kvällen. Livet måste vara fyllt av gudsordet. Det är vår generations ansvar. Vem ska undervisa den kommande generationen? Är det statspedagoger, beteendevetare, alla dessa utbildade specialister? Vi sänder kanske våra barn till söndagsskolan, och på måndag morgon klär vi upp dem och sänder dem med skolbuss tillbaka till Egypten. Söndagsmötet räcker inte för hela skolveckans indoktrinering.Vi tar hand om barnen på söndagen och skickar dem tillbaka till Egypten med expresståg dagen efter och säger till Egyptens pedagoger: ta hand om mina barn; nu får ni undervisa dem, och så hoppas vi att det går bra. Men varje förälder har ansvar för sina barn, och kommer en ny generation så har den generationen ansvar för sina barn. ”Den tro som var i din mormor Louise, som också var i din mor Eunike, den tron vet jag också finns i dig, Timoteus…” Det är trons succession! Kommande generationer måste få kunskap. Det gäller att sätta sig ned med bibelboken, undervisa sina barn systematiskt och metodiskt och lära den kommande generationen vad gudsfruktan handlar om.Det heter i Ordspråksboken: -Min son, om du icke vill höra tuktan, så far du vilse från de ord som giva kunskap. (Ords. 19:27)Hur vågar du som förälder ta risken att skicka iväg barnen till den statliga, kommunala skolan?I Filipperbrevet har vi läroplanen för Pilgrimsskolan: -För övrigt, mina bröder, vad sant är, vad värdigt, vad rätt, vad rent är, vad som är älskligt och värt att akta, ja, allt vad dygd heter, och allt som förtjänar att prisas – tänken på allt sådant. (Fil. 4:8)Amen! Tänken på allt sådant. Det finns en läroplan, Gud vare lov, som är värd att lyssna till.Vad är sant, vad är värdigt, vad är rent, vad är älskligt, vad är värt att akta, vad är allt vad dygd heter? Hur ska mina barn få en sådan kunskap? Du skall förtälja för kommande generationer, och din son och din sonson och de kommande släkter som ännu inte är födda, dessa ska stå upp och förtälja för sina barn. Det är trons succession. Vår uppgift är att förtälja för våra barn vad som är sant, vad som är värdigt, vad som är rent och vad som är gott.Vilken människosyn har de böcker som är tillgängliga för dina barn? Är det vad som är sant, rent och älskligt, eller har andra moment kommit in? Vilken människosyn har de pedagoger och specialister som tagit hand om uppfostran av dina barn?Herre, hjälp oss att bryta upp medan det ännu är tid. Gud har pålagt mig som kristen pappa eller mamma ett ansvar för mina barn, och jag vill inte längre överlämna detta ansvar åt andra s.k. specialister. Jag går in under uppgiften, och jag vill ta hand om mina barn. Jag känner mig svag, jag känner mig tvivlande och orolig, men Herren har sagt: Jag vill vara med dig. Pris ske Gud, det är nog, även för Pilgrimsskolans lärare!

Vittnesbörd av Jörgen Lindroos

Vi har talat om hemundervisningen, Pilgrimsskolan. Det måste ju vara något av Pilgrimsskolans motto detta som Jesus säger, I världen, men icke av världen. Därför att vi har en annan tankegång, en annan ideologi och ett annat mål än vad resten av samhället har.Det var några bibelverser som för en tid sedan blev allvarliga för mig. De står i Markus evangelium, och jag ska läsa dem: -Och han satte sig mitt emot offerkistorna och såg huru folket lade ned penningar i offerkistorna. Och många rika lade dit mycket. Men en fattig änka kom och lade ned två skärvar, det är ett öre. Då kallade han sina lärjungar till sig och sade till dem: »Sannerligen säger jag eder: Denna fattiga änka lade dit mer än alla de andra som lade något i offerkistorna. Ty dessa lade alla dit av sitt överflöd, men hon lade dit av sitt armod allt vad hon hade, så mycket som fanns i hennes ägo.» (Mark. 12:41-44)För mig har de här verserna inte varit så aktuella, för rent materiellt sett har jag inte varit så rik och haft så mycket pengar att jag haft problem med dessa verser. Men för en tid se blev det så allvarligt för mig att det kanske inte handlar om materiella rikedomar. Men om hur rik jag egentligen är, som har blivit född i en kristen familj. Jag har blivit upplärd att följa Jesus och har blivit ledd in på den vägen. Jag har fått så mycket. Det finns ju flera ibland oss som har samma uppväxtförhållanden. Vilket ansvar vi har för människor i världen, som inte haft samma förmån.Jag känner mig som en av de rika, som har så lätt för att ge av sitt överflöd. Jag måste göra som den fattiga änkan – ge allt. Jag måste ta nya steg och gå vidare på vägen. Jag kan inte bara vara kvar i det som mina föräldrar och generationen före mig kämpat för. Jag måste gå vidare. Ta nya steg.Det måste bli allvarligt för oss unga, som haft den här uppväxten, den här förmånen och privilegiet att gå i Pilgrimsskolan och är födda i ett kristet hem.Tack Jesus Kristus att du sänder din Ande över oss så vi kan satsa våra liv på stridsfältets höjder. Tack att du hjälper oss så att vi kan ge allt till dig Jesus, och tack för att du kommer snart! Amen.

Gertrud Johansson rapporterar från skolungdomsveckan

“Detta har varit den bästa veckan i hela mitt liv”. Så uttryckte sig Rimonda 8 år när vi trötta men glada styrde hemåt genom det vackra vinterlandskapet. Och visst är det så att det allra bästa är när man samlas med Jesus i centrum. Vi var ett trettiofemtal barn och vuxna från Sverige och Norge som strålade samman i Orfa lägergård i Hälsingland. Vi hade möten och samlingar då vi fick höra om Elia, Elisa, Gideon och Paulus, män i bibeln som Gud använt.Även de minsta levde med i de konkreta illustrationer vi såg och deltog i. Guds budskap blev klart tydliggjort. Nu vill han använda dig och mig på samma sätt som dessa och hans kraft och hans Ande finns tillgänglig för oss som bara är svaga människor utan egna resurser.“Över bergen, ner i dalen vill jag följa när Jesus kallar mig”, ljöd sången övertygande och man förnam hur himlen gladde sig över denna bekännelse av den minste till den störste.Naturligtvis var vi också ute i pulka- och skid-backarna. Solen sken nästan hela tiden och snön gnistrade. Tävlingarna i pulka- och skidåkning premierades med choklad eller klubba och man kunde vinna pris även för att ha prövat första gången eller för härlig vurpa.Vid ett tillfälle ordnades tipspromenad med bibelfrågor som engagerade alla. En annan gång fick olika grupper framföra bibelberättelser på olika sätt. Vi hade hjärtligt roligt och allt fungerade väl i samvaron. Men som alla redan förstått var det bästa att Gud fick tala till oss. Vi är övertygade om att denna vecka satte djupa spår i de rena barnahjärtana och vi kände oss alla förnyade att fortsätta kampen i Guds verk. Vi fortsätter att bedja för barnen. De ska ju ta upp manteln och möta strömningarna i tiden. Det enda som kan stå emot trycket är en stadig grund av Guds ord och att vara fylld av Guds Ande. Därför tackar vi Gud för veckan vi fick vara med om och ber att vi får nya tillfällen att samlas på detta sätt.