Reportage

Reportage av Stina Fridolfsson

-Vad Herren säger, det skall jag tala.

Gerard Wallgren, som fyllt 95 år, har alltsedan han blev frälst på 1920-talet levat i väckelse. Han har inte låtit något hindra från att söka sig till församlingsgemenskap där andens liv fungerar och gåvorna är i bruk. Själv deltar han ivrigt med lovsång, profetia och förbönstjänst i varje väckelsemöte. När han sistlidna påsk deltog i Maranataförsamlingens konferens i Stockholm, fick Midnattsropet tillfälle att göra en intervju med den vitale visionären, som hade mycket att berätta från ett långt liv i tjänst för Gud.

Reportage av Ulla Näsholm

Michael Dakwar var nyhetsredaktör på israeliska TV1 i Jerusalem och svenskfödda Nina jobbade på generalkonsulatet i samma stad.Båda var evangeliskt troende och hade träffats genom Operation Mobilisering. Nina hade arbetat som volontär i olika länder och Michael var stationerad på huvudkontoret för OM i Haifa.De gifte sig, fick två barn, Markus som nu är 11 år och Paul som skall fylla 14.För fyra år sedan flyttade de till Sverige.”Gud öppnade dörren, så kände vi det”, säger Nina.

Gertrud Johansson rapporterar från skolungdomsveckan i Norge

Efter en lång bilresa genom Norges vackra dalgångar strävade bilarna uppåt, uppåt, uppåt.
-OH,vad högt! är vi inte framme och uppe snart? undrade vi. Jodå, till slut låg platsen, där Jotunfjell leirskole håller till, framför oss.“Raubergstulen” heter den egentligen, där Pilgrimsfolket detta år anordnat skolungdomsvecka.Vilket ställe! Där hade förr en fäbodvall legat, nu var där byggt ett fint fjällhotell med gott om plats för oss alla, ett sextiotal förväntansfulla barn, ungdomar och vuxna. Där var så oerhört vackert med snöklädda mäktiga fjälltoppar åt alla håll.Vi var ovanför trädgränsen. Luften var ren och klar, stillheten mycket påtaglig för oss stressade storstadsbor. På sena kvällen kunde man gå ut och se på en storslagen stjärnhimmel.Vilken mäktig Gud vi har!

Maranataförsamlingen i Stockholm fick nyligen kontakt med en liten pingstförsamling i Djurås i Dalarna. Den består till stor del av människor som varit missbrukare och efter svåra problem blivit frälsta. Nu lever de i ett utgivande och evangeliserande församlingsarbete. En grupp från församlingen besökte oss för en tid sedan, och flera av dem berättade i ett väckelsemöte om vilken underbar livsförvandling de upplevt. Besöket resulterade i återbesök och djupare gemenskap, och Midnattsropet vill här i ett reportage berätta om hur Gud verkar överallt där han får lydiga redskap.

Intervju med Gertrud Karlsson

Så länge jag orkar gå och komma ut bland folk, kommer jag att fortsätta. Det håller liv i mig! Där jag går fram vill jag vittna! Gertrud, som nyss fyllde 60 år, lyser av iver när hon berättar om sin meningsfulla tjänst som ett Jesu vittne.
Stina Fridolfsson ställde frågorna.

Gertrud föddes i Uppsala. Hon berättar inte så mycket om sin bakgrund. Uppväxten var inte lätt, då mamman dog då Gertrud var åtta år. Hon hade en syster som då var tretton. De fick flytta till mormor och morfar i Hudiksvall, där de växte upp, och Gertrud är tacksam för att de blev omhändertagna. Men där trodde ingen på Gud. Mormor kanske läste aftonbön med henne någon gång, och Gert-rud erinrar sig att hon blev konfirmerad.
-Jag konfirmerade mig, men jag förstod ingenting av det.
När Gertrud var 17 år, såg hon i tidningen en annons om att det fanns en kurs för sjukvårdsbiträden i Stockholm. Hon flyttade dit och började arbeta på Södersjukhuset.
-Jag är väldigt tacksam för dessa år. Man fick lära sig mycket, umgås med människor och se mycket.