Stig-Andreasson

Undervisning

Ur skriften Katolicismen i Bibelns och historiens ljus

Ur den Romerska katolska kyrkans katekes:{{ double-space-with-newline }} Kristus förordnade den helige Petrus till Kyrkans överhuvud med orden: ‘Du är Petrus (Klippan) och på den klippan skall jag bygga min Kyrka.’ Påven är kyrkans synliga överhuvud, han är den helige Petri efterträdare och Kristi ställföreträdare. Påven är ofelbar när han träffar ett avgörande om tros- och sedeläror. Kristi sanna Kyrka måste vara enig, helig, katolsk och apostolisk. Endast den katolska kyrkan har dessa fyra kännetecken. De andra kristna samfunden saknar dessa kännetecken. De har uppstått genom avfall från den sanna Kyrkan och besitta icke alla de helgelsemedel som Kristus anförtrott sin Kyrka. Den katolska kyrkan kallas den allena saliggörande emedan hon allena av Kristus har mottagit uppdraget att föra människorna till den eviga saligheten.

Den katolska läran om kyrkan tål varken Bibelns eller historiens ljus. Då vi börjar söka efter påveväldets historiska rötter upptäcker vi snart att den katolska framställningen av kyrkans ursprung, väsen och natur är en renodlad ”science fiction-produkt”. Det är egentligen gåtfullt och obegripligt att en så uppenbar historieförfalskning nästan inte möter vare sig invändningar eller protester idag. För den som vet något om Nya testamentets innehåll och som har läst några trovärdiga kyrkohistoriska verk framstår den katolska historiebeskrivningen som ett rent falsarium. Låt oss se lite närmare på den.

Av Stig Andreasson, tidigare publicerad 2006

I urkristen tid var dopet ett av de band som förenade de kristna till ett hjärta och en själ. Dopet markerade också en radikal gräns mellan kristna och icke kristna. Så var det då. Men hur är det idag? Numera är dopet en tvistefråga som klyver den bekännande kristenheten i två delar. Ja, vi måste kanske ta ännu fler fraktioner med i beräkningen. Doplärorna är nämligen många. En sak är emellertid helt klar. Eftersom dopet inte längre är en enande faktor utan istället en orsak till splittring, så måste det vara fel någonstans.

Text: Stig Andreasson (tidigare publicerad i Midnattsropet nr 3 2018)

Under hela kristendomens historia har teologer, kyrkofäder och vanliga människor grubblat på denna fråga. Har Gud utvalt några till evig frälsning och samtidigt förutbestämt andra till evig fördömelse?{{ double-space-with-newline }}Kyrkofadern Augustinus var den förste som utarbetade en s.k. predestinationslära. Det latinska ordet predestination betyder just ”förutbestämmelse” och har blivit ett låneord i vårt språk. Augustinus predestinationslära togs sedan upp av den reformerta delen av protestantismen, främst genom reformatorn Johan Calvins skrifter.{{ double-space-with-newline }}Ännu idag är vissa kyrkosamfund starkt präglade av dessa tankar och tolkningar. Därför tar vi först en titt på den kalvinistiska predestinationslärans grundtankar.

Stig Andreasson, missionär och författare, en trons kämpe, befordrades till härligheten den 11 mars i år.
Texten nedan är ett utdrag från en artikel i MR nr 2 2015. Det är med stor tacksamhet vi minns Stig och hans gärning. Våra tankar går till de närmaste. Snart möts vi igen!

Text: Stig Andreasson

I sitt första brev till de kristna i Korint använder Paulus detta arameiska ord. Många har uttalat sin förundran över att aposteln i ett brev skrivet på grekiska och adresserat till en hednakristen församling plötsligt skjuter in ett ord på arameiska. Och det gör han utan att översätta det eller ens förklara vad det betyder. Det finns bara en förklaring. Det arameiska ordet ”maranata” var tydligen lika känt bland de kristna som vissa andra hebreiska uttryck, som ”amen” och ”hosianna” eller lovprisningsordet ”halleluja”. David Hedegård skrev på sin tid att ”hallelujaropet intog en framträdande plats i de första kristnas gudstjänster som ett uttryck för glädje och tacksamhet över frälsningen i Kristus”. Vad gäller ordet ”Maranata”, så kan det antingen skrivas ”marana ta” och betyder då ”Du vår Herre kom!” eller ”maran ata” och då blir betydelsen ”Herren kommer”. Det handlar alltså både om en bekännelse av tron på Jesu återkomst och om en bön att denna måtte ske (underförstått snart).

Text: Missionär Stig Andreasson

Många tragiska händelser har utspelat sig bland olika folk och länder under historiens gång. Krig, naturkatastrofer och folkmord hör tyvärr till mänsklighetens tragiska historia.

Ett folkmord som knappast fått särskilt stor uppmärksamhet i vårt land, är det som drabbade det armeniska folket mellan åren 1915 och 1923. Över en miljon människor förlorade livet i denna landsomfattande massaker. Men ännu fler lyckades fly från blodbadet och fann en fristad i Amerika, Frankrike eller något annat land.

Undervisning av Stig Andreasson

Alla tycker inte att texten i rubriken bör åtföljas av ett frågetecken. Somliga sätter hellre in ett utropstecken. I de kristna samfund som har djupa rötter i kalvinismen förkunnar man med stark övertygelse att den som en gång blivit frälst och född på nytt aldrig kan förlora frälsningen. Uttrycket ”de troendes eviga säkerhet” blir flitigt använt. I de flesta icke kalvinistiska kristna samfund däremot varnar man de troende för olydnad och avfall, vilket skulle föra till förlust av den frälsning man en gång ägde. Vi skall nu försöka reda ut vad som stämmer med Guds Ord. Därför låter vi frågetecknet stå kvar.

Text: Stig Andreasson

Under hela kristendomens historia har teologer, kyrkofäder och vanliga människor grubblat på denna fråga. Har Gud utvalt några till evig frälsning och samtidigt förutbestämt andra till evig fördömelse? Kyrkofadern Augustinus var den förste som utarbetade en s.k. predestinationslära. Det latinska ordet predestination betyder just ”förutbestämmelse” och har blivit ett låneord i vårt språk. Augustinus predestinationslära togs sedan upp av den reformerta delen av protestantismen, främst genom reformatorn Johan Calvins skrifter. Ännu idag är vissa kyrkosamfund starkt präglade av dessa tankar och tolkningar. Därför tar vi först en titt på den kalvinistiska predestinationslärans grundtankar.

En annan Jesus, en annan ande och ett annat evangelium (del 2)
**
**Text: Stig Andreasson

Vi har i en tidigare artikel tagit upp problemet med falska lärare som påverkade redan de tidiga kristna församlingarna. Dessa falska apostlar förkunnade en annan Jesus, förde med sig en annan ande och presenterade ett annorlunda och främmande evangelium. Vi tog då upp några nutida riktningar, som också förkunnar en annan Jesus. Vi underströk vikten av att hålla fast vid Bibelns undervisning om Herren Jesus. Denna gång tar vi upp farorna som aposteln varnar för under benämningen ”en annan ande och ett annat evangelium”.

Text: Stig Andreasson

En annan Jesus, en annan ande och ett annat evangelium.

Redan på apostlarnas tid blev många kristna församlingar påverkade av falsk lära. En del förkunnare, som tydligen betraktade sig själva som stora och mäktiga apostlar, nästlade sig in i församlingarna med ett budskap som märkbart avlägsnade sig från de ursprungliga apostlarnas förkunnelse. Detta hände bland annat i Korint. Märkligt nog verkade det som om de troende i den församlingen inte tog dessa avvikelser särskilt allvarligt. Därför skrev Paulus följande varningsord till dem:

Av Stig Andreasson
De yttersta dagarnas världssituation varslar om en stor och härlig begivenhet.

Den bild av de yttersta dagarna som vi hittills har tecknat i denna artikelserie har varit ganska dyster. Detta var oundvikligt, ty Bibelns profetiska beskrivning av ändens tid är inte särskilt ljus. Men ett viktigt undantag finns! De dramatiska händelser, som kännetecknar ändens tid, påminner oss nämligen också om en fantastisk och storslagen händelse, som utan tvivel är nära förestående. Det är Jesu Kristi återkomst. Detta har Herren själv sagt. I sitt tal om tidsålderns avslutning nämner han en rad företeelser som kommer att bli allt mer framträdande i ändens tid. I våra tidigare artiklar har vi koncentrerat oss om laglöshet och normlöshet samt om avfall från sann och biblisk tro. Men Herren nämner också krig, jordbävningar, förföljelser och hungersnöd, men även mission och evangelisation, något som lyckligtvis förekommer också i ändens tid. Alla dessa företeelser är tydliga varsel om Herrens snara återkomst.