Redan profeten Jesaja, som levde några hundra år innan Jesus föddes hit till världen, hade fått klart för sig att Jesus inte skulle vara någon som blev uppskattad för sitt utseende och verksamhet:
– Han hade varken skönhet eller majestät när vi såg honom, inget utseende som vi drogs till. Han var föraktad och övergiven av människor, en smärtornas man och förtrogen med lidande. Han var som en som man skyler ansiktet för, så föraktad att vi inte respekterade honom (Jes 53:2-3).
[]Hälsning från Stina Fridolfsson
För några år sedan fick Maranataförsamlingen ärva ett litet hus i Skagersvik, Gullspång. Församlingen har en speciell anknytning till den här bygden, då troskämpen Gustav Larsson i Myrhult ville skänka sitt hus till församlingen på sjuttiotalet. Han blev hindrad av Lantbruksnämnden att ge gården till Maranataförsamlingen, och det kändes som om Gud på något sätt ville ge revansch till Gustav Larssons minne, och för den gåva han helhjärtat gav till församlingen. Nu fick alltså församlingen ärva ett hus, bara några mil från den gård som Gustav Larsson blivit förhindrad att ge som gåva.
[]Intervju: Stina Fridolfsson
Greger och Marita bor i en trevlig radhuslägenhet i Vivalla, Örebro sedan tjugoett år tillbaka. Innan dess bodde båda i storfamiljsgemenskap på olika platser. Marita växte upp i ett troende hem i Dalarna och lämnade sig åt Gud som mycket ung. Hon utbildade sig till småskollärare, men då hon arbetat något år, fick hon svåra psykiska problem och orkade inte fortsätta i tjänsten. Hon åkte till Stockholm en dag, där hon stämt träff med en kamrat som skulle komma till Gamla Bro, där Maranataförsamlingen hade en cafeteria. Kamraten dök inte upp, men Marita bekantade sig med ungdomarna i Maranataförsamlingen, och så småningom kom hon att flytta in i storfamiljsgemenskapen på Blommenhof utanför Nyköping. ”Det var räddningen för mig” konstaterar Marita tacksamt.
[]Text: Stina Fridolfsson
Det var sensommar, och en ovanligt vacker och skön söndag. Det var sällsport lyckat, eftersom vi var inbjudna till Pelle Linds torp utanför Örebro för att övervara ett dop. Hans blyga och tillbakadragna svägerska ville absolut döpas, men inte i något stort, offentligt sammanhang. Det blev alltså torpet, som vi lotsades till genom att ansluta oss till Pelle när han åkte från sin förort i stan.
Det var en slingrig grusväg, uppåt en bergshöjd. Och där fanns också en idyllisk sjö.
[]