Undervisning

Undervisning av Stig Andreasson

I urkristen tid var dopet ett av de band som förenade de kristna till ett hjärta och en själ. Dopet markerade också en radikal gräns mellan kristna och icke kristna. Så var det då. Men hur är det idag? Numera är dopet en tvistefråga som klyver den bekännande kristenheten i två delar. Ja, vi måste kanske ta ännu fler fraktioner med i räkningen. Doplärorna är nämligen många. En sak är emellertid helt klar. Eftersom dopet inte längre är en enande faktor men istället en orsak till splittring, så måste det vara fel någonstans.
Vad är orsaken till splittringen och förvirringen i dopfrågan?I den här artikelserien riktar vi sökarljuset mot sakramentalismen. Vi har redan påvisat att denna företeelse har sina rötter i den religionsform som växte fram i den romerska statskyrkan på Konstantins tid. Då började gradvis ett avfall från urkristen tro. Detta skedde genom påverkan från utombibliska källor, främst från antikens mysteriereligioner. Både dop och nattvard blev därför så småningom betraktade som ”sakrament” (mysterier) med mer eller mindre magisk verkningskraft. Detta utvecklade sig sedan vidare i den katolska kyrkans sakramentala religionsform.Reformatorerna bröt delvis med den katolska frälsningsmagin. Men både då det gäller synen på församlingen samt betydelsen av dop och nattvard har många protestantiska kyrkosamfund behållit åtskilligt av arvet från katolicismen. Olika väckelserörelser har under historiens gång fört många kristna tillbaka till Nya testamentets dopundervisning. Men någon enhet har vi inte kommit fram till ens bland bibeltroende kristna. Varför är då dopfrågan så svår att komma tillrätta med? En av orsakerna är utan tvekan att traditionerna sitter djupt hos många. Den sakramentalistiska dopsynen förfäktas mest av de stora folkkyrkorna som har ett dominerande inflytande i många länder. Min övertygelse är att Nya testamentes doplära är mycket enkel och klar. Men det är mycket svårt för de flesta av oss att läsa Guds Ord utan förutfattade meningar. Vi läser in våra fäderneärvda uppfattningar och invanda tolkningar i bibeltexter som egentligen säger något helt annat. Trots dessa svårigheter gör jag ett försök att jämföra den sakramentalistiska dopsynen med Nya testamentets enkla undervisning. Så får läsaren själv avgöra vad som är trovärdigt. För att få en rätt insikt i alla kristna trosfrågor måste vi gå till källan. Och den har vi i vårt Nya testamente. Allt som inte klart och tydligt stämmer med Nya testamentets undervisning måste vi avfärda som spekulationer och människomeningar. Detta gäller också dopet. Kyrkohistorien kan liknas vid en flod som tyvärr har förorenats av mångt och mycket under seklernas lopp. Men Gud vare tack att källan är ren och oförfalskad.Detta betyder att vi inte betraktar varken nutidens stora teologer eller frikyrkorörelsens giganter som absoluta auktoriteter. Vi lyssnar inte i första hand till reformatorerna eller kyrkofäderna för att få ljus och klarhet. Vi kan ha både respekt och beundran för många av dem. Men för att få säker kunskap går vi till källan i Guds eget Ord.
Hur praktiserades dopeti urkristen tid?Vid ingången till Nya testamentet möter vi den store vägröjaren Johannes Döparen. Hans uppgift var att bereda vägen för den Messias, som snart skulle träda fram, Jesus Kristus själv. På vilket sätt utförde Johannes sin gärning ? Jo, han predikade omvändelsens dop till syndernas förlåtelse. (Mars 1:4). Själv sade han: ”Jag döper er i vatten till omvändelse.” (Matt. 3:11) Skaror av människor gick ut för att höra Johannes förkunnelse. Den var radikal och handlade både om Guds dom över de obotfärdiga och om syndernas förlåtelse för dem som ville omvända sig. Johannes ställde inte sig själv i centrum. Han sade till folket att det var på den som skulle komma efter honom, det är på Jesus, som de skulle tro. De som blev gripna av förkunnelsen lät döpa sig i Jordanfloden och bekände därvid sina synder. (Matt.3:6) Vi kan säga att omvändelsen både var Johannesdopets villkor och resultat.En del fariseer och saduceer kom också för att bli döpta. De var alltså inte motståndare till själva dopshandlingen. Men de accepterade inte villkoret. De böjde sig inte för omvändelsekravet. De ville bli döpta för att genom den blotta dopshandlingen undkomma den kommande domen. Till dem sade Johannes:-Huggormsyngel, vem har sagt att ni kan slippa undan den kommande vreden? Bär då sådan frukt som tillhör omvändelsen. (Matt. 3:7-8)Sant skriver Ivar Wennfors att-Dessa Johannes ord vid detta tillfälle innebär den kraftigast tänkbara gensaga mot en sakralt-magisk syn på dopet.Skiljer man dopet från omvändelsen förlorar det sin ursprungliga mening .Johannes dop hörde förberedelsens tid till. Sedan Jesu frälsargärning blivit fullbordad ersattes det av dopet till Kristus i den treenige Gudens namn, enligt Jesu egna ord.-Mig är given all makt i himmelen och på jorden. Gå därför ut och gör alla folk till lärjungar; döp dem i Faderns och Sonens och den helige Andes namn och lär dem att hålla allt vad jag har befallt er. Och se, jag är med er alla dagar intill tidens slut. (Matt. 28:18-20)Den underbara bok som heter Apostlagärningarna vittnar om hur apostlarna praktiserade denna Jesu befallning. De gick ut och förkunnade evangelium för människorna. Det betyder att de förkunnade frälsningens väg genom omvändelse och tro. Sakramentalismens förkämpar har ibland tolkat Jesu missionsbefallning på sitt eget vis. De säger att döpandet kommer före lärandet i denna Jesu befallning. Dopet skulle därmed kunna gå före Ordet och vara det grundläggande för lärjungaskapet. Men denna tolkning bortser totalt från det faktum att Jesu order börjar med uppmaningen att göra folk till lärjungar, alltså att vinna själar för Kristus. Detta sker genom förkunnelsen av evangelium. Lärandet, som följer på döpandet, avser uttryckligen dem som genom Ordets förkunnelse och dopet blivit lärjungar. Det är ju precis så det hela tiden går till i apostlarnas verksamhet. Efter Petrus mäktiga och andefyllda predikan på Pingstdagen blev många väckta över sin andliga ställning och deras brännande fråga var som ett enda stort nödrop: ”Bröder, vad skall vi göra?” Svaret var klart och tydligt:-Omvänd er och låt er alla döpas, så ni får förlåtelse för era synder. Då får ni den helige Ande som gåva. (Apg. 2:37-38)Petrus vädjade också till dem med många andra ord. Bland annat sade han: ”Låt frälsa er från detta vrånga släkte.” Lukas sammanfattar Pingstdagens väckelse och dess följder med orden: -Herren ökade församlingen dag efter dag med dem som lät sig frälsas. (Apg.2:47) Lägg märke till dessa bibliska uppmaningar! ”Låt frälsa er! Låt döpa er!” På andra ställen i Nya testamentet har vi liknande uttryck: ”Låt försona er med Gud! Låt er uppfyllas av Ande!” Det svenska ordet ”låta” betyder ”att medgiva, tillåta, acceptera att något sker, men också att föranleda, ombesörja anbefalla att det skall sker.” Att låta sig frälsas och att låta sig döpas är alltså ett personligt bejakande till någonting. Man tar emot sanningens budskap och böjer sig för det i lydnad.Tro och omvändelse föregår dopet. Det finns inga undantag för den regeln. De första kristna i Samaria kom till tro genom Filippus verksamhet. Apg.8:12 säger:-När de hade börjat tro på Filippus och hans budskap om Guds rike och Jesu Kristi namn, lät de döpa sig, både män och kvinnor.Filippus fick också vinna den etiopiske hovmannen för Kristus. De färdades ett stycke tillsammans i en vagn. När de kom till ett vatten frågade hovmannen: -”Se, här finnes vatten. Vad hindrar att jag döpes?” Filippus sade till honom: ”Om du tror av hela ditt hjärta, så kan det ske”. Han svarade och sade: ”Jag tror att Jesus Kristus är Guds son.” Och han lät vagnen stanna, och de steg båda ned i vattnet, Filippus och hovmannen och han döpte honom. (Apg.8:36-38)Dopet skedde så gott som alltid i mycket nära anknytning till omvändelsen. Både purpurkrämerskan Lydia och fångvaktaren i Filippi döptes omedelbart efter att de hade kommit till tro. Vi påstår inte att det inte förekom mer gradvisa och mindre plötsliga omvändelser också på apostlarnas tid. Så verkade det ha varit i Antiokia i Pisidien där Paulus höll en mäktig och upplysande predikan i judarnas synagoga. Efteråt bad folket apostlarna att de nästa sabbat skulle tala till dem om samma sak. (Apg. 13:42) De ville alltså veta mer. Följden blev att ganska många judar och skaror av hedningar kom till tro efter nästa sabbatsmöte. Men antingen omvändelsen inträffade plötsligt eller mognade fram gradvis åtföljdes den utan dröjsmål av dopet i vatten.
Varför övergav man apostlarnas ursprungliga doppraxis?Så gott som alla vederhäftiga teologer i vår tid medger att det apostoliska dopet var ett dop av troende och nyomvända, alltså nyblivna kristna. Likaså att dopet i urkristen tid skedde genom full nedsänkning i vatten. Till och med Crampons katolska bibel på franska har en fin kommentar, som jag ofta har citerat vid dopmöten i Frankrike. Den lyder i huvudsak så här:-Dopet utfördes ursprungligen genom nedsänkning, som symboliserade begravning och därmed död. Men den döpte sänktes ned i vattnet för att omedelbart stå upp igen och detta påminde då om en uppståndelse. Denna den döptes död från synden och uppståndelse till ett nytt liv skapade ett starkt solidaritetsband mellan den troende och hans Herre, ett band som nästan kan betraktas som organiskt och som kan jämföras med vad som sker då en kvist ympas in på en trädstam.Jag blir full både av begeistring och vemod då jag läser dessa ord. Abotten Crampons undervisning skulle utan tvivel skapa hänförelse i vilken döparförsamling som helst idag. Men i den kyrka han själv tillhörde finns det inte ett spår av denna fina undervisning - varken i teori eller praktik.Varför övergav man då den urkristna dopmodellen? En nutida lutheran ger en närmast komisk förklaring:-Att man slutade med nedsänkning i vatten berodde på det kyliga klimatet och risken för allvarliga förkylningar.De flesta menar dock att övergivandet av den urkristna linjen hade helt andra orsaker. I mina unga år hörde jag den lärde missionsteologen Bengt Sundkler tala i några möten. Han var specialist på afrikansk missions - och kyrkohistoria. Vad dopet beträffar hade han emellertid åsikter som undergräver den urkristna tron. Så här skriver han om de första kristna som en minoritet i hednisk miljö:-Runt omkring den lilla församlingen härskade hedendomens mörker. Alla hedendomens andemakter hade blivit fientligt stämda gentemot barnen och traktade efter deras liv. Barnen behövde frälsas ur demonernas våld. Denna situation måste leda till barndopets införande. Dopet av helt små barn har först utövats som nöddop. Var ett barn dödssjukt, sköt föräldrarna alla betänkligheter mot barndop åt sidan och behärskades av förhoppningen att dopet i kraft av sin gudomliga instiftelse och inneboende magiska kraft skulle giva barnet en plats i de saligas paradis. Också denna situation måste leda till barndopets införande. (Något förkortat citat)Vi bryr oss inte om att diskutera huruvida Sundklers historieskrivning stämmer med verkligheten eller inte. Men om den stämmer är det anmärkningsvärt att Sundkler kan betrakta den som fullt naturlig och acceptabel, ja nästan oundviklig. Hjalmar Holmquist ger i sin kyrkohistoria en annan tolkning av denna avvikelse från urkristet mönster. Han säger att den berodde på ”en missuppfattning av Jesu evangelium och ett undanträngande av det personliga i gudsdyrkan för ett kultiskt mysterieväsen.” Avvikelsen berodde med andra ord på ett andligt avfall. Enligt Sundkler var det skräck och rädsla för hedendomens andemakter som gjorde att de kristna började praktisera spädbarnsdop. Det är i och för sig ett märkligt erkännande från en representant för barndopet. Det var med andra ord bristande tro på Guds bevarande makt som orsakade barndopets införande. Om det s.k. ”nöddopet” måste vi säga några ord. I den Augsburgska bekännelsen fördömer lutheranerna ”vederdöparna” för att de trodde att spädbarn kunde uppnå saligheten utan dop. I modern tid har man ofta sagt att Gud inte har bundit sig till dopet, även om vi är nödsakade att praktisera det. Ett litet barn som dör kan alltså bli frälst utan dop. Dock förrättas nöddop också i vår tid. En norsk sjukhuspräst berättar att han ofta blev ombedd att förrätta nöddop om ett nyfött barn inte var vid god hälsa. En äldre präst såg honom ofta springa i sjukhuskorridoren med ett handfat fullt med vatten. Han var då på väg till ett ”nöddop.” Efteråt frågade den gamle prästen sin yngre kollega om han nådde fram i tid. Svaret var jakande och det såg även ut som om barnet skulle överleva. Den gamle prästen gjorde då följande kommentar: ”Vi har verkligen en underlig teologi om vi menar att ett nyfött barns eviga öde avgörs av hur fort du kan springa genom korridoren med ett vattenfat.”
Vår säkra tillflykt -dopet eller Jesu kors?Lutherska teologer säger ofta att vi som inte tror på spädbarnsdopets nödvändighet har en ytlig uppfattning av människans syndafördärv. Vi minimiserar arvsynden och människans absoluta behov av frälsning. Detta är en mycket förhastad slutsats. Man kan tro på Bibelns lära om människans syndafördärv utan att tro på barndopet. Det är sant för oss alla vad psalmisten säger om sig själv: ”I synd är jag född.” Men läser vi kapitel 5 i Romarbrevet så ser vi att Kristi försoning är den fullkomliga lösningen på syndafördärvets problem. Det kan sammanfattas i sångversen: ”Allt vad vi i fallet miste, vi i Kristus fått igen.” David Hedegård översatte 2 Kor. 2:19 i följande ordalag:”Gud var i Kristus och försonade världen med sig själv.” Från Guds sida är alltså försoningen ett fullbordat faktum. Därav följer att varje barn föds in i en försonad värld och har lika mycket del i försoningen som det har del i syndafördärvet - tills det personligt kan motta eller förkasta frälsningen. Då blir uppmaningen i samma kapitel aktuell: ”Låt försona er med Gud.” Innan den upplevelsen kan bli aktuell behövs ingen speciell ceremoni för att frälsa de nyfödda barnen. När man förde små barn till Jesus sade han att Guds rike var deras tillhörighet. Trots att de inte var döpta och trots att varken Jesus eller hans lärjungar döpte dem. Men vår Frälsare tog emot de små och välsignade dem. Jag frågar: Vem har den mest ytliga synen på syndaproblemet - de som tror att några droppar vatten på barnets huvud löser det hela eller de som betraktar Jesu försoningsverk som den enda och fullkomliga lösningen? Under alla förhållanden måste det vara säkrare att ta sin tillflykt till Försonarens kors än att sätta sitt hopp till magiska krafter i religiösa ceremonier.

Undervisning av Paulus Eliasson

En människa. En individ. Utan tvekan unik, både biologiskt och psykologiskt. Utan tvekan också del av ett kollektiv. Familjen, samhället, mänskligheten. Som person har hon också ett värde. Ett värde, såväl omätbart som omutbart. Eller?
Jag gick en dag på strandvägen i Puerto Plata, en turistort i norra delen av Dominikanska Republiken. Just vid strandvägen brukar Comunidad Maranata, tillsammans med en annan församling, ha matbespisning för uteliggare och barn som är hänvisade till ett liv av gatuförsäljning och tiggeri. Den här dagen pågick upprustning av vägen, inför turistsäsongen i december/januari, och det var komplicerat för oss att hitta någonstans att hålla bespisningen.Jag satte mig ner en stund, och såg på byggarbetsplatsen. Det jag la märke till var att huvuddelen av de som arbetade hade ett tydligt haitiskt utseende.Haiti, som delar ön Hispaniola med Dominikanska Rep., var från mitten av 1600-talet fram till 1800-talet en fransk koloni. Vid en revolution 1803 slängde den svarta befolkningen ut kolonisatörerna, och blev latinamerikas första fria nation. Eftersom man aldrig beblandade sig med kolonisatörerna, har befolkningen fortfarande en mycket mörk hudfärg.Idag, efter många historiens vändningar, är Haiti ett mycket fattigt land. Många flyr över gränsen till Dominikanska Rep. för att söka sig jobb och trygghet. Som i så många andra länder, gör dominikanerna allt för att hålla invandrarna tillbaka. Bara härom dagen blev en haitisk kvinna, som tillsammans med sitt barn bodde i kvarteret där vi bor, fasttagen av polis och körd till ett okänt öde. Hon hade uppehållstillstånd, bara inte på sig. Detta var tydligen nog för att reta polisernas tålamod.Naturligtvis finns det många dominikaner som ser haitierna som sitt broderfolk, och vänner. Men jag läste nyligen en artikel i kvällstidningen Hoy, som på något sätt ger en bild av många dominikaners syn. Där utpekades haitierna som mördare, våldtäktsmän, rånare, smittbärare, avskum, opålitliga lurendrejare, katt- och hundätare… Detta av en advokat, som med åthävor förklarade att hon inte var rasist, men… - och så åkallade hon den politiske ledare som kunde göra dem fria ifrån dessa som lever på de hårt arbetande dominikanerna.Åter till min skuggade plats vid strandvägen. Det är naturligtvis ingen slump att det är många haitier vid denna arbetsplats. Faktum är att vart det än byggs vägar, hus, broar - röjs i trädgårdar och liknande, så är väldigt många arbetare haitier. Orsaken är naturligtvis att det är arbeten som dominikaner inte önskar själva. Man vill inte jobba till de löner som erbjuds. Illegalt invandrande haitier (95% av över miljonen) har däremot lite till val.Så går tankarna vidare. Det kostar naturligtvis massor att göra ett sånt här restaurationsarbete. Ett arbete som aldrig hade varit möjligt, om man skulle betala ordinära löner till dominikanska medborgare (som f.ö. i många fall lever på väldigt låga löner även de). Faktum är att många av de vägarna som dominikaner åker på, aldrig hade varit byggda utan haitier. Ja, slutsatsen är att mycket av republikens relativa välfärd och ekonomiska utveckling beror på haitier. Den hade varit omöjlig utan deras fattigdom.
Många gånger tänker vi människor ifrån rika länder som såhär: ”Hur ska vi göra med problemet fattigdom?” Och så tänker vi, generöst och med stor sympati, på den huvudvärk som de fattiga utgör, och hur vi ska komma tillrätta med detta bekymmer. Vi startar organisationer, föreningar, insamlingar - för att lösa problemet. Men vi har aldrig förstått dess art. Problemet är inte de fattiga. Problemet är vi. De rika. Problemet är att vi tror att när vi är rika nog, så ska vi skänka de gyllene smulorna från vårt dignande bord - och så ska vi få fattiga länder på fötter. Och vi är inte medvetna om att vårt eget välfärdsskepp, på väg emot lyxens ocean, drivs av fattiga människors armod. De är inte vårt problem. Vi är deras problem! Vi måste inte börja ge. Vi måste sluta ta! Det är av andras armod som vi äter vårt välfärdsbröd.
Svenska företag börjar dra öronen åt sig - är det möjligen så att våra kläder sys ihop av barn på Thailand? En avslöjande fråga. För det handlar ju egentligen inte om barnarbete. Frågan är: Varför har man förlagt sin fabrik i ett asiatiskt land? Jo, av samma anledning som dominikanerna anställer haitier: Ingen svensk kan producera till de låga kostnaderna! Vi måste ha fattiga människor, annars går vi under! Ju fattigare de är, desto billigare arbetar de - och desto billigare kan vi producera. Större avkastning! Mer rikedom och välfärd! Ge hit!Vi har det möjligen, jag säger möjligen, på lite större avstånd - men moralen är densamma. Egoismen, självupptagenheten och roffar-mentaliteten är densamma, om inte större. Och säg inte att vi inte alla är en del av det.Vi säger: ”Alla människor har samma värde” - men hela vår tillvaro vittnar om motsatsen. En del har vi lättare för att skicka i döden. Andra har vi lättare för att acceptera att de ska hållas kvar i fattigdom och misär. I Uganda lever 85% av befolkningen på mindre än en dollar per dag. Hur kan vi acceptera det, när alla är lika värda? Alla är jämlika - men en del är uppenbart ”mer jämlika”.
-Lyssna, ni som är rika, gråt och klaga över de olyckor som skall komma över er.Er rikedom skall förmultna och era kläder förtäras av mal. Ert guld och silver skall ärga, och ärgen skall vittna mot er och förtära ert kött som eld. Ni har samlat skatter i de sista dagarna. Se, den lön ni undanhållit arbetarna som skördade era åkrar, den ropar, och skördearbetarnas rop har nått Herren Sebaots öron. Ni har levt i lyx och överflöd på jorden. Ni har gött er på slaktdagen. Ni har dömt den rättfärdige och dödat honom, och han gjorde inget motstånd mot er. (Jak 5:1-6)Jakob säger det med kärnklara ord. Jesu broder, om vilken det rätteligen sagts att han inte talar så mycket om Jesus - men som Jesus. Och vad låg närmare Jesu hjärta än de människor som restan av världens såg ner på? Han lyfte dem upp, och sa: En människa! Ett värde! Ett oändligt värde!
När jag vill mäta en människas värde, måste jag söka en måttstock. Jag kan se mig om efter de olika slags linjalerna som dras upp. Först tittar jag på idrottsvärlden. Du värderas efter hur fort du springer, hur högt du hoppar, hur snabbt du slår din motståndare. Spänst, atletism, reflexer.Inom utbildningsvärlden värderas intelligens och kunskap. Ju mer du vet, desto intressantare är du.Modevärden värderar dig efter utseende. Dragen, attityden, kroppsbyggnaden, modemedvetandet. Ett säljande ansikte är värt allt. Är ditt ansikte på framsidan av Vouge är du gud eller gudinna. Tills imorgon.Arbetsvärlden vill ha dina kunskaper, fysiska färdigheter, skickligheter som yrkesman. Men när du är slut, när armarna inte orkar, hjärnan inte minns, krafterna rinner ut - då ska du in i en annan modul. Vidare på löpbandet, in i äldrevård.Jag kunde fortsätta. Men jag finner inget absolut. Inget fast. Inget som säger: Detta är värdet. Detta är måttstocken.
I bibeln finns en känd vers. Jesus säger att ”Så älskade Gud världen…” Gud älskade, och han såg ett värde. Han såg världen, människan, och han såg någonting hos henne som fick honom att fatta kärlek. Men Gud såg mer, han såg även människans hopplösa situation. Syndig - och på väg emot en evighet utan ljusning. Då uppkommer det i fadershjärtat en tanke: Jag vill köpa människan fri. Frågan är vad priset är. Vad människan är värd. Hur ska betalning ske?”…att han utgav sin enfödde Son…” Han, som var av evighet och till evighet. Han, genom vilken allting som är till har blivit till, och utan vilken ingenting är till. Han som själv är Gud, och som insatts till att ärva allting. Jesus Kristus, större än evigheten, offras för att friköpa människan. Det säger mig en sak: För Gud är människans värde större än evigheten. Värdet är oändligt. Det enda som kunde betala priset var Sonens blod. Så högt älskade Gud världen.-Ni vet ju att det inte var med förgängliga ting, med silver eller guld, som ni blev friköpta från det meningslösa liv ni ärvt från era fäder, utan med Kristi dyrbara blod, som med blodet av ett lamm utan fel och lyte. (1 Petr. 1:18-19)
Det är inte en politisk/moralisk upprustning som behövs för att få syn på människans sanna värde. Det är heller inte en revolution eller ett uppror. Det som behövs är en sann syn på Kristus. Och det får vi genom Hans församling. Där finns inte längre jude och grek. Slav och fri. Man och kvinna. Svart och vit. Du kan inte göra de åtskillnaderna mellan människor. Du kan bara säga en sak: Här är Kristus! Och om Kristus är allt och i alla - då har vi fått syn på människovärdet. Då blir det inte en kamp för att ge. Då blir det istället naturligt att sluta utsuga.Allting får ett nytt värde när det kommer in i Guds rike. Perspektiv, värderingar och värdegrund byts ut mot något helt nytt. Vi får Guds ögon på tillvaron. 3 Mos 27:25 säger:-När du bestämmer något värde, skall det alltid bestämmas i helgedomssiklar…Ett nytt värde, inte beroende på köp- och säljkraft, eller tillgång och efterfrågan. Ett evigt värde, givet av Gud. Kristus i oss. Det ger hopp. Hopp om härlighet.

Undervisning av Tage Johansson

Det finns inget innehåll i evangelierna och breven som ges så stort utrymme som just Jesu andra tillkommelse. Det handlar om en evakueringsplan som Gud har för sitt folk i en svår och trängd tid, med stora världshändelser som är förknippade med församlingens uppryckande. Den stora och allvarliga frågan för dig och mig är, om vi är redo när detta sker, en tid och stund som endast Fadern i himmelen vet.Genom liknelsen om de tio jungfrurna i Matt 25:1-13 ger Jesus klarhet i frågan om vem som är redo och vem som inte är redo. I skriften uppmanas vi gång på gång att vi skall vara vakande och bedjande, så att vi är redo när han kommer.Vi kan se att denna liknelse om de tio jungfrurna sammanhänger med det som står före och efter, d.v.s. Matt 24:44-51 och Matt 25:14-30. I det sammanhang som kommer före handlar det om vårt förhållande till våra medtjänare, i det andra vår relation till brudgummen, och det tredje vår relation till vårt förvaltarskap.
I den här undervisningen som Jesus ger oss om de tio jungfrurna, skall vi stanna inför några ting och uttryck som kan bli till en avgörande lärdom för oss som lever just i den tid som det här bibelsammanhanget handlar om. Den inledande meningen börjar med “Då skall det vara med himmelriket, såsom när tio jungfrur gingo ut för att möta sin brudgum.”Jesus vill med den här liknelsen ge oss insikt. För den som saknar insikt saknar också förstånd. Genom undervisningen i Guds ord får vi andligt förstånd och får veta vad som är Guds vilja. I Ef. 5:17 skriver Paulus att vi inte skall vara oförståndiga, utan förstå vad som är Herrens vilja. I liknelsen talas det just om vad det innebär att vara oförståndig och förståndig, som också är själva kärnan i detta bibelsammanhang.Det varnande väckelsebudskapet i liknelsen är att inte likna de oförståndiga, som inte tog med sig olja och kärl tillsammans med lampan. I en bibelöversättning står det tanklösa istället för oförståndiga. De var inte förutseende, deras uppfattning var att det räckte med att ha olja i lampan. De blev offer för lättjefullhet; och lättjefulla kristna når aldrig fram till målet. För de oförståndiga slutade det med en stängd dörr till bröllopssalen.
Då kärlet var det som var avgörande för jungfrurna, är det viktigt att veta vad det åskådliggör i denna liknelse. Jag tror att kärlet är det yttre förhållandet i våra liv, precis som kärlet är ett yttre ting för oljans skull. Ändamålet för ett kärl är ju att något skall kunna rymmas rädi. Att äga ett kärl är att ha ett rätt förhållningssätt i våra liv till ting som skapar förutsättningar för ett ständigt tillflöde för Andens olja. Vi skall ha både kärl och olja. Det handlar alltså om vårt förhållande till vårt böneliv, vårt umgänge med ordet, vår själavinnargärning och vapenrustning, enligt Ef. 6:10-18. Där står det i vers 18:- Gören detta under ständig åkallan och bön, så att ni alltjämt bedjen i Anden och fördenskull vaken under ständig bön…De gjorde inte som Maria, som utvalde den goda delen. Jesus säger i Matt 7:24 att den som inte bara hör, men gör, är lik en förståndig man… Man kan också tänka sig att de oförståndiga upplevde det som obekvämt och ansträngande att ta med sig kärl. De ville göra vandringen lättare, lite behagligare och bekvämare. Petrus uppmanar oss att vi istället skall vara noggrann med vår vandring, att vinnlägga oss om att göra vår kallelse och utkorelse fast, med tanke på vårt inträde i Frälsarens rike.
Till sist en annan sida om oljans betydelse i denna liknelse. Andens olja är nödvändig av flera skäl. Anden gör det möjligt att ha en levande kontakt med vår brudgum. Att vi kan lära känna honom och han kan känna oss. Så att det inte blir för oss som för de oförståndiga jungfrurna. “Jag känner eder icke…” Vi behöver den värme och det ljus som oljan ger oss. Jesus talar ju om kärleken som skall kallna hos de flesta, men att den som är ståndaktig intill änden skall bliva frälst. (Matt 24:11-12, 1 Tess 3:12-13)Midnattstiden är inne! Må vi vara redo att få gå in med honom i bröllopssalen. Maranata! Amen, kom Herre Jesus!

Undervisning av Arne Imsen

Rättfärdiggörelsen kan inte bli meningsfull innan vi ser rättfärdiggörelsens motsats. Det går inte tala om rättfärdiggörelse utan att teckna den otroligt mörka bakgrund och den fruktansvärda belägenhet i vilken människan egentligen befinner sig. Ganska konsekvent betonar vi den positiva sidan, och glömmer den negativa verklighet som måste vara med. Hur är det egentligen med helvetet? Har vi inte på ett alldeles för smärtfritt sätt rationaliserat bort det från vår förkunnelse? Det är ingen uppbygglig förkunnelse, men månne det inte är nödvändigt att också beröra det som handlar om straff? Vi tänker på vad vi frälsas till och betonar hela tiden detta, men om vi inte riktigt tar med det vi frälsas ut ur, och får se vad det handlar om, har jag en känsla av att det här går för lätt, blir för ytligt och också för oäkta. Det är märkligt att vi hamnat i den situationen att vi hela tiden måste injicera människor med uppbyggelse och lustmomenten i evangelium. Vi sockrar ofta där vi borde salta. Jag känner mig väldigt dömd och plågad över vår benägenhet att dra oss undan det fruktansvärda ansvar vi har. Det handlar ju inte om en filosofi eller en åskådning eller anammandet av religiösa teorier. Det handlar om liv eller död; himmel eller helvete. De flesta av oss tycker nog att det är väldigt välsignat med möten som har en frigjord karaktär; och där vi får många glädjefulla uttryck. Men det kanske ibland också behöver bli tårar och bedrövelse. Vi kanske behöver bedja om förlåtelse, till och med, för att vi har tagit så ytligt på dessa ting. Jag har en längre tid brottats väldigt med benägenheten att välja ut bitar ur evangelium som vi gillar. De bästa bitarna, delikatesserna som passar vår smakriktning. Men det är inte det vi gillar som vi ska ha, utan det vi behöver. Det vi behöver är Sanningen och Ljuset.
I detta ämne finns strängt taget ingenting uppmuntrande eller positivt. Det är becksvart och oigenomträngligt mörker. Det enda ljuset i detta sammanhang är Jesus Kristus. När vi kommit till insikt om att frälsning inte finns utanför Jesus och håller fast vid det, så lurar fienden oss att konstruera om själva Kristusbilden. Vi säger Jesus och Kristus, men menar något annat än Bibeln menar. Vi får en annan Kristusbild än den vi möter i Nya Testamentet, en annan än den apostlarna förde fram. Vi får en egen hemmagjord, eller kyrkans eller traditionens Kristusbild. Rörelserna, kyrkorna, samfunden – Maranata inkluderat – består av människor med benägenhet att duka under för traditionens tryck att ta bort eller ändra något i själva den evangeliska substansen. Så småningom, när man har tagit sig friheter – det är inte samma sak att vara fri och att ta sig friheter – att ändra på vissa saker, då följer också därutav att man höjer sig över Guds ord, och istället för att bli Gudsordets görare, så blir man Gudsordets domare.
Vad vet vi om försoningen? I vårt sekel har det förts en hel del strider i teologiska frågor. Det har varit mycket hälsosamma strider; vi ska inte tro att alla strider är förödande. Här ligger väldiga laddningar, värderingar och uppfattningar som bryts emot varandra. Det gäller för oss att verkligen ta reda på vad Guds ord säger, så vi känner till att detta är Guds ord som vi vill förkroppsliga. I slutet av 1800-talet kom ”försoningsstriden”. Waldenström förkunnade att det inte fanns någon objektiv nåd. Han menade att Jesus inte tagit någon synd upp på korset. Synden kunde man inte bli befriade ifrån genom något ställföreträdande dödslidande. Det skedde uteslutande genom sinnesändring, bättring. Det gick en skiljelinje mellan Waldenströms och Rosenius’ försoningslära. Missionsförbundet valde att gå sin väg. Där var försoningsstriden ett avgörande avstamp. Försoningen har alltså vållat en enorm strid. Ur den här striden har det kommit kolossalt mycket gott och underbart. Det skärpte vittnena och förkunnarna. De studerade försoningen i månader, i år och det kom fram en underbar och härlig försoningsförkunnelse som vi ska tacka Gud för. Den förkunnelsen behöver vi ha tillbaka.Förr i tiden talade man mycket mer om fördömelsen, straffet och helvetet än man gör idag. Vad beror det på? Då vi läser bibeln, Jesu undervisning, gör vi ganska snart den ohyggliga upptäckten att han talar praktiskt taget tio gånger mera om straffet än han talar om räddningen. Till och med då vi läser såna ord som ”Ty så älskade Gud världen”, så har jag en känsla av att vi begår våld på texten. Vi talar om Guds kärlek på ett felaktigt sätt. Den kärlek som inte har en motpol, kommer inte från Gud. Kärlek har sin motpol i hatet. Utan hat blir det ingen kärlek. Kärlekens förutsättning är hat. Det finns ingen möjlighet att uppleva kärlek, om man inte samtidigt hatar. Detta bevisas konkret i Jesu undervisning. Han säger så här: ”Den som kommer till mig och därvid icke hatar…” Det finns naturligtvis många möjligheter att missförstå det. Men lägg märke till: ”Den som kommer till mig och därvid icke hatar fader, moder, syster, broder…” Vad menar Jesus med hat? I Hebréerbrevets första kapitel talas om Jesus. Han som ju är kärleken. Låt oss läsa:-Och medan han om änglarna säger:»Han gör sina änglar till vindar och sina tjänare till eldslågor», säger han om Sonen: »Gud, din tron förbliver alltid och evinnerligen, och rättvisans spira är ditt rikes spira. Du har älskat rättfärdighet och hatat orättfärdighet; därför, o Gud, har din Gud smort dig med glädjens olja mer än dina medbröder» (Hebr. 1:7-9)Hat och kärlek. Vi ska läsa ytterligare ett ord från Jesu mun i Matteus tionde kapitel:-I skolen icke mena att jag har kommit för att sända frid på jorden. Jag har icke kommit för att sända frid, utan svärd. Ja, jag har kommit för att uppväcka söndring… (Matt. 10:34-35)Lägg märke till vad Jesus säger här. Han har kommit för att uppväcka söndring. Alltså en söndringsväckelse. Detta uppvaknande är nödvändigt, då ett faktum är att de flesta människor är omedvetna om sitt andliga tillstånd. Hur många människor vet att de är under fördömelse, eller tar den saken särskilt allvarligt? Man vet helt enkelt inte att man är under fördömelsen. Och vet naturligtvis inte heller vad det innebär. Det är allvarligt, men det är ännu mera allvarligt när en kristen församling eller kristna människor har hamnat i den belägenheten att de inte längre vet om sitt andliga tillstånd. De har ingen aning om hur det verkligen förhåller sig. De lever många gånger i den falska tryggheten att allt ska ordna sig, att det är nog bra. Vad beror det på att Uppenbarelsebokens sändebrev så sällan förs fram i vår tid? Det är sällan man predikar över de sju sändebreven som är skrivna till församlingarna i Mindre Asien. Det finns någonting i sändebreven som är avslöjande. De är som en spegel som speglar vår situation och ger oss många obehagliga överraskningar. -Och skriv till Sardes’ församlings ängel: »Så säger han som har Guds sju andar och de sju stjärnorna: Jag känner dina gärningar; du har det namnet om dig, att du lever, men du är död.» (Upp. 3:1)Om vi ville använda oss av moderna uttryckssätt, skulle vi kunna tala om en församling med good-will, med utomordentlig image. Den var känd för sina gärningar; sin filantropi, sina insatser på det sociala planet. Du har namnet om dig att du lever, men du är död. Här har vi det fruktansvärda självbedrägeriet. Du har namnet om dig att du lever. Det är andras vittnesbörd baserat på en fullständigt felaktig grund. Frågan är inte om våra fäder; tidigare generationer levde. Frågan är om du och jag lever. Vi ska läsa ytterligare några versar i detta kapitel:-Och skriv till Laodiceas församlings ängel: »Så säger han som är Amen, det trovärdiga och sannfärdiga vittnet, begynnelsen till Guds skapelse: Jag känner dina gärningar: du är varken kall eller varm. Jag skulle önska att du vore antingen kall eller varm. Men nu, då du är ljum och varken varm eller kall, skall jag utspy dig ur min mun. Du säger ju: ‘Jag är rik, ja, jag har vunnit rikedomar och behöver intet’; och du vet icke att du just är eländig och ömkansvärd och fattig och blind och naken.» (Upp. 3:14-17)Här har vi ett annat tillstånd. Det vi möter som ett embryo, som en fullständigt osynlig företeelse i Efesus: ”Du har förlorat din första kärlek”. Det kan inte ses eller registreras med yttre sinnen, men det har skett ett fall, en förlust, som har påverkat församlingen i en bestämd riktning. Man måste vara kvalitetsmedveten för att förstå det. Det handlar om andliga kvalitéter. Det som ser bra ut, kan dölja en fara. Det kan dölja en ond verklighet. Förlusten av den första kärleken. Detta arbetar vidare, genomtränger hela gemenskapen. Det som sker på det osynliga planet, det tar form i nästa generation eller nästa församling – om man är inne i ett missionsarbete, fortplantar man den ande som finns i församlingen till de nya församlingar som kommer till. Man påverkas inåt och påverkar utåt. Så ser vi hur detta som äger rum på det osynliga planet gestaltar sig så småningom som en idé, en filosofi, en lära. Vi ser det i Pergamus, och Tyatira. Och så möter vi det som ett slutligt tillstånd i Laodicea. Där har det skett en total förskjutning och en fullständig omvärdering. Ett helt nytt sätt att se på tingen och bedöma dem. Nu säger man: ”Jag är rik, mig fattas intet!” medan himlen förklarar: du är fattig, ömkansvärd. Så heter det vidare:-Så råder jag dig då att du köper av mig…Det handlar om förlusten av gudomliga kvalitéter. Kom ihåg att det är ingen borgen för vår frälsning att vi är med i en verksamhet; inte ens en livlig verksamhet. Det är ingen borgen för vår frälsning att vi deltar i bibelstudier eller studiecirkelverksamhet. Det är ingen borgen för vår frälsning att vi är med i kör, orkester, strängmusik eller gospelgrupper. Det är heller ingen borgen för vår frälsning att vi är aktiva – inte ens i det som kallas för själavinnande. Det är definitivt ingenting som kan garantera frälsning att vi har namnet inne i en matrikel.
Man kan hamna i den ohyggliga belägenheten som Skriften beskriver för oss i Hebréerbrevet. När vi läser Skriften upptäcker vi hur denna närvarande andemakt kan bryta sig in i församlingen, in i gemenskapen och upplösa och underminera tron. Då tron är underminerad och suspenderad, då kommer det här otroliga kompensationsbehovet. Då kompenserar man på olika sätt med andra ting som ser kristna ut och som kristnas. Det kan vara kulturaktiviteter, det kan vara filantropiskt och socialt, det kan vara mission. Hela världen är under fördömelse. Det finns dock ett fridlyst område, dit fördömelsens makt inte kan nå. Detta fridlysta område är Golgata, det är korset. Det är oerhört viktigt för församlingen att den lever kontinuerligt i försoningen, och lever under andens förnyelse, så det personliga, individuella gudslivet ständigt förnyas i nya möten med den uppståndne Frälsaren. Låt oss läsa i Hebréerbrevet 6. Jag tror att det är det mest fruktansvärda kapitel som finns i Nya Testamentet:-Låtom oss därför lämna bakom oss de första grunderna av läran om Kristus och gå framåt mot det som hör till fullkomningen; låtom oss icke åter lägga grunden med bättring från döda gärningar och med tro på Gud… (Hebr. 6:1)Så går vi till 1 Kor. 10. -Ty jag vill säga eder detta, mina bröder: Våra fäder voro alla under molnskyn och gingo alla genom havet; alla blevo de i molnskyn och i havet döpta till Moses… (1Kor. 10:1-2)Ett folk på väg. Den första etappen ligger bakom, så kom den andra och den tredje. Israels folk gick tre dagsresor ut i öknen, för att hålla högtid åt Gud. Det handlar om de första grunderna för frälsning. De blev alla döpta till Moses – både i havet och i molnskyn. Här finns både vattendop och andedop. -…alla åto de samma andliga mat, och alla drucko de samma andliga dryck – de drucko nämligen ur en andlig klippa, som åtföljde dem, och den klippan var Kristus. Men de flesta av dem hade Gud icke behag till; de blevo ju nedgjorda i öknen. (1 Kor. 10:3-5)Då de var kvar i Egypten fick de klart besked om att de skulle stryka blodet på dörrposterna. Och när fördärvaren såg blodet, skulle han gå förbi. De som satt i dessa hus, med blodbestrukna dörrar, kunde säga: ”Så finns nu ingen fördömelse” - fördärvaren gick förbi. De satt på ett fridlyst område, oåtkomliga för straff. Vi läser vidare i detta sammanhang. De bröt upp, gick ut ur Egypten, de gick igenom havet, blev döpta till Moses i vattnet, i molnskyn. De gick ut i öknen. Där heter det:-Men de flesta av dem hade Gud icke behag till; de blevo ju nedgjorda i öknen.Vilken rörelse. Vilken uppslutning. Vilken massa. Det kommer ingen maranatarörelse in i himlen. Vi kommer inte dit i kollektiv. Utan det är de som är i Kristus som blir frälsta. Ordet säger: han kommer för att hämta dem som hör honom till. Vi läser vidare:-Detta skedde oss till en varnagel, för att vi icke skulle hava begärelse till det onda, såsom de hade begärelse därtill. Ej heller skolen I bliva avgudadyrkare, såsom somliga av dem blevo; så är ju skrivet: »Folket satte sig ned till att äta och dricka, och därpå stodo de upp till att leka.» (1 Kor. 10:6-7)I den versen känner vi igen mentaliteten, atmosfären. Just genom att se dessa stickord lär vi oss oerhört mycket. Här fanns en speciell atmosfär. Ett utslag av det som egentligen rörde sig i deras inre. -Låtom oss icke heller bedriva otukt, såsom somliga av dem gjorde, varför ock tjugutre tusen föllo på en enda dag. (1 Kor. 10:8)Och så kommer detta märkliga uttryck:-Låtom oss icke heller fresta Kristus. (1 Kor. 10:9)Vi talar om våra frestelser. Att vi frestas. Men här står det att vi uppträder som frestare och vill fresta Kristus. Hur kan vi fresta Kristus? Det heter:-Låtom oss icke heller fresta Kristus, såsom somliga av dem gjorde, varför de ock blevo dödade av ormarna.Så är vi tillbaka i den fruktansvärda verklighet vi gick ut ifrån. Hat – kärlek. Det stora och genomgående problemet är det att vi hela tiden verkar i en annan riktning än vad Gud gör. Gud vill åtskilja, men vi vill gärna blanda ihop. I Jakobs brev finns ett annat uttryck, som talar om vänskap och fiendskap. Om vi säger med vår mun att vi älskar Jesus; dvs. vi bekänner oss tillhöra honom, men samtidigt går i armkrok med världen, så lever vi i en dualism som det inte finns några som helst möjligheter att överbrygga. Vi säger att vi älskar Jesus med vår tunga, men går samtidigt i armkrok med världen. Vi vet att vänskap med världen innebär fiendskap mot Gud. Vänskap med Gud är fiendskap med världen. Hur kan vi fresta Kristus? Ett utomordentligt sätt att fresta Kristus är att använda kärleksbegreppet på ett felaktigt sätt. Att med kärleksbegreppets hjälp integrera världsliga ting och kristna det som Ordet fördömer. Det kan vi göra på ett lättvindigt sätt. Det finns saker som vi vet är förbjudna. Det går inte bejaka dem och samtidigt vara en kristen, det vet vi. På vissa områden är vi kanske ganska klara. Men det är inte tingen vi dömer, som i och för sig är det allvarligaste, utan det som är legalt och tillåtet.
Låt oss läsa några fler verser i 1 Kor. 10 och se vad resultatet alltid blir, då man står där som en färdig produkt av en inre process, eller som ett resultat av en utveckling. Det heter att Israels barn blev döpta till Mose, de drog ut med honom, de drack ur en och samma andliga källa. Men de flesta av dem hade Gud inte behag till, därför blev de nergjorda. Här kommer fördömelsens herravälde som en nergörande makt in över Guds folk, som skulle vara fritt från all fördömelse. Fördömelsens välde manifesterar sig i en oerhörd vidräkning och uppgörelse med Guds folk, som skulle vara fria ifrån all fördömelse.
Vad gjorde Israels folk i öknen när ormarna kom in som en påminnelse om fördömelsens herravälde? Vad hade skett i öknen? Ta reda på vad som står, läs och begrunda vad som skedde därute när ormarna invaderade lägret och allesammans anfrättes av detta ohyggliga gift – bilden på syndens makt.-Knorren icke heller, såsom somliga av dem gjorde, varför de ock blevo dödade av »fördärvaren». Men detta vederfors dem för att tjäna till en varnagel, och det blev upptecknat till lärdom för oss, som hava tidernas ände inpå oss. Därför, den som menar sig stå, han må se till, att han icke faller. (1 Kor. 10:12)I Egypten hölls Fördärvaren utanför av blodet. Men ute i öknen ser vi fördärvaren igen göra oerhörda inbrytningar i församlingen. Här hjälpte det inte med något blod. Vi återvänder till Hebr. 6 och ser hur oerhört allvarligt detta är. -Låtom oss därför lämna bakom oss de första grunderna av läran om Kristus och gå framåt mot det som hör till fullkomningen; låtom oss icke åter lägga grunden med bättring från döda gärningar och med tro på Gud, med undervisning om dop och handpåläggning, om de dödas uppståndelse och en evig dom. Hebr. 6:1-2.Vad beror det på att vi talar om allt det andra – dop, handpåläggning och de dödas uppståndelse – men inte om en evig dom? Det heter vidare:-Ja, detta vilja vi göra, såframt Gud eljest tillstädjer det. Ty dem till vilka ljuset en gång har kommit, och som hava smakat den himmelska gåvan och blivit delaktiga av helig ande, och som hava fått smaka det goda gudsordet och den tillkommande tidsålderns krafter, men som ändå hava avfallit – dem är det omöjligt att återföra till ny bättring, eftersom de på nytt korsfästa Guds Son åt sig och utsätta honom för bespottelse. (Hebr. 6:3-6)Nu handlar det inte om Israels uttåg ur Egypten och deras erfarenheter i öknen, nu handlar det helt närgånget och personligt om din och min upplevelse. Vi kan nå himlen – det är sant. Men det är också sant att vi befinner oss i farozonen och kan gå under. Vi kan inte skylla på omständigheterna, vi kan inte skylla på Gud, vi kan inte skylla på predikanten, vännerna eller ovännerna. Vi kan inte skylla på någon annan än oss själva. Ty var och en personligen har ensamt och individuellt ansvar för sin frälsning. Når vi inte fram, så kan vi inte åberopa någon annan. Vi står där under den dom som drabbar oss lika personligt och individuellt. De som har avfallit, säger han, är det omöjligt att återföra till ny bättring. Tänk att leva i tiden, leva, existera biologiskt som mänsklig varelse, men vara bestämd för evig dom. Hur kan detta ske? Det är uteslutande av en orsak detta kan äga rum. Det är förakt. När inställer sig det föraktet? Bibeln kallar det för förhärdelsens makt. Vi har hört om syndens makt att bedraga. Här talas om förhärdelsen som en maktfaktor. Det finns också förförelsens makt. Döden och synden är makter, kombinerade och sammansatta på ett så ohyggligt sätt att vi har ingen möjlighet att överleva eller hålla oss undan, om vi inte håller oss till Kristus. Detta att hålla sig till Kristus, innebär något mera än att ha en tillfällig och ytlig gemenskap med honom. Det är att vara i Kristus. Den som är i Kristus, är utanför och oåtkomlig för all fördömelse. Vi läser från vers 4 igen:-Ty dem till vilka ljuset en gång har kommit, och som hava smakat den himmelska gåvan och blivit delaktiga av helig ande, och som hava fått smaka det goda gudsordet och den tillkommande tidsålderns krafter, men som ändå hava avfallit – dem är det omöjligt att återföra till ny bättring, eftersom de på nytt korsfästa Guds Son åt sig och utsätta honom för bespottelse.Det har att göra med Kristusbilden och kärleksbegreppet. Jag har en känsla av att vi håller på att skapa ett nytt kärleksbegrepp med ett helt nytt innehåll. Vi ger kärleksbegreppet ett helt världsligt innehåll; vi kan inte längre förankra det i Gud. Gud är kärleksfull, det är sant, men han är också helig. Vi ska inte glömma det. Gud är kärlek, men han är också rättfärdig. Gud kan inte se mellan fingrarna och låta udda vara jämt och säga: du kan bli lika bra frälst än om du inte är så perfekt kristen. Visst inte. Sådant tal måste betraktas som ormasäd. Vi ska vara försiktiga, så vi inte ger kärleksbegreppet ett fullständigt nytt innehåll. Ett innehåll som passar människan. Det vill säga, hon erbjuds frälsning utan sinnesändring, utan omvändelse, utan rättfärdiggörelse, utan helgelse. Men det finns ingen sådan frälsning. Utan helgelse kan ingen se Gud, säger Skriften. Vi ska se till att vi inte snickrar ihop en teologi som passar vårt temperament, våra vanor, vår stil, vår tradition. En sådan religiös hemslöjd leder inte fram.
Gud slösar sin nåd över oss. Men nåden är ett medel som vi kan använda. Det finns ett klart och direkt samband mellan Apostlagärningarna 2 och Hebréerbrevet 6. Det är inte lätt att oförbehållsamt acceptera och bejaka det. Men här ligger en fruktansvärd sanning och dom. -Nu bodde i Jerusalem fromma judiska män från allahanda folk under himmelen. (Apg. 2:5)Vilka var det som korsfäste Jesus? Det var fromma judiska män. Nu säger Skriften i Hebr. 6 att det finns de som åter korsfäster Kristus. Vilka är det? Jo, det är fromma kristna män. Vi rör oss hela tiden på religionens område. Det ohyggliga problemet är just detta att vi ständigt degraderar kristendomen till en religion. Det blir en religion som alla andra religioner. Likvärdig med, eller kanske något bättre. Men kristendomen är ingen religion. Hela det kristna livet blir ett slags religiositet. Den religiositeten är fruktansvärt farlig, därför att den för med sig såna ohyggliga konsekvenser. Detta låter fruktansvärt dömande, men det måste sägas, för det är sant. Hebréerbrevets författare säger att de som upplevt mest och gjort de största och bästa erfarenheterna, står i farozonen att åter korsfästa Kristus. De som smakat det goda gudsordet, upplevt den tillkommande tidsålderns krafter; upplevt härligheten, upplevt evangelii fullhet till rättfärdiggörelse; detta andedop och gemenskap. Det är dessa som står i farozonen att åter korsfästa Kristus. Vi tänker kanske: att åter korsfästa Kristus eller att avfalla i det här sammanhanget är att återvända till den värld man kom ifrån. Men det är det visst inte! Det är inte ett sådant fall det handlar om. Det är inte så att alkoholisten som blir frälst återvänder till ett liv i alkoholism. Eller att vi på nytt blir offer för de laster vi en gång lämnat. Problemet är hela tiden detta att sedan vi har gjort en hel del andliga upplevelser blir självsäkra, självtillräckliga. Vi börjar genom detta att föra in en smygande gärningslära. Vi förskjuter hela tiden tyngdpunkten, så vi kommer bort ifrån det ursprungliga. Bibeln talar om dem som har fallit ur nåden. Vad är det att falla ur nåden? Den som fallit ur nåden, är åter under fördömelsen. Det heter: -Ty Kristus har kallat eder. Stå därför fasta, och låt därför inget nytt träldomsok läggas på eder.Det är alltså inte det gamla träldomsoket i ny form, utan det är ett nytt träldomsok. Kom ihåg en sak, att en människa som kommit ut ur världen och befriats ifrån hedniska träldomsok, hon kan bli offer för religiösa ok. När hon lämnar de hedniska träskområdena, kommer hon in under ett Babyloniskt inflytande, och så förvandlas hon till träl under babyloniska, religiösa träldomsok. De oken är kolossalt många.Mycket av den filantropiska verksamheten är ingenting annat än kompensation. Man kompenserar sig förlusten av det direkta Gudslivet. Då är den filantropiska verksamheten ett nytt sätt att korsfästa Jesus, därför att man lägger en ny grund för frälsningen, och kommer utanför försoningens område och är på gärningarnas mark. Mycket av det vi kallar andlig sång och musik, är inget annat än fåfängliga försök; imitationer. Ett prål. Prestationer. Vi använder kristendomens namn, men i verkligheten korsfäster vi på nytt Kristus.
Vad världen idag behöver är inte filantropi och sociala aktiviteter. Den behöver inte politiska insatser, inte heller underhållning i form av sång och musik; gospel, gregoriansk körsång eller något sådant. Den behöver möta Jesus i församlingen som utstrålar Honom, hans härlighet. Församlingen måste leva i den direkta och omedelbara kontakten med Jesus, och kanalisera vittnesbördet om honom på ett så närgående och direkt sätt så man inte kan missförstå honom. Istället för att måla Kristus genom Andens kraft och uppenbarelse, fördunklar man hans härlighet. Istället för att uppväcka människorna, så immuniserar man dem. Man påverkar deras sinne i rakt motsatt riktning. De får en religiös vaccination. När människorna sedan möter det radikala budskapet till omvändelse, då är de vaccinerade, det tar inte. Vi har hela tiden en benägenhet att försöka komma bort ifrån den kristna anstöten. Vi gör allt vi kan för att dekorera och frisera och göra evangeliet tilltalande, nästan vackert och imponerande. Skönt och fint. Vi får visserligen ett tilltalande budskap, men det är inte frälsande. Man kan värva proselyter på det. Men det blir inga frälsningskandidater. Mycket av den kristna verksamheten vi ser i våra dagar, mycket av våra egna aktiviteter är under fördömelse, och kommer aldrig att kunna leda fram till något andligt liv. Det heter att de ånyo korsfäster Jesus Kristus. Vad hade man gjort i Laodicea och Sardes? Man hade korsfäst Kristus. Fört fram en ny Kristusbild. Låt oss läsa i 2 Kor 11:-Jag skulle önska att I villen hava fördrag med mig, om jag nu talar något litet efter dårars sätt.-Dock, I haven helt visst fördrag med mig. Ty jag nitälskar för eder såsom Gud nitälskar, och jag har trolovat eder med Kristus, och ingen annan, för att kunna ställa fram inför honom en ren jungfru.-Men jag fruktar att såsom ormen i sin illfundighet bedrog Eva, så skola till äventyrs också edra sinnen fördärvas och dragas ifrån den uppriktiga troheten mot Kristus.-Om någon kommer och predikar en annan Jesus, än den vi hava predikat, eller om I undfån ett annat slags ande, än den I förut haven undfått, eller ett annat slags evangelium, än det I förut haven mottagit, då fördragen I ju sådant alltför väl. (2 Kor. 11:1-4)En annan Jesus. Ett annat slags ande. Ett annat slags evangelium. Jag har en känsla av att varje läroanstalt för fram sitt evangelium och sin Kristusbild. Sin ande. Vad ska vi göra? ”Renen edra själar i lydnad för sanningen!” Vi måste inse fakta som de är. Vi kan inte gå till traditionen eller till lärosätena, till teologiska fakulteter och fråga experter och specialister. Vi måste gå till Ordet och på det viset bestämma var vi står någonstans. Se efter om vi är under fördömelsens makt, eller om vi är i Kristus Jesus. Skriften säger inte att vi ska gå till predikanterna, äldstebröderna och församlingens ledning och fråga. Skriften säger: rannsaken eder själva huruvida I ären i Kristus. Rannsaka dig om du är i Kristus Jesus. För om du är i honom, då är du utanför all fördömelse. Ingenting annat kan hjälpa dig fram till den vissheten än Ordet och Anden.
Vi tackar dig, Herre Jesus Kristus, att du har öppnat våra ögon för ditt eget ord. Vi lever i en värld så full av skådespel, religiös teater. Du ser hur vi frestas att duka under för dessa krafter. Fångas och bli ett med något som inte hör himmelriket till. Lär oss förstå, Herre Jesus, vad det innebär att älska och hata. Att verkligen kunna bryta upp från det som ligger i vägen och hindrar oss att följa dig.Bryta upp; antingen det är de käraste och naturligaste band som binder oss och hindrar oss att gå din väg, eller andra ting i vårt eget liv. Våra intressen som är så många och oftast kolliderar med din vilja. Våra särintressen, som vi så gärna vill vårda, odla. Jesus, vi upplever att då de inte kan besegras av vår egen kraft, vill vi gärna kristna dem och göra dem till ett med din vilja. Men du har sagt att det som är tillspillogivet är under domen. Hjälp oss att förstå detta när svärdet måste gå över ömma punkter i vårt liv och skilja oss ifrån det du aldrig kan bejaka eller stödja eller välsigna. Vi vet att då vi förlorar allt, då vinner vi allt. Då vinner vi dig. Vi vet att all den ära vi kan samla på oss här, allt det som vi kan intresseras av och inspireras av här, det tar slut. Skilsmässan kommer i alla fall och vi måste gå in i den eviga världen för att möta dig. Herre, hjälp oss att vi inte står i den skaran som korsfäster dig genom att bedriva något eget arbete utanför försoningens område. Att vi inte öppnar vårt väsen för de krafter som är under fördömelse och verkar död. Vi anbefaller oss i dina händer. Herre Jesus, låt oss vara dina tjänare och tjänarinnor i denna tid. Låt oss vara dina budbärare. Låt oss vara dina, Herre Jesus Kristus, allt igenom, utan någon som helst protest eller på annat vis något undandragande från din kallelse.Jesus, förena oss du med dig på ett mäktigare sätt än någon gång förut. Låt oss förstå allvaret och ansvaret vi har. Du har inte kallat oss att tillhöra en rörelse. Du har inte kallat oss att tillhöra kollektiv. Du har kallat oss att följa dig, Herre Jesus Kristus, och där i efterföljelsen med dig kan gemenskapen manifesteras.Hjälp oss att vi inte slår oss till ro tillsammans med alla dem som har sänkt blicken till de närvarande tingen; upptagits av dem som står utanför möjligheter till frälsning. Tack att du hör bön. Amen.

Undervisning av B V Henry

En av de stora svagheterna i presentationen av evangeliet om Herren Jesus idag, är att vi inte uppmärksammar vad det har att säga om pengar och egendomar; och så anses vi därför av den stora massan av människor i världen vara fullständigt irrelevanta. Girighet kan ha många former och kulörer, och om den sade Jesus i Lukas 12:15: -Sen till, att I tagen eder till vara för allt slags girighet; ty en människas liv beror icke därpå att hon har överflöd på ägodelar.Så länge vi inte har tagit itu med girighetens synd, har vårt evangelium väldigt ringa kraft; och dessutom kommer vårt strävande efter helgelse att förbli frustrerat, då vi fortsätter vara kluvna personligheter. Paulus skämtade inte, och han överdrev sannerligen inte, när han i 1 Tim.6:10 sade att ”penningbegäret är en rot till allt ont”. Vi bör ägna mer uppmärksamhet åt denna fråga: ”till allt slags ont,” som det står i en del översättningar av texten. Då Jesus sade: ”Tag er till vara för girighet,” följde han upp det med tre exempel. Det första handlade om den rike dåren; det andra om att göra sig bekymmer för mat och kläder; och det tredje om att samla rikedomar.Vi finner om och om igen att när Jesus talar om pengar och girighet, så visar han på det faktum, att detta kan förekomma bland fattiga, lika väl som bland rika. Hos den rike mannen manifesterar det sig genom att samla pengar på hög, och hos den fattige manifesterar det sig genom ängslan och oro. Jag har sett människor som från det ena hörnet av tillvaron till det andra tjänat litet och så fått mer i lön på relativt kort tid; och det såg ut som om det inte fanns någon materialism alls medan de var fattiga; men så fort deras inkomst förändrades uppstod problemen, därför att materialismen var där hela tiden, men den hade inte uppdagats, pga bristernas täckelse. Låt oss inte inbilla oss då vi talar om pengar - att vi talar enbart om dem som har kommit på grön kvist, och som har överflöd; det vi säger gäller alla. Det är bara två sidor av samma mynt.Det finns en svårighet med terminologien här. Ordet som används mest är “girighet”, som i en del översättningar är “snålhet”, i andra “snikenhet” eller “penningkärlek”. Alla dessa uttryck kommer från det grekiska ordet pleonexia. Det är inte alltid möjligt att exakt överföra ett ord så adekvat för att förklara, och därför använder jag ett paraplybegrepp - det är ordet materialism. Jag använder ordet materialism för att försöka täcka de övriga: det är den synen om att livet rör sig omkring materiella ting. Det finns många sätt att behandla detta ämne utifrån Bibeln eftersom Guds Ord säger mer om det än om något annat. Jag gör här ett försök genom att studera Judas, och syftet är att betrakta synden i den troendes liv.Det har förekommit många teorier och gissningar om Judas Iskariot. Men det finns inga särskilda finesser i Nya Testamentets behandling av honom. Det finns bara ett motiv som konstant åberopas för att förklara hans förräderi mot Jesus, och det är pengar. Judas är materialisten i Nya Testamentet, och som sådan en varningslektion för oss alla; för det var materialismen i Judas som bidrog till att Jesus blev korsfäst.Nu visar sig denna materialism på fyra särskilda sätt. För det första hade han hand om penningpungen, och stal ur den - som vi kan läsa i Joh 12:6. För det andra, så var det framför allt han som angrep Maria Magdalena när hon smorde Jesu fötter med den dyrbara smörjelseoljan, detta pga hans materialistiska hänsynstaganden. För det tredje fick han en muta på trettio silverpenningar för att förråda Jesus. Och för det fjärde, när hans samvete drabbade honom, tog sig hans stora misstag uttryck i ett tvångsmässigt agerande att återlämna pengarna.Allt detta samverkar till att ge en konsekvent bild av ett materialistiskt motiv. Det är klart att detta kan se ut som ett nedtonande av det enorma brott Judas utförde. Men om det gör det, så tror jag att på något vis måste så göras. En del betraktar Judas som en olycklig person som fullgjorde vad som var ödesbestämt för honom. Men detta skapar många problem: det tangerar frågeställningen om determinismen och predestinationen; men den frågan blir akut bara när Judas’ handling utkristalliseras som det mest onda av allt ont. Men Nya Testamentet gör den inte till det. Det var inte det mest onda av allt. Det var det ondas vanliga gång som avslöjades för vad det verkligen är när det placeras i ljuset av Jesus och hans kors. Det var oundvikligt enligt tingens ordning att Jesus skulle bli förrådd, och att någon skulle göra det. För det är vad det onda gör mot det goda, när de möts på vägen. Men som jag ser det var det inte oundvikligt, särskilt inte att det skulle vara Judas. Han är bara en av sitt slag. Han var inte speciellt diabolisk. Budskapet är att alla hans gelikar är lika diaboliska som han var, när även de avslöjas genom ljuset från Jesus och hans kors.För att understödja vad jag har att säga, vill jag gå till Nya Testamentet och se vad det säger om Judas. Efter hans förräderi finns det bara ett omnämnande av Judas i hela det övriga Nya Testamentet och det är i början av apostlagärningarna. Där kallas han bara den ”vilken blev vägvisare åt de män som grepo Jesus” - en ganska oskyldig mening. Det nämns om förräderiet i samband med instiftandet av Herrens måltid i 1 Kor.11, men där nämns inte mannen. Viktigare än detta är att ordet “förråda” i den nytestamentliga grekiskan betyder “att överlämna”, och om man använder uttrycket överlämna varje gång det står förråda, så skulle man göra en korrekt översättning. Det finns bara ett ställe i Nya Testamentet där ordet “förrädare” används - i Lukas 6:16, där Lukas ger uppgifter om antalet lärjungar, och vad de heter.Det faktum att Judas inte var säregen, utan bara representativ framkommer om honom i en ofta förekommande mening att han var “en av de tolv.” Betrakta nu ditt Nya Testamente uppmärksamt, så ska du upptäcka att denna mening används bara om en annan av de tolv, och det vid bara ett tillfälle. Bara Tomas, förutom Judas, kallas för en av de tolv. Men om Judas återkommer detta som en refräng; tio gånger i evangelierna - “en av de tolv.” Poängen är den, att vilken som helst av Jesu lärjungar skulle kunna infekteras allvarligt med materialistiska beaktanden.Det är då det börjar bli otäckt. Det är då vi förmås att säga: “Herre, inte är det väl jag?” Hela denna sak är något som vi alla måste betrakta mycket allvarligt. Jag märker att det finns kristna som har konfronterats med denna fråga om pengar och materialism, och förstått den väl och rett ut den för sig. Det finns troende som kan tjäna tre eller fyra gånger mer än de för närvarande förbrukar, men för Jesu skull lever de på en lägre standard. Det finns de som ger tionde, och som ger mer än tionde av sin inkomst, och som ger sin finansiella potential till Guds Rikes förfogande. Och något av det mest glädjande med att känna kristna på ett djupare plan är att veta i vilken grad de verkligen har rett ut den materiella frågan för sig, och hur de vandrar i detta ljus.När vi gör en sådan övning som denna, så är det viktigt att känna till att sättet att nalkas frågan är den: om skorna passar, tag dem på; och att det vi säger inte nödvändigtvis passar för alla. Men min erfarenhet är den att den person som verkligen har rett ut detta för sig, vill höra det igen, och pröva sig själv på nytt. Låt oss alltså se på några påståenden om Judas som kommer att kasta ljus över vårt företag.
Materialismen är förtegenHar du märkt att lärjungarna blev helt tagna med överraskning av det som Judas gjorde? Vi läser det i Joh.13. När Jesus förklarade att en av dem skulle förråda honom, så tittade lärjungarna på varandra, och undrade vem han talade om. Det var först efteråt som de fick veta helt säkert vem han talade om. De visste inte att Judas stoppade pengar i egen ficka; de visste inte att han hade varit hos myndigheterna; han var ibland dem, men han var inte avslöjad för dem. Han kunde maskera sig som en av dem, medan hans egna fördelar var det som hela tiden kontrollerade honom.Judas bedrog de elva fullständigt. Han utgav sig för att vara en lärjunge men han var en djävul. Han utgav sig för att tänka på de fattiga, medan han inte alls brydde sig om dem. Han utgav sig för att vara intresserad av ekonomi, men hans intresse låg i att vara ohederlig. Han utgav sig för att vara okunnig: ”Herre, är det jag…?” medan överenskommelsen att förråda Jesus redan hade ingåtts med myndigheterna. Han utgav sig för att ha ett innerligt förhållande till Jesus, genom att ta brödstycket från honom, medan han var en bedragare. Han uppträdde som ett helgon, men hans hjärta var en gnidares. Materialismen är alltid dold och förtegen. Francis Xavier sade att han i bekännelser hade hört hur människor bekände alla möjliga synder, men han hade aldrig hört att någon frivilligt, utan påtryckningar, hade bekänt girighetens synd. Om det finns materialism eller oärlighet i oss, så är det fullt möjligt att det är känt bara för dig och Gud. Jesus visste vad Judas stod i begrepp att göra. Judas trodde att det var dolt, men Jesus visste.Men det faktum att det inte är känt betyder inte att det inte är fördärvligt. För det som var okänt och dolt intill allra sista minuten, var det som placerade Jesus på korset. Och vi behöver rannsaka våra hjärtan och vara ärliga; och kom ihåg, det var om pengar som Jesus sade: ”Om det ljus som du har i dig är mörker, hur stort blir då inte mörkret.”
Materialismen kalkylerarAtt kalkylera är att finna orsaker för det som vi iallafall vill göra. Vi ser denna tendens hos Judas vid det tillfälle då Maria smorde Jesus med sin dyrbara nardus. Judas ville ha pengarna i sin pung, så att han kunde roffa dem åt sig. Om sådan generositet skulle förekomma så var det stort - så länge det bara gick genom huvudkassan, och så länge han kunde kontrollera vad som skedde med alltsammans, i hans eget intresse. Så enkelt var det,men det presenterades inte så. Det presenterades som att fattiga människor berövades vad de annars skulle få.-Man skulle kunna sälja det för trehundra dinarer - och giva dessa åt de fattiga!Ett behjärtansvärt engagemang! Men helt och hållet kalkylerat. Det talades nu om slöseri, och inte om girighet. ”Varför skulle detta förslösas?” Det är klart att det är viktigt att undvika slöseri. Jesus hade gjort det klart, när han befallde att resterna skulle samlas tillhopa, efter att han hade bespisat folket. Men nu var det en beräkning som stämde. Det drog med sig de andra, och alla stödde Judas, de sade: ”Jo, Maria har nog gått till överdrift denna gång!” Detta är det sätt på vilket ett materialistiskt motiv verkar. Det har alltid några goda skäl till hands för att rättfärdiga sin åstundan. ”Jag måste trots allt tänka på min familj”, ”man måste vara beredd inför dåliga tider”, ”man måste sköta sina angelägenheter, eller hur?” och ”det kan väl inte vara utan orsak vi har dessa medel!”Överallt i världen har människor sitt tillvägagångssätt för att ge skäl för sin girighet och sitt habegär; och vi ska inte inbilla oss, att Judas, när han beslöt att överlämna Jesus åt myndigheterna, nödvändigtvis såg det som förräderi. I detta ligger tragedin. Det är mer än sannolikt att han hade vad för honom tycktes vara en god anledning att göra detta. Jag är helt övertygad om att Judas menade att det var något som skulle lyckas väl pga vad han gjorde.Detta säger oss en hel del. För om vi prövar oss själva, för att spåra materialistiska bevekelsegrunder, så ska vi inte titta efter den rena girigheten i oss själva. Vi måste syna de till synes goda och förnuftiga sakerna som vi gör och säger, och tränga igenom dem ända till deras materialistiska hjärta, som Jesus gjorde med Judas.
Materialismen befläckar-’Så ären ock I rena - dock icke alla.’ Han visste nämligen vem det var som skulle förråda honom; därför sade han att de icke alla voro rena (Joh.13:10-11)Jesus hade tvagit lärjungarnas fötter. Lektionen var den att utvärtes tvagning inte har någon betydelse om inte hjärtat och personlighetens inre är rentvagna; och detta kan inte renas så länge det befinner sig i materialismens - eller i snålhetens eller i girighetens grepp.Jesus hade talat om sådant tidigare, då han talade om skatter på jorden, och om mal och rost som fördärvar och förtär både skatten och hjärtat som omhuldar den. Han säger att materialismen bringar mörker till en människosjäl. Ljuset i människan blir mörker. Vi måste inse att varje öre vi spenderar gör något med oss.Problemet med oss kristna är, att när vi talar om pengar, så talar vi bara om givande. Det är inte det bibliska sättet att nalkas denna fråga. Bibeln talar om hela vår inställning till pengar och egendom, och man kan mycket väl fördärva sig på nio tiondedelar, efter att man har givit sitt tionde till Herren! Fariseérna behärskade den konsten intill fulländning. En felaktig inställning på denna punkt fördärvar och befläckar oss. När Johannes Döparen gav exempel på verklig omvändelse, så talade han om ekonomisk sådan. I samtliga fall! “Den som har två livklädnader ger åt den som icke har någon,” säger han till folket. Till publikanerna: “Kräv inte ut mer än vad som är er föreskrivet.” Till soldaterna: “Ta inte något från någon med våld, låt er nöja med er sold.” Varje exempel nämner han för att visa på ett genuint förändrat sinne, och att omvändelse också handlar om ekonomi. Det kan inte finnas någon genuin sinnesändring som inte tränger in i en människas sätt att förhålla sig till egendom och ekonomi. Om vi fortfarande lever det slaget av liv som motiveras därav, då är den allvarliga frågan om vi lever i överensstämmelse med vår himmelska kallelse berättigad. Det finns ingen omvändelse som inte angår kassan och portmonnän, plånboken och bankboken, eftersom materialismen befläckar. Om vi inte vet att pengar och egendom har givits oss som ett förtroende från Gud, för att tillskynda hans syften - så att vi använder dem i enlighet därmed, då har vi fortfarande samma befläckelse som Judas, som var där i de tolv lärjungarnas sällskap.
Materialismen förslavarLukas och Johannes förtäljer oss att vid den tidpunkt då Judas beslöt att förråda Herren, for Satan in i honom. Hans gärning blev nästintill oundviklig. Detta är karaktäristiskt, inte bara när det gäller girigheten, utan i fråga om alla synder. Ju oftare de utförs, desto starkare grepp har de om dig. Jesus talar om detta som en fråga om slaveri. “Du kan inte tjäna både Gud och mammon”, eftersom det anspråk som de båda gör på en människa är absolut, och man kan inte tjäna dessa två herrar samtidigt. “ty antingen kommer han då att hata den ene och älska den andre, eller kommer han att hålla sig till den förre och förakta den senare." Jesus talade om pengar som förslavar. När materialismen avancerar blir den viktigare än alla andra överväganden. En vanlig inbillning är att: ’Oh, jag ska bara arbeta hårt en tid, jag ska ligga i tills dess att jag har fått tillräckligt, och bygga upp en säkerhet; sedan ska jag spänna av och ägna tiden åt annat.” Det fungerar inte så. Materialismen är som en drog du blir beroende av, och den tid kommer inte, då du har fått tillräckligt.Problemet är att många av oss idag domineras och styrs av materialistiska överväganden. De kommer till oss på många olika vägar. De finns på ögonnivå, där varorna placeras i storköpsdiskarna med det senaste modets lockelse, reklamens hypnotiska vakthållning, TV-programmens inflytande, etc… och på så många vis blir kristna och andra människor fast genom dessa ting - saker man redan har, saker man tror sig behöva, saker man vill ha.
Materialismen skapar värdenFör trettio silverpenningar överlämnade Judas Jesus. Tyvärr vet vi inte i vilken kurs dessa silverstycken stod i. Om det var siklar, så når det upp till 120 dagars lön för en soldat eller en arbetare. Om det var denarer, vilket är det troligare, så motsvarade de trettio dagars lön - en månadslön för en arbetare. Detta är de variationer det rör sig om. Judas tyckte ändå att Jesus var värd mindre än det. Jämför med Maria, som träder in i berättelsen. Hur dyrbar var inte flaskan med nardus! Den kostade 300 denarer, eller kunde ha blivit såld för det. Det är en årslön för en vanlig arbetare. Inte ett års besparingar utan en årslön! Har du någonsin fantiserat om att ge en årslön till Herren?Den där berättelsen utgör en gåta, då det slaget av smörjelse kunde ha använts för att smörja hennes bror, som nyligen hade avlidit. Men den blev inte använd till det, utan hon hade den fortfarande kvar hos sig. Behöll hon den med tanke på kommande bröllop? Jag vet inte. Allt vad jag kan konstatera är att hon värderade Jesus tillräckligt för att bryta sönder något som kostade en hel årslön, detta pga hennes kärlek till honom, och hennes förkänsla av den nöd som han var på väg in i. Jesus sade: ’Varhelst i hela världen där detta evangelium blir predikat, ska hennes gärning omtalas.” Varför? Det är evangeliets natur, att ändra en människas inställning till materiella ting ända tills dess att Frälsaren betyder mer än något materiellt. Då situationen kräver det, ska vi vara så slösaktiga och generösa i vårt givande som den kära systern var. Men för Judas var pengar och intäkter mer viktiga än människor, t.o.m mer viktiga än Jesus, hans vän. Han var redo att offra den oskyldige för att få vad han var ute efter.Hur är det med oss? Än idag sker det att vi offrar människor för att få vad vi begär. Det är till sådana låga nivåer Judas så småningom sjönk. Vad orsakade det? Vi vet inte. Faktum är att det mycket väl kan ha presenterats som en möjlighet, för om det inte var sant om honom, så har det varit sant om oss.Iskariot, har av några personer givits betydelsen Ishcherioth, eller en man från Cherioth, som hans fader Simon hade varit före honom. Och Cherioth ligger i Judeén, i södra delen av Palestina, vilket innebär att Judas var den ende icke-galileérn av de tolv. Kom han att känna sig som avvikande eftersom han inte kom från den delen av landet och inte talade samma ohyfsade språk som de? Var det pengarna som utgjorde hans sätt att ge igen, att kompensera sig genom att lyfta sig själv i egen och andras uppfattning? Vi vet inte; men vi vet att en känsla av att inte vara accepterad har orsakat sådant i andra mäns och kvinnors liv, och de har då sökt efter denna världens goda som ett sätt att kompensera sig för något där de har känt sig som förlorare. Tecken på vällevnad är viktiga för en del människor, särskilt för de som är osäkra - de som flyr från det förflutna och som är redo att göra vad som helst för att skapa en föreställning om sig själva; en falsk sådan för att bli accepterade, men som är rent självbedrägeri!Men bilden av Judas är inte fullständigt mörk även om den är förfärligt tragisk. Han var på något vis medveten om sin synd. Hans samvete var inte alldeles okänsligt, och när det inte lämnade honom någon ro, försökte han göra något åt saken, han försökte komma ur det. Han återvände, och bekände sin synd: ”Jag har syndat därigenom att jag har förrått oskyldigt blod.” Men han mötte ett hjärtlöst gensvar. Det är alltid svårt att komma ur en situation när vi har tagit en muta; för det är åtminstone två parter inblandade, och den enes bekännelse är ett hot för den andre. När Jesaja säger, “Den som vände sig bort ifrån det onda blev plundrad”, talar han om detta fenomen.När du bekänner, och ställer dig i ljuset, så finns det andra som är redo att sluka dig, därför att de är inblandade. Jag kan komma ihåg några tillfällen då jag vittnat för unga människor i den förfärliga atmosfären i deras ghetton i stora europeiska städer. Det var Judas’ problem. Det finns människor i den privata och i den offentliga sektorn som, om de hade följt sitt samvete, skulle ha gett upp. Men om de agerar så drar de in andra. Det är mycket svårt! En del av dem är värre än Judas: de har fortfarande pengarna, och de befinner sig fortfarande i den fördelaktiga ställning som följer därpå.Judas gjorde iallafall två oerhörda saker: han bekände sitt brott och han återlämnade pengarna. Och även om de inte hade samarbetat och tagit dem, så skulle han iallafall inte ha behållit dem; han kastade dem ifrån sig, och gick bort, och tog sitt eget liv. Det är tragiskt. Prästerna hade sedan ett dilemma. Vad skulle de göra med pengarna? De köpte en gravgård för de fattiga som inte hade råd att ordna en värdig begravning. Det är symboliskt. Hans muta var priset för hans grav, och för andras; en öde, desperat grav. Det är alltid så.Men det hade inte behövt vara så. Dessförinnan valde Jesus honom medvetet som en av sina tolv, och sade till honom: “Du kan förändras. Du kan bli en av mina lärjungar, en av mina efterföljare.” Han gav honom ansvar i linje med hans svaghet. Gud gör ofta så. Han gav honom penningpungen, och hoppades att han, genom att bejaka honom i gemenskapen, skulle resa sig. Det blev inte så. Jesus tvådde hans fötter liksom de andras, trots att det fanns en tyst insikt mellan dem om vad som var på gång. Han gav honom hedersplatsen vid sitt bord under måltiden, han gav honom brödstycket, ett tecken på hans kärlek. Och hela tiden sänder Jesus dessa signaler till Judas: “Judas, jag älskar dig, jag accepterar dig. Du behöver inte vara sådan som du är. Du kan bli annorlunda.” Men han gick ut i den natt han själv hade skapat.Vad var det som gick fel? Tänk på rövaren på korset. Han var en materialist; annars hade han säkert inte varit där som en tjuv. Han kom till det ögonblick då han sa: ”Vi lida vad våra gärningar är värda, men denne man har inget ont gjort”, och bad att Herren skulle tänka på honom. Samme materialist på korset fick höra Jesus säga: ”Idag skall du vara med mig i paradiset.” Men för Judas blev det självmord. Vad var det som gick fel? Vad var fel med hans omvändelse? Jag måste bekänna att jag inte vet särskilt mycket om det, men jag vill nämna åtminstone två saker, som jag tycker har varit till hjälp när det gäller frågan om Judas’ omvändelse.För det första gick han till fel människor. Han gick till översteprästerna och sade: “Jag har syndat därigenom att jag har förrått oskyldigt blod.” Men det var inte primärt mot dem han hade syndat.Vi har vårt sätt att gå till väga på. Vi vill bli befriade från något i vårt samvete, men inte riktigt allt. Tänk på vad som skulle kunnat ske om Judas hade gått till Jesus, när han verkligen hade gjort orätt. Om han hade snubblat fram vid Herrens sida på vägen mot Golgata, och utgjutit sin själ för honom, vilken berättelse hade inte det varit i evangelierna! Jag är säker på att alla fyra evangelisterna hade givit den en framskjuten plats i händelsebeskrivningen. Eller om han hade gripit tag i korsets fot och sett upp i Jesu ögon och där bekänt: ”Herre, jag har syndat mot dig!” Vi kan inte annat än tro att det skulle ha blivit en otrolig berättelse om barmhärtighet och nåd.Men han kom aldrig till Jesus. Han gick till fel personer. Han försökte med en halvmesyr. Det andra som jag lägger märke till är att han försökte med kollektiv omvändelse. Hans tanke verkade vara: ”Om jag ger tillbaka pengarna, så kanske de ändrar sig och gör något för att få loss Jesus.” Men de sade: “Vad angår det oss? Du får själv svara därför.” Och det hade de rätt i. Man kan inte ordna med kollektiv omvändelse. Man kan inte säga: ”Ja, om ni alla kommer med, och vi går tillsammans dit och erkänner, då ska jag slå följe med er.” De var inte med på det; och de sade: ”Du får själv svara därför.” Det var kanske det som Judas gjorde fel. Han försökte få med andra människor som skulle stå tillsammans med honom inför domen, inför deras samveten och inför Gud. Men det går inte att omvända sig kollektivt. Man måste komma som individ, och bekänna sin synd för Gud - om det nu är materialismens synd, eller någon annan synd.Vi har här studerat något om vår egen materialisms historia. Det träffar och det påverkar oss. Vi kan få komma till Jesus individuellt, och rättas till i denna sak som gäller vårt sätt att nalkas pengar och egendom och materiella ting; och inse att allt vad vi har kommer från Gud, och har överlämnats som ett förtroende, att användas i samverkan med Honom för hans syften; och låta honom tala till oss om de förändringar som är nödvändiga. Vi kanske måste fatta beslut om att reducera vår levnadsstandard så att de medel som Gud har givit åt oss kan börja delas på ett realistiskt vis med andra - sådana som har andliga behov och även andra slag av behov.-Sen till, att I tagen eder till vara för allt slags girighet; ty en människas liv beror icke därpå att hon har överflöd på ägodelar.