Vittnesbörd

Vittnesbörd av Börje Hoff

Jag kom med i Maranata 1965. Jag såg det där TVprogrammet som gjordes från ett möte i Viktoriasalen. Jag upplevde när jag såg det där programmet: vad är det dessa människor har som gör att de kan se så glada ut? Just den där glädjen glömmer jag aldrig. Jag hade ingen religiös bakgrund, har inte varit med i någon baptist- eller pingstförsamling, jag visste inte vad det var. Men så var det en grabb i min klass i skolan som hade blivit frälst genom att läsa hela bibeln från pärm till pärm, och så gick han ned till ett bönemöte i Toftbyn och lämnade sig åt Jesus. Han sa till mig: -Det är väckelsemöte på Folkets Hus, gå dit så får du höra! Det gjorde jag. Och när de frågade om någon ville bli frälst, så ville jag bli frälst på en gång, för jag ville ha den där glädjen som jag kände i den underbara atmosfären i mötet.

Vittnesbörd av Veronica Vidén.

Jag har varit i Dominikanska Republiken 16 månader utan att träffa er, och det är verkligen roligt vara tillbaka och se en massa nya ansikten! Jag vill läsa ett bibelord:
-När han såg folkskarorna, förbarmade han sig över dem, eftersom de var rivna och slagna, som får utan herde. (Matt 9:36)
Jesus fylldes av medlidande med dem som var illa medfarna, de som led, de som var hjälplösa. Jag tänkte på det att vi som hans efterföljare, var vi än är och vad vi än gör måste lära oss att se på människorna med Jesu ögon. Hur kan vi göra det? Jo, det kan vi göra endast då vi har tagit emot Jesus i våra liv och våra hjärtan, och blivit uppfyllda av den kärlek han ger oss. Vi ska inte bara se med Jesu ögon, utan också tänka på vad skulle Jesus ha sagt till människorna? Hur skulle han ha handlat i olika situationer? Det gäller att vi kan agera och tala med Jesu ord också. När vi gör det, då kan människorna se att vi har något som är väldigt annorlunda. Att vi har något osjälviskt, som vi inte tvingar fram från oss själva, utan är drivet av kärleken som är starkare än någon annan kärlek. Det är kärleken till Jesus. Amen.

Vittnesbörd av Nahdja Widén.

Det är roligt att vara hemma. Jag har nu varit i Dominikanska en termin sedan i somras och haft skola med sex små barn i sjuårsåldern. Man kan fundera över vad som driver oss att göra det vi gör. Det är ju kärleken till Jesus. Jag har tänkt på det som står i 1 Kor 13:
-Om jag talade både människors och änglars språk men inte hade kärlek, vore jag endast en ljudande malm eller en skrällande cymbal.
Och om jag ägde profetisk gåva och kände alla hemligheter och hade all kunskap,
och om jag hade all tro så att jag kunde flytta berg men inte hade kärlek, så vore jag ingenting.
Och om jag delade ut allt vad jag ägde och om jag offrade min kropp till att brännas, men inte hade kärlek, så skulle jag ingenting vinna. (1 Kor 13:1-3)
I första versen i nästa kapitel står det:
-Sträva ivrigt efter kärleken.
Man måste söka Jesus och kärleken till honom. Det är just den som måste driva oss att göra det vi gör.

Vittnesbörd av Vusal och Vilma.

Vusal:
Pris ske Gud! Vi ska alltid prisa honom. Det är Gud som lett oss hit till församlingen. Jag talar inte så ofta i möten, men ibland vill man säga något. Jag vill nu säga något om kärlek. Jag tror att det största i kristendomen är kärleken. Jag har undersökt vad olika religioner handlar om och jämför alltid och strävar efter att förstå. Det är bara i kristendomen och i Kristi lära jag sett den kärlek som verkligen kommer av hjärtat. En troende människa, jag menar nu inte vem som helst man träffar på gatan som säger att han är troende, utan en som verkligen tror har något speciellt i själsdjupet. För en troende människan är templet det som byggs inom oss. Jesus sa att han skulle riva ned detta tempel och bygga upp ett nytt. Då hade han alltså i tankarna det tempel som fått plats inom oss. Det är väldigt viktigt för oss troende.
Jag skulle vilja läsa ur första Johannes’ brev. I femte kapitlet står det:
”Ty däri består kärleken till Gud, att vi hålla hans bud; och hans bud äro icke tunga.” (1 Joh 5:3)
Och i första versen står:
-Var och en som tror att Jesus är Kristus, han är född av Gud; och var och en som älskar honom som födde, han älskar ock den som är född av honom. (1 Joh 5:1)
Många ställen i bibeln uppmanar till att visa kärlek. Att älska sin nästa, att älska Gud. Det finns mycket här. Bibeln är en underbar bok. För inte så länge sedan var jag i Litauen. Det är en svår situation där. I staden där jag var såg jag att människor nu får en allt sämre situation. De är så sönderslagna – invärtes. De hade hoppats på ett liv, men tillvaron har tagit en helt annan vändning. Det har uppstått en slags köld mellan människorna. Det möter man även här i Sverige. Jag ville berätta det här, och uppmana oss alla att ha kärlek till varandra. Först och främst måste denna kärlek visa sig inte i ord, utan i gärning. Vi måste vara rädda om varandra.

Vittnesbörd av Ilpo Alholm

Jag kom till Sverige när jag var nitton år. Då hade livet börjat bli en katastrof. Missbruket hade kommit in i mitt liv. Jag hade lärt mig att fly in i alkoholen när jag hade det jobbigt. Kriminalitet hade kommit in i mitt liv. Jag hade börjat sitta i fängelse i Finland.
Jag var 17 år då jag satt första gången i fängelse. Jag skulle in en andra gång, men då flydde jag till Sverige med två andra nittonåringar. Vi var tre killar, som inte hade något i Sverige att göra. Men vi kom till Tensta, fick bo i ett källarförråd. Så började livet i Sverige. Ingenting planerat. Vi var som barkbåtar på havet, som vinden kastade hit och dit.
På något sätt hade ondskan fått grepp om mig redan som liten. Synden hade makt över mig. Jag skulle kunna säga mycket om gemenskapens och undervisningens betydelse och att ha trygghet hem-ifrån. Det betyder mycket. När man inte har sådant, är man ett lätt offer för fienden. Den fiende som kommer bara för att stjäla, slakta och förgöra. Han lyckades nästan också med mitt liv. Först vill han förnedra en människa totalt, och så vill han klippa livet och föra en ner till avgrunden. Det är hans plan, det är det han jobbar för. Och han kämpar för fullt, det ser vi i samhället. Men Gud vill inte det. Jesus vill inte det. Jesus sa: jag har kommit för att ni ska ha liv och övernog. Inte bara så att man orkar leva med nöd och näppe, utan att man också orkar vara med och hjälpa andra.
Jag kom till Sverige och gick i tio år här som missbrukare. Det är inget att tala om missbruket, alla vet att det är mörker och elände. Jag sökte inte Gud och tänkte inte på Gud. På något sätt fanns inte Gud för mig. Han fanns inte i tankarna. Ibland mötte jag någon som försökte vittna om att man skulle tro på Gud. Men jag trodde på mig själv. Jag behövde inte Gud. Det var ingen bra tro. Jag var 29 år, och då satt jag i fängelse igen, som så många gånger förr under resan.
Jag hade fortsatt förtrösta på droger och var på flykt från mig själv. Jag hade lärt mig att bedöva den ångest min själ hade och den där smärtan som jag bar inom mig. Att fly detta mörker och kaos som fanns i mitt inre. Innedrogerna dämpade allt detta. Man kan säga att det var som medicin, på ett sätt. Jag har full förståelse för folk som super och knarkar, då de inte har mött Jesus och upplevt tryggheten i Gud. Att de bedövar sin ångest och bedrövelse med medicin. Vissa hämtar dem från läkare på ett recept, andra hämtar dem från bolaget, några går till knarklangare. Det är samma sak.
Inget illa om medicin, du förstår vad jag menar. Man kan fly på många olika sätt. I detta sammanhang vill jag i alla fall säga att man skulle slippa skriva många recept om Jesus fick en chans i Sverige. Om människorna fick uppleva syndernas förlåtelse, som bara Jesus kan ge. Man skulle slippa mycket utav ångest, depression och må dåligt, om läkaren istället för att skriva ut de här tabletterna skulle hänvisa till någon mogen själavårdare för den här människan som sitter med sin syndaskuld och ångest. Onödiga tabletter, när doktor Jesus har medicin, syndaförlåtelse!
Jag fick uppleva detta första gången då jag satt i fängelset. Det fanns en andligt mogen kvinna som jobbade där. Hon var frimodig och vågade dela med sig av sin tro. Hon ställde frågan: -Brukar du be någon gång? Då var jag öppen för andligt samtal. Hon sa: -Ilpo, det finns en Gud som älskar dig. Det finns en himmelsk far som kan läka de här såren som plågar dig. Sedan behöver du inte knarket längre. Där började det något nytt. Jag sökte inte Gud, men Gud sökte mig genom den där kvinnan. Jag fick Nya Testamentet och började läsa det. Jag förstod i mitt inre att det här var sant. Att Jesus var Guds son. Han föddes hit till jorden, han levde ett heligt och rent liv här, som inte någon av oss vanliga människor klarar av. Han gav sitt liv som ett offer på korset på Golgata. Han tog våra synder, han dog bort med dem, men Fadern uppväckte honom från de döda. Och jag bara visste i mitt inre att Jesus lever och bad min bön i min ensamhet där i fängelsecellen: -Jesus, förlåt mig! Kom in i mitt liv och hjälp mig, jag orkar inte längre. För mig var det ingen mäktig upplevelse känslomässigt. Jag såg inga änglar, inget ljus. Jag hörde inga röster. Inget sånt. Det var ett viljebeslut, jag visste vad jag gjorde, och jag ville göra det. Jesus, förlåt mig. Kom in i mitt liv och hjälp mig, jag orkar inte längre. Det här är en bra bön att be första gången, andra gången, tredje gången – hundrade gången – tusende gången! Vi behöver det, handen på hjärtat. Vi behöver vända om, vi behöver bekänna våra synder, också vi frälsta, eller hur? Av och till. Eller kanske är jag ensam om det?