Vittnesbörd

Vittnesbörd av Kjell Roos
Maranataevangelisten Kjell Roos blev frälst i ett väckelsemöte 1972, efter att ha levt i många år som missbrukare och kriminell, och åkt ut och in på anstalter. Därav bokens namn - fångnumret förföljde honom alla åren. Kjell fick uppleva en radikal förvandling, och har sedan dess varit själavinnare. Han har fått bedja för många, både till frälsning och hälsa. På mångas önskan gick Kjell med på att ge ut en bok där han berättade om sitt händelserika liv. MR:s medarbetare Ulla Näsholm ställde villigt upp att skriva, och efter ett par års skrivande vid de tillfällen som gavs ”på lediga stunder”, kom boken ut i höstas. Det är redan dags att skriva en fortsättning, för, som bokens sista rader anger, fick Kjell till 70-årspresent en resa till Santo Domingo. Veckan efter den fruktansvärda stormen Noel, vars verkningar beskrivs i missionsrapporten detta nummer, var resan bestämd, och Kjell har nyss återvänt från en månads vistelse i Dominikanska Republiken. Förutom hjälpinsats i stormdrabbade områden, hann Kjell även med att predika i fängelset och närvara vid en rättegång som gällde pastorn i fängelseförsamlingen. MR återkommer med rapporter, och vi hoppas på uppföljning av boken. Nedan följer ett par citat ur boken, som kan beställas från BMC. (Se annons sid 31)
En kväll kom det besök till Kjell. Det var Rolf som kom, han som Kjell hade bett för i Västerås-fängelset och som då blivit frisk.De satte sig i matsalen och samtalade. Rolf sa inte mycket, men tog gitarren och började spela och sjunga. Han sjöng kristna sånger. Så ställde han ifrån sig gitarren och säger till Kjell: ”Ända sedan du var inne hos mig på Västerås-anstalten och bad för mig, visste jag att det var Gud som helat mig, men jag rymde från honom”.Rolfs mamma dog när han var ganska ung. Hon var det enda han hade och han tyckte att Gud var hård som tog henne ifrån honom. En natt tyckte han att mamma kom emot honom och sa: ”Rolf, se till att du kommer till himlen, jag är där! Rolf ville inte ha med Gud att göra, men när han såg Kjells förvandling – de hade ju varit tillsammans så mycket, både med brott och annat. Han visste att Jesus levde, men kunde aldrig i sin vildaste fantasi tro att Kjell skulle kunna bli frälst. Nu sade han till Kjell: ”Jag har en del ouppklarade affärer som jag måste göra upp, men vill du be för mig att jag blir frälst”.De bad tillsammans och Rolf gick ut och Kjell träffade honom aldrig mer. Han hade gått Gamla Brogatan ner och där blev han mördad, han fick en kniv i ryggen. Kjell fick veta det några månader senare.Kjell säger: ”En sak vet jag att när den sista basunen ljuder och gravarna öppnas, havet ger igen sina döda och brudeskaran kallas hem, då är både Rolf och jag med”.- - - - -Kjells uppgift i Guds rike är evangelistens, ett uppdrag som han förvaltar väl och som han är angelägen om att utöka och förmera. Nya platser, områden och folk är en utmaning. Visst har Kjell nyligen fyllt sjuttio år, men det är inget som ger honom anledning att dra sig tillbaka.Det som står närmast i tur att förverkliga är en resa till Dominikanska Republiken. Han ser fram mot att lära känna arbetet och syskonen och – givetvis – att träffa bröderna i fängelseförsamlingen i Najayo berätta om sitt liv och sin väg till frälsning och predika Guds ord till uppmuntran och förnyelse för dem!Också i Stockholm, på Bällsta missionscenter får Kjell predika för människor som inte har svenska som modersmål. Det förekommer i möten som tolkas till olika språk i församlingens sammankomster, men också i speciella möten för rysk- eller arabisktalande vänner.Till sin sjuttioårsdag fick Kjell av Maranataförsamlingen i Stockholm som gåva en resa till Dominikanska Republiken. Inom den allra närmaste framtiden kommer resan att förverkligas!Missionsuppdraget är inte slut förrän Jesus Kristus, vid sin ankomst, avblåser striden! (Ur Fånge 7425 är nu FRI!)

Appell av Doris Diaz

Naturligtvis älskar vi Jesu tillkommelse, för vi vet att han är nära. Allt har redan gått i fullbordan av det som skulle ske innan. Vi väntar bara timmen för hans ankomst. Vi ska bli förhärligade när han uppenbaras för att hämta sin församling. Och jag är en del av denna församling. Min vän, du som läser detta: det finns fortfarande tid att omvända dig, så du inte går förlorad. Kanske detta är det enda tillfället du får. Det kanske inte ges något annat tillfälle. Sök frälsningen, så att också du får uppleva den glädje jag har. Jesus Kristus älskar oss, och han vill inte att någon ska gå förlorad. Därför: kom, omvänd dig och sök Jesus, för han kommer snart. Han står vid dörren, och han är vår Frälsare!

Ulla Näsholm intervjuar Sven Inge Johansson

När Sven Inge Johansson blev frälst skedde ett under, han blev en ny skapelse. 1968 mötte han Jesus Kristus som sin Frälsare. Allt blev förvandlat. Sven Inge är, som han själv uttrycker det, en gammal rövare. Och fortsätter: ”Jag har nog fått större nåd än andra människor, känns det som.” Idag är han 74 år och kan vittna om Guds trofasthet och nåd. -Människor tror mig inte när jag talar om det, säger han och utstrålar verkligen frid och glädje. Sjukdom och svaghet har drabbat honom men han ser i allt Guds omsorg och hjälp. För tre år sedan drabbades Sven Inge av cancer i hjärnan och det blev nödvändigt med operation och åtföljande strålbehandling.
Operationen blev lång och komplicerad. Det tycktes som om slumpen avgjorde att operationen skulle ske i Örebro, så var det inte tänkt från början. Sven Inge berättar:-Den läkare som skulle utföra operationen var en gammal bekant till mig. När jag satt på Härlanda-anstalten i Göteborg jobbade han där. Då var doktorn kandidat. När vi träffades kände vi ju igen varandra och jag fick vittna om att jag nu varit frälst i många år. Jag tror faktiskt att det var Gud som ordnade att just han skulle operera mig.-Cancern hade långa trådar som doktorn ”nystade” upp, en efter en och sen togs själva svulsten bort. Det var så han förklarade det för mig. Nu har det gått några år och det har gått bra, tycker jag. Visst har jag lite problem men det blir bättre och bättre.För att förbättra talet ordinerades Sven Inge högläsning en timme om dagen. Läsa bibeln tyckte han var en bra idé, och det har han farit väl av. Förutom att talet förbättrades blev bibelordet levande. En timmes högläsning ur bibeln dagligen är ett hälsomedel för hela kroppen, det förstår man genom Sven Inge. Rymde hemifrån Sven Inge var bara 15 år när han gick på sin första båt från Göteborg. Han hade mer eller mindre rymt hemifrån och stuckit till sjöss och då på ett förfalskat åldersintyg. Han hade lagt till ett år på intyget för att få komma med båten. Man skulle vara 16 år egentligen….Första resan blev det lite besvärligt och Sven Inge hoppade av i Prince Rupbert, Canada. Femton år gammal, utan pengar och papper på sig, blev han snabbt tagen av polisen och satt i fängelse. Ambassaden kopplades in, båten kontaktades och snart var Sven Inge ombord igen och på väg hem. Modern hade efterlyst honom då han varit borta från hemmet en tid.Efterhand blev det så småningom sju olika båtar och jorden runt några gånger, säger Sven Inge.Några år senare hamnade han i fängelse – sammanlagt tolv år har han suttit inne. Framförallt stölder, rån ibland och någon enstaka kassaskåpssprängning dömdes han för. Knark, speciellt amfetamin, blev också ett måste för att hålla sig alert och klara sig, förklarar han.-Man kände sig ju alltid jagad och därför prövade jag allt möjligt. En enda gång blev det LSD, men det slutade med att brandkåren fick hämta mig i ett träd, jag blev totalt snurrig och var nästan omöjlig att få ner från trädet..-Mycket alkhol blev det förstås också, det lärde man sig snabbt på båtarna och det var något som jag fortsatte med i många år.1967 blev Sven Inge placerad på Karsuddens sjukhus och meningen var att han skulle ”vårdas” där i åtta år istället för att sitta i fängelse.Till Karsudden kom ett gäng maranataungdomar där bland dem var också SvenÅke Asplund, som Sven Inge kände sedan tiden på Härlandaanstalten. Nu var han frälst och sjöng och vittnade tillsammans med ungdomarna. Sången ”Min kung och jag” blev populär och för Sven Inge är det fortfarande favoritsången – det är så sammanknippat med första gången han lyssnade till frälsningsbudskapet. Frälst och befriad 1968 blev Sven Inge frälst. Han poängterar:-Jag blev totalt befriad från hat och hämndbegär! Ett nytt liv hade tagit gestalt, det gamla begravdes i dopet under en sommarkonferens. Det var ett helt gäng som döptes den gången, de flesta av dem var ”gamla rövare” – f.d. kåkfarare eller missbrukare.Ålder och erfarenhet varierade, men alla hade blivit frälsta och lämnat det gamla livet bakom sig. Det var en storartad dopförrättning – en manifestation av Guds kraft och härlighet. Många av de nydöpta kom att ingå i den kommunitet eller rehabiliteringsscenter som en anläggning i Stjärnhov, några mil utanför Stockholm utgjorde under en period. Maranataförsamlingen i Stockholm hade hyrt platsen under en tid och 1969 var också Maranataförsamlingens bibelskola förlagd där.Senare kom lokalerna att användas som en uppsamlingsplats och ett hem för nyfrälsta missbrukare. Sven Åke Asplund tog ansvar för Sven Inge, som fick lämna Karsudden fast de åtta åren inte hade gått. Sven Inge levde under den tiden tillsammans med en liten grupp på femton personer, de flesta missbrukare, men det var människor från Maranataförsamlingen som ledde arbetet, skötte om hus och människor. Det var matlagning, vedhuggning, möten och arbete i skogen för männen. Skogsarbetet försörjde gruppen sig på, och det fanns alltid jobb. Så behövde man aldrig vara ensam, fick hjälp och stöd av troende hela tiden.Tiden på Stjärnhov var för Sven Inge en underbar tid. Man jobbade tillsammans i skogen, mekade med bilar, det var bönesamlingar och möten och ibland reste man också in till Stockholm på möten.På Karsudden hade han blivit ”avgiftad” och använde aldrig knark sen.Sven Inge bodde senarepå olika platser där det fanns storfamiljsgemenskap, bland andra Örebro, Malmö och Gärdshyttan. Upprorisk och arg Sven Inge återföll inte till knark, men någon gång när det var särskilt krisigt tog han till alkohol. Han berättar om ett tillfälle:-Jag var upprorisk mot Gud och avundsjuk på mina troende vänner som tycktes ha fått mera kraft, mer tålamod och glädje.-Jag hällde i mig massor av sprit, tog bilen och bara körde iväg. Riktade in mig mot en bergvägg och körde med full fart mot den.-Det som hände då var något mycket märkligt. Förarstolen med mig sittande rycktes ur bilen och kastades ut på en åker. Bilen krossades fullständigt och började sedan brinna. Själv var jag ganska oskadd och såg hur bilen brann. Polis och ambulans kom och jag fick följa med till sjukhuset. Det var något helt otroligt som hänt och polisen såg det som ett mirakel att jag kommit undan på ett så övernaturligt sätt.-Det var nog en skyddsängel där som hjälpte mig. Jag tror att den som haft en särskilt besvärlig uppväxttid får en speciell nåd från Gud, det har jag upplevt vid flera tillfällen.Vägen med Kristus gick inte spikrakt fram till att börja med, men Sven Inge växte till efterhand. Just nu är han i Stockholm där han har sin församling, sina bröder och systrar eller som han säger: Min familj.Behandling och läkarbesök sker i Örebro, dit han reser i sin nyförvärvade bil, som han verkar vara mycket stolt över. Eller kanske bättre uttryckt, glad att han är i en sådan kondition att han kan köra.Under sommarmånaderna bor han i en husvagn bakom huvudbyggnaden på Bällsta.Han håller uppsikt över hotellområdet och går sina ronder under kvällar och nätter, ser till att allt är lugnt och att det är ordning i huset.Vid flera tillfällen har han varit till hjälp bara genom sin närvaro. Han släntrar in till receptionen, kollar läget, ser snabbt om en problematisk situation är på väg att uppstå med någon stökig hotellgäst. Då stannar han, tilltalar den som bråkar – bara det brukar avleda bråk. Det är inte att ta fel på att det är en ”gammal rövare” som visar sig och då inser en och annan att det kan vara på sin plats att gå lite försiktigt fram.Tillsammans med sina trossyskon väntar han Jesus tillbaka och det är verkligen till glädje och en förmån att ha denne broder mitt i gemenskapen.Sven Inge avslutar intervjun med en hälsning och ett tack till alla syskon han träffat och som på ett eller annat sätt hjälpt honom genom åren. Han säger:-Jag är så tacksam till mina bröder och systrar både här och i utlandet, jag tänker mycket på vännerna i Dominikanska Republiken… Tänk att jag får vara med i en församling som har mission på olika platser i världen och där man predikar Guds Ord! Halleluja!

Vittnesbörd av Allan Lundgren

Frågan kom från min pappa, där jag satt vid hans högra sida i missionsmötet under det att indienmissionärerna Sherian och Abraham hade predikat. De inbjöd nu till frälsning, och tecknet på att man ville bli frälst var att räcka upp handen. Jag minns ordagrant frågan från min pappa: ”Skall inte du räcka upp din lilla hand också?” och de orden har följt mej genom hela livet, trots att de uttalades för 70 år sedan. Platsen var mötestältet i Nyhem under en missionskonferens där. Mitt unga sinne var gripet och jag längtade innerst inne efter att bli frälst. Mitt svar på hans fråga kom bara till tanken, vilken var: Frågar han en gång till, så räcker jag upp handen. Men han frågade inte en gång till…Om vi bara förstode hur viktiga våra beslut är vid vägskälen i våra liv och att de tidigaste är de viktigaste. Jag borde ha lytt mitt hjärtas längtan och bara räckt upp handen och sedan gått fram och blivit frälst. Hur många gånger har jag inte ångrat denna min feghet. Hur annorlunda kunde mycket ha varit, om jag följt mitt hjärtas längtan. Jag lämnade tältete då mötet var slut med en ofrälst själ. Det hade mörknat ute och det var mörkt i mitt hjärta. (Judas lämnade också Jesus och gick strax ut och det var natt, säger bibeln, Joh 13:30). Dagen efter var jag tillbaka i mitt vanliga liv. Sedan gick det fort att dricka alltmer ur världens usla brunnar som inte hålla vatten. Min hand ”kom upp” först 10 år senare då jag var 24 år. Visst var det sent, men pris ske Gud att den ändå kom upp till slut. Gud har ju en plan för varje människa. Vilket privilegium att få höra om Jesus i unga år och vilken nåd att få följa honom från ungdomen. Jag tänker ofta på de unga. De som har livet framför sej som ett oskrivet blad. Kanske har Du en missionskallelse djupt därinne i hjärtat. (Jag hörde också Gud tala om missionskallelse till mej vid åtta års ålder). Eller Du har en kallelse till en annan livsuppgift som kräver helöverlåtelse? Kanske vill Gud att Du skall vänta med att fästa Dej vid en livskamrat innan Du säkert vet vad Gud vill med ditt liv? Gud har en plan utstakad för var och en och lycklig den som hittar den i unga år. Då kommer allt annat på rätt plats. Bibeln säger:

Vittnesbörd av Karin Lindroos

Jag vill läsa Ps 113:

-Halleluja! Loven, I HERRENS tjänare, loven HERRENS namn. -Välsignat vare HERRENS namn från nu och till evig tid. -Från solens uppgång ända till dess nedgång vare HERRENS namn högtlovat. -HERREN är hög över alla folk, hans ära når över himmelen. -Ja, vem är såsom HERREN, vår Gud, han som sitter så högt, han som ser ned så djupt - ja, vem i himmelen och på jorden? -Han som upprättar den ringe ur stoftet, han som lyfter den fattige ur dyn, för att sätta honom bredvid furstar, bredvid sitt folks furstar; han som låter den ofruktsamma hustrun sitta med glädje såsom moder, omgiven av barn! Halleluja!

[Läs mer]