Vittnesbörd

Vittnesbörd av Carl Ole Jensen

Jag hade egentligen inte tänkt komma hit, men så fick jag en sådan dragning att komma och jag märker att det blir en sinnets förnyelse som är så viktig. Vi har så lätt att bli nedsmutsade av det dagliga omkring oss. Vi behöver sinnets förnyelse. Och det måste jag säga att jag fått i dessa möten. Gud är god!Jag har tänkt på det Paulus en gång sade till konung Agrippa. ”Jag har inte varit olydig mot den himmelska synen”, säger han i Apostlagärningarna.Den himmelska synen. Jag skulle vilja berätta en liten del av min frälsningsupplevelse. Vi människor är ofta väldigt hariga. Jag var mycket rädd av mig och ville inte ha något med Jesus att göra. Människan vill till sin natur inte ha något med Jesus att göra. Sådan var jag. För att göra en lång historia kort så ska jag berätta hur Gud bar sig åt för att knäcka mig. Jag var uppe i Tromsö by, det är en stad långt uppe i Nordnorge. Jag hade varit väldigt kallad av Gud under en längre tid och plötsligt sade Herren till mig: du ska resa hem! Mina föräldrar bodde i Salsburg. Du ska resa hem med detsamma! Jag hade inte förberett mig för det, men när Herren sa att jag måste resa hem omedelbart, tog jag en taxi till flygplatsen och i ett flyg där det fanns bara två lediga platser, fick jag den ena. När jag landade i Forneby, hade jag så bråttom hem att jag tog taxi till Salsburg. Jag hade precis pengar så att det räckte till taxin. Ingenting var förberett av mig, Herren hade förberett det. När jag kom hem så minns jag att pappa satt i kontoret. Jag ropade på Gud: -Jesus, du måste frälsa mig. Det är något jag aldrig glömmer. Men så var det bekännelsen. Jag tänkte att jag måste väl gå på något möte och berätta det här. Så åkte jag till Fredriksstad på ett möte. Där var ett svensk evangelistpar som hette Stig och Karin Engström. Jag tror knappt de lever än, det här var många år sedan. Mötet gick mot sin avslutning – jag kommer inte ihåg om de gjorde någon inbjudan, jag satt längst bak. Det blev ingen sång, det var ingen musik, men jag hade bestämt mig och gick fram och böjde mina knän där, pris ske Gud. Det här var trettio år sedan.Intill idag har Herren hjälpt mig. Han har varit trofast. Jag vet att jag många gånger varit trolös mot honom, men han har varit trofast. Min pappa levde bara ett år till efter det att jag blivit frälst. Han dog ganska ung, femtio år gammal. Han hade varit evangelist i Nordnorge under trettio år, och jag tyckte han hade så enormt mycket att berätta för mig. Jag saknar honom mycket.
Jag ska läsa ett ord från Hesekiel. Hesekiel var en man som fick ett väldigt radikalt budskap från Herren. Det var så radikalt att han ett tag inte ville tala. Men han fick en väldigt speciell syn av Herren. Det var en syn av Herrens väldiga kraft och makt. Det verkar som om han med den fick en grund för sitt liv, för att kunna gå vidare. Den grunden måste han ha, för annars skulle han inte ha klarat av att förmedla det budskap Gud lade på honom. Jag ska läsa det som står i Hesekiels första kapitel:

Vittnesbörd av Bengt Lindroos

När vi samlas är givetvis vår avsikt att ge varandra något som rustar oss för framtiden så vi kan fullborda den uppgift Jesus gett oss i tiden. Och även att förmedla något till dig som ännu inte tagit emot Jesus, något som väcker ditt hjärta över att du behöver bli frälst. Vi vet att Jesus har lidit och dött för våra synder och därför finns frälsning och nåd att få.Jag tänkte på vad det innebär att ha beredskap och ska läsa några ord som handlar om det. ”Spänn bältet om livet och håll lamporna brinnande”, sa Jesus till sina lärjungar. (Luk 12:35)Och i ett annat ord sa Paulus till församlingen i Efesus:

Vittnesbörd av Asta Olausson

Identiteten manifesterar sig på något sätt i konfrontationen. När man konfronteras med makter omkring sig, upplever man och märker vem man är, vilka kännetecken man har. Jag tänker på detta bibelord: ”Den som icke har Herren kär, han vare förbannad.” Vår identitet är att vi älskar Jesu tillkommelse. Maranatafolkets identitet är att vi väntar Jesus vilket ögonblick som helst, och att vi har honom kär i våra hjärtan. Det gör att vi distanserar oss ifrån det som är runt omkring oss. Vår identitets kännetecken växer fram i vårt annorlunda sätt att leva, i våra annorlunda mål, i vår annorlunda vision. Det måste vara kärleken som driver oss till det. Jag tänker på flyktingar som kommer hit. Människor med olika religioner. Hur föräldrarna försöker bevara den religiösa identiteten och hålla fast vid de gamla traditionerna. Det gäller att veta var man har sina rötter och vem man är. Men ju bättre man får det materiellt och ju mer man blir accepterad, dess mer likbildas man med omgivningen. Om inte föräldrarna upprätthåller dessa speciella livsbetingelser för att man ska kunna leva ut sin tro, så kommer barnen att likbildas med dem de har omkring sig. Ju bättre man får det materiellt och ju högre standard man får och andra mål som blir viktigare, så kommer alla kännetecken på den tro och kultur man har att försvinna. Exempelvis klädedräkten och allt sånt där.
Jag vill berätta om hur det var när jag blev frälst. Jag kom ifrån en dålig miljö - jag knarkade och levde ute bland missbrukare. Jag var någon också ibland dem, jag hade en identitet. Det blir väl alltid så att när man speglar sig i sin omgivning, så får man en slags identitet och likbildas med dem man umgås med. Men så fick jag möta Jesus. Jag förstod den kvällen jag blev frälst, att jag måste kapitulera inför Golgata kors, och om jag inte var beredd att göra det, så stod jag med i folkhopen som ropade ”korsfäst”. Det var där konflikten stod: Om jag skulle ta emot Jesus, eller stå ibland dem som ropade: Korsfäst! Men då jag tog emot Jesus blev jag född på nytt, och fick en helt annan vision för mitt liv. Jag fick en helt annan kärlek i mitt liv. Jag fick en himmelsk dimension, jag blev en himlamedborgare. Det som var runt omkring mig förlorade sitt värde.
Jag måste ikläda mig den nya människan för att hålla fast vid den nya identiteten. Förr klädde jag mig i långbyxor och var tuff. Alla är ju sådana. Man likbildas med den grupp man umgås med. Men nu fick jag lära mig ett annat sätt att kläda mig. Något som behagade min nya omgivning, min tro på Gud; att få likbildas med Jesus i överensstämmelse med den undervisning jag fick. Att lära känna Jesus. Jag började tala ett annat språk, utelämna alla svordomar. Men sökte jag mig tillbaka till den gamla gemenskapen, och tog till mig de kriterier som gällt förut, då återtog jag den gamla identiteten.Jag undrade:hur mycket måste man lägga av när man blir frälst. Hur mycket måste man förvandlas? Vad måste jag göra? Men så tänkte jag: det handlar inte om hur mycket man måste lägga av, att fråga: kan jag göra det eller det, nu då jag blivit frälst, utan det handlar om: vad kan jag göra för att likbildas med Jesus? Hur mycket kan jag komma närmare Jesus genom att göra det eller det? Istället för att hålla mig på ”den tillåtna linjen” vill jag komma så långt in i Guds rike som möjligt.Tack att jag får tillhöra dig idag, Jesus! Tack att jag får vänta dig från himmelen. Tack att vi får vara ett Maranatafolk, o Herre Jesus, som lyfter blicken uppåt. Ett folk som drivs av kärlek till dig, för att likbildas med dig, att lära känna dig ännu mycket mer. Herre, tack att du kommer mycket snart. Tack för församlingen, tack för undervisningen, tack för gemenskapen. Tack att du bor mitt ibland ditt folk och leder oss dag för dag. Amen.

Vittnesbörd av Emanuel Johansson

Jag kom att tänka på vad man sade om lärjungarna vid ett tillfälle. Man kom ihåg att de hade varit med Jesus. Och det tror jag är helt avgörande för vår identitet. Vill vi likbildas med och ha vår identitet med Jesus, så ska vi vara med Jesus. Det är en väg för oss. Visst är det en annorlunda väg att välja Jesus. Det handlar hela tiden om att göra val. För mig har det inte inneburit att göra uppbrott från ett annat sammanhang, utan det har istället varit ett val att inte gå in i det etablerade samhällets system, eller hur man nu kan uttrycka det. Gud är med och det finns en framkomlig väg. Låt oss gå vidare med det Gud har visat oss hittills, och ta steg i tro. Amen.

Vittnesbörd av Roger Lindroos

Jag satt och tänkte på det här med identiteten. När vi var ute och evangeliserade första maj hade man rustat på många ställen i stan för demonstration. Jag tänkte på detta att människor är klädda på ett speciellt sätt. När vi kom till Sergels torg, var det vänsterinriktade ungdomar där. Man hade en tydlig klädkod som gällde. Om man har den här åsikten, den här politiska övertygelsen är man klädd så här. Någon speciell mössa, eller något som gör att man märker att det är en vänsteraktivist. Man ser också om det är en moderat. Generellt alltså. Det var en kvinna där som flög på mig. Vi hade traktater om aborter och hon var rasande. Hon hade dagen till ära en röd kappa på sig. Hon var den sorten… Jag tyckte det var intressant att iaktta detta med klädernas och det yttres betydelse för identiteten.
Hur är det med oss som Jesu efterföljare? Hur är vi klädda? Det handlar inte om våra yttre kläder. Och det är inget man sätter på sig lättsinnigt, utan något Gud utrustar oss med. Jag tänker på vapenrustningen som vi måste vara iklädda. Det är detta som måste känneteckna oss. Det är inget man bara tar sig, det sker efter ett möte med Jesus, då man får ett djupt förhållande till honom. Om vi tappar den första kärleken, tappar vi också klädnaden. Vi tappar vår identitet. Då kan det bli verksamhet, ett invant mönster. Det är också farligt för oss i vår vardag. Det är viktigt att vi har Guds kraft i vårt vardagsliv. Det som präglar våra handligar får inte vara ett invant mönster, men en kärlek till Jesus och kärlek till varandra. Då blir vårt tal ett annat tal. Vi ser inte bara det svåra, det jobbiga och negativa hos den ene eller andre, eller det ena eller andra vi sysslar med. Det blir mera en kärlekssak, en trons gärning. Vi är glada: tänk att jag får vara med och tjäna. Just det tror jag måste vara mycket av vår identitet: Vår glädje att få tjäna Jesus. Då finns också möjlighet för oss att komma framåt på den smala vägen. Amen.