Vittnesbörd

Vittnesbörd av Per-Otto Antonsson

969 var jag 20 år. Jag var vapenvägrare, och kom upp till Solna. Jag bodde i Bagartorp, AMS-förläggningen där tillsammans med 12 andra som gjorde vapenfri tjänst. Vi skulle vara sjukvårdsbiträden på lasaretten i Stockholms län. Då jag kom hit hade det pågått en tid av väckelse i mitt liv. Jag hade varit borta ett par år från Herren i min ungdom, men jag bad varje dag till Jesus, och jag hade kontakt med Herren, och han sade till mig när det kändes som han var långt ifrån mig, var han som närmast. Herren ledde mig och bevarade mig.Men då jag kom hit hösten 1968, löste han mig från allt jag var bunden i. Jag var då bara nitton och ett halvt år. Jag fick en sådan längtan att börja tjäna Jesus då han löst mig från tobak och alla svordomar – jag svor så mycket på den tiden. Det var en syster som profeterade över mig:-Om du tror i ditt hjärta, så är du löst nu, sa hon. Och jag blev löst och var så glad. Jag rökte faktiskt 20 cigaretter om dagen, och jag svor mycket och spelade mycket musik jag sedan inte alls ville höra – jag bröt sönder alla skivorna. Allt det där var nu borta. Det kom väckelse i mitt liv, Herren sökte mig, talade till mig att jag skulle bli hans lärjunge och lära mig hans ord. Lära mig vandra med honom och höra hans röst.Min kamrat, som upplevt något liknande, började tillsammans med mig vittna för människor i Trollhättan. Under ett halvårs tid delade vi ut över 20.000 traktater till människor i områdena däromkring.1969, i slutet av maj, var jag på Maranatas tältmöten i Tantolunden, Stockholm. Det var Arne Imsen som ledde mötet, och han sjöng en sång – det var precis i linje med vad jag upplevt den väckelseperiod jag nämnde om. ”Jag vill hellre ha Jesus än silver och guld”. Det var vad jag kände: Jesus var viktigare för mig än silver och guld. Det är han än idag. Vad hände? Jo, jag kom in mer och mer i verksamheten, jag fick börja understödja missionärer. Jag hade det gott ställt på den tiden. Jesus var dyrbarare än silver och guld. Jag hade erbjudanden om jobb att tjäna mycket pengar, men jag ville hellre tjäna Jesus där jag stod. Sången fortsätter: ”Jag vill hellre ha Jesus än hus och land, jag vill hellre gå ledd av hans sårade hand.” Hus – ja, vi behöver någonstans att bo, men Jesus måste vara först. Det var så gripande för mig som 20-åring. Jag är så tacksam till Jesus än idag. När man vandrar med Jesus och fått detta uppdrag och denna väg utstakad av Herren, då finns det ingenting som kan göra att man kommer av den. Vi har en fiende som frestar och vill få oss på fall, och jag har varit med om det många gånger. Men Herren har varit trofast, Herren bevarar, Herren har lagt ner längtan i hjärtat, det brinner. Man kan aldrig glömma det Jesus har gjort. Har man fått ett möte med Jesus, är detta det dyrbaraste. “Jag vill hellre ha Jesus än högt beröm.” Berömmelsen har fått fara. Jag vill bara ha Jesus. Jag har varit en dåre för världen många gånger när jag vittnat. Man har sagt: -Du är inte klok som inbjuder till väckelsemöten. Jo, det är verkligen klokt! Det bästa är att bjuda in till väckelsemöten. Där människor kanske kan bli frälsta och döpta till Jesus. -Jag vill bli trogen min heliga dröm. Jag vill hellre ha Jesus än ära och glans, jag vill hellre stå trogen det namn som är hans.Han är fager som liljan, han är ren som guld. Han är ljuv som honung, han är trogen och huld.Jag törstar, jag har fått känna den helige Andes fläktar, detta levande vatten. Denna törst håller oss kvar hos Jesus, så att vi får mättas och släcka vår törst. Vi får mättas av Guds Ord och dricka av Andens strömmar. “Han ger allt vad mitt hungrande hjärta begär, jag vill hellre ha Jesus och hans ledning här.”Som det står i kören, det är tomhet, allt detta världen erbjuder. Det världen lockar med förgår – det är ingenting värt i förhållande till Jesus.Jag har upplevt Guds trofasthet. Jag är nu 57 år, och Jesus har varit trofast. Många gånger har jag inte förstått hur underbar han är, hur trofast han är och kärleksfull. Jag har sett på mina egna svagheter, hur dålig jag är. Kan du verkligen älska mig, Jesus? Men han gör det! Han har skapat oss, han har dött för oss på Golgata. Han har köpt oss tillbaka till Gud. Vi är verkligen Guds tillhörigheter.Nu har en stor del av mitt liv gått; jag måste prisa Gud ännu mer den tid jag har kvar. Prisa honom ur djupet av mitt hjärta, med min tunga och min själ; ja av hela min kraft vill jag upphöja honom för den han är. Han är min Gud, min Frälsare, min konung, vår Fader som bryr sig om oss.
Jag vill till sist läsa några verser om Abraham ur Romarbrevet 4. Abraham blev ju kallad ut ur det kaldeiska Ur, från Babylonien, Irak som det nu kallas. Han skulle dra ut från sin släkt, till det land Gud skulle ge honom. Det var naturligtvis inte lätt att bryta upp och lämna allt. Det var en lång vandring; varma dagar och kalla nätter, som det blir därnere. Men han skulle dra ut. Han hade fått ett löfte av Gud att bli en Fader till många folk. Men hur ska det gå till? Jag är ju så gammal, och min hustru är så gammal. Men Abraham tänkte: Gud som är så stor, han kan göra detta. Det står att han tvivlade inte på Gud, utan trodde på honom som gett löftet. Så när Gud ger dig löften, idag, imorgon, så tvivla inte, utan tro på det. Han ska låta det gå i uppfyllelse. Abraham trodde Gud, han trodde på den som gör den ogudaktige rättfärdig. Så blev han rättfärdig, genom tro. Vi ska läsa i Rom. 4:17, några verser framåt: -»Jag har bestämt dig till att bliva en fader till många folk»; han är detta inför den Gud som han trodde, inför honom som gör de döda levande och kallar på de ting som icke äro till, likasom voro de till. Och där ingen förhoppning fanns, där hoppades han ändå och trodde; och han kunde så bliva »en fader till många folk», efter vad som var förutsagt: »Så skall din säd bliva.» Och han försvagades icke i sin tro, när han betänkte huru hans egen kropp var såsom död – han var ju omkring hundra år gammal – och huru jämväl Saras moderliv var såsom dött. Han tvivlade icke på Guds löfte i otro, utan blev fastmer starkare i sin tro; ty han ärade Gud och var fullt viss om att vad Gud hade lovat, det var han också mäktig att hålla. Därför räknades det honom ock till rättfärdighet.Just detta grep mig: Abraham trodde på Gud, han tvivlade icke. Han visste att det Gud gett ett löfte om, det var han också mäktig att infria. Och varför blev han då starkare i sin tro? Jo, han ärade Gud. Kom ihåg det, syster och broder, ära Gud där du är. Ära Gud med din tunga, i ditt hjärta, i din håg; där du går fram. Ära Jesus. Så blir du starkare i din tro och kan övervinna frestelser, övervinna satan och vinna en härlig seger. Så står vi räddade och bevarade fram till dess att Jesus kommer. Amen!

Vittnesbörd av Jan-Åke Larsson

Gud är outrannsaklig. Har i fem års tid lidit av fruktansvärd nervvärk i halva delen av huvudet. Vänner av alla slag har bett för mig och smort mig med olja. Ingenting har hjälpt. Jag har gått på olika mediciner som dövat nervsystemet och gjort mig till en halv människa. Minnet sviktade och jag levde som i en bubbla, distansierad från omgivningen.Natten till den 21 oktober fick jag ett tilltal från Herren från Gal. 5:1, om att vara fria när Kristus har frigjort oss, samt ordet att han sänder sitt ord och botar dem. Två gånger den natten kom tilltalet. Vaknar på morgonen helt befriad från värken.När jag skriver detta vittnesbörd så håller Guds helande fortfarande. I Jesu sår har vi fått läkedom. Underbart att få leva med Herren och verka för honom tills Han kommer åter. Det inte handpåläggning och välmenande böner kunde åstadkomma, gjorde Jesus genom den Helige Andes tilltal! All ära till Honom som har makt att befria och hela.Fridshälsningar, Jan Åke Larsson, Ramsbergnn

OBS! Denna text är konverterad till sökbar text med s.k. OCR-teknologi. Det innebär tyvärr att det finns väldigt många bokstäver och andra tecken som hamnar fel. Vår förhoppning är dock att texten ska vara begriplig. Är det något sammanhang du absolut inte får ihop, så är rådet att kolla i PDF-versionen av respektive nummer.

**
**

Jag vill i detta mitt enkla Virtnesbörd ’tala om hur underbart Gud har mött mig på de maranatamören, som jag haft glädjen att få vara med på. Under rältmöteskampanjen i Jönköping var jag på besök där i några dagar. Jag hade hört talas om denna fria församling, som många kallar för villfarelse. Även jag stod kanske litet frågande i början. Men jag gick till ett möte, och innan jag gick dit bad jag till Gud för mö_ tet och om viss’het över om detta verkligen var från Herren. Jag behövde ej misströsta, ty redan i början ljöd den underbara sången: ”Jubtla nu mitt sålla hjärta, större lycka aldrig fanns! Nu är slut på sorg och smärta, Jesus är min och jag är hans.”

Vittnesbörd om helbrägdagörelse

Jönköping den 15 juli 1962

Jag vill infria mist löfte och vittna om, vad Jesus har gjort för mig, sedan jag korn med i Jönköpings Fria Församling. Ja det är härligt att vara med. Jag känner mig som en ny människa, och jag väntar på att det skall bli möte här igen, ‘att många människor skall få möta Gud till frälsning och förnyelse. Själv har jag många gånger fått uppleva Guds ingripande vid sjukdom och andra prövningar. Tack och lov.

SKE DIG SOM DU TROR! Vill på detta sätt ge Jesus äran och berätta om ett helbrägdagörelseunder, som han gjorde med vår lilla sexåriga dotter. Hon hade fått en besvärlig knöl på sin häl, och efter omkring ett år hade den växt sig så stor och hård att hon började gå snett med foten. Vi hoppades, att knölen skulle försvinna, och vi suckade ofta till Gud om hjälp. Läkare, som undersökte flickan rådde oss att fortast möjligt operera bort den. Då blev det stor nöd i våra hjärtan, och vi beslöt oss för att tränga in på Jesus. Ja, vi begärde av honom att han skulle gripa in. Vi bad enligt hans eget löfte och tackade Gud för att han hört’ våra böner. Fem veckor gick utan att någon förbättring kunde märkas, men vi fortsatte att tacka Gud för att våra böner var hörda. Varje kväll då vi bad aftonbön sträckte vår flicka fram sin lilla fot för att visa oss att knölen icke hade försvunnit. Den var likadan som förr. Det gjorde ont i hjärtat att se och höra detta, men vi fortsatte att tacka i tro. Så plötsligt en morgon ropade flickan: ”Pappa knölen är borta.” Efter denna hårda knöl, som var stor som en femöring, återstod endast två små hål, som visade, att det hade legat något där och orsakat det onda. Ända till kvällen innan detta under skedde var huden hård som ben. Följande morgon var allt borta och huden mjuk och len som ny. Vi fick igenom denna händelse lära oss, att i samma stund vi bad trons bön, så näpste Gud sjukdomens liv, och då tiden var inne fick även symptomerna ge vika. ”Den som vill komma till Gud måste tro, att han är till, och att han lönar dem, som söka honom.” A. Strömgård HAR DU NÅGON GÅNG BLIVIT HELBRÄGDAGJORD? När jag helt nyligen ställdes inför den frågan, gick tankarna tillbaka 42 år, alltså till år 1919. Det är inte så angenämt att rota i gamla minnen, men för sammanhangets skull så kan jag här inte undgå att nämna även orsaken till att Gud lade på mig den sjukdom, som ingen mänsklig läkare tycktes kunna befria mig ifrån. På hösten 1918 gick ”Spanska sjukan” i vårt land, en influensa som i oroväckande hög grad slutade med dubbelsidig lunginflammation, och med döden som följd. Efter att ha tagit min examen i december, förlovade jag mig på julafton med en ung glad och frälst flicka. Den 12 januari fick hon flytta hem till Jesus. Någon vecka senare sjuknade jag i reumatisk feber och ledgångsreumatism, som bara förvärrades under cirka 4 månader. Mina händer och fötter blev alldeles förvärkta och vanställda, så mänskligt att döma, återstod inte annat än rullstol för mig om jag skulle överleva. Det allra värsta var att jag blev bitter mot Gud, som jag tyckte behandlade mig orättvist. Detta sade jag inte till någon, utan jag gav skenet av att resignera, och så mycket svårare kändes det. Trots att jag ständigt låg i hög feber, som endast hölls inom rimliga gränser med salicylsyra, gick pulsen ned till 42 slag pr minut. Hjärtat var utarbetat, och läkare konstaterade också detta. Min mor började genomskåda mig, och sade en dag: ”Jag tror inte att du har det gott med Gud.” ”Det stämmer nog, för jag tycker att Gud är orättvis emot mig”, svarade jag. Då sade min mor: ”Du får under inga förhållanden låta förleda dig till en sådan tanke. Gud handlar endast barmhärtigt emot oss, fast vi inte alltid förstår vad han menar. Det är många ”Varför” som vi kanske aldrig får svar på här i tiden, men då är det ej heller nödvändigt att vi får veta det.” Min mor bad för mig, och jag blev som förvandlad till både kropp och själ. Febern släppte nästan omedelbart, och mina leder började återta sin naturliga form, och på cirka en månad var jag helt återställd från min sjukdom, som sedan dess ej återkommit, trots läkare uttalade förmodanden. Hjärtat har arbetat som ett urverk i över 40 år efter det läkare utdömt det. Jag har under årens lopp tagit flera försäkringar med åtföljande noggranna undersökningar av hjärtat, utan några som helst reservationer. Att jag varje gång noggrant redogjort för den sjukdom jag genomgått, har föranlett läkare att göra undersökningen så mycket grundligare. Under de senaste två åren har läkare konstaterat kärlkramp, men detta är något som kommer med åldern. Läkare har ordinerat tabletter, som jag måste ta varje dag. Dessutom måste jag gå och röra mig sakta. Jag har själv konstaterat att, så snart jag försökte gå något raskare så uppstod det sveda i bröstet, samma var förhållandet om jag inte tog medicinen punktligt. Nu vill jag, till Guds ära omtala, att jag sedan den 22 febr. är helbrägdagjord även från den sjukdomen. Vid avslutningen på mötet i Armétemplet i Örebro, onsdagen den 22 febr. frågade den predikande brodern, om det fanns någon närvarande, som tidigare blivit helbrägdagjord. Många sträckte då upp sina händer, bland dem var även jag. I samma ögonblick som jag lyfte min högra arm, kändes det så underligt i bröstet. Det var som om någon hade strukit med en .hand över vänstra sidan av bröstet. Jag förstod inte vad det var, så jag nämnde inte om det till någon, utan gick raskt hem. Väl hemkommen började jag ana att det var något från Gud, och började tacka Gud för helbrägdagörelse. Kan nu tala om att jag inte tagit medicinen sedan den dagen, och nu går jag fort utan att känna någon smärta i bröstet. På väg till söndagsförmiddagsmötet överraskade jag mig själv med att jag gick om så många, men ingen gick om mig. Läkaren som gav mig ordinationen, att gå sakta, sade också att jag fick gå så fort jag orkade, bara jag saktade farten då smärtan kommer. Förr så kom också smärtan så fort jag ökade farten, men efter 22 febr. har Gud tillåtit fri hastighet. Det är saligt på Jesus få tro Och att vara Guds barn blott av nåd. Det blir härligt hos jesus få ho Och där prisa hans trofasta råd. Gud ske lov, Gud ske Tack, Att han: salighet även är min! Gud she lov, Gud she tack, Att hans salighet även är min! G. K.