fbpx

Guds härlighet i Kristi ansikte (del 1)

Det finns de som flyr bort från hans ansikte, men så finns det de som flyr till hans ansikte. Det är så stort och fantastiskt med den här linjen som går genom hela Skriften. Sök mitt ansikte säger Herren, och när vi söker hans ansikte, vem är det vi ser? Vi ser den korsfäste. Vi ser honom som led och dog för oss.

Bibelstudium av Paulus Eliasson

Vi ska komma fram till en text i 2 Korintierbrevet, men för att nå fram dit ska vi ta en liten resa genom Skriften, och vi ska inleda med att läsa i 2 Mosebokens kapitel 33. Situationen i det här kapitlet är att Israels folk just har tågat ut ur Egypten, och nått fram till berget Sinai. Där talade Gud till dem och de ingick ett förbund med honom. De fick höra Guds budord, och de fick frågan; nästan som vid en vigselförrättning: Vill ni följa det här? Hela folket svarade: Ja, vi vill göra allt som Herren har sagt. Det var deras intention, och den var god. Men det som sedan hände var att när Mose gick upp på berget för att ta emot instruktioner om hur man skulle bygga tabernaklet, platsen där Gud skulle möta dem, så föll folket under de 40 dagarna, som är en vanlig prövoperiod i bibeln, in i avgudadyrkan. De byggde en guldkalv så som man tänkte att Gud såg ut, och tillbad den. Om man ska fortsätta använda äktenskapsbilden, att folket och Gud ingick ett äktenskap, så är det som att det under bröllopsnatten sker ett äktenskapsbrott. Man tillber en gud efter sin egen bild, och inte så som Gud hade tänkt. Alla människor som har varit med om något liknande i sitt äktenskap, vet att äktenskapsbrott är en fruktansvärd katastrof. Mose hade under kamp och strid, och under flera år, kämpat för att folket skulle befrias ur Egypten. Då Guds eget folk befriades, gick de igenom Röda havet, de prisade Gud på andra sidan havet, och vid Sinai hade de sagt att ”allt vad Herren sagt vill vi göra”, men så kommer den här situationen; och Mose vänder sig till Gud för att allt känns så hopplöst.

Mose sade till Herren: ”Se, du säger till mig: Led detta folk dit upp! Men du har inte låtit mig veta vem du vill sända med mig, fastän du har sagt: Jag känner dig vid namn och du har funnit nåd för mina ögon. Om jag nu har funnit nåd för dina ögon, så låt mig förstå dina vägar och lära känna dig, så att jag finner nåd för dina ögon. Och tänk på att detta folk är ditt folk” (2 Mos 33:12-13).

Mose upplevde ett behov av att förstå Herrens vägar och lära känna honom i den krissituation och katastrof som gick över hans och hela folkets liv, och deras relation med Gud. Mose sa inte först och främst: ”Lös det här, Gud”, eller ”Hjälp mig så att jag kan lösa det här”, utan han säger: ”Jag vill veta mer om vem du är och hur du tänker.” Det var Moses reaktion, och jag skulle önska att det var min egen reaktion i mötet med kriser; att jag kunde säga: ”Gud, jag vill känna dina vägar och jag vill känna dig. Så får det vara som det är med de andra sakerna, de ligger i dina händer.”

Det här är Guds önskan. Han kunde ha skapat världen, och om han sedan hade velat, dra sig tillbaka när Adam och Eva föll och sagt att människorna fick klara sig själva. Eller när Abraham föll, eller när Mose föll, eller när Israels folk föll, eller när du och jag faller. Gud hade kunnat säga att vi hade vår chans, vi gjorde inte vad vi borde ha gjort, och nu får vi klara oss själva. Men Gud önskar att uppenbara sig själv, särskilt när vi felar. Det ser vi gång på gång i Skriften, bland annat i denna text:

Mose sade: ”Låt mig få se din härlighet.” Han svarade: ”Jag ska låta all min godhet gå förbi framför dig och jag ska ropa ut namnet ’Herren’ inför dig. Jag ska vara nådig mot den jag vill vara nådig mot och förbarma mig över den jag vill förbarma mig över. Men mitt ansikte kan du inte få se, för ingen människa kan se mig och leva” (v 18-19).

Guds svar till Mose är att han ska få se Guds godhet och höra hans namn. Men så säger han: mitt ansikte, det kan du inte se. Det är ett tema som kommer tillbaka många gånger i Bibeln; det är någonting med Guds ansikte som antingen är farligt eller fördolt för människan. Det är en hemlighet som kanske ska uppenbaras och som det finns en längtan efter hos den som verkligen är berörd av Gud; en längtan efter Guds ansikte.

Sedan står följande: ”Då steg Herren ner i molnskyn och ställde sig där nära intill honom och ropade ut Herrens namn” (2 Mos 34:5). Detta var Guds önskan. Det var inte Mose som sa “Jag vill komma nära dig”, men Gud sa “Kom hit, nära mig. Ställ dig här i klyftan, där finns en beskyddad plats där du kan stå och så ska jag komma nära dig”. Tänk så fantastiskt. Gud sa; jag vill komma nära intill dig. Och så kommer en av Bibelns absolut viktigaste texter. Lyssna noga här:

Och Herren gick förbi honom där han stod och ropade: ”Herren! Herren! – en barmhärtig och nådig Gud, sen till vrede och stor i nåd och sanning. Han bevarar nåd mot tusenden och förlåter brott, synd och skuld, men låter ingen bli ostraffad utan låter straffet för fädernas missgärning drabba barn och barnbarn till tredje och fjärde led.” Då böjde sig Mose hastigt ner mot jorden och tillbad (v 6-8).

Tillbedjan är en reaktion på Guds uppenbarelse. När Gud visar vem han är, vi får se något nytt om Gud, eller när vi erfar en förnyad uppenbarelse i vårt liv av Guds kärlek, nåd, rättfärdighet, eller vad det än handlar om, så är den rätta reaktionen tillbedjan. I alla situationer. Uppenbarelsen om Gud som vi läser här, är så viktig att dessa orden kommer tillbaka många gånger i skriften. Där Gamla testamentet säger något om Gud, går det nästan alltid tillbaka till det här som Gud uppenbarade om sig själv för Mose. Vi kunde ha gått in i texten, men vi ska bara konstatera att Gud önskar att visa någonting av sig själv. Samtidigt fanns det en förväntan om något mer, för han sa att ”mitt ansikte kan du inte se”.

Det är intressant att se att när Mose faller ner mot jorden och tillber, så säger han: “Herre, om jag funnit nåd för dina ögon …”. Detta kommer tillbaka igen och igen: ”om jag funnit nåd för dina ögon”. Fråga dig själv detta: har du funnit nåd för Herrens ögon? Har du fått uppleva nåd av Herren? Då finns denna längtan nedlagd i dig om att få möta honom, komma nära honom, och se honom som han är.

Han sade: ”Herre, om jag har funnit nåd för dina ögon, så må Herren gå mitt ibland oss, fastän det är ett hårdnackat folk. Och förlåt oss vår synd och skuld och gör oss till din arvedel” (v 9). 

Detta är en sådan fantastisk parallell till den bön som Jesus lärde sina lärjungar att be. “Fader vår som är i himmelen. Helgat varde ditt namn. Tillkomme ditt rike. Ske din vilja på jorden som i himlen.” Det är precis det samma som Mose ber om här. Jesus lärde lärjungarna att be ”Förlåt oss våra skulder, såsom ock vi förlåta dem oss skyldiga äro.” Moses sa: ”Förlåt oss vår synd och skuld och gör oss till din arvedel.” Det är den här längtan som fanns hos Mose, en längtan född av Gud själv, för det var Guds vilja att det skulle ske, att han skulle vandra tillsammans med sitt folk och förlåta deras skulder. Vi läser vidare lite senare i texten:

När Mose sedan kom ner från Sinai berg och hade med sig vittnesbördets båda tavlor på vägen ner, visste han inte att hans ansiktes hy strålade efter att han hade talat med Herren (v 29).

I mötet med Guds härlighet (som också kan översättas med ”strålglans” – alltså det som strålar ut ifrån Gud), hans väsen, det han själv är – i mötet med själva Solen hade Mose själv börjat lysa. Han hade börjat reflektera den härlighet som Gud hade. Det här gjorde att människor blev rädda för Mose, för de såg en människa som var förvandlad av mötet med Gud och som strålade, bokstavligen. Mose var tvungen att hänga en slöja över sitt ansikte för att de skulle våga komma nära honom.

När Mose hade talat färdigt till dem hängde han en slöja för ansiktet. Varje gång som Mose trädde fram inför Herrens ansikte för att tala med honom tog han av sig slöjan tills han gick ut igen. När han kom ut, talade han till Israels barn det som han fått befallning om. Och Israels barn såg att Moses ansikte strålade, och Mose hängde slöjan över ansiktet igen tills han gick in för att tala med Herren (v 33-35).

Mose var alltså fysiskt påverkad av det här mötet och han hämtade kraft och visdom och kunskap från mötet med Gud. Sedan gick han ut för att möta folket, och det här är någonting som återkommer många gånger i Skriften och som vi framför allt kommer att se till slut när vi kommer in i 2 Korintierbrevet, för det verkar som att aposteln Paulus har läst den här texten, tänkt över den, gjort som psalmisten säger, och tänkt på Herrens lag både dag och natt, och sedan applicerat orden på sitt eget liv och hur Herrens härlighet hade uppenbarats för honom.

Vi kan gå till 4 Moseboken kapitel 6 och läsa det som kallas för den prästerliga välsignelsen. Det är en välsignelse som Aron och hans söner, alltså de som hade prästtjänsten i tabernaklet och senare i templet, skulle välsigna folket med. Prästen hade tjänsten att bära fram folkets offer och lovsång till Gud, de bar fram skapelsens lov till Herren. Men sedan bar de också med sig Herrens välsignelse ut till folket. Det är det som är prästtjänst, att stå mellan folket och Gud, att bära folket till Gud och Gud till folket.

Herren talade till Mose. Han sade: ”Säg till Aron och hans söner: När ni välsignar Israels barn ska ni säga till dem: Herren välsigne dig och bevare dig. Herren låte sitt ansikte lysa över dig och vare dig nådig. Herren vände sitt ansikte till dig och give dig frid. Så ska de lägga mitt namn på Israels barn, och jag ska då välsigna dem” (4 Mos 6:22-27).

Som en parentes kan nämnas att väldigt ofta då det talas om Guds ansikte i Skriften, så står det också om Herrens namn. Det är två saker kopplade till varandra. Det såg vi i 2 Moseboken där det stod: ”Jag ska ropa ut mitt namn, Herren Herren. Men mitt ansikte kan du inte se.” Men här talas det om att Herren ska låta sitt ansikte lysa över dig, och han ska vara dig nådig; och att Herren ska vända sitt ansikte till dig och ge dig frid. Så nåden och friden strålar ut från Guds eget ansikte, det ansikte som ingen fick se. Det är en paradox, en märklig paradox som är värd att begrunda och tänka över.

Prästen gav alltså denna välsignelse som talade om Herrens ansikte, och den skulle i sin tur väcka en längtan i åhörarna efter Guds närhet, som också Gud längtar efter. Men det visar sig då att vi behöver någonting som vi inte är värdiga till. ”Ingen kan se mitt ansikte och leva.” Vi behöver Guds ansikte, men vi kan inte se det och leva. Vi behöver någonting som vi inte besitter kapaciteten att göra. Vi behöver Gud, men kommer vi för nära, så går vi under. Det är som solen: vi behöver dess ljus, men kommer vi för nära blir vi uppbrända. Gud är helig och ingenting orent kan finnas hos honom.

Jag hoppas att den krisen kan gå över våra liv, krisen som uppenbarar behovet av att möta Gud och faktiskt få komma närmare och närmare, så nära att vi får se hans ansikte.

I Psalm 27 skriver David:

Vem skulle jag frukta? Herren försvarar mitt liv. Vem skulle jag vara rädd för? När de onda kommer emot mig för att sluka mig (v 1-2).

Här möter vi nöden hos David. När han skriver om ”onda som kommer emot mig för att sluka mig”, så är han uppenbart i en krissituation och en katastrof med onda makter som sluter sig omkring honom. I den situationen säger han: ”Ett har jag begärt av Herren, detta söker jag: att få bo i Herrens hus i alla mina livsdagar” (v 4). Och vidare:

Herre, hör min röst när jag ropar, förbarma dig över mig och svara mig! Mitt hjärta tänker på ditt ord: ”Sök mitt ansikte!” Ditt ansikte, Herre, söker jag. Dölj inte ditt ansikte för mig, avvisa inte din tjänare i vrede, du som har varit min hjälp. Släpp mig inte, överge mig inte, du min frälsnings Gud. Om min far och min mor överger mig, tar Herren emot mig (v 7-10).

Hör du desperationen? Det finns ingen annan lösning för mitt liv, för jag har sett så mycket falskhet, ondska, motstånd. Det finns ingen annan lösning för mig än att söka Herrens ansikte. Så har jag hört rösten ifrån Herren som sa: ”Sök mitt ansikte. Sök min närvaro”. Då säger David: “ett har jag begärt av Herren”. Det finns en längtan i Davids själ, och det är en själ som är renad från alla falska motiv. Han söker, så att säga, det omöjliga. Du kan se hur David faller, och det gör att han söker Herrens ansikte. Du kan se hur Israel som nation i Gamla testamentet också faller och söker Herrens ansikte. Låt oss se på något som Gud sa till kung Salomo:

Och Herren uppenbarade sig för Salomo om natten och sade till honom: ”Jag har hört din bön och utvalt denna plats åt mig till offerplats. Om jag tillsluter himlen så att regn inte faller, om jag bjuder gräshoppor att fördärva landet eller om jag sänder pest bland mitt folk, men mitt folk, som är uppkallat efter mitt namn, ödmjukar sig och ber och söker mitt ansikte och omvänder sig från sina onda vägar, då vill jag höra det från himlen och förlåta deras synd och skaffa läkedom åt deras land (2 Krön 7:12-14).

Om vi ser på Israel så upplever de verkligen det mest katastrofala och omvälvande i sin historia i och med fångenskapen i Babylon. Man hade sitt tempel i Jerusalem, och man sa “Här är Herrens tempel, Herrens tempel, Herrens tempel!” (Jeremia 7:4). Man hade sin trygghet där, för man menade att här kommer aldrig något att hända, vi har ju Herrens tempel. Vi har alla offertjänsterna, prästerna, ja allt är i sin ordning, det finns inga problem. Men problemet var att utanför templet stod andra gudar som man också tillbad. Det kan inte vara så illa, tänkte man, det är bara bra om vi får tillbe fler gudar, så har vi ännu mer trygghet och säkerhet. Men det man inte förstod var att Herrens åsyn vändes bort från folket och folket blev fört bort i fångenskap i Babylon, och Gud tillslöt himmelen.

Löftet från Gud lät: ”Men om mitt folk som är uppkallat efter mitt namn, ödmjukar sig och ber och söker mitt ansikte”, och det var några som gjorde det, och som fick komma tillbaka till landet; de vilkas hjärtan Herren hade rört vid. De byggde upp templet igen, men det var ändå så att Guds närvaro och Guds härlighet saknades. Man längtade efter Guds härlighet och Gud gav ett löfte om en kommande härlighet. Från den här krisperioden kan vi läsa en fantastisk beskrivning av folket i Klagovisorna, en gripande berättelse om folkets sorg när Jerusalem hade fallit. När allting låg i ruiner, när allting var hopplöst och förstört:

Mina ögon förtärs av gråt, det jäser i mitt inre, min lever rinner ut på jorden, för dottern mitt folk går under, barn och spädbarn förgås på stadens gator (Klag 2:11).

En nöd som är svår att föreställa sig. Men så står det vidare:

Stig upp, ropa högt i natten när nattväkterna börjar. Utgjut ditt hjärta som vatten inför Herrens ansikte, lyft dina händer till honom för dina barns liv som tynar bort av hunger i alla gathörn (v 19).

Stå upp i natten, och ropa till Herren. Träd fram inför hans ansikte, för dina barns liv! Vilken bön i nödens tid!

Låt mig nu fråga: Om vi hade fått syn på Guds ansikte, hur hade det ansiktet sett ut? Det finns ju ett löfte och en välsignelse: ”Herren välsigne och bevare dig. Herren vände sitt ansikte till dig. Herren låte sitt ansikte lysa över dig.” Det finns ett löfte, men Gud tänker inte som vi människor, och han ser antagligen inte ut som vi tänker oss att han ska se ut. Vi ska gå till en välkänd text i Jesaja, kapitel 52. Texten handlar om Herrens lidande tjänare, och från kapitel 40 introduceras den här lidande tjänaren som Herren ska sända. Det är något som är okänt med denna tjänare; han är så kontraintuitiv, så annorlunda och speciell. Vad är det här för en karaktär? Är det en kung? Är det Israel? Är det folket? Är det Jesaja? Jesaja 52-53 är kapitlet där vi når crescendot i berättelsen om Herrens lidande tjänare.

Se, min tjänare ska handla vist. Han ska bli hög och upphöjd, mycket hög (Jes 52:13).

Så långt tror jag att vi följer med i vår egen förståelse av vad Gud borde göra med sin tjänare. Om Gud har en tjänare som han vill uppenbara något av sig själv igenom, så upphöjer han naturligtvis honom. Han ska bli hög, han ska bli upphöjd.

Liksom många häpnade över dig, så ska hans utseende fördärvas mer än människors och hans gestalt mer än Adams barn (v 14).

Jag tycker om den här översättningen, för det är precis det här han säger; Adams barn. Adam var skapad till Guds avbild, men fördärvades på grund av synden, och hans barn är bärare av samma synd. Men här står det om en som ska fördärvas mer än Adams barn.

Så ska han bestänka många folk. Inför honom ska kungar förstummas, för de får se något som aldrig berättats för dem och förstå något de aldrig har hört (v 15).

Gud har en unik historia att berätta, och den handlar om hans tjänare. Och vem är denna tjänare? Vad är hans ansikte för någonting?

Vem trodde vår predikan? För vem blev Herrens arm uppenbarad? Som en späd planta sköt han upp inför honom, som ett rotskott ur torr jord. (Jes 53:1).

Är det han som ska bli hög och upphöjd? Den späda plantan?

Han hade varken skönhet eller majestät när vi såg honom, inget utseende som vi drogs till (v 2).

Herrens tjänares ansikte har inget utseende som vi dras till? Så märkligt. Jag tänker att om Herren hade kommit så hade det väl varit det mest fantastiska, det mest symmetriska strålande ansiktet så man verkligen fängslas av det. Men nej, Gud berättar någonting som kungar förundras över, de mest visa på jorden förstår det inte. Han var som en man som vi skyler ansiktet för. Så fel känns det för vår syndiga natur att se Guds tjänares ansikte, att vi döljer vårt ansikte för honom. Inte av fruktan som Mose som föll ner på sitt ansikte och tillbad, utan för att det känns så motbjudande. Det känns så svagt. Det är en man som är plågad av Gud, en man som jag absolut inte ska ha något att göra med för han lider nederlag. Han förlorar.

Denna ”Herrens tjänare” är mer än Mose. Mose förde Israels folk ut ur Egypten och förlossade Guds folk, men om denne Guds tjänare står det: ”han ska få de många till arvedel”. Jordens ändar ska han förlossa. Han ska förlösa människor från alla släkten. Det gör Gud, inte genom Mose som hade den här härligheten som han fick i mötet med Gud, men det gör han genom en för vilken människor skyler sitt ansikte.

Men det var våra sjukdomar han bar, våra smärtor tog han på sig, medan vi såg honom som hemsökt, slagen av Gud och pinad. Han blev genomborrad för våra brott, slagen för våra synder. Straffet blev lagt på honom för att vi skulle få frid, och genom hans sår är vi helade. Vi gick alla vilse som får, var och en gick sin egen väg. Men all vår skuld lade Herren på honom (Jes 53:4-6).

Det är den här tjänarens ansikte som Gud kallar oss att söka. Det är hans ansikte som Gud vill att vi ska få syn på. Det ansiktet som är så annorlunda, som får kungar att häpna. Det ansiktet vill han att vi ska söka. Och den oansenliga, till synes obetydliga mannen föddes in i en fattig familj, från en obetydlig by, i ett obetydligt litet område i Israel som var ett obetydligt land i utkanten av Romarriket. Folk for igenom där, och babylonierna hade skövlat där. Assyrierna, perserna, grekerna, och under Jesu tid skövlade romarna där. Det var hela jordens avstjälpningsplats. Där hämtade folken ut vad de ville ha och lät människor vara lidande. Där. Kungar ska häpna över detta, och dit sände Gud sin tjänare.

Det som är så häpnadsväckande är att det är Gud själv som stiger ner. Förbundets ängel ska hastigt komma till sitt tempel, sa profeten, den Gud som ni väntar på. Men den Herre som ni väntar på, ska inte komma på ett förväntat sätt. I Jesus från Nasaret kom Gud till sitt tempel. Vi vet inte hur Jesus såg ut, men vi vet att med allra största sannolikhet så var han inte lång, vit och hade mittbena. Så pass kan vi nog sluta oss till av historien, men vi vet inte hur Jesus såg ut. Men vi kan läsa om Jesu ansikte. Hans ansiktes härlighet uppenbarades när några av lärjungarna var med honom på förklaringsberget. Slöjan drogs åt sidan för den härlighet som han var bärare av. Filipperbrevet 2 säger att han avklädde sig all sin makt och sin ära; allt för att frälsa. Det står mer om Jesu ansikte om vi går till Johannes evangelium:

Det sanna ljuset, som ger ljus åt alla människor, skulle nu komma in i världen. Han var i världen och världen hade blivit till genom honom, men världen kände honom inte. Han kom till det som var hans eget, och hans egna tog inte emot honom. Men åt alla som tog emot honom gav han rätten att bli Guds barn, åt dem som tror på hans namn (Joh 1:9-12).

Jesus, det sanna ljuset, kom in i världen. Det här är uppfyllandet av välsignelsen: ”Herren vände sitt ansikte till dig och give dig frid. Herren låte sitt ansikte lysa över dig …” Det är Herrens ansiktes strålglans, Jesus Kristus. Han kom till det som var hans eget, men hans egna tog inte emot honom. Det är så oväntat för vår natur att Gud, det sanna ljuset, skulle handla på det här sättet.

Och Ordet blev kött och bodde bland oss, och vi såg hans härlighet, den härlighet som den Enfödde har från Fadern. Och han var full av nåd och sanning (v 14).

Jämför detta bibelord med välsignelsen: ”Herren vände sitt ansikte till dig och vare dig nådig.” Det handlar om Jesus, han som var från begynnelsen. Vi såg hans härlighet … men vad är det vi ser för någonting?

Matteus beskriver hur Jesus fängslas i Getsemane där han har gråtit blod, där han har bett Fadern att om det är möjligt låta denna kalk gå förbi honom. Han dras inför det stora rådet, och vi vet att Jesus blir kastad mellan stora rådet, Pilatus, Herodes, fram och tillbaka i olika händelser under den här natten och tidiga morgonen. Jesus var tyst under allt detta, men så står det om översteprästen som säger till honom:

”Jag besvär dig vid den levande Guden: Säg oss om du är Messias, Guds Son.” Jesus sade till honom: ”Du själv har sagt det. Men jag säger er: Härefter ska ni se Människosonen sitta på Maktens högra sida och komma på himlens moln” (Matt 26:63-64).

Jesus säger att han är Människosonen som av Gud själv ska få ära och makt, den som ska komma med skyarna inför Fadern, inför Den gamle av dagar (se Daniels vision). Vilket fantastiskt påstående.

Då rev översteprästen sönder sina kläder och sade: ”Han har hädat! Behöver vi några fler vittnen?” (v 65)

Översteprästen var den som skulle gå ut med välsignelsen till folket och tala till dem om Herrens ansikte. Det var prästens uppgift. Nu står han, bokstavligen talat, inför Herrens ansikte, och vad säger texten?

”Vad anser ni?” De svarade: ”Han förtjänar döden!” Och de spottade honom i ansiktet och slog honom med knytnävarna. Andra slog honom i ansiktet och sade: ”Profetera för oss, Messias! Vem var det som slog dig?” (v 66-69)

Deras fråga var: vem var det som slog dig? Min fråga är: vem är det ni slår? Vem är det som utsätts för de här slagen? Men det var Guds vilja, säger Jesaja, att låta honom utstå detta, för att du och jag skulle få vår synd förlåten. Det var Guds vilja att låta honom föras bort som ett lamm till slakten. Det var Guds vilja att låta honom bli slagen för att uppenbara djupet i vår synd.

Vi människor ser Guds ansikte och säger: hädelse, bort med honom. Spottar honom i ansiktet. Det är din och min natur. Han uppenbarar djupet av synd i oss, men så uppenbarar han också djupet och höjden av kärlek i Gud, vilken bredd, vilken höjd, vilken längd och vilket djup det finns i Guds kärlek som gav sin egen son för att frälsa dig och mig!

De spottade honom i ansiktet, det ansikte som grät tårar av blod för dig och mig. Det ansiktet. De öronen som hörde rövarens rop på korset. De ögonen som såg Johannes och hans egen mor stå där. Den munnen som törstade. Det ansiktet, sönderslaget, en pinad man som ropade ut: Fader, förlåt dem, ty de vet inte vad de gör. Som ropar ut att det är fullbordat. Det är Guds härlighet i Jesu Kristi ansikte!

Prästen skulle välsigna folket, men han förstod det inte. Pilatus som skulle upprätthålla lag och rätt i Judéen förstod inte. Kung Herodes från en linje av kungar förstod inte heller. ”Vem var det som slog dig?” Vem är det ni slår? frågar jag. Hela den heliga historien leder fram till detta ögonblick då Jesus på korset ropar ut: ”Det är fullbordat!” Då han återuppstår igen på den tredje dagen. Då han stiger upp igen till Fadern och himmelen, och får makt och ära.

Det finns de som flyr bort från hans ansikte, men så finns det de som flyr till hans ansikte. Det är så stort och fantastiskt med den här linjen som går genom hela Skriften. Sök mitt ansikte säger Herren, och när vi söker hans ansikte, vem är det vi ser? Vi ser den korsfäste. Vi ser honom som led och dog för oss. Johannes ropade när han såg Jesus komma vandrande: ”Se Guds lamm som tar bort världens synd.” Det är att få se Guds härlighet i Kristi ansikte.

Låt oss nu läsa den texten som jag började med att säga att vi skulle komma fram till, och som vi i nästa bibelstudium ska se närmare på:

Redan dödens tjänst, inristad med bokstäver på stenar, kom med sådan härlighet att Israels barn inte kunde se på Moses ansikte för dess strålglans, även om den glansen bleknade. Hur mycket större härlighet ska då inte Andens tjänst ha? Om redan fördömelsens tjänst hade härlighet, hur mycket rikare på härlighet är då inte rättfärdighetens tjänst? Det som förr hade härlighet har nu ingen härlighet alls jämfört med den överväldigande härligheten. För om det som bleknade kom med härlighet, hur mycket större härlighet har då inte det som består! När vi nu har ett sådant hopp går vi helt öppet till väga. Vi gör inte som Mose, som satte en slöja för sitt ansikte för att Israels barn inte skulle se hur det som bleknade försvann. Men deras sinnen blev förhärdade. Än i dag är samma slöja kvar när de läser det gamla förbundets skrifter, och den lyfts inte bort, först i Kristus försvinner den. Ja, än i dag ligger en slöja över deras hjärtan när de läser Mose. Men när någon omvänder sig till Herren tas slöjan bort. Herren är Anden, och där Herrens Ande är, där är frihet. Och alla vi som med obeslöjat ansikte ser Herrens härlighet som i en spegel, vi förvandlas till en och samma bild, från härlighet till härlighet. Det sker genom Herren, Anden (2 Kor 3:7-18).

Vi som med obeslöjat ansikte får se Herrens ansikte, den korsfästes ansikte, vi förvandlas. Det är det enda hoppet jag har. För jag vet att jag kommer att falla igen. Jag vet att fler katastrofer kommer dra över livet. Jag vet att fler misslyckanden kommer att följa min väg. Men det finns ett hopp, och det är att när jag ser den korsfästes ansikte så förvandlas jag till samma bild, och jag vill se mer av Jesus.