fbpx

Korsets väg

Text: Berno Vidén

Framgångsteologi existerar inte i Nya testamentet annat än i varnande exempel. Jesus påminner gång på gång i sin undervisning om hur farligt det är att ha kärlek till denna världens goda, eller till pengarna och låta det ta överhanden. Tyvärr är det så att mycket av den förkunnelse vi möter idag bygger på ekonomisk välgång och man väver in en teologi i budskapet och skapar en framgångsteologi.

Vad Jesus och Nya testamentet däremot lyfter fram är det som har med försakelsen att göra. Att försaka och tacka Gud för det dagliga brödet. Jesus påminner också i sin undervisning om hur nödvändigt det är för oss att förbereda sig på förföljelse och att bära sitt kors.

Jag ska citera några bibelord som styrker detta. I Matteus 5:10 säger Jesus:

”Saliga är de som blir förföljda för rättfärdighetens skull, för dem tillhör himmelriket. Saliga är ni när människor hånar och förföljer er och ljuger och säger allt möjligt ont om er för min skull.”

Vad är det Jesus vill förbereda sina lärjungar på? Är det nödvändigt med förföljelse för namnet Jesus?

Det står i Matteus 10:23: “När man förföljer er.” Det står inte om man förföljer er utan det är ett konstaterande.

“När man förföljer er i en stad, så fly till en annan.”

Här konstaterar Jesus att hans egna lärjungar kommer att få lida förföljelse.

I Matteus 13 står det om Såningsmannen och i vers 21:

“… men han har ingen rot inom sig utan tror bara för en tid. När han möter lidande eller förföljelse för Ordets skull så kommer han genast på fall.”

Nu har vi läst om att lida för rättfärdigheten, för Jesu namns skull och här står det för Ordets skull.

I Markus 10:30 står det om att få hundrafalt igen. Mitt i versen läser vi:

“… mitt under förföljelser och sedan i den kommande världen evigt liv.”

Vi ska läsa två texter till av Jesus. I Lukas 21 talar Jesus om den yttersta tiden, innan Människosonen ska återvända. Vers 12:

“Men innan allt detta händer ska man gripa och förfölja er. Man ska utlämna er åt synagogor och fängelser och ställa er inför kungar och ståthållare för mitt namns skull.”

Här ger Jesus en framtidsprognos där han förutsäger hur samhällsklimatet kommer att vara den sista tiden. Det här möter vi inom många olika områden. Inte minst i vårt eget land där den kristna tron ifrågasätts, där kristendom i skolorna plockas bort. Man vill förbjuda bön och på arbetsplatser blir det allt svårare för den som vill vara trogen Gudsordet. Exempelvis får du inte arbeta som barnmorska om du inte samtidigt vill dräpa det ofödda barnet. På område efter område möter vi hur Jesusnamnet är stötestenen.

Jesus säger så här i Johannes 15:20:

“Kom ihåg vad jag sagt: tjänaren är inte större än sin herre. Har de förföljt mig, ska de också förfölja er. Har de bevarat mitt ord, ska de också bevara ert ord.”

Jesus var tydlig om sin ställning till den här världen. Han deklarerade att djävulen hade sina domäner. Han ifrågasatte inte då djävulen gjorde anspråk på alla riken i den här världen. I Matteus 4:8 står det:

“Sedan tog djävulen med honom upp på ett mycket högt berg och visade honom världens alla riken och deras härlighet, och han sade till honom: ‘Allt detta ska jag ge dig, om du faller ner och tillber mig’.”

Jesus sa inte emot men han näpste djävulen. Han medgav att han hade sina domäner och sitt imperium i denna världen. I Johannes 12:31 läser vi:

“Nu går en dom över denna värld. Nu ska denna världens furste kastas ut.”

I kapitel 14:30 läser vi något liknande:

“Jag ska inte säga er mycket mer, för denna världens furste är på väg. Han har ingen makt över mig.”

I kapitel 16:11 står det liknande:

“Om dom: denna världens furste är dömd.”

Jesus är tydlig och deklarerar att denna världen har sin furste och att i Jesus finns inget som hör honom till.

Vad för det med sig för konsekvenser om vi vill vara trogna Guds Ord och deklarera att vi hör Guds rike till? I Apostlagärningarna läser vi om när Jesus hade fullbordat frälsningsverket och återvänt till Fadern. Lärjungarna hade löftet om den helige Andes kraft. Vi kan läsa om en oerhört mäktig tid när evangelium började att spridas över jorden. I kapitel 5 berättas om hur några av apostlarna fängslades för vittnesbördet om Jesus.

I vers 29 formuleras deras bön efter att de blivit frisläppta:

“Och nu, Herre, se hur de hotar oss!”

Hur formulerade de böneämnet?

“Hjälp dina tjänare att frimodigt förkunna ditt ord.”

Bönen var inte att bli befriad från en svår, korsets och lidandets väg. Nej, det var: Hjälp oss att frimodigt, under alla omständigheter, var vi än går fram, i vilken nation vi än lever, vilken regim som än är rådande. Jag tänker på syskon som lever i länder med öppen förföljelse, där man inte har friheten att samlas och tillbedja Herren Jesus. Jag tänker också på den västliga världen där friheten sakta begränsas genom att alla sinnen bearbetas till att anpassa sig till den rådande ordningen med hbtq, synen på aborter etc. Det utarbetas nya skollagar där allt som har med namnet Jesus att göra ska neutraliseras. Vi behöver verkligen stämma in i den här bönen när hoten kommer till oss:

“Hjälp dina tjänare att frimodigt förkunna ditt ord, genom att du räcker ut din hand och låter helande, tecken och under ske genom din helige tjänare Jesu namn.”

Vad är det största under en människa kan vara med om? Den människa som öppnar sitt hjärta för Jesus får sitt liv förvandlat, men blir samtidigt en främling här i tiden. Vi blir konkret medborgare i Guds rike och får uppleva främlingskap här i tiden.

I Lukas 23 berättas om när Jesus fördes bort och det står i vers 26:

“När de förde bort honom grep de en man som just kom in från landet, Simon från Kyrene. På honom lade de korset för att han skulle bära det efter Jesus.”

Här ser vi en bild på församlingens uppgift, att genom alla generationer bära korset. Jesus bar inte sitt kors för att vi skulle slippa lidandet. Han ger oss kraft och hjälper oss att härda ut. Han bar korset för att befria oss från synden. Han tog bort synden, bar allt i sin kropp. Korset befriar från synden. Jesu Kristi Guds Sons blod renar från all synd. Men han tog inte bort sorgerna. De får vi bära. Enligt Nya testamentet förväntas vi att lida i den här världen. Gud är tröstens Gud och korset som vi bär är Kristi kors. Då vi tyngs av bördor som orsakats av vår tro, tänk vad stort det då är att veta att Kristus gått före samma väg. Du följer honom, hans fotsteg är tydliga, en herde som går före sina får. Följ Jesus.

Det står också om Jesus att “han bar själv sitt kors” (Joh 19:17). Enligt vissa tolkningar så bar Simon endast en del av det tunga korset. Jesus bar den tyngsta biten. Så är det med oss. Jesus bar korset, tog alla tunga bördor på sig. Han gjorde det omöjliga och befriade oss från synden, den börda som skilde oss från Gud. Men han gav oss också ett annat kors att bära. Jesus sa:

“Den som inte tar sitt kors och följer mig är inte värdig mig” (Matt 10:38).

“Om någon vill följa mig, ska han förneka sig själv och ta sitt kors och följa mig” (Matt 16:24).

“Den som inte bär sitt kors och följer mig kan inte vara min lärjunge” (Luk 14:27).

Tänk på Simon. Han bar korset en liten sträcka, en börda han fick vara med att bära. Det gav honom lidande för stunden men en bestående ära. Det han gjorde är skrivet. För stunden var det smälek och hån från åskådarna när han gick tillsammans med Jesus upp mot Golgata. Men resultatet pekar framåt. Jesus gick före och bar den verkliga smärtan. Han tog den och begravde den i sin egen kropp. Vårt kors är tillfälligt. Det finns ett uttryck som säger: Korset först – kronan sedan. Istället för att håna och förlöjliga lidandets väg; värdesätt den. Det är likt ädel metall som luttrats i eld.

“Och är vi barn så är vi också arvingar, Guds arvingar och Kristi medarvingar, lika visst som vi lider med honom för att också förhärligas med honom. Jag menar att den här tidens lidanden inte kan jämföras med den härlighet som ska uppenbaras och bli vår” (Rom 8:17-18).