fbpx

Templet och de två vittnena

Av Arne Imsen (1979)

När bibeln skall beskriva staten, gör den det genom att likna den vid ett förskräckligt vilddjur. Staten som ett vilddjursrike med totalitär makt är emellertid något som vi haft svårt att förstå på grund av den traditionella synen på staten. Det är ju inte lätt att på samma gång tala om det kristna samhället och vilddjursstaten.

Teologerna har laborerat med många begrepp, som till exempel statskyrka och folkkyrka, för att uttrycka förhållandet till samhället, och de har också berett vägen för ett nära samarbete med staten. Att staten i vårt land skulle kunna stå för något sådant som ett vilddjursregemente tycks förefalla ganska otänkbart.

Säger vi nu att staten är “vilddjuret”, uttalar vi en fruktansvärd dom. Går vi vidare och beskriver statens religiösa makt i termer såsom skökoreligiositet och skökokristendom, det vill säga olika former av kristendom i förening med världen, skall vi inte bli förvånade om vi inte blir särskilt populära.

Var står nu gränsen mellan de olika andliga tillstånden? Kan vi känna igen vad som är skökokristendom? Jag vet ju var gränsen mellan Sverige och Norge går. När jag passerat gränsmarkeringarna är jag i ett annat rike. Men kan jag lika enkelt säga var gränsen går mellan skökokristendom och apostolisk kristendom?

Vi skulle här kunna peka på flera konkreta exempel i kristen verksamhet och ställa några provokativa frågor som kunde få oss att tänka efter. Är det möjligt till exempel för en kristen församling att med bibehållen integritet ta emot statliga subventioner? Handlar inte det om regelrätt skökolön?

Men låt oss nu först dröja vid bilden av staten såsom vilddjuret. Vi vet att Daniels bok beskriver de historiska världsrikena såsom olika vilddjur som efter varandra stiger upp och går under. Ett lejon, en björn, en panter och ett sista förskräckligt vilddjur avlöser varandra i Daniels syn. Det första riket, det vill säga lejonet, är Babylon, björnen är Medo-Persien, pantern är Grekland och det fjärde djuret är romarriket.

Nu hör det romerska riket historien till, men det skall återuppstå igen. Det blir ett sällsamt rike, ty det sista vilddjuret skall bli ett förskräckligt vilddjur, som skall äga något av lejonets, björnens och panterns egenskaper tillsammans. Det blir en kombination av samtliga tre föregående riken. Nu har rikena gått under, men anden lever kvar och förkroppsligar sig i nya, mer utvecklade och allt farligare system. Mot ändens tid skall allt komprimeras i ett fruktansvärt vilddjursrike, som Skriften också kallar för Antikrists rike.

Krafter i rörelse
Parallellt med denna utveckling finns också en andlig maktkonstellation som tar form. I varje tid uppstår och framträder speciella Guds redskap med speciella funktioner. Vid ändens tid tycker vi oss på nytt se dessa redskap igen, men nu sida vid sida. När Satan mobiliserat alla sina krafter för en slutlig uppgörelse med Guds församling, har också himlen mobiliserat sina krafter. Vi kan i Guds församling åter känna igen något som påminner om de gamla kämparna, som en gång trädde upp.

Jag skall här försöka ta er med i denna otroliga och förunderliga händelseutveckling och se vad som verkligen tar form.

I den text vi läst möter vi flera uttryck vi skall stanna speciellt vid. Det är för det första templet, för det andra vittnena, för det tredje manifestationerna och för det fjärde beskrivningen av den andliga makt som vittnena kommer att råka i strid med, vilddjuret. Slutligen, och för det femte möter vi staden med det hemlighetsfulla namnet, där också templet är beläget.

Vilka är vittnena som skall spela huvudrollen i detta drama? Vi möter dem icke med deras namn, men vi kan känna igen dem av beskrivningen.

Den ene känner vi igen genom namnet på skådeplatsen för dramat, nämligen den stora staden som andligen talat kallas Egypten. Vem tänker vi på som den stridande mannen i det egyptiska riket om inte Moses, som frambar Guds befallning till Farao: “Släpp mitt folk, så att de kunna hålla högtid åt mig i öknen!”

Den andre känner vi igen genom de manifestationer som skall åtfölja dem. “De hava makt att tillsluta himmelen, så att intet regn faller under den tid de profetera.” Här leds våra tankar till profeten Elia, som bad en bön att det icke skulle regna och det regnade icke på jorden under tre år och sex månader.

Nu utkämpade Mose sin kamp i Egypten och Elia sin kamp i Israel under en kort period. I tidsålderns avslutning för de två vittnena inte längre striden inom ett begränsat område av världen. Det kampen nu gäller är mot den totala ondskan. Perspektivet vidgas till att omfatta hela släktet, då alla på ett eller annat sätt skall komma att delta i kampen.

Man har sagt att de här två vittnena skall komma att ligga på någon gata i Jerusalem och att man skall få se deras döda kroppar på en TV-skärm utöver hela jorden så att jordens inbyggare skall kunna applådera vad som skett. Jag tror inte att det kommer att gå till på det sättet. Om det ändå skulle ta en sådan form tror jag inte att detta är det väsentliga. Det är frågan om en helt annan och djupare betydelse, och jag skall här försöka beröra den.

Religiositet som åstadkommer plåga
Vi får först veta att jordens inbyggare skall glädja sig när vilddjuret övervinner och dödar Guds två vittnen. Man kan fråga sig vad det är som åstadkommer denna glädje. Ja, dessa två vittnen har plågat dem som bor på jorden. De representerar en religiositet som åstadkommer plåga.

Deras närvaro, deras tjänst och funktion är en plåga och jordens inbyggare skall skicka varandra gåvor när de har övervunnit och besegrat irritationsmomentet.

Lägg märke till att vittnena uppträder höljda i säcktyg. Anspråkslöst och enkelt bär de genom sin dräkt vittnesbörd om djup sorg, totalt armod och total fattigdom i en fruktansvärd protest mot alla de som profeterar framgång och att allt står väl till. De står i en våldsam opposition mot alla dem som arbetar på allianser, enhet och ekumenik. De representerar något helt annat än den allmänna fras-religiositeten och ritualismen som är så vanlig idag.

Men det finns också med i bilden en annan makt som är de två vittnenas raka motsats. I Uppenbarelseboken 17:4 läser vi om kvinnan, den stora skökan, som var klädd i purpur och i scharlakan och som glänste av guld och ädla stenar och pärlor. Horkvinnan ville också dölja sig, men genom att pryda sig med purpur och ädla stenar. Hon hade låtit sig klädas i konungslig värdighet av jordens konungar, ty hon är utblottad på himmelska skatter. Sanningen är att hon är fattig och eländig, blind och naken, men det kan ingen märka av de mäktiga katedralerna, de fina orkestrarna och de ståtliga processionerna under högtiderna. Och det framgår absolut inte av hennes bekännelse. Det är otroligt hur narraktig och förljugen människan kan bli.

Låt oss läsa Sakarja 4
Ängeln som talade med mig kom tillbaka, och han väckte mig som när någon väcks ur sin sömn. Han sade till mig: ”Vad ser du?” Jag svarade: ”Jag ser en ljusstake, helt av guld, med sin oljeskål upptill och med sina sju lampor. Sju rör går till de särskilda lamporna däruppe. Två olivträd sträcker sig över den, ett på högra sidan om skålen och ett på vänstra.” Och jag frågade ängeln som talade med mig: ”Vad betyder dessa, min herre?” Ängeln som talade med mig svarade: ”Förstår du inte vad de betyder?” ”Nej, min herre”, sade jag. Då sade han till mig:

”Här är Herrens ord till Serubbabel: Varken genom styrka eller makt, utan genom min Ande, säger Herren Sebaot. Vem är du, du stora berg? Inför Serubbabel ska du bli jämn mark, och han ska föra fram slutstenen under höga rop: Nåd, nåd över den!” Och Herrens ord kom till mig. Han sade:

”Serubbabels händer har lagt grunden till detta hus, och hans händer ska också göra det färdigt, och du ska förstå att Herren Sebaot har sänt mig till er. För vem föraktar den ringa begynnelsens dag? De gläds över att se murlodet i Serubbabels hand, dessa Herrens sju ögon som far omkring över hela jorden.”

Jag frågade honom: ”Vad betyder dessa två olivträd till höger och till vänster om ljusstaken?” Och jag frågade honom igen: ”Vad betyder de två olivkvistarna intill de två gyllene rännor där den gyllene oljan rinner ner?” Då sade han till mig: ”Förstår du inte vad de betyder?” Jag svarade: ”Nej, min herre.” Då sade han: ”Dessa två är de smorda som står inför hela jordens Herre.”

Här möter vi också två vittnen, men nu framträder de inte i säcktyg. Här uppträder de som de två oljesmorda. Inför världen är Guds vittnen tecken på armod, men inför Herren är de oljesmorda. I bilder som handlar om guld, olivträd och olja beskrivs deras gudomliga kvaliteter, vilket har med utkorelsen och utrustningen att göra. Guds vittnen kan ibland se ut att bli besegrade, men därmed har inte Guds makt blivit om intet.

De två oljesmorda står inför Herren som förmedlare av gudomlig energi. Oljan strömmar direkt från trädet genom två gyllene rännor till ljusstaken. Allt ljus är beroende av de två oljesmorda vittnena. Utan dem vore allt mörker.

Studerar vi texten närmare ser vi vilka de två oljesmorda är. Det är Josua och Serubbabel. Inget skulle bli dem övermäktiga, ty så talade Gud till Serubbabel: ”Vem är du, du stora berg? Inför Serubbabel ska du bli jämn mark.”

Tron lyfter otrosberg
Vad är det för berg Skriften talar om? Säkert är det inga berg i geografin. Jesus säger att den som har tro “vore den ock blott såsom ett senapskorn” skall han till och med kunna säga till detta berg: “Häv dig upp och kasta dig i havet.” Senapskornet, det minsta av alla korn, är bilden på tron. Tron är aldrig voluminös, men tro som senapskorn lyfter berg. Otron lyfter inga berg. Vad är det som skapar otron i vårt väsen då om inte alla berg? Vi har kunskapsberget och otrosberget. Vad är barndopsläran och alla egna frälsningsläror för något om inte annat än ett resultat av all otro! Även otron kommer av förkunnelse. De två oljesmorda vittnena i deras säcktyg är protesten mot den intellektualiserade, moderniserade och anpassade religiositeten med sina självfrälsningsläror.

På samma sätt som dessa två vittnen verkar, fungerar den levande kristendomen. Lever vi i enlighet med vår speciella kallelse, kommer vi också att uppfattas på samma sätt som de två vittnena blev uppfattade. Vi blir ett irritationsmoment och en plåga med makt att öppna eller tillsluta himmelen. Vi har nog trott att de kristna i alla tider bett att Gud skall öppna himmelen. Vi har trott att det är vår uppgift att lindra nöden i första hand, men det kanske också kan vara så att Gud kallat oss att leda hela folk in i nöd.

Templets beskrivning
Låt oss nu se på en annan sak, nämligen templets beskrivning. Vi söker först ta reda på vad det kan vara för tempel som avses och läser 2 Tessalonikerbrevet 2:3-4:

Låt ingen bedra er på något sätt. Först måste avfallet komma och laglöshetens människa träda fram, fördärvets son, motståndaren som förhäver sig över allt som kallas gud eller heligt så att han sätter sig i Guds tempel och säger sig vara Gud.

Vi läser från Matteusevangeliet 24:1-2, där det också handlar om ett tempel:

När Jesus lämnade templet och var på väg ut, kom hans lärjungar fram för att visa honom på tempelbyggnaderna. Men han sade till dem: “Ni ser allt detta? Jag säger er sanningen: Här ska inte lämnas sten på sten. Allt ska rivas ner.”

Skall templet byggas upp igen?
Vad är det för helgedom som Jesus säger skall bli nedbruten? Idag är templet nedrivet. Det tillhör skuggorna och förebilderna. Men skall det då åter byggas upp igen i Israel, så att Gud skall återinföra den gammaltestamentliga gudstjänsten? Om Gud själv skall göra det, kan han i varje fall inte klandra oss för att vi frestas att bli judar i vår tro.

Innan vi går vidare läser vi ännu ett stycke:

Jesus svarade: “Riv ner det här templet, så ska jag resa upp det på tre dagar.” Judarna sade: “I fyrtiosex år har man byggt på det här templet, och du ska resa upp det på tre dagar!” Men templet han talade om var hans kropp (Joh 2:19-21).

Jesus trädde fram och gjorde anspråk på att själv vara ett tempel. Han skulle också bygga ett tempel – sin församling, där Gud skulle bo. Därför frågar jag igen om det är sannolikt att Gud skall återinföra skuggorna och symbolerna efter det att församlingen är slutfrälst? Jag har svårt att tro att hela den gammaltestamentliga gudstjänstens offerkult skall införas på nytt i Israel, bara för att som det heter, laglöshetens människa, Antikrist, skall kunna ta sitt säte i Guds tempel.

Om nu inte templet är en ny byggnad som skall uppföras i Jerusalem, vad är det då? Och vad innebär det att Antikrist, laglöshetens människa tar sitt säte i Guds tempel? Templet är en bild på Guds folk och församlingen.

Aposteln uppmanar de troende att ge akt på Antikrist i templet som ett tecken på att Jesu Kristi tillkommelses dag är nära. Nu har kanske hela kristenheten fått den uppfattningen att Antikrist skall sätta sig i ett kommande tempel i Jerusalem innan Jesus kommer. Men då berör oss inte frågan längre så direkt och omedelbart. Vi förstår alltså av sammanhanget att det inte kan vara ett tempel som är uppbyggt i Jerusalem det handlar om.

Hur kunde de bli besegrade?
Vi skall betrakta ytterligare ett förhållande som hjälper oss att se helheten i sammanhanget. Två gestalter vi känner igen i dramat är Moses och Elia.

Vi har läst att eld gick ut ur de två vittnenas mun och förgjorde deras fiender. Plötsligt skall ett vilddjur träda upp ur avgrunden för att föra krig emot dem, övervinna dem och döda dem. Hur kunde detta bli möjligt? Förmodligen låg svaret i den miljö de levde i, staden som andligt talat kallades Egypten. Vem var det som tog upp striden mot Moses och Aron i Egypten? De hade gjort ett under inför Farao för att sätta makt bakom orden, och Farao gick med på deras krav. Men Farao kallade på spåmän och all Egyptens vise män. Genom en mäktig styrkedemonstration av Faraos spåmän besegrades Moses och Aron. Så snart Moses gjorde ett under, imiterade Faraos vise och spåmän deras kraftgärningar och framkallade liknande övernaturliga ting. Moses och Aron besegrades och måste gå bort för att komma igen, besegras, komma igen, besegras på nytt och komma igen på nytt.

Berättelsen om vilddjuret som besegrar de två vittnena i staden, pekar på en andlig strid som i varje tid försiggår mellan Guds folk och dess fiender. Vi vill gärna tro, då vi läser om att Antikrist skall ta sitt säte i templet, att det är något som i kommande tider skall äga rum där nere någonstans i Israel. Så har vi liksom räddat oss från en djupare och mer närgången tolkning av bibelordet. På samma sätt inbillar vi oss också gärna att de oerhörda katastrofer vi läser om i Uppenbarelseboken handlar om utlösning av atombomber och kärnvapen. Därmed har vi också skapat tillräcklig distans till den saken och bryr oss inte om att söka förstå vad som är den verkliga betydelsen av det. Men, mina vänner, det är i första hand fråga om andliga makter i konfrontation med varandra.

Modern till skökorna
Vi har läst om templet som är en bild på kristendomen, men vad är då staden? Vi erinrar oss först en annan stad som kallas för vår moder; hon som kommer ner ovanifrån, det nya Jerusalem som är bilden på församlingen. Nu läser vi om en annan moder och en annan stad, där motsvarigheten till församlingen är hon som är moder till skökorna på jorden. Det som gjorde det möjligt för vilddjuret, Guds motståndare, att besegra Guds vittnen var den stora staden, modern till skökorna, den stad där också deras Herre blev korsfäst.

Och var kommer Elia in här? Låt oss läsa Skriften!

Och skriv till ängeln för församlingen i Tyatira:Så säger Guds Son, han som har ögon som eldslågor och fötter som skinande brons: Jag känner dina gärningar, din kärlek och din tro, ditt tjänande och din uthållighet, och jag vet att dina sista gärningar är fler än de första. Men jag har en sak emot dig: att du tolererar kvinnan Isebel, hon som kallar sig profetissa och undervisar och förleder mina tjänare till att vara otrogna och äta kött från avgudaoffer (Upp 2:18-20).

Här presenteras en församling på glid bort från sitt ursprung. Varför är du så efterlåten mot kvinnan Isebel, frågar Herren genom profeten. Vi ser plötsligt även Elias kamp mot kvinnan Isebel och hennes lära. I Tyatira fanns det en lära som vi skulle kunna kalla för Isebels lära, och den hade en kuslig dimension.

Handlar om andlig otukt
Vi lägger märke till att det handlar om otukt här – men inte fysisk utan andlig otukt. I detta otuktsförhållande hade det fötts barn, som enligt Herrens ord skulle dräpas. Herren manade till strid mot en helt ny generation, som Isebel stod moder till. Hon hade befruktats genom lärarna i församlingen. Barnen var födda , men de hörde egentligen inte till församlingen och därför skulle de drivas ut.

Vad var det då denna Isebel hade gjort som var så ohyggligt, och vem var hon? Hon var drottning i Israel av hednisk börd, gift med Ahab, Israels konung. Ahab var fullständigt besegrad av denna kvinna. Hon skaffade sig ett väldigt inflytande och dominerade konungen helt genom sin intelligens och sin diplomati. Hon kom inte med krav om att Israels religion skulle utplånas eller att tillbedjan till Herren skulle upphöra. Hos sade bara: “Låt oss tillsammans med altaren för Israels Gud också resa ett altare åt Baal.”

Så placerades Baals altaren tillsammans med altaren till Jehova Gud på israeliskt territorium, och styggelsen var ett faktum. Israels folk kallades till offerhögtiderna, de torftiga gudstjänsterna som Israels barn hade tömdes på folk, och massorna drogs till Baals altaren där kulten var sensuell, spännande och intressant.

Då trädde Guds profeter fram och profeterade mot avfall, namnreligiositet och falskhet. Profeterna blev en plåga för högtiderna. Detta irriterade drottning Isebel, som inte kunde tåla att bli störd och förödmjukad. I tur och ordning dödades Guds profeter. Till sist hade hon likviderat hela skaran och inte en enda profet fanns kvar. Gudstjänsterna kunde utvecklas fritt och få ett allt djupare grepp om nationen.

Det var i det läget Elia trädde fram och bad hela nationen in i nöd och vånda. Det regnade inte på tre år och sex månader. Själv fick Elia finna sig i att som Herrens profet fly till främmande trakt och gömma sig vid bäcken Kerit.

Dödade i ekumenikens namn
Vad handlade Isebels lära om? Den gick ut på att vi skulle vara toleranta och samarbetsvilliga. Alla de som inte ville vara med måste på ett eller annat sätt elimineras i tysthet. Är det inte så man gjort med de brinnande kristna. Man har på ett diskret sätt och i ekumenikens heliga namn dödat profeterna och tystat dem en efter en. Det är dessa profeter och vittnen vi nu får se ligga döda till ett allmänt åtlöje inför en hel värld. Nedtrampade och avhånade ligger säcktygsprofeterna, som profeterade så skärande disharmoniskt, besegrade.

Elia strid var alltså en uppgörelse med ekumeniken mellan hedendom och judendom. Det var samma strid som utkämpades i Tyatira. Isebel höll på att ta ett av lärosätena i Guds församling – laglöshetens människa höll på att ta sitt säte i Guds tempel. Hennes efterföljare skryter nu med sin numerär. Det har blivit tusenden och åter tusenden. Men himlen gråter och kan inte jubla över framgången, därför att de som kommit hör inte Guds rike till. Barnen var födda utanför äktenskapet.

Striden mellan Elia och Isebel kulminerade med att profeten anordnade ett stort uppgörelsemöte på berget Karmel. Och profeten frågade: “Är det Baal som är Gud?” Då svarade Gud med eld och de falska profeterna förgjordes.

Här ser vi klart hur striden samtidigt förs på olika plan: Moses mot Farao och Elia mot Isebel. Striden leder alltid fram till en slutlig uppgörelseakt med hela den mäktiga religiösa sfären, den ekumeniska, alliansbetonade, maktgalna och segerberusade religiositeten, som ånyo har korsfäst Herren i den stad som andligen talat heter Egypten och Sodom. De två oljesmorda tjänarna ligger döda i staden till allmänt åtlöje och till ett skådespel. Men det är i det läget Herren säger: Kom hit upp! Och livsanden kommer in i dem, de reser sig upp och rycks upp till himmelen undan sina fiender. Förnedrade men uppryckta. Klädda i säcktyg men förhärligade.

Börjar vi ana vad det handlar om? Det är detta den andliga kampen innebär för Guds folk i alla tider. Förnedring och upprättelse om och om igen ända tills den sista striden för gott avblåses och Herren själv ingriper.