Utanför lägret

Predikan av Arne Imsen från 1962

Det har gått några årtionden sedan fältropet ”utanför lägret” ljöd. Men den, som har läst något i väckelselitteraturen, den vet, att detta rop varit mycket aktuellt. Utanför lägret för att bära hans smälek.

Nu skall jag tala något om detta här i dag. Jag skall försöka nämna några av de mest väsentliga tingen i det här sammanhanget. Då det gäller vårt handlande, vårt andliga tillstånd, kallelsen och målsättningen. Då det gäller vad Gud vill och vad han ämnar göra. Då det här fältropet aktualiserades för fyrtio-femtio år sedan, tänkte man kanhända närmast på ett bestämt läger. Man såg det kanhända rent organisatoriskt. Man skulle överge en organisation och ställa sig fri, som man sade. Nu tror jag för egen del, att det finns en oändligt djupare betydelse i det här, en mycket högre målsättning än denna. Du vet, att första gången befallningen att gå ut möter oss på bibelns blad, är i samband med Abrahams kallelse. Då säger Gud till Abraham: ”Gå ut från ditt folk, från din faders hus, från din släkt till det land, som jag skall visa dig.” Abraham gjorde många skiftande erfarenheter på vandringen mot det utlovade landet. Du möter åtminstone fyra personer omkring Abraham, som var och en representerar olika andliga tillstånd.

Först var det Tera, hans fader som var en avgudadyrkande man. Han representerar hedendomen. Så var det Lot, som följde med Abraham. Det står om honom, att han följde med. Han hade ingen egen uppenbarelse, ingen vision. Han följde med Abraham. Han representerar ett annat andligt tillstånd, en religiös ljumhet. Du möter hos Lot det typiska draget för all ljum kristendom. Han var upptagen av de närvarande tingen. Han var mer intresserad av det närvarande än det tillkommande. Han var mer angelägen av att planera för tiden än att ordna för evigheten. Detta drag möter du hos Lot, och Abraham fick skilja sig även ifrån honom.

Så kommer Ismael in i bilden. Om nu Lot är en bild på det ljumma kristna tillståndet, så är Ismael en bild på köttet. Vi kanske kan säga en bild på fariseism, laggärningar och träldom. Han representerar sådana, som vill vinna frälsning på laggärningarnas och prestationernas väg.

Den fjärde är Isak. Han står som en bild på löftet och gåvorna. Abraham fick kallelsen. Han gick ut ifrån hedendomen. Och det vet vi allesammans, att det ropet går igenom hela bibeln. Några årtionden senare kommer Gud till Moses. Då var det Israels folk, som skulle förlossas från Egypten.

Abraham gick ut ifrån Mesopotamien, ut ifrån sin faders hus och Israels folk gick ut ifrån Egyptens träldom. Där möter du Egypten som en bild på synden och den här världen. Farao står som en typ på satan, motståndaren. Budskapet var så radikalt, att ingenting skulle få lämnas kvar i Egypten. ”Inte ens en klöv skall vi lämna kvar här utan allt skall vi ha med oss”, sade Moses. Det vill säga en radikal skilsmässa mellan det som hade varit och det som skulle komma.

Gud bjöd dem tre dagar ut i öknen, för att de där skulle bli en högtidsfirande församling där Gud själv skulle uppenbara sig för dem. Där ser du situationen sådan den var för Abraham, sådan den var för Israels folk. De skulle draga ut från synden.

Vi är i världen, älskade vänner, men icke av världen. Gud har inte satt oss att planera och reformera samhället. Gud har inte kallat oss att vara samhällsförbättrare, utan han har kallat oss att vara ljus i mörkret och salt i förruttnelsen. Den uppgiften fyller vi bäst, när vi har bränt broarna bakom oss, när vi har brutit kontakten med det gamla och står helt för Herren. När vi i liv och vandel säger nej till världen och dess inflytanden och säger ja till Gud. Då skall vi finna, att det är två väldiga storheter, som strider med varandra och som .aldrig kan förenas. Det är världens ande och Guds Ande. Vi skall inte ha världens ande. Den tillhör icke oss, utan vi skall ha Guds Ande.

Vad är det som tillhör världens ande framför allt? Det är nog så att varje tid har sina särskilda lyten och sina särskilda synder. Och man kan i varje tid möta särskilda karaktäristiska drag, särskilda synder. Jag tror att ett utav de mest starka och farliga inflytanden Guds folk utsättes för är materialismen, mammon. Det är girighet och begärelse efter rikedomar och denna världens goda. Som regel blir det på bekostnad av andliga välsignelser. Jag skall inte tala om det, men jag skall bara konstatera att Gud inte har givit oss världens ande. När den Helige Ande kommer in i vårt väsen blir vi världsfrånvända. Då står vår håg till de himmelska tingen. Vi känner att vi längtar efter att få uppleva mer av himlens härlighet och välsignelser. Vi längtar att få gå ut ifrån synden och världen. Strängt taget är ju inte det här ett så stort problem, för när man har upplevt en radikal frälsning visar det sig i en radikal förändring av livsföringen. Detta följs åt, det är säkert. Det blir en radikal förändring av livsföringen som helt säkert kommer att sätta sina spår. Bibeln säger nämligen så här – alltså är den uppmaningen även nytestamentlig – att vi skall gå ut. ”Ut ifrån din faders hus, från din släkt, ut ifrån Egypten, ut ifrån Farao, ut ifrån detta land till ett nytt land.” Då kommer du in på ett nytt territorium, trons område. Halleluja! I Andra Korintierbrevet säger Paulus: ”Huru förlika sig Kristus och Beliar, eller vad delaktighet har den som tror med den som icke tror?” Här har du det igen. Här är gränsen dragen. ”Vad delaktighet har den som tror med den som icke tror eller hur låter sig ett Guds tempel förena sig med avgudar. Vi är ju ett den levande Gudens tempel, ty Gud har sagt: Jag skall bo i dem och vandra ibland dem; jag skall vara deras Gud och de skola vara mitt folk. Alltså: Gån ut ifrån dem och skiljen eder ifrån dem, säger Herren; kommen icke vid det orent är. Då skall jag taga emot eder och vara en Fader för eder; och i skolan vara mina söner och döttrar, säger Herren, den Allsmäktige.”

Det är en märklig bild i Gamla testamentet. Du vet, att den, som hade rört vid en död var oren. Han blev orenförklarad. Och vi vet, att en reningsprocedur måste följa, innan vederbörande blev förklarad ren. Nu står det i bibeln, att Gud är en Gud för levande. Det står att de levande lova och prisa honom. Det är en död som alltid är farlig för Guds folk. Det är den andliga döden. I det ögonblick som vi har blivit frälsta, har vi övergått från döden till livet. Vi är inte längre trälar under denna tidsålders Gud, utan oket är avkastat. Bojorna har lossnat, och vi har kommit ut i den frihet som tillhör Guds barns härlighet. Prisat vare Gud och Lammet! Vi har övergått ifrån döden till livet, ifrån mörkret till ljuset, ifrån satans makt till Gud. Nu säger bibeln så här: ”Haven ingen delaktighet med dem.” Det är nämligen helt omöjligt för den som har andligt liv, att uppleva gemenskap med den som är död. Du kan ju fullborda bilden själv. Är man andligen död är man för det första helt oförmögen att kunna höra eller se. Och man är helt oförmögen att ta emot impulser. Då är man helt främmande för Guds vilja. Och då är man främmande för alla andliga rikedomar och främmande för Herren Jesus Kristus, för korset, för den helige Ande och för gåvorna. Då är man främmande för allt detta. Man känner icke till det. Men när livet, det andliga livet har fötts in i vårt väsen, då upplever vi denna härliga gemenskap med de levande. Men besmittelsen är farlig så länge vi existerar här. Detta är svårt att höra för en kultiverad man eller kvinna, en civiliserad person. Man vill vara någonting annat än det man är. Bibeln säger att man är död i synder och överträdelser om man inte har mottagit nåden i Kristus Jesus. Denna besmittelse från världen är fruktansvärd, och vi finner oss helt säkert i farozonen så länge vi är här nere. Men om vi står för Jesus, skall vi bli bevarade. Bibeln vet endast om ett radikalt ställningstagande, ingen kompromiss. Den vet endast om ett radikalt ställningstagande emot synd och värld, för Kristus och den tillkommande världen. Det är den frälsning och kristendom, som bibeln talar om. Skall vi ha en nytestamentlig kristendom, får vi göra som de gjorde i förstone. Det blir en helt naturlig sak när Anden faller och Guds kraft uppenbarar sig, att man tar avstånd från synd och värld. Man går ut ifrån synden och världen. När detta är en realitet går man inte tillbaka dit utan man fortsätter vandringen framåt.

Även i andra sammanhang i bibeln möter oss ropet: gå ut. Jag tänker på budskapet, som nådde de fångna i Babylon. Det fångna Israel i babylonisk träldom nåddes av detta rop. När budet, att de skulle gå ifrån Babylon och vända sig mot Jerusalem, nådde dem, uppväckte Gud Kores ande. Det är märkligt att se på vad sätt det skedde. Det fanns en man som hade varit med under hela den sjuttioåriga fångenskapen. Som ung kom han ner till Babylon, kom in i hovet och blev så småningom en utav detta världsrikes regenter. Det var Daniel. Han kom i nöd, ty han upptäckte ett ord hos profeten Jeremia, där det stod att fångenskapen var bestämd till en viss tid. När Daniel fick se löftesordet började han bedja och fasta. Då bekände han sina och sitt folks synder. Han förstod att snart är tiden inne. Den åldrige Daniel var omkring nittio år gammal då. Han hade stått för Gud under hela sitt liv. Han hade aldrig kompromissat i vilken ställning han än var. Han hade aldrig beblandat sig utan hela tiden stått för Gud. Han åt inte vid konungens bord utav hans rätter, utan han hade sin särskilda diet, halleluja!

Vill man stå för Gud, då får man äta från ett annat bord. Man får livnära sig av en annan föda, en annan näring. Det är på det sättet. Och det visade sig sedan att Daniel och de andra bröderna, Sadrak, Mesak och Abednego såg finare ut än alla de övriga. De såg bättre ut och hade fått större visdom. Tror du att detta är sanning? Jag tror precis som det står. Det är klart att när Gud gör någonting, så gör han det bättre än det världen har att bjuda på.

Daniel började bedja till Gud. Han längtade tillbaka till Jerusalem. Han hade inte gett upp hoppet och så fick han se löftet hos Jeremia. Då började han bedja. Så bad och fastade han. Det blev en väldig fasta med mycken nöd och kamp, men Gud uppenbarade sig till sist för Daniel. Jag tror, att det var det som var orsaken till att Gud uppväckte Kores ande. Det var helt enkelt Daniels förböner. Han bad för sitt folk. Då vände sig Kores i sin edikt och utlovade frihet för israeliterna. Och när dagen kom, då friheten proklamerades, tog de ned harporna som länge hängt i pilträden och sjöng och spelade på nytt Sions sånger. Det hade de inte kunnat göra i träldomstillståndet. Då hängde harporna i pilträden. Då var det ingen sång. Fångvaktarna begärde att de skulle sjunga, men de kunde icke sjunga. Det går inte att sjunga när man lever i träldom. Det går inte att sjunga när man lever i andlig fångenskap, aldrig. Hur skulle man kunna sjunga Sions sånger i främmande land? Man är ju bortförd och ockuperad. Det finns inga möjligheter. Vad är orsaken till att lovsången tystnat? Vet ni vad det är? Jo, det är träldomsoket. Man är andligt talat bortförd i fångenskap. Och vad är det för fångenskap? Det är den religiösa fångenskapen, den babyloniska träldomen. När upphör den? Jo, när man har fått syn på löftet. När man ser att det för snart tvåtusen år sedan utlovades frihet för Guds folk! Ära vare Gud och Lammet! Det är inte meningen att jag skall sitta här i träldom och gråta och jämra mig, utan meningen är att jag skall sjunga Sions sånger i Israels land, alltså i löfteslandet. Det är icke Kores ande som Gud har uppväckt. Det är icke Kores som har givit oss fullmakt att återvända, då skulle vi aldrig ha kunnat återvända. Israel var en geografiskt begränsad enhet och även en politiskt begränsad enhet och man hade vissa element av den judiska religionen kvar, även om man var i fångenskap.

Men i vår tid är det inte Kores ande, som Gud har uppväckt. Han sände sin egen älskade son Jesus Kristus till oss. Och på hans eget ord har vi fullmakt att återvända, halleluja! Vad då till? Till den frihet som tillhör Guds barns härlighet. Vad är det som gör, att man i vår tid har så svårt att förstå lovsången? Det begriper du väl själv, vad det beror på. Man är träl, man är inte frigjord. Nu sitter du här och känner att du inte är fri. Du är en träl under olika främmande makter. Det kan vara många ting som binder. Min älskade vän, låt mig säga dig, att friheten är proklamerad. Den tillhör dig. Därför kan du inta din plats. Gå in i löfteslandets härlighet, tag emot välsignelserna! Tag ut av dina rättigheter! Tag ut av den arvslott som tillhör dig för Jesu skull! Ära vare Gud och Lammet!

Uppmaningen att gå ut, den kommer alltså igen. Så som Gud sade till Israels barn att tåga ut ur Egypten, säger han nu till oss att gå ut ifrån denna världens Babylon. Även den uppmaningen är nytestamentlig.

Jag har hört så mycket om splittring på sista tiden. Och det är splittring. Men ni skall komma ihåg, att det finns en splittring som är fullständigt bibelenlig. Eller vad skall vi säga om sådana uttryck som denna: ”Vänd dig bort ifrån sådana.” Från vilka? Från de som har gudaktighetens sken, men förneka dess kraft.

Det finns andra ord, som säger oss samma sak. Det är inte svårt att plocka fram dem. Vi kunde gå till Romarbrevet 16, Titus 3:10 eller 2 Timoteusbrevet 3. Vi kan läsa i Johannes Uppenbarelse och i Johannes brev, så skall det uppenbaras för oss att det finns någonting i Guds ord som bjuder oss att ta ställning för Jesus Kristus.

Men när kommer uppmaningen att gå ut utanför lägret? Vem gäller det och till vem gavs denna uppmaning? Den gavs till troende judar. Det var säkerligen sådana som var väl hemmastadda i bibeln. De kände till en hel del av Gamla testamentet, och det var judar som uppehöll gemenskapen med synagogan. Man var med i den gammaltestamentliga gudstjänstformen. Det fanns till och med sådana som ville återvända vill det gamla. När vi idag säger: ”Låtom oss icke övergiva vår församlingsgemenskap såsom somliga hava för sed”, så förvänder vi orden, ty det står inte så i grundtexten. Där står det:”Låtom oss icke övergiva vårt församlande till ]esus.” Församlingsgemenskap utan Jesus finnes icke. När vi samlas omkring honom, då blir det församlingsgemenskap, halleluja!

Det är varken organisationen eller kyrkan som gör församlingsgemenskapen. Det är icke traditionen eller någonting annat som gör församlingsgemenskap. Församlandet till Jesus är det enda som är församlingsgemenskap. Detta är verklig församlingsgemenskap. Alltså, gå ut utanför lägret. Det är en uppmaning till Guds folk att handla.

I Uppenbarelsebokens sista kapitel kommer uppmaningen igen: ”Gån ut ifrån henne I mitt folk. Gören eder icke delaktiga i hennes synder.” Där möter du Babylon igen. Denna uppmaning gäller i första hand det folk, som är kvar på jorden under Antikrists tid. Det är alltså icke bruden det gäller, utan dels Israel och dels de som är kvar på jorden och som på grund av sitt ställningstagande för Jesus får ge sina liv för sin tro. De blir martyrer. Det är till dessa som uppmaningen ”gån ut ifrån henne” riktas, där den står skriven i Uppenbarelseboken.

Nu har vi strängt taget gått igenom hela bibeln ifrån Första Mosebok till Uppenbarelseboken. Vi kan knyta samman de här uppmaningarna och finna att i samma tid har samma uppmaning mött Guds folk. Gån ut ifrån det som är ett hinder. Avskiljen eder för min räkning. I dag möter vi precis samma uppmaning. Denna uppmaning har ljudit i gången tid och den kommer att ljuda i ändens tid. Den ljuder i dag.

Bibeln säger oss att i midnattstiden ljöd där ett anskri: ”Gån ut!” Vi kan ju icke ta bort betydelsen av detta. Varför skall vi gå ut? ”Gån ut och möten brudgummen.” Där har du det. Om vi nu knyter samman det med Hebreerbrevet 13, där det står: ”Gån ut till honom.” Det står inte att vi skall gå ut för att ordna en ny rörelse eller bilda nya församlingar. Vi skall icke bilda nya organisationer. Nej, vi skall gå ut till honom.

Där är motiveringen. Men nu tycker du, att det här blir inkonsekvent. Långt därifrån, det är konsekvent. Gån ut! Vet ni hur det är när Gud kommer? Han kommer inte kollektivt. Han kommer till den enskilde och väcker upp honom eller henne. Jag tror inte ett ögonblick på en väckelse som har den karaktären, att man fattar beslut om att så skall vi göra. Jag tror icke att vi kan besluta, att nu skall vi ha väckelse här framöver. Jag tror inte heller att någon kan säga, att vad som nu behövs är väckelse i de gamla friförsamlingarna.

Det kan ingen säga, för vad som behövs, det vet Gud allena. Gud låter sig aldrig fastslås inom gränser som bibeln icke känner till. Detta skall vi göra klart för oss. Den enda gräns som bibeln känner till är gränsen mellan Guds folk och världen. Dessa barriärer som sedan byggs upp mellan de heliga, det är mänskliga konstruktioner och tillägg.

Dessa mänskliga konstruktioner har ingen biblisk hemortsrätt. Men nu hör vi uppmaningen att gå ut. Då kommer Gud till den enskilde och väcker upp honom. Då börjar kampen, striden och nöden.

Om man icke haft detta klart för sig förut så får man göra samma upplevelse som Abraham, när han skall slita sig ifrån Lot eller när han skall skiljas ifrån Ismael. Då var det strid hemma hos Abraham. Den stod mellan Sara och Hagar. Sara sade: Han skall inte ärva tillsammans med min son.

Det fanns inga möjligheter för dem att trivas under samma tak. Det gick till en liten tid medan de var barn. Men så blev Isak medveten om sina rättigheter.

Vem är det som skall ärva Guds rike? Jo, det är löftesarvingarna, den fria hustruns söner, halleluja!

Vem är den fria hustrun då? Jo det är hon som kommer ned där ovanifrån, Jerusalem, det nya Jerusalem. Hon är vår moder! Vi skall alltså ärva himmelriket.

Hur vet vi det! Jo, det är nu som det var förr, att den som var född efter köttet förföljde den som var född efter löftet. Där har du det. Det är inte svårt att förstå. Så uppstod striden och som en följd därav blev det skilsmässa. Paulus säger ju att det är likadant nu. Det hävdar han med bestämdhet.

Och var i vårt land finns den kristendom som möter förföljelse? Har ni sett den? Jag har inte mött någon kristendom här i landet som möter förföljelse, så som de kristna gjorde förr i tiden. Den son som var född efter köttet förföljde den som var född efter Anden. Så är det även nu.

Att gå utanför lägret innebär inte i första hand att vi överger en organisation, även om det brukar betyda det också. Det betyder inte i första hand att jag begär utträde ur en organisation. Det betyder att jag försöker förverkliga Guds plan. Det är helt enkelt en kallelsefråga. Gud kallar den enskilde.

Varje kristen skall dömas efter frihetens lag. Därmed har bibeln givit tillkänna, att vi var och en är personligt ansvariga för våra handlingar. Om Gud kommer och säger att du skall bryta kontakterna med de nominella och formella, om de redan är andligen brutna, då är det en kallelsefråga. Då är det fråga om lydnad att följa honom.

Du skall inte tro att du kan gå ifrån en organisation och tänka att nu skall jag gå utanför lägret och gå med i Maranata. Då har du en mycket ytlig syn på det. Det är inte att gå utanför lägret.

Att gå utanför lägret, det är att gå ut till Honom! Då blir det med dig, som det var med den blindfödde mannen när han blev helad av Jesus; han blev utkastad ur synagogan. Men där utanför mötte han Jesus, halleluja!

Det står så. Du måste förstå att om vi bär på elakhetens och ondskans surdeg, så hjälper det inte vart vi går. Vi kommer aldrig att möta Honom. Vi är kallade att vara en högtidsfirande församling. Vi skall fira högtid, men inte med elakhetens och ondskans surdeg utan med renhetens och sanningens osyrade bröd.

Vad är det du skall göra där utanför lägret? Där får du uppleva att ömma trådar klipps av. Frågan är: vad är det som bygger upp din tro? Vad är det för fundament din tro vilar på? Är det tradition? Är det ett arv från far ock mor? Har du mött honom, Jesus? Det är detta som är frågan: Har du mött Jesus? Har du gått utanför lägret för att stå med honom?

För det står kvar, det som Jesus sade: Den som älskar far eller mor, syster eller bror mer än mig, han är mig icke värdig. Den som icke tager sitt kors på sig och följer mig kan icke vara min lärjunge.

Här är det frågan om vi har mött Jesus. Och har vi inte mött honom, då får vi göra som bibeln säger; vi får gå ut för att möta honom.

Var finns han någonstans? Utanför stadsporten. Den bild som bibeln använder är ju alldeles fantastisk. Den använder bilden av Jesus. Den säger att där utanför stadsporten, där led han. På samma sätt som syndofferskropparna brändes upp utanför lägret, så led han döden utanför stadsporten.

Och nu säger oss Ordet att vi skall gå utanför lägret och bära hans smälek. Vad innebär det egentligen? Jag skulle önska att du tog med dig det här hem. Tänk på vad du har i ditt väsen. Tänk på vilket inflytande du står under och utövar. Vad innebär det att gå utanför lägret och varför skall vi göra det? Jo, därför att det finns en bas i vårt väsen. Vi bär på dessa fruktansvärda anknytningar som tillhör det adamitiska släktet.

Kan jag inte vara kvar där och ändå leva för Jesus och verka för honom? Behöver jag vara så radikal? Kan jag inte ha en mera tolerant syn på de här tingen? Och så tänker vi att det går nog bra. Men när vi skall leva vårt kristna liv, upptäcker vi att det inte går. Därför att det finns en kraft i vårt väsen som världens ande appellerar till.

När dessa krafter sätts i rörelse övervinner de vår moraliska styrka, vår intelligens och vår fysiska styrka och vi blir ett offer för både det ena och det andra. Hur skall vi komma tillrätta med detta? Jo, bibeln säger: Gå utanför lägret, bär hans smälek.

Det står också: På samma sätt som detta offer brändes upp därutanför lägret, så led han utanför stadsporten. Vi skall gå ut för att bära hans smälek. Alltså skall allt kött brinna upp i smälekens eld utanför lägret. Där möter du korset, min älskade vän. Där är det inte frågan om, vad han har gjort för dig, utan där är det frågan om att du skall följa honom in i döden och dö med honom bort ifrån det närvarande, bort ifrån lägret, bort ifrån synden. Du får gå utanför lägret för att korsfästas med honom. Där möter du bespottelse, där möter du hån, där möter du slag och elakhet. Men det är den övervinnande kristendomen som är utanför lägret, min älskade vän.

Skall du uppleva Gud, så måste du gå ut till honom utanför lägret och bära hans smälek. I detta sammanhang står det också så underbart om att där offrar man lovets offer, en frukt ifrån läppar som lovar Gud.

Är detta möjligt? Ja, mitt i lidandet fröjdar man sig i honom. Mitt i smälekselden gläder man sig över delaktigheten i honom. När man är ensam med Jesus blir lovsången ren och klar. Prisat vare Gud och Lammet! Låt Jesus få ta hand om dig min älskade vän.

Skall du följa honom nu? Dina vänner kommer att varna och förebrå dig. De kommer både ifrån det ena och andra sammanhanget för att visa dig en lättare väg. Men för Guds folk finns det ingen lättare väg. Här är vägen, vandra på den och du skall möta Honom. Där utanför lägret möter du de behövande. Där finner du de spetälska, de orena och de blinda. Den blinde tiggaren satt utanför stadsporten. Du möter där alla de behövande och eländiga. Men det står att han led utanför lägret för att han skulle helga folket. Och han helgar i dag sitt folk, prisat vare Lammet. Han upprättar sitt folk, som han fordon gjorde. Du, min behövande vän, du behöver gå ut till honom. Låt döden gå över dig och du skall få uppleva hans härlighet!

MARANATA!