Rapport från Marocko av B V Henry
Augusti 2006Min fru Margit och jag har återvänt från ytterligare en resa i Marocko där vi tillbringade några veckor i Herrens tjänst. Efter vår senaste resa där för några år sedan har vi funnit att vissa saker har förändrats till det bättre och några till det sämre genom inre och yttre inflytande. Det var både intressant och utmanade att vara där igen och framför allt att se framstegen i Herrens arbete, trots många svårigheter att fritt nå ut till muslimerna, och att få uppmuntra de heliga, av vilka somliga bor koncentrerat i stora städer och andra utspridda över det vidsträckta landet.Ja, den kristna församlingen är fortfarande ganska liten när vi tänker på att missionärerna har jobbat där i över ett hundra år. De kända inhemska troende har uppskattats vara omkring fem hundra, men det kan finnas fler, hemliga, sådana som fruktar konsekvenserna av en öppen bekännelse.Regeringen erkänner inte den kristna församlingens existens i landet och alla aktiviteter: evangelisation, de heligas samlingar och annat som inte tolereras, måste därför hålla en mycket låg profil.Såsom ofta i den arabiska världen, kan saker inte planeras på förhand – och om det görs, blir de inte som det var tänkt. Där måste finnas en konstant anpassning till förhållanden och situationer. Det kräver en flexibilitet att utnyttja de möjligheter som erbjuds för att verka i Herrens namn. Överenskommelser kan sällan göras i denna speciella kultur och det är inte någon särskild mening att göra upp ett schema. Alltför stora förväntningar leder endast till frustration, och det är bättre att endast förnimma människornas känslor och önskningar för att möta deras behov och röra deras hjärtan med Guds kärlek.Vissa saker som vi hade för avsikt att göra före vår ankomst till Casablanca inträffade inte. Trots det anser vi fortfarande vår tid fruktbar genom att vi kunde göra oss tillgängliga med personlig evangelisation och uppbyggelse av troende och så förverkliga Jesu vittnesbörd. De flesta muslimer, har jag märkt, är okunniga om vad Koranen verkligen lär, än om jag är imponerad av den fromhet somliga av dessa gudfruktiga människor har. De påminner om Cornelius familj, som följde den kunskap de hade och väntade på någon som var villig att ge dem mera ljus. (Apg. 10) Muslimer behöver få höra att Jesus Kristus (som omtalas i Koranen 93 gånger som “Isa”) är mer än en profet och en helare; han är också världens Frälsare!Det är mycket lätt att bli vän med människorna i Marocko, speciellt unga, fastän några av deras motiv att ha kontakt med oss måste ifrågasättas. Uttalat intresse i budskapet vi erbjuder kan vara av tvivelaktigt motiv allt ifrån att hjälpa dem att lämna sitt land till att förbättra deras materiella status.Utlänningar kan lätt bli lurade och därför är det bra att ha några inhemska troende till hands, som bättre än vi är i stånd att uppfatta integriteten och allvaret hos dem som gör förfrågningar.Jag har för vana att avstå från att göra “statistik” av antalet på dem som kommer till bekännelse av Herren, då endast tid och prövning kommer att bevisa den genuina omvändelsen, det nya livets realitet genom bättring. Jag är säker på att endast ett verkligt Andens arbete i en persons liv kommer att bringa fram frukt och det kommer att visa sig förr eller senare som bestående resultat. Det är alltigenom mycket inressant och utmanade att arbeta bland muslimska araber och bland dessa skaror som åkallat Kristus, har några helt visst kommit till korset och fått sina namn skrivna Livets Bok. Äran tillhör Herren!
Bakom stängda dörrarI Marocko hölls våra samlingar tillsammans som troende bakom stängda dörrar och fönster eller långt ut i isolerade, hyrda ställen på landsbygden. Man måste leva i denna misstänksamma och hotfulla omgivning för att inse svårigheterna det innebär att se framstegen och framgången av Herrens verk. Likväl, trots hinder och problem, går Hans arbete framåt på olika sätt att konfrontera araber och berber med de Goda Nyheterna – genom radio och andra media; exempelvis internet, och både yngre och äldre, män och kvinnor kommer i kontakt med det kristna budskapet de vill höra. Med Guds löften, (ex. Matt. 8:11) och dess uppfyllelse (Rom 9:25-26), är arbetet i sann bönegemenskap inte förgäves i Herrens stora arbete mitt i glädje och sorg. Din medverkan är nödvändig och vi är tacksamma för den. Offrare, liksom verksamma på fältet är viktiga länkar att fortsätta med arbetet på olika fronter i kraften av Hans nåd.Många människor på landsbygden, även några troende är ganska fattiga och en kristen utomstånde från väst finner sig alltid under “press” att möta de mest akuta behoven. Man kan inte hjälpa alla och dock är det en tillfredställande lättnad att förse vad man kan ur Guds överflödande omsorg och uttrycka Hans omtanke och kärlek i äkta kristen gemenskap i Guds hushåll. (Gal 6:10)Många troende är också ensamma i sina egna familjer. Ibland är det endast en i familjen som bekänner sig till Herren Jesus, vilket gör det svårt för dem att finna avskildhet i det till trängsel fyllda hemmet för att läsa Ordet och bedja. Små och sjabbiga hus är inte bekväma, bristen på fria ytor och också elektriskt ljus utgör inte den bästa miljön för personliga andliga övningar.Unga män är friare att gå ut (och besöka möten) men det är fortfarande problematiskt för en del flickor. Ändå består den kristna kyrkan i Marocko av båda könen och många är fortfarande ogifta vid en ålder då många om de bott i väst skulle ha varit gifta Det förundrar mig alltid att se att trots många brister de troende måste utstå i svårigheter och prövande omständigheter, visar de en sådan förnöjsamhet som sällan återfinns i vårt mera välutvecklade och framgångsrika väst. (se 1 Tim. 6:6 och Fil. 4:11)Det är inga problem att i våra dagar få tag i en bibel på franska eller arabiska i landet. På de stora affärsgatorna skulle vem som helst få tag i ett exemplar. Men fri distribution av kristen litteratur, precis som proselytism, är strängt förbjuden bland muslimer och det är en ständig övervakning av hemliga polisen och informatörer, vilket skapar en spänd situation och binder några troende i fruktan. I själva verket kontrolleras all religiös aktivitet av myndigheterna, såsom islamsk fundamentalism och radikalism efter terrorattacken i Casablanca för några år sedan.Några marockaner som blivit troende i väst (såsom Onesiforus, 2 Tim 1:16-18) besöker emellanåt sitt fosterland för att på bästa sätt hjälpa sitt eget folk andligt och materiellt De är källor till vederkvickelse, och är ytterst uppmuntrande och stimulerande för de lokala troende. Under vissa tider slits de mellan hopp och tvivel i komplicerade omständigheter när de vill följa Herren Jesus.Med ett dubbelt medborgarskap är dessa marockaner mer eller mindre trygga från statsmaktens trakasseri och eventuella besvär, fastän man alltid måste vara försiktig att inte förorsaka svårigheter för dem som lämnas kvar… Utlänningar deporterade från landet på grund av missionsaktiviteter kan inte återvända dit. Eftersom jag är svartlistad i flera muslimska länder vet jag att risken att bli persona-non-grata alltid är aktuell då man är engagerad i Herrens verk. Ibland är det svårt att dra gränsen mellan försiktighet och djärvhet, och i ett teamarbetes situation är detta ännu mer komplicerat!
Illavrslande signaler
Under vår vistelse i Marocko var hela atmosfären bragd ur ordning av att det nyligen uppstått ytterligare kaos i Mellanöstern och dess förskräckliga, illavarslande signaler. Sålunda hjälpte det oss inte i vår uppgift eftersom många människor såg västerlänningar som fientliga till arabernas välfärd – stödjande en angripare med arrogant och tyst medgivande till USA!Det är sorgligt att evangelium likställs med Väst i många muslimers sinne, och de senaste händelserna, speciellt efter 9-11, har gjort det svårare för oss att nalkas och kommunicera i verklig medkänsla och kärlek bortom allt ont som förövats av människor i deras upproriskhet mot Gud och Hans krav. Medan en del muslimer kan vara likgiltiga till sin religion eller några till och med negativa till vissa aspekter i islam, är araber starkt sammanbundna i ödes-solidaritet, där några av deras folk är förtrampade även utanför deras egna gränser, och dessa kan vara mycket känslosamma i sina ilskna utbrott…Inom parentes: Det fortsätter verkligen att bedröva och uppröra mitt hjärta att höra och se vad som har skett i Afghanistan, Irak, och nu Libanon, under namnet av ett “rättfärdigt” krig eller religiös extremism till skada för så många oskyldiga liv, och riskerandet av de kristnas ställning i Mellanöstern. Jag har förståelse för deras förvillelse och ursinne över vanvettigheten och tystnaden av nationer som ger sig ut för att vara “kristna” inför deras tragedi och misär. Vem vågar tala ut för dem som inte kan tala för sig själva (Ords.31:8-9); hjälpa de förtryckta och kuvade gentemot flagrant missbruk av makt? Enligt min mening, i ljuset av den senaste utvecklingen sedan starten av kriget mot terrorism, ser förutsättningarna för demokratisering i islamska länder mer dyster ut än någonsin, då respekten för mänskliga rättigheter och all opposition tystas ner av totalitära regimer, delvis under sken av att strida mot hotande styrkor för att upprätthålla sitt eget despotiska styre. Detta med stillatigande godkännande av några västliga regeringar som om och om igen avslöjar sin dubbelmoral.Endast de som verkligen är kallade av Herren kommer att hålla fast vid uppgiften även i de instabila och farliga regionerna i världen, med nödvändig realism att konfrontera mörkrets makter för att förr eller senare se fångarna bli fria. Vi kan ofta känna oss helt hjälplösa i vår utmanande uppgift, men inte maktlösa med den Helige Andes närvaro och hjälp.
Det finns inget hopp i sikte för en varaktig fred i Mellanöstern fram till dess att rättvisa och rättfärdighet upprättats för alla. Vi kan endast se fram emot vår välsignade konung Jesu herravälde för att åter upprätta Israel till att bli en välsignelse för nationerna. En lång förbannelse vänds till välsignelse! (Mark.11:12-14, 20-21; Sak. 8:13). Sannerligen, “Jag skall fylla detta hus med härlighet” (Haggai 2:8)!Och under tiden är alla andra upprepade löften från politiker och diplomater för stabilitet och välstånd i denna turbulenta region av världen endast illusioner. Falska profeter som går omkring med sina pretetiösa anspråk, bidrar endast till förvirring och villfarelse! Endast det Profetiska ordet som ska gå i uppfyllelse ger gryningsljus, speciellt i dessa kritiska dagar innan dessa händelser går i fullbordan.Genom att påminnas om allt detta, må vår sanna längtan och rop vara: Maranata! Och i väntan på Herrens förestående tillkommelse för att bli hämtade inför det följande upprättande av Hans rike, må vi under tiden förbli levande vittnen för alla, som vi har blivit anbefallna att vara, (Ap.1:6-8).Judar såväl som muslimer behöver höra och acceptera frälsningens evangelium i äkta bättring för att bli försonade med varandra i vad som varit ett långt främlingskap från varandra och framför allt från Gud, all nåds Fader. Kristus Messias och Guds son är det enda svaret! (Ap.4:12).Med er alla i Kristi triumftåg! (2 Tess.3:1-5)