Text: Paulus Eliasson
En kort presentation: Mina program i Radio Maranata sänds varje tisdag morgon, och jag försöker berätta om ting som jag själv finner intressanta. Jag har den sista tiden presenterat bibelböcker, gått igenom de olika gudsbevisen – och även haft intervjuer med intressanta personer.
Detta är en avskrift av programmet ”Måltidsfest med Jesus”, sänd som podcast och radioprogram 5 september 2023. Texten är bara lätt redigerad från det som sades i programmet.
Bibeln talar ofta om balans mellan olika ting. Ting som gemenskap och ensamhet, att festa och att fasta – och andra ting. Att fasta är en andlig övning är nog de flesta eniga i, men visste du att i Bibeln så står ofta måltiden i centrum? Idag tänkte jag att vi skulle ha ett litet bibelstudium om att festa och äta tillsammans med Jesus.
I Första Mosebok 2, helt i början av den bibliska berättelsen, så läser vi om hur Gud skapade Edens lustgård för att Adam och Eva skulle leva där. Där står det att ”Gud lät alla slags träd växa upp ur marken. Ljuvliga att se på, och goda att äta av. Mitt i lustgården satte han livets träd, och trädet till kunskap om gott och ont” (1 Mosebok 2:9).
Gud skapade alltså träd som var vackra att se på, och goda att äta av. Så de är både näringsrika, och vackra – och det är gott att äta av dem.
Det är intressant att se att Gud skapar mat som inte bara är till näring så att man överlever, utan också mat som är god. Och när Gud sedan skapade de två träden – trädet till kunskap om gott och ont, och livets träd, så representerade de valet mellan att göra det som Gud vill, och att göra det som människan själv vill; och sättet som valet representerades på, var genom två träd – alltså: ”Vad vill du äta? Vilken frukt är det du vill ta till dig av?”
Och detta är något som kommer tillbaka många gånger i Bibeln, och det är inte så märkligt, eftersom det att äta är någonting vi gör – bokstavligen talat – varje dag (med mindre man fastar eller liknande). Vad händer i våra liv mellan soluppgång och solnedgång? Vi arbetar, vi äter, vi har gemenskap, och kanske vi också tar del av underhållning. Och just dessa ting är rutiner som Bibeln ofta sätter fokus på, antingen genom att exponera dem, så att det blir mer av dem – ett större arbete, mer ätande, mer gemenskap – eller genom att dra ner det så att man inte arbetar, inte äter, och befinner sig i ensamhet. Det finns olika tider där det ena eller andra är naturligt, och då rutiner inte är nog. Exempel på sådant är sabbat, fasta, högtider, avskildhet och heliga samlingar.
Om vi ska se lite på vad Bibeln säger om festerna som vi möter i Bibeln, så är de framför allt nämnda i Tredje Mosebok. Och i kapitel 23 nämns både sabbaten – veckohögtiden då man inte skulle arbeta – och sedan sju olika högtider. Det börjar med påsken (hebr. pesach) som firades på samma tid som det osyrade brödets högtid. Då hade man påskmåltiden, då man åt tillsammans. Idag har denna måltid många olika komponenter, och vissa av dem fanns redan på biblisk tid. Det man minns under påsken är uttåget från Egypten – och det representeras alltså genom en måltid.
Sedan har vi förstlingsskörden, som kommer direkt efter påsken – då man skulle ta en kärve av det första man skördade och bära det fram till prästen, och det skulle offras till Herren. Det var första dagen efter påskens sabbat, så det som vi kristna kallar för uppståndelsens morgon.
Så kommer veckofesten, som firades 50 dagar efter påsken, på hebreiska kallas den shavout. Där ingick att äta bröd, lamm, en get – och man skulle inte arbeta – och av det man åt skulle man lämna en del åt den fattige.
Så har vi det som kallas för trumpetfesten (hebr. rosh hashanah), som är det religiösa nyåret – då man inte skulle arbeta, utan ge en gåva till Herren.
Och den största dagen, och den som Tredje Mosebok talar mest om, är soningsdagen (hebr. yom kippur), då man inte skulle arbeta – och det är den enda dagen då det var påbjudet att man skulle fasta. Man kanske skulle tro att det i Bibeln var många påbud om olika tider då man ska fasta, men det är det inte. Fasta handlar som regel om något man gör frivilligt och av behov; men under just yom kippur skulle man fasta dagen innan högtiden, för det var den största och mest heliga dagen på hela året, då folkets synder blev sonade genom två getter – en som blev offrad, och en som blev sänd utanför lägret.
Till sist har vi också lövhyddohögtiden, eller sukkot, då man offrade till Herren, och bodde i lövhyddor. Så sammanlagt är det alltså sju högtider, och förutom dessa så finns det dels många fler högtider som firas av judarna idag – men redan på Bibelns tid så började man fira purim, som man kan läsa om i Esters bok. Esters bok hör också ihop med det jag talar om här, för det är en resa från fasta till fest.
Det finns också beskrivet i Moseböckerna hur man skulle ge sitt tionde till Gud, och när man gav tiondet skulle man ordna med en fest där man bjöd in familj, fattiga, slavar och grannar. Så det är tydligt att festerna och högtiderna stod centralt i den bibliska tankevärlden. Inte minst också när det gäller de olika pakterna, eller förbunden, som ingicks i Bibeln. Om man läser 1 Mosebok 26, för att ta ett exempel, så handlar det om Isak och Abimeleks förbund. De hade ett turbulent förhållande till varandra, men Abimelek framstår som en ärlig och ordentlig man, och en gång kom han för att ingå en pakt med Israel:
Abimelek kom till honom från Gerar tillsammans med sin vän Ahussat och sin befälhavare Pikol. Men Isak sade till dem: ”Varför kommer ni till mig, ni som hatade mig och drev bort mig från er?” De svarade: ”Vi har tydligt sett att Herren är med dig. Därför tänkte vi att vi borde ge varandra en ed och sluta förbund: Du ska inte göra oss något ont, liksom vi inte har ofredat dig utan bara gjort dig gott och låtit dig gå i frid. Du är nu välsignad av Herren.”
Då ordnade Isak en festmåltid för dem, och de åt och drack. De steg upp tidigt nästa morgon och svor varandra eden. Sedan sände Isak i väg dem, och de gick ifrån honom i frid
(1 Mosebok 26:26–31).
Så i förbunden som man ingick i de hebreiska Skrifterna ingick det ofta en måltid. Det möter man också då Abraham ingick förbund med Gud, då Jakob ingick förbund med Laban, och faktum är att då Gud förde Israels folk ut ur Egypten, så sa Gud att de skulle sända upp Mose och en grupp äldste från Israel för att ingå förbund med Herren. De går upp på berget, de möter Gud, de ingår ett förbund – och så står det att de åt och drack inför Herrens åsyn.
Förbundet och dess måltid var en inbjudan till familjegemenskap, och man visade att den andre var ens ansvar. Och även i vår tid, när vi talar om fester och högtider så ingår nästan alltid mat. Jag hade blivit överraskad om jag var inbjuden till ett bröllop, och så serverades ingenting att äta eller dricka. Samma sak med begravningar, födelsedagar eller annat.
I Bibeln uttrycks faktiskt Guds vilja och plan i en måltid. Om man läser i Jesaja 25, så talas det om hur Gud ska vinna seger över döden, hur han ska regera över jorden och införa sitt fredsrike:
Herren Sebaot ska på detta berg (Sion) göra en festmåltid för alla folk, en festmåltid med feta rätter och lagrade viner, feta, mustiga rätter och lagrat, klarat vin. Han ska på detta berg utplåna den slöja som beslöjar alla folk, det täckelse som täcker alla folkslag. Han ska utplåna döden för evigt. Herren Gud ska torka tårarna från alla ansikten och ta bort sitt folks vanära från hela jorden, för Herren har talat (Jesaja 25:6-8).
Här beskrivs en eskatologisk händelse, då Gud ska kalla människor från alla folk – och judar och hedningar ska komma tillsammans på Sions berg, och där ska de ha en måltid med allt det rika som finns att bjuda på. Det här är ett sätt att beskriva Guds vilja med alla människor på ett nära och personligt sätt, där Gud beskrivs som en familjefar som dukar för sin familj – eller som att han ingår i en pakt.
Därför är det heller inte så märkligt att vi möter precis detta i Jesu liv. För honom var både fasta och festa väldigt framträdande i hans liv. Jag vill bara lyfta fram ett exempel från då Jesus kallade Matteus:
Jesus gick vidare därifrån och såg en man som hette Matteus sitta vid tullhuset. Han sade till honom: “Följ mig!” Då reste sig Matteus och följde honom. När Jesus sedan var gäst i hans hem, kom många tullindrivare och syndare och låg till bords tillsammans med Jesus och hans lärjungar.
Fariseerna fick se det och frågade hans lärjungar: “Varför äter er mästare med tullindrivare och syndare?” Jesus hörde det och sade: “Det är inte de friska som behöver läkare, utan de sjuka. Gå och lär er vad detta betyder: Jag vill se barmhärtighet och inte offer. Jag har inte kommit för att kalla rättfärdiga, utan syndare”
(Matteus 9:9-13).
I den här berättelsen demonstrerar Jesus evangeliets verklighet, vad det betyder att Guds rike har kommit och vad barmhärtighet innebär – och allt det gör han genom en måltid. Måltiden öppnar dörren för dem in i Guds rike och gemenskap med Jesus.
Väldigt många gånger, när Jesus ska beskriva vad himmelriket är, så säger han att himmelriket är som en fest, ett bröllop eller en högtid. Till exempel i Lukas 14, där det sägs att Jesus var inbjuden till en måltid, och han satt där och undervisade – och använde festen som en bild för Guds rike, och då utspelade sig följande:
En av gästerna som hörde detta sade till honom: “Salig är den som får äta vid måltiden i Guds rike!” Jesus sade till honom: “En man ordnade en stor festmåltid och bjöd många. När tiden för festen var inne, sände han sin tjänare för att säga till de inbjudna: Kom, nu är allt färdigt. Men alla började ursäkta sig. Den förste sade till honom: Jag har köpt en åker och måste gå ut och se den. Jag hoppas du ursäktar” (Lukas 14:15-18).
Jesus säger i denna bild att Guds rike är som en inbjudan till en festmåltid som många säger nej till. Det är Jesu sätt att beskriva varför han kom till jorden.
Fastan, som är i andra ändan av skalan, är en reaktion på den ondska som finns i världen, svagheten som vi bär på – och på livets osäkerhet. Man kan säga att fastan är för katastroftider. Men festen är en reaktion på Guds godhet, hans storhet – och vår trygghet i och tillsammans med honom.
I Lukas 22 kan man läsa om det som kallas för Herrens måltid, eller brödsbrytelsen:
När stunden var inne lade han sig till bords, och apostlarna tillsammans med honom. Och han sade till dem: “Jag har längtat mycket efter att äta den här påskmåltiden med er innan mitt lidande börjar. För jag säger er att jag inte kommer att äta det mer förrän det får sin fullbordan i Guds rike.”
Och han tog en bägare, tackade Gud och sade: “Ta detta och dela mellan er. För jag säger er: Från denna stund ska jag inte dricka av vinstockens frukt förrän Guds rike kommer.”
Och han tog ett bröd, tackade Gud, bröt det och gav åt dem och sade: “Detta är min kropp som blir utgiven för er. Gör detta för att minnas mig.” På samma sätt tog han bägaren efter måltiden och sade: “Denna bägare är det nya förbundet genom mitt blod som blir utgjutet för er”
(Lukas 22:14-20).
Det är intressant att se att när Jesus skulle beskriva vad han skulle göra på Golgata, och vad det nya förbundet i hans blod innebär, så gör han det genom en måltid. Försoningen beskrivs i enkel mat: Bröd och vin. Det är evangelium.
Det satte också sin prägel på de första kristna, för det står så här om församlingen i Jerusalem:
Varje dag var de troget och enigt tillsammans i templet, och i hemmen bröt de bröd och delade måltid med varandra i jublande, innerlig glädje (Apostlagärningarna 2:46).
De hade upplevt något i Jesu närhet som gjorde att de började jubla – och att de festade. Deras liv var en pågående fest som de också inbjöd andra till. Och det var något som verkar på många olika sätt, för dels har man Jesu försoning, dels församlingens liv, dels förebilderna i Gamla testamentet – och sedan också vår egen kultur och vad fester betyder för oss. Och jag tror att Gud manar oss att låta vår gemenskap genomsyras av fester – i balans med både den dagliga rutinen och å andra sidan fasta, men det är viktigt att komma ihåg att Guds evangelium är uttryckt i en måltid.
Det ser man också i Uppenbarelseboken, där det står om Lammets bröllopsmåltid. Och i sista kapitlet så står det:
Mitt på stadens gata, på båda sidor om floden, står livets träd. Det bär frukt tolv gånger, varje månad ger det sin frukt, och trädets löv ger läkedom åt folken (Uppenbarelseboken 22:2).
Det här är befrielsen från synd, död och den förbannelse som finns i världen – och det beskrivs som ett träd med god frukt.
Så jag vill rikta en uppmaning till dig som läser detta, att du ska komma till måltiden som Gud har berett för människan. Att du ska börja festa med Herren. Om du upplever att livet har gått torrt, så sök dig till en kristen gemenskap där man firar högtid tillsammans.
Kom till måltid, Herren kallar – smaka, se – huru ljuvligt allting är vid Jesu bord!