Kampen för det bibliska dopet
Text: Arne Björkman (1997)
Under den första kristna tiden skedde dopet genom nedsänkning sedan en människa kommit till tro på Jesus. Under årens lopp smög sig missbruk av dopet in i de kristna församlingarna. Till slut började avfälliga kyrkoledare tro att dopet i sig självt ägde en magisk frälsande kraft. Hedendomen hade kommit in i kyrkan.
Väckelsekristna vittnen protesterade mot det här avfallet från den sanna tron och grundade nya fria församlingar, där man döpte på ett bibliskt sätt. Ofta fick de ge sina liv för sanningen. De blev blodsvittnen, men Guds Ord hade framgång.
Det kristna livet handlar om död, och uppståndelse från döden. Jesus Kristus, Guds Son, dog och uppstod för människorna. En människa som kommit till tro på Jesus dör och uppstår med Honom när hon låter döpa sig genom nedsänkning i vatten. Dopet handlar alltså om en begravning av den gamla syndiga människan och en uppståndelse till nytt kristet liv. Naturligtvis är dopet även en bekännelse av att man tror på Jesus och har valt att följa Honom på trons väg. Aposteln Paulus
skriver i Romarbrevet 6: 3-4: “Eller vet ni inte, att vi alla som har blivit döpta till Kristus Jesus, har blivit döpta till hans död? Vi är alltså genom dopet till döden begravda med honom, för att också vi skall leva det nya livet, liksom Kristus uppväcktes från de döda genom Faderns härlighet.”
Man kan påstå att kristendomen började med att Johannes Döparen trädde fram i Israel och predikade att människorna måste göra bättring och omvända sig från sina synder och sin ondska. De som då gjorde bättring och bekände sina synder, döpte han till syndernas förlåtelse i floden Jordan. Dopen skedde genom nedsänkning i vattnet.
Det var Johannes Döparen som banade väg för Jesus och det evangeliska budskapet. I Johannes förkunnelse fanns kristendomens alla sanningar i koncentrerad form: Sinnesändring, dop, omvändelsens frukt, försoningen genom Guds Lamm, Guds rike och dopet i den helige Ande.
GUDS RIKE
Sedan trädde Jesus fram och undervisade om att människorna behöver bli födda på nytt, det vill säga, komma till tro på att Han är Guds Son. Det står i Nya testamentet att Jesus vandrade omkring, gjorde väl och hjälpte alla och predikade evangelium om Guds rike. Till slut gav Han sitt liv på ett kors på Golgata – och uppstod från de döda.
Den första kristna församlingen bildades på påskdagen efter Jesu död. Då hade Jesus uppstått från döden och visade sig för sina lärjungar i sin nya uppståndelsekropp. Församlingen fanns alltså som en sluten krets redan före pingsten, då den helige Ande uppfyllde lärjungarna. Det heter i pingsttexten i Apostlagärningarnas andra kapitel att församlingen förökades efter Petrus frimodiga predikan. Huvudsanningen i Petrus förkunnelse var att Jesus hade uppstått från dödsriket.
Under pingsten blev endast judar omvända och sedan döpta till Kristus, några hedningar fanns inte på platsen. I nedsänkningsdopen bekände de sin tro på Jesus. Dopen var en överlåtelse till lydnad och efterföljelse.
I Apostlagärningarna 8:26-40 kan vi läsa om hur evangelisten Filippus genom den helige Andes ledning sammanträffade med en gudfruktig etiopisk hovman. Men hovmannen kände inte till något om Jesus, och Filippus undervisade honom. Då kom hovmannen till tro på att Jesus är Guds Son och bad om att få bli döpt. Det står att både hovmannen och Filippus steg ned i vattnet. Och så döpte Filippus hovmannen. Det var ett troendedop – och ett nedsänkningsdop!
Det kristna budskapet spreds vida omkring. Både judar och hedningar kom till tro på Jesus. De omvände sig, blev pånyttfödda och lät döpa sig i Jesu namn. Alla dop skedde genom nedsänkning i vatten. Regeln var: först tro, sedan dop.
Den välkände teologen och författaren Gottfried Arnold skriver om den första tidens kristna:
“Dopet var för dessa kristna ett uttryck för att den gamla människan med sin egenvilja och sin världslighet var begraven, och att en andlig människa istället hade uppstått.”
Under den första kristna tiden skedde dopet alltid efter det att en människa blivit pånyttfödd.
AVFALLETS TID
Under årens lopp smög sig många missbruk av dopet in i de kristna församlingarna. En del troende började lägga stor vikt vid att bli döpt i floden Jordan och uppsköt därför dopet tills det blev möjligt. Längre fram nöjde man sig inte endast med vatten utan lade salt i munnen på dopkandidaten, smorde hans näsa och öron med olja och gav honom honung och mjölk att
dricka. Många kristna ville också bli döpta av enbart särskilt framstående andliga ledare.
Det stora och totala avfallet i församlingarna inträffade, då frälsningsläran förändrades. Det började smyga sig in felaktiga idéer om att dopet i sig självt var frälsande och pånyttfödande, oavsett den döptes egen trosinställning. Dophandlingen påstods ha en magisk kraft. Magi var ju något människorna förknippade med hedniska riter. Biskop Ignatius, en av de apostoliska fäderna och död år 115, hävdade bestämt att det fanns en magisk verkan av dopvattnet.
Då man nått så långt i avfall, världslighet och hedendom i de kristna församlingarna, var sedan steget inte långt till dop för döda – och barndop. Men det handlade fortfarande om nedsänkningsdop.
Man vet inte exakt när barndopet började praktiseras. Gottfried Arnold påstår att barndop förekom redan år 220. Men först år 253 uttalade sig 66 biskopar för barndopet under ledning av barndopsentusiasten och kyrkoläraren Cyprianus påverkan. På den här tiden fanns det många hundra biskopar, så det var ändå en minoritet som accepterade den nya kyrkliga villfarelsen. Det kan vara intressant att veta att Cyprianus i dopet såg ett magiskt medel till pånyttfödelse, till befrielse från djävulen, döden och helvetet. Då spädbarnen grät och skrek så längtade de efter dopet, menade han.
Enligt kyrkofadern Augustinus, 354-430, och andra kyrkofäder gick odöpta barn till helvetet, en åsikt som inte har något stöd i Bibeln. Men det är lätt att förstå att okunniga och vidskepliga föräldrar lät skrämma sig och döpte sina små barn. I en del kyrkor gav man till och med de små barnen nattvarden.
Det var avfallets tid.
DEN KATOLSKA KYRKAN
Augustinus och andra kyrkolärare förde så småningom fram åsikten att kyrkan var en frälsningsanstalt. På så sätt ser vi under 300-talet den allmänna (katolska) kyrkan växa fram. Utanför kyrkan fanns ingen frälsning, menade kyrkolärarna. Det var kyrkan som förvaltade sakramenten, påstod man, och i kyrkans händer ägde sakramenten en omedelbar verkan. Jesu försonings- och frälsningsverk trängdes undan mer och mer. Nu var det kyrkan som gav nåd genom sakramenten. Gud och Jesus var överspelade av avfälliga kyrkoledare.
År 753 frågade en del munkar påven Stefanus den andre om de kunde få förrätta nödfallsdop genom att endast BEGJUTA dopkandidaten med vatten. Jo, det kunde accepteras i nödfall, tyckte påven, annars gällde som vanligt nedsänkningsdop.
Fram till år 1311 använde alltså kyrkan vattenbegjutning bara i nödfall. Men 1311 skedde en ny stor dopförändring. Då förklarade den katolska kyrkan att det var totalt likgiltigt om dopet förrättades genom nedsänkning, begjutning eller bestänkning. Och ett par hundra år därefter infördes begjutning som den romerska katolska kyrkans allmänna bruk vid dopförrättningar. Vid samma tid började begjutning och bestänkning ske även i lutherska och reformerta kyrkor.
Efter år 325 fick de fria och sanna kristna vittnena ta en annan väg än den allmänna kyrkan. De väckelsekristna var nu rättslösa – och hemlösa. Det var under den här tiden den så kallade kättarkyrkan växte fram. Men den katolska kyrkan var inte svaret skyldig. Snart nog visade det sig att blodsvittnenas tid inte var förbi. Och sedan skulle de väckelsekristna martyrernas blod komma att rinna århundrade efter århundrade. Med blodbestänkta händer vandrade det katolska prästerskapet omkring.
Under årens lopp uppträdde många fria kristna väckelserörelser. Alla utgjorde de en protest mot kyrkans förfall. I de fria församlingarna predikade man den sanna bibliska läran om att människan blir frälst endast genom att tro på Jesus. Och de som kom till tro döpte man. Men de väckelsekristna fick betala ett mycket högt pris för tron på sin Frälsare och Herre. Ofta fick de betala med sitt eget liv. De var blodsvittnen.
Under reformationstiden ansåg de kyrkliga att dop på grund av tro på Jesus var en villolära. Döparna, som ville följa Guds Ord och vara sanna vittnen, skulle “behandlas med största stränghet ända till dödsstraff”, menade de. På den punkten var katoliker och protestanter överens.
Under 1400- och 1500-talen växte starka andliga strömningar fram i Tyskland, Schweiz, Österrike och Nederländerna. Det rörde sig om stora väckelser som lade grunden till framtida fria kristna
församlingar.
Den egentliga döparrörelsen (anabaptismen) började i Zürich år 1525. Det första anabaptistdopet ägde rum i Zollikon-Zürich under en mycket kraftig väckelse. Dopet och väckelsen innebar en fullständig brytning med kyrkornas sakramentsdyrkan. Sedan utbredde sig döparrörelsen snabbt trots all förföljelse.
Anabaptisterna som genom nedsänkning i vatten döpte människor på deras tro och bekännelse om sinnesändring, blev banbrytare för viktiga kristna sanningar, som gav eko i eftervärlden. De inte bara döpte på ett bibliskt sätt och levde i väckelse, de kämpade också för full trosfrihet, församlingarnas självstyre, personlig kristen tro och allmänt prästadöme. Bibeln var deras enda auktoritet i fråga om tro och lära.
Även anabaptisterna fick betala ett högt pris för sin tro och sanningslidelse. Ett kejserligt edikt den fjärde januari 1528 fastslog att troende som lät döpa sig på grund av tro på Jesus, skulle straffas med döden. Avrättningen skulle ske med svärd eller genom eld. Och de som vägrade att begjuta sina små barn i kyrkorna skulle dödas på samma sätt. Ediktet upphöjdes till rikslag året efter.
Den anabaptistiska väckelsen dränktes i blod. Men döparna dog för sanningen. Och sanningen är odödlig.
DEN SENARE DÖPARVÄCKELSEN
Först under 1800-talet kom en större dopväckelse till Sverige.
Den senare baptismen började med att engelska så kallade separatister i slutet av 1500-talet utvandrade till Holland, där de bildade fria döparförsamlingar. Från Holland spred sig sedan döparväckelsen över till England. I England vann döparna en stark ställning och påverkade det kyrkliga och religiösa livet i landet. Och från England spred sig baptistväckelsen till andra länder i Europa och till kolonierna i Nordamerika.
I Amerika fick troendedopsväckelsen en snabb och kraftig spridning. Genom två svenska sjömän, G W Schröder och F O Nilsson, kom sedan döparväckelsen till Sverige, sedan de två drabbats av den evangeliska läran i USA. F O Nilsson troendedöptes senare i floden Elbe i Hamburg, som under den här tiden var Europas döparcentrum. Året var 1847.
F O Nilsson blev den förste baptistiske predikanten och församlingsledaren i Sverige. Det var han som tog den första striden för en biblisk dopsyn i vårt land. Han måste också ta den första stöten från de kyrkliga och världsliga myndigheterna. Och de var inte att leka med! Framtiden skulle visa hur grymt döparna behandlades.
GUDS ORD FICK FRAMGÅNG
Nilsson dömdes till landsförvisning. Under landsflykten fick han i Öresunds böljor i Köpenhamn troendedöpa statskyrkoprästen Anders Wiberg den 23 juli 1853, sedan prästen äntligen kommit till tro på Guds Ord, upplevt väckelse i dopfrågan och insett att barnbegjutning inte är något bibliskt dop. Det här dopet blev en stor seger för den nygamla döparrörelsen. Anders Wiberg blev sedan en av de främsta troendedopsförkunnarna i Sverige.
Det var som sagt ingen mild behandling döparna fick. Motstånd och förföljelse var det pris de fick betala för sin tro på Bibeln. Till slut blev det omöjligt för många att vistas i Sverige. Den första döparskaran lämnade landet den 5 maj 1853.
Prästerna runt om i landet gjorde allt vad de kunde för att förhindra baptismens utbredning. I sina predikningar varnade de kyrkobesökarna för döparna. Baptisterna var “farliga villoandar” som folk inte skulle ha någon beröring med. Och på prästers uppmaning samlades pöbelhopar för att trakassera baptisterna och störa deras möten. Men trots detta hade Guds Ord framgång.
Trots all förföljelse från kyrkliga och världsliga myndigheter och pöbelhopar gick döparväckelsen segrande framåt. Många människor kom till personlig tro på Jesus, blev pånyttfödda och frälsta och lät döpa sig till Kristus. Dopen skedde i åar och sjöar året runt. Om det vintertid var is på vattnet, högg man upp en vak som man döpte dopkandidaterna i. Det var väckelsetid i Sverige.
De svenska döparna var andligen nära släkt med anabaptisterna under 1500-talet. De hånades och förföljdes och dömdes till vatten och bröd i fängelserna.
Mitt i allt lidande lovade de Herren med ljudliga röster. Och nya människor kom till tro på Jesus och lät döpa sig. Motståndet skapade segern. Förföljelsen och lidandet var rättfärdighetens starkaste vapen.
OCH GUDS ORD FICK ÄNNU STÖRRE FRAMGÅNG
Dopet är en väckelsefråga. I Bibeln talas det om en Herre, en tro, ett dop och en Gud (Ef 4). Det finns endast ett bibliskt dop: ett bekännelse- och nedsänkningsdop.
Våra väckelsekristna fäder var beredda att ge sina liv för rätten att utöva äkta bibliska dop, därför att de ville leva i sanningen och följa Guds Ord. På grund av liberalteologiska tankegångar håller den sanna bibliska dopsynen på att luckras upp i frikyrkorna idag. Man ser inte klart längre och lever därför inte i väckelse.
En brännande fråga är: har kristna bekännare rätt att ta lätt på den bibliska dopsyn, som döparfäderna gav sina liv för? Låt oss tänka på att de led och dog för sanningen – för att de ville följa Jesus på rättfärdighetens stig.