Jesusfamiljen och partipolitiken

Ett studium i hur den bibliska historien lär oss förhålla oss till vår politiska samtid

Text: Paulus Eliasson

Det finns frågor där kristna har flyttat sina positioner så nära samhällets inställning, att man nästan känner sig som en utomjording när man tar en konträr inställning. En sådan fråga är hur kristna ska förhålla sig till det politiska systemet. Alla verkar eniga om att det bästa för varje kristen är att ta tydlig ställning för ett parti, en politiker eller ett politiskt system – och åtminstone kämpa för demokrati. Jag tror inte att det är så lätt.

Missförstå mig inte; även jag själv har starka meningar om politik. Jag tror att det är helt naturligt – för ur en biblisk förkunnelse utkristalliserar det sig åsikter och hållningar i de frågor som rör politik och samhälle. Man kan, och bör, inte stå neutral i frågor som rör samhällets struktur. Hur behandlar vi invandrare? De äldre? Arbetarna? Vill jag helst leva i ett samhälle där förbrytelser straffas och de svaga tas hand om? Absolut!

Därför kommer jag att arbeta för att vara med och skapa ett sådant samhälle, och då kan jag väl stå sida vid sida med dem som önskar det samma som jag? Eller? Socialdemokrater, liberaler, sverigedemokrater – eller vad det nu skulle vara. Vi vill det samma – och med demokratins redskap bygger vi det samhälle vi helst vill se. Eller?

Jag tror att den moderna kristenheten har gjort det alldeles för enkelt för sig när den har svalt demokratins tilldragande rätter, och valt att ställa upp på ett system som drar bort fokus från vår slutliga auktoritet: Jesus Kristus, den korsfäste.

Var står vår lojalitet?

Som kristen i vår värld, så finns det ett spänningsfält som vi alltid vandrar runt i. Jesus uttrycker det med orden han sa då han bad för sina lärjungar: ”Jag ber inte att du ska ta dem ut ur världen, utan att du ska bevara dem från det onda. De tillhör inte världen, liksom inte heller jag tillhör världen” (Joh 17:15-16).

Vi vandrar med en fot i den himmelska världen som vi är insatta i, men med den andra på jorden – och vi vandrar i hoppet om att jord och himmel ska mötas. Ett annat sätt att uttrycka det på, är att vi är vända mot himmelen, men vi tjänar människorna på jorden. Och målet är inte bara att hitta en balans mellan det gudomliga och det mänskliga, utan att lära sig att se på världen så som Jesus ser den. För det är han som är vårt ideal, och det är till honom vi har gett vår lojalitet och trohet.

Det är därför jag blir överraskad när kristna, utan att det till synes stör dem det allra minsta, engagerar sig i den partipolitiska karusellen. Jag ser kristna som okritiskt och oförblommerat hyllar politiska ledare som om deras hopp stod till Donald Trump eller Jimmie Åkesson, eller att deras frälsning hängde på Joe Biden eller Magdalena Andersson.

Nu protesterar naturligtvis den som känner sig träffad: ”Absolut inte! Jag är frälst genom Jesu blod! Men jag tror att Sverige mår bäst av att styras av just den här politiken!” Och jag förstår. Men tendensen är inte att den kristna tron och Jesus Kristus som person sätter sin prägel på var vi står, utan att vi låter världens ledare styra vår agenda, tala om för oss vad vi ska vara rädda för – och bestämma hur det goda livet ser ut.

Vi som troende måste se mindre på partifanor, och i stället se på honom som hängde på ett kors. Och vi behöver inse att det var bred politisk och religiös enighet mellan annars fientliga grupper som till slut ledde till att han hamnade där. Vad betyder det att vara driven av den korsfäste, och inte av politiska ledare?

Var Jesus och apostlarna politiska?

Varje gång Jesus blev konfronterad med ett politiskt dilemma, så verkar det som att han flyttar sig ut ur frågeställningen, och ser den på ett nytt sätt. En gång ville några religiösa ledare sätta dit Jesus med en fråga om hur han ställde sig till romarnas skatt. Ska man betala det kejsaren kräver, eller ska man vägra? Kejsaren är en orättfärdig utsugare, och hans hantlangare utarmar landet. Å andra sidan kommer skattevägran att leda till uppror och krig. Man ställde Jesus i ett dilemma, där man ville att han skulle välja sida. Då kunde man placera honom i ett fack, och behandla honom därefter. Var han en kompromissande sadducé eller en revolutionär selot? Ville han skapa förändring genom att vandra runt i politikens korridorer där han kunde få spela maktens spel – eller samlade han missnöjda i ett försök på att störta proletariatet?

Vid ett ytligt betraktande så verkar det som att Jesus hanterar konfrontationen som en hal ål. Han slinker ut ur deras grepp på en liten teknikalitet. Han är en demagog som vägrar ta ställning, för att kunna behålla sin popularitet. Eller så är han en naiv drömmare som vägrar förhålla sig till realpolitiken. För vad är det här för svar?

Varför prövar ni mig, era hycklare? Visa mig myntet som skatten betalas med.” De räckte honom en denar, och han frågade dem: ”Vems bild och inskrift är detta?” De svarade: ”Kejsarens.” Då sade han till dem: ”Ge då kejsaren det som tillhör kejsaren, och Gud det som tillhör Gud” (Matt 22:18-21).

Att någon av hans motståndare gick runt med kejsarens denar i fickan, visar inte bara att de var beredda att bryta sin egen rigorösa tolkning av det andra budordet för att kunna köpa och sälja, utan också att de inte hade reflekterat över vad det betyder att bära någons bild. Israels folk, med översteprästen i spetsen, var utvalda av Gud att bära hans namn till världen (4 Mos 28:36–38). De själva tillhörde Gud, och hade ett gudomligt uppdrag som gick långt utöver att skapa skattelättnader eller starta revolter.

Läs gärna andra berättelser om då Jesus konfronteras med politiska eller religiösa paradoxer – hur han alltid bryter ner det världsliga tankesättet, och introducerar någonting helt nytt. Hela bergspredikan (Matt 5–7) är ett perfekt exempel på detta.

Hur var det med apostlarna då? De gick ju ut i en värld dominerad av det romerska riket. De måste väl ändå ha uttalat sig om de hetaste frågorna på den politiska arenan? Vad ansåg de om Caligulas galenskap? Tyckte de att Claudius var bättre eller sämre än Nero? Jag är säker på att de hade många åsikter om detta – men varken evangelierna, apostlagärningarna eller epistlarna bär prägel av det. Det var helt enkelt inte där deras kamp låg – och då tänkte de heller inte låta sig luras bort ifrån det slagfält de kämpade på, och in i intrigernas och dolkstötarnas värld.

Apostlagärningarna handlar om hur framför allt Petrus och Paulus vandrar runt i det romerska riket, som regel under den kejserliga radarn, och förkunnar det budskap som skulle ta imperiet med storm: ”Jesus är kung!” Även om de ibland blev anklagade för att vara anti-etablissemang (ex. Apg 17:7), så använde de inte sin talartid till att mana till vare sig uppror eller underkastelse. De förkunnade ett budskap som inte går att trycka in i de politiska facken, och som för alltid kommer missförstås av dem som gör det.

Men apostlarnas brev var väl politiska bomber? Ja och nej. Kejsaren nämns inte mer än någon gång i förbifarten – men det som ofta nämns är hur rika och fattiga ska kunna fungera tillsammans i församlingen. Hur de judiska troende ska kunna tillbe Gud vid sidan av hedningar. Hur män och kvinnor ska finna en Kristusinspirerad dynamik. Och framför allt: Hur Kristi död och uppståndelse påverkar och ger en nyckel till att hitta en gudomlig lösning på alla problem som kan uppstå.

Det är revolutionerande. Mer än revolutionerande. Men inte på det sättet som man kunde förvänta sig.

Politikens fördelar

När det är sagt: Vi lever helt uppenbart inte under samma villkor som Jesus och apostlarna. I västvärlden har vi demokratiskt valda ledare, och även om någon kanske vill protestera med ”bevis” på valfusk och manipulation, så kan vi alla vara eniga i att med undantag av ett fåtal länder i världen, så är det inte full diktatur på samma sätt som det var under stora delar av Romarrikets historia. Det är sant att kristna dödas för sin tro dagligen över vår jord – men i Norden har inte staten initierat dödsstraff på ganska många år.

Jag försöker heller inte säga att politiker är onda, eller har onda avsikter. Jag försöker inte ens påstå att makt korrumperar även de bästa intentionerna (även om det antagligen är sant). Min poäng är att partipolitik inte är församlingens kamp; och även om man absolut kan vara en god kristen och avge sin röst i kommunvalet, så är det ett område där fler kristna borde känna sig manade att ta avstånd.

Det är helt sant att vårt politiska system har gett oss många fördelar. Fem veckors semester, åtta timmars arbetsdag och arbetsmiljölagar är jag väldigt tacksam för i min arbetsvardag, och det är saker som arbetarrörelsen har kämpat för genom partipolitik och fackföreningsverksamhet. Det är också sant att när jag på min arbetsplats för några veckor sedan fick en förfrågan om att gå med i facket, vänligt avböjde – med hänvisning till min kristna tro. Vilket naturligtvis inte blev mottaget med alldeles för stor förståelse. Det är ju att snylta på andras kamp. Och det är illojalitet. Och det är att frånskriva sig sitt ansvar för en god arbetsmiljö!

Jag vet. Jag säger inte att det inte är ett dilemma.

Och ändå.

Vad är församlingens kamp? Vad är församlingens vapen?

Maranataförkunnelsen

Jag växte upp i Maranataförsamlingen i Stockholm, och jag minns med all tydlighet hur föreståndaren Arne Imsen kunde kalla politiskt arbete för ”spegelfäkteri” eller liknande. Vi var emot facket. Mot att rösta. Mot partipolitik. En av Arne Imsens första böcker heter I världen men inte av världen. Det var en så tydlig appell att jag ett tag trodde att det var ett direktcitat ur Bibeln (vilket det inte är, även om Johannes 17 är bakgrunden för uttrycket).

Jag minns samtidigt hur vi delade ut traktater som var mot abort. Eller samlade till möten för att varna för partnerskapslagen. På bokmässan i Göteborg stod vi första året vi deltog under parollen ”Vad säger Bibeln om aga, homosexualitet och abort?” Onekligen politiska frågor. Men detta var två sidor som jag tycker hölls ihop på ett bibliskt sätt, för vi kämpade inte politiskt – vi försökte kämpa evangeliskt. Maranata separerade inte sin syn på abort från sin syn på Kristi död och uppståndelse. Det var Kristus som gav varje människa sitt värde – och det var därifrån man hämtade sin syn på mord på ofödda.

Man kan absolut säga att det är den tankevärlden som jag har hämtat mycket av min syn på de här frågorna ifrån. Maranata, i sin tur, lärde sig av bland annat anabaptisterna – reformatorerna på 1500-talet som inte såg staten som sin medspelare utan som ett apokalyptiskt vilddjur.

Samtidigt har jag inte skrivit den här artikeln för att jag känner mig förpliktad mot det andliga arv jag har, utan från den plats jag står på i dag försöker jag ofta att göra nya besök i gammal förkunnelse – och mäta den mot den enda slutliga auktoritet som en kristen kan stå på: Jesus Kristus, och hans ord. Resultatet av detta, är att jag har fått ändra, modifiera och förstärka många åsikter som jag en gång hade. Man kan inte vänta sig att man ska ha samma teologi som 42-åring som man hade i tonåren.

Men det man absolut kan säga om Maranataförkunnelsen, och som jag tror är en inställning som är värd att ta vara på, att den aldrig var rädd för att vara kontrakulturell. Aldrig rädd för att tala tydligt och peka med hela handen, oavsett om majoriteten av både samhället och kristenheten sa någonting annat. Och just det tror jag är vårt uppdrag – inte att vara konträr bara för att vara jobbig, men att stå fria från alla slags solidariteter som kan hindra oss i vår tjänst.

Snap-to-grid-mentaliteten

Jag vill beskriva en av farorna med partipolitiken – och framför allt den polariserade debatten – och jag ska göra det med en liknelse som jag trodde att jag var först med, tills jag såg att andra på internet redan använt den.

När man jobbar med design (och säkert många andra områden), så finns det datorprogram som har ett rutnät i bakgrunden som man förhåller sig till. När man placerar ett objekt, så hoppar det från streck till streck i rutnätet, och på det sättet kan man försäkra sig om att man placerar olika objekt på samma plats. Det irriterande är naturligtvis om man vill placera någonting mellan, eller i närheten av, strecken – för då ”hoppar” objektet automatiskt dit rutnätet tycker att det ska vara.

Någonting liknande sker i politiken också. Ett parti eller en politiker skapar ett helt system av politiska åsikter, och den som röstar lägger sin röst på hela politiken, inte bara de frågor som man kanske själv anser som viktigast. Det är en företeelse som på många sätt undergräver det rättfärdiga i demokratin – men inte bara det, utan det sker också en snap-to-grid-effekt i väljarkåren. Låt mig ta ett exempel:

Innan den republikanske politikern Donald Trump blev vald till president i USA, sa en stor andel av de republikanska väljarna att de aldrig kunde tänka sig att rösta på en presidentkandidat som var frånskild, eller hade otrohetsaffärer bakom sig. Trump var helt uppenbart någon som hade båda dessa egenskaper (och många därtill), och det verkade därför som att hans kandidatur var otänkbar. Men så blev han omåttligt populär, och jag behöver inte berätta för någon att han också blev president (och i skrivande stund är på god väg att bli det igen).

Det intressanta är att när man efter att Trump blev president gjorde samma undersökning igen bland republikanska väljare, så var andelen som menade att hög moralisk standard var viktig för en president avsevärt lägre. Man hade bytt åsikt helt enkelt för att man nu stödde en president som var annorlunda.

Jag är helt övertygad om att detta sker på många andra områden också. Det är svårt att rösta på Socialdemokraterna och vara mot fri abort. Det är svårt att rösta på SD och vara för en generös invandringspolitik. Man formas av den man ger sin röst och sitt stöd. Det är något som kristna behöver vara extremt medvetna om, och som borde göra oss tveksamma att hänge oss åt någon annan människa än Jesus från Nasaret.

Den profetiska tjänsten

Jag har sagt något om Jesu och apostlarnas inställning till sin samtids politiska spel. Men det finns fler viktiga aktörer i den bibliska historien – nämligen profeterna. De verkade framför allt från 700- till 300-talet före Kristus, under tiden då Israel och Juda befann sig i förfall – inte politiskt eller ekonomiskt, men i sin tillbedjan av Gud och sin behandling av de svaga i samhället.

Man kan å ena sidan säga att profeterna var väldigt politiskt engagerade. De kunde varna för att gå i allians med ett visst rike, samtidigt som de rekommenderade underkastelse i andra situationer. De blev också ofta betraktade som politiska riskmoment, och kunde kastas i fängelse, eller på andra sätt försöka tystas ner.

Å andra sidan så hade profeterna ett budskap att predika som passade lika bra i kung Davids hov som under fångenskapen i Babylon. I ett komprimerat utsnitt kan man säga att det handlade om detta: ”Herren Gud kallar sitt folk att följa det förbund som de slöt med honom på Sinai. Sluta förtrycka de fattiga – änkorna, invandrarna och de faderlösa. Sluta berika er på andras nöd. Lev rättfärdigt. Älska Gud. Älska din nästa.”

Profeterna ingick aldrig någon allians med makten. Även om en kung kunde ha ”sin” profet, så förlorade de sin funktion så fort de inte vågade tala Guds sanning till maktens män.

Profeten Natan konfronterade David för hans synd mot Bat-Seba och Uria. Profeten Gad bar fram budet om Guds straff efter Davids högmodssynd då han räknade Israels folk. Profeten Mika, Jimlas son, talade den hårda och obehagliga sanningen till kung Ahab då alla andra profeter strök kungen medhårs.

Detta tror jag är församlingens tjänst idag. Att konfrontera världen med evangelium i all dess rikedom. Att vara en profetisk röst som inte passar in i vare sig höger- eller vänsterpressen. För vi har en annan agenda, ett annat mål, andra redskap och en annan kamp.

Daniels tjänst

Det jag har skrivit om hittills är den ena sidan av dilemmat. Det finns nämligen en andra sida – och där finns det också bra bibliska argument.

Låt oss ta profeten och den vise mannen Daniel som exempel. Han som tjänade i den orättfärdige kungens hov i Babylon. Han var helt uppenbart en politiker – och ingen kan ta något ifrån hans rättskaffenhet. Det är sant – och jag tror att det är en viktig del att ta med, för den här frågan är inte svartvit på något som helst sätt. Man kan inte bara säga att alla kristna ska sluta engagera sig i politiken, och vara färdig med diskussionen. Och det är kanske här jag har fått göra en omvärdering av mina egna åsikter; väga dem mot Skriften, och se att dilemmat inte är så lätt som det först verkade. Det är komplicerat att vara i världen, och samtidigt inte av världen.

Daniel var av kunglig släkt i Juda. Kanske var han en kungason som stod i begrepp att bli nästa regent. Hur som helst så blev han förd till Babylon, och uttagen som en tjänsteman i hovet. Nu var det naturligtvis inte så att Daniel hade någon valfrihet – han hade inte kört en kampanj med plakat runt om i Babylon Centrum för att bli vald till kungens vise man. Han blev bortförd som slav, och som sådan kom han in i hovet. Samtidigt så verkar Daniel och hans tre vänner Hananja, Misael och Asarja ha varit män med otroligt mycket ryggrad och integritet. De vågade stå emot gång på gång då olika kungar försökte tvinga dem bort från troheten till Herren. De sa nej till kungens mat. De vägrade tillbe en staty. Daniel vägrade sluta be till Gud. Daniel varnade Belsassar för Babylons fall. Så, kunde de inte bara ha nekat att ha något med världens makt att göra, och tagit de eventuella konsekvenserna?

Flera år tidigare hade profeten Jeremia skrivit ett brev till de första fångarna som fördes till Babylon, och det lät så här:

Så säger Herren Sebaot, Israels Gud, till alla de fångar som jag har låtit föra bort från Jerusalem till Babel: Bygg hus och bo i dem, plantera trädgårdar och ät deras frukt. Ta er hustrur och föd söner och döttrar, ta hustrur åt era söner och gift bort era döttrar, så att de föder söner och döttrar. Föröka er där och bli inte färre. Och sök den stads bästa dit jag har fört er i fångenskap och be för den till Herren. När det går väl för den, går det också väl för er (Jer 29:4–7).

Det var antagligen detta brev som Daniel och hans vänner tog som utgångspunkt för sin tjänst i Babylon. De levde i förväntan om att få komma tillbaka till Jerusalem, och Babylon var ett vilddjursvälde med avgudadyrkan och avskyvärda seder – men de fyra valde ändå att balansera på eggen mellan trohet till Gud och lojalitet till den orättfärdige kungen.

Hur gjorde de det? Jo, genom att välja sina strider, visa mod i motgång – och inte älska sina liv mer än Gud. De bevarade renhet i sin tillbedjan, mitt i en ond värld. Och det tror jag att vi kan lära av.

Även apostlarna uppmanade församlingarna de skrev till att balansera på denna egg, mellan att underordna sig överheten (Rom 13:1–7) och att leva gudfruktigt under förföljelse och motstånd (1 Pet 4:1–7).

Vem äger vår röst?

Var ska man då ställa sig? Församlingens – och varje kristen individs inställning till det politiska systemet, är först och främst en fråga om lojalitet, och vilket system man väljer att ge sitt stöd. Det kommer alltid vara ett visst mått av dilemma i frågan därför att man kan dra det till det extrema åt båda hållen. Men med Bibelns personligheter och framför allt Jesus själv som förebild, så är jag övertygad om att det finns ett sant sätt att leva.

Vi som kristna är kallade att klä de nakna, ge mat till de hungriga, förkunna frihet för de fångna och syn för de blinda. Det är väldigt bra att leva i en demokrati där vi har lagstiftat mot slaveri, där det finns försäkringskassor, arbetsförmedling och socialtjänst. Det finns värre alternativ. Men det finns också dimensioner i den kristna bekännelsen som inte låter sig förenas med en sekulär tillnärmning till samhället. Saker som befrielse från synd genom Jesu död och uppståndelse. Bekännelsen av Jesus Kristus som Herre över allt som kan nämnas. Väntan på uppfyllelsen av löftet om hans tillkommelse. I min erfarenhet kommer de flesta kristna som ger sig in i maktens korridorer låta de centrala dimensionerna gömmas undan i en låst skrubb, till förmån för mer gångbara paroller.

Därför måste den kristna församlingen fråga sig om höger- och vänsterpolitik verkligen är vägen att gå – eller om Kristus kallar oss in i en annan dimension, där kampen förs på ett helt annat sätt. Kampen för ett rättfärdigt samhälle där Gud är den som definierar vårt värde och vårt mål.

Föregående inlägg Mitt val är gjort

Relaterade inlägg

Subscribe
Notify of
guest
0 Comments
Inline Feedbacks
View all comments
0
Would love your thoughts, please comment.x
()
x