Bibelstudium av Stina Fridolfsson
Abraham var troshjälten som beskrivs på ett speciellt sätt i Bibeln. Han blev fader till många folk, framför allt Guds egendomsfolk Israel. Och han kallades Guds vän. Han drog ut från en kulturellt mycket framstående miljö. Utgrävningarna från den gamla staden Ur i Mesopotanien har visat att man hade en för den tiden oerhört väl utvecklad standard och staden var också ett religiöst centrum för avgudakult. Men Abram, som han då hette, hade lyssnat in rösten från Herren Gud, himmelens och jordens skapare. Han drog ut från den hedniska miljön, fastän han inte visste vart han skulle komma. Det enda han visste, var att han hade fått kontakt med den levande Guden. När ingen förhoppning fanns, då tvivlade han ändå inte, utan trodde på Gud. Och det räknades honom till rättfärdighet.’
Vandringen blev lång och mödosam, och vissa perioder hade Abraham svårt att urskilja Guds röst. Eller det kanske var så att han var trött, han orkade inte vänta på Guds ingripande. Gud hade lovat honom livsfrukt. Han skulle få en son, och hans avkomma skulle bli talrik som stoftet på jorden och stjärnorna på himmelen. Det var svårt att leva i ödmjuk förtröstan på att Gud skulle hålla vad han lovat. Abraham kanske fick för sig att Gud ville att han skulle hjälpa till med vad han kunde. Men då han försökte med det, blev det bara trassel. Det finns mycket att lära genom att studera Abrahams liv och hans vandring till det utlovade landet. I den heliga skrift finns mycket berättat, just för att den som vill vandra i spåren av Abrahams tro också ska lära känna hans Gud. Men här vill jag uppehålla mig mera vid vad man kan lära av att se och jämföra med hur en av hans släktingar handlade.
Abraham hade en brorson som hette Lot. Han följde med sin farbror. Säkert hade han en viss kunskap om den Gud Abraham tjänade. Annars hade han naturligtvis inte lämnat det bekväma stadslivet i Ur för att följa honom. Men det uppstod praktiska problem under resans lopp. Och, som så ofta sker, hade det att göra med deras materiella behov. De hade så mycket kreatur, så mycket ägodelar och tjänare, så de fick inte plats tillsammans. Abraham, som hade ett enda motiv för sitt uppbrott och färden till Kanaans land, sa till Lot:
-Inte skall det vara någon tvist mellan mig och dig eller mellan mina herdar och dina. Vi är 
ju bröder. Ligger inte hela landet öppet för dig? Skilj dig från mig. Vill du åt vänster så går jag åt höger, och vill du åt höger så går jag åt vänster.” Lot lyfte blicken och såg hela Jordanslätten, som överallt var vattenrik. Innan HERREN fördärvade Sodom och Gomorra var den nämligen som en HERRENS lustgård, som Egyptens land, ända till Soar. Och Lot utvalde åt sig hela Jordanslätten. Han bröt upp och drog österut, och de skildes från varandra. Abram bodde kvar i Kanaans land och Lot bodde i städerna på slätten och drog med sina tält ända in mot Sodom. Men männen i Sodom var onda och mycket syndiga inför HERREN.
(1 Mos 13:8-13)
Ja, Lot lyfte upp sina ögon. Lot såg vad som kunde gagna honom. Och det val han gjorde, innebar att han kom allt närmare Sodom. Så småningom blev han en man att räkna med i denna stad som var så fördärvad och syndfull, att Gud till slut blev tvungen att förgöra den. Men Lot såg ingenting av detta. Han hade inte en sådan kontakt med sin skapare, att han förstod att folket i Sodom var mycket ont och syndigt inför Herren. Hans vision begränsades till att se den vattenrika Jordanslätten. Hela området var som en gudabenådad lustgård.
Lot tvekade inte att ta för sig av fördelarna. Och han tackade nog Gud för att han blev så välsignad.
Efter att ha trätt tillbaka från kampen för materiella vinster, kunde Abraham åter höra Guds röst. Hans brorson hade tagit den bästa delen, den bördiga Jordanslätten.
Abraham blev kvar i Kanaans land. Men den Gud som Abraham valt att tjäna, ledde honom på en upptäcksfärd genom hela landet, och sade att just detta land skulle bli Abrahams arvedel. Abraham trodde på Gud. Efter den långa resan, drog han uppåt bergen, och slog upp sitt tält vid Hebron. Där byggde han ett altare åt Herren.
I den fascinerande och förunderliga bibelberättelsen om Abraham och hans vandring med Gud, berättas vidare om hur hans brorson Lot så småningom bosatte sig och fick inflytande i Sodom.
Abraham, som bodde i bergstrakterna, fick i alla fall rycka ut med sina mest betrodda män och rädda Lot när denne blivit tillfångatagen i samband med krigsplundring av Sodom då det varit strid mellan furstarna på slätten. Fastän Lot var förmögen och fått bostad och anseende i Sodom, så var det Abraham med sina trogna tjänare som fick rädda honom ur fiendens hand. Abraham drog sig därefter åter tillbaka till bergstrakterna, utan att genom någon lön låta sig riktas av Sodoms furste.
Men Sodom var under Guds dom. I Hesekiel läser vi en beskrivning av staden:
-Se, detta var din syster Sodoms synd: Högmod, överflöd av mat och bekymmerslös
säkerhet utmärkte henne och hennes döttrar. Och hon hjälpte inte den nödställde och fattige. De blev högfärdiga och gjorde sådant som var vidrigt för mig. Därför försköt jag dem, när jag såg detta. (Hes 16:49-50)
Lot hade gjort sitt val. Och han njöt höghet, överflöd och tryggad ro, medan Abraham bodde i tält och levde som en främling i det utlovade landet.
-I tron lydde Abraham, när han blev kallad att dra ut till det land som han skulle få i arv, och han begav sig i väg utan att veta vart han skulle komma. I tron levde han som främling i det utlovade landet. Han bodde i tält…. (Heb 11:8-9 )
Abraham fick vision och förvissning om sin bestämmelse genom att umgås med Gud. Han visste att landet var hans, att han skulle bli fader till många folk. Men han tog inte ut något i förskott. Han väntade på staden med de fasta grundvalarna. När det slutligen inte fanns någon möjlighet
längre för den rättfärdige Guden att skona Sodom, så berättade Herren detta för sin vän Abraham. Det var i samband med ett besök, då Abraham också fick reda på att inom ett år skulle hans hustru få en son. Gud kunde inte dölja för Abraham vad som skulle ske. Abraham var ju hans utvalde patriark, han hade knutit sina löften till honom. Så här står det i Skriften:
-När männen steg upp därifrån såg de ner mot Sodom, och Abraham följde dem ett stycke på väg. Då sade HERREN: “Kan jag dölja för Abraham vad jag tänker göra? Av Abraham skall det ju bli ett stort och mäktigt folk, och i honom skall alla folk på jorden bli välsignade. Ty jag har utvalt honom för att han skall befalla sina barn och efterkommande att hålla sig till HERRENS
väg och handla rättfärdigt och rätt, så att HERREN kan uppfylla sina löften till Abraham.”
Sedan sade HERREN: “Ropet över Sodom och Gomorra är starkt och deras synd är mycket svår. Därför vill jag gå ner och se om de i allt har gjort efter det rop som har nått mig. Om det inte är så, vill jag veta det.” Männen vände sig därifrån och gick mot Sodom, men Abraham stod kvar inför HERREN. Och Abraham gick närmare och sade: “Vill du förgöra den rättfärdige tillsammans med den ogudaktige? (1 Mos 18:16-23)
Abraham vädjade om förbarmande; att Gud skulle skona staden. Han trädde närmare Gud, och bad om förskoning. Han tänkte på sin frände. Men inte ens tio rättfärdiga fanns i staden. Säkerligen hade Lot med sitt inflytande fördröjt domen. När änglarna kom fram till Sodom, satt Lot i porten, bland dem som styrde i staden. Han kanske lade in någon protest mot ogudaktig lagstiftning, mot mord, mot skörlevnad och synd mot naturen. Han kanske föreslog att man skulle hjälpa de fattiga med någon insats. Vi läser i andra Petrus’ brev:
-Städerna Sodom och Gomorra dömde han till undergång. Han lade dem i aska och gav så ett exempel på vad som skulle hända de ogudaktiga. Men han frälste den rättfärdige
Lot som plågades av de ogudaktigas utsvävande liv. – Den rättfärdige mannen bodde nämligen bland dem, och dag efter dag plågades han i sin rättfärdiga själ av att se och höra det onda som de gjorde. (2 Petr 2:6-8)
Lot hade valt Jordanslätten, det ljuvliga landskapet som påminde om Herrens lustgård. En underbar miljö, han upplevde säkert sitt val som en Guds välsignelse. Men när han kom till Sodom, började han inse vad som var ett faktum redan när han gjorde sitt val:
”Men folket i Sodom var mycket ont och syndigt inför HERREN.” Vi kan tycka att Lot var girig och gjorde ett själviskt val gentemot sin farbror, som tagit honom med på resan och hade nära kontakt med Gud. Men Lot ville också hitta en position. Han kanske ville imponera
på både Abraham och Gud. Han tyckte nog att han skulle kunna göra en insats i Sodom. Och fortfarande, när domen redan fallit och änglarna kom för att slutgiltigt ge klartecken för domens verkställande, satt han i porten. Han var rättfärdig, han plågades svårt över allt vidrigt han måste se äga rum i denna syndens stad. Och framför allt hade han en farbror som bad för hans själ. När Herrens budbärare kom till staden, inbjöd Lot dem i sitt hem. Han såg direkt att de var helt annorlunda än människorna i Sodom. De hade samma blick som hans farbror Abraham. En atmosfär av himmelsk renhet, en fläkt av staden med de fasta grundvalarna, där det inte finns ondska, korruption och synd. Lot övertalade änglarna att komma hem till honom. Men de fick inte vara i fred. Det ligger i ondskans natur att fördärva det som är rent och gott. Och när Lot inte släppte in dem i sitt hem att förgripa sig på hans gäster, blev det uppenbart vad Sodoms innevånare ansåg om Lot:
-Denne, en ensam man, har kommit hit och bor här såsom främling, och han vill dock ständigt upphäva sig som domare. Men nu skola vi göra dig mer ont än dem.” Och de trängde med våld in på mannen Lot och stormade fram för att spränga dörren. (1 Mos 19:9)
Nu blev det bråttom. Här gällde det att fly för sitt liv. Änglarna manade honom att samla de som hörde till hans familj, det fanns ingen återvändo. Staden skulle förgöras. Och Lot försökte övertyga sina svärsöner. Då kommer en fruktansvärd beskrivning: ”Men de menade att han skämtade”. Hade den rättfärdige Lot så lite inflytande? Hade han inte lyckats göra bättre intryck? Var det så vanligt att Lot ägnade sig åt skämt, så att det låg nära till hands att få en sådan uppfattning om honom när han förkunnade att katastrofen var över dem?
Det blev alltså bara hustrun och de två döttrarna som följde med. Och det efter så stor tvekan, att änglarna fick ta tag i dem vid handen för att förmå dem att skynda sig undan förödelsen.
-När Lot dröjde tog männen honom vid handen tillsammans med hans hustru och hans båda döttrar, ty HERREN ville skona honom. De förde ut honom, och först när de var utanför staden släppte de honom. När de hade fört ut dem sade en: “Fly för livet! Se dig inte tillbaka och stanna inte någonstans på slätten. Fly till bergen så att du inte går under.” Men Lot sade till dem: “O nej, Herre. Din tjänare har ju funnit nåd för dina ögon, och du har visat din stora godhet mot mig genom att rädda mitt liv. Men jag kan inte fly upp till bergen, för då kan olyckan hinna ifatt mig så att jag dör. Se, staden där borta ligger ju nära. Det är lätt att fly dit och den är liten. Låt mig fly dit, så att jag får leva. Staden är ju liten.” (1 Mos 19:16-20)
Lot, som kämpat för rättfärdighet i Sodom, var uppenbarligen ganska förstockad. Han visste ju att änglarna var Guds budbärare, annars hade han inte tagit emot dem med sådan respekt och lyssnat på dem. Men vid maningen att fly undan till bergen för att inte förgås, så protesterade han. Han, som ett antal år tidigare lyft sin blick och sett Jordanslättens skönhet, och därför gjort detta val, ville fortfarande välja en bekvämare lösning. Den lilla staden Soar låg nära, det var lätt att fly dit. Och han motiverade sig: ”så att jag får leva “.
Änglarna hade manat honom att fly till bergen för att inte gå under. Men Lot kalkylerade med sin kapacitet. Kanske också med att han skulle ha svårt att övertala familjen följa med så långt. Lot valde än en gång en för stunden lättare lösning. När jag funderar över Lots beräkningar, undrar jag om det inte var just därför hans hustru under flykten förvandlades till en saltstod. Hon hade inte upplevt någon övertygande hållning hos sin man, som ändå var rättfärdig och plågades över synden och ondskan. Hon hade hjärtat kvar i Sodom, hon kände inte till något bättre och bekvämare liv än sodomslivet med höghet och tryggad ro. Hennes man hade med alla sina val och sin livsstil gett utrymme för denna kärlek till Sodom, fastän han plågades över att se och höra den perversa ondskan där. Han ville hellre fly till den lilla staden Soar än dra upp till bergen. Herren Gud gav efter – egentligen skulle också Soar förgöras, det var också en syndig och fördärvad stad. Men Lot bönföll om att få flytta dit. Argumentet var att den var så liten.
Ytterligare en kompromiss. Inte underligt att Lots hustru då vände sin blick mot Sodom. Varför flytta från det ena syndanästet till det andra? Nej, vad som kunde hjälpa var en radikal frälsning. Bort från slätten och dess fördärvade städer, upp till bergen! Akta sig för att kasta en enda blick tillbaka mot Sodom. Men Sodomsanden hade sådan plats i hustruns hjärta, att hon inte kunde låta bli att se sig om. Och hon gick under i flykten.
Berättelsen om Lot får ett ömkansvärt slut. Han hade ett visst mått av rättfärdighet, han bidrog kanske till att fördröja domen över städerna på slätten. Kanske. Men helt klart är att när han av änglarna nästan släpades ut från den stad som för sin synds och ondskas skull måste fördärvas,
så fick han inte ens familjen med sig. Och av skildringen framgår klart att det var för Abrahams skull som Gud räddade Lot. Och fastän Gud hörde Lots bön om att få fly till Soar, så vågade Lot inte stanna kvar där med döttrarna:
-Så skedde då, att när Gud fördärvade städerna på Slätten, tänkte han på Abraham och lät Lot komma undan omstörtningen, då han omstörtade städerna där Lot hade bott. Och Lot drog upp från Soar till bergsbygden och bodde där med sina båda döttrar, ty han fruktade för att bo kvar i Soar; och han bodde med sina båda döttrar i en grotta. (1 Mos 19:29-30)
Trots att den rättfärdige Lot plågades av syndalivet i Sodom, så kunde hans rättfärdighet inte frälsa. Varför? Det var en avgörande skillnad mellan honom och Abraham: Lot lyfte inte blicken högre än till det som gav kortsiktig bekvämlighet och framgång. Genom nöden drevs han så småningom upp till bergen, dit han var manad att fly. Men då var han en bruten och rädd man, som fick bo i en grotta med sina döttrar. Och att sedan döttrarna fick den perversa idén att skaffa avkomma med sin far, kan bara förklaras med att sodomsanden följde med dem i flykten. Den överlevde, och fortplantades i hans avkomma.
Abraham trodde Gud, han trodde på det han ännu inte såg. Han fick se landet som hans säd skulle få som arvedel, men han såg ännu mer. Han fortsatte bo i tält, han köpte en gravplats, fastän han visste att landet enligt löftet från Gud tillhörde honom. Han bekände sig vara gäst och främling på jorden. Han hade förstått att löftet var enormt mycket större än en lustgård på jorden. Han var himlaarvinge. Han var en sann maranatavän. Det gäller att välja rätt, om du vill vara som Abraham.
-I tron levde han som främling i det utlovade landet. Han bodde i tält tillsammans med Isak och Jakob, som var medarvingar till samma löfte. Ty han väntade på staden med de fasta grundvalarna, den som Gud har format och skapat. Genom tron fick också Sara kraft att bli mor för en avkomma fast hon var överårig. Hon litade på honom som hade gett löftet. Därför fick också en enda man barn, talrika som stjärnorna på himlen och oräkneliga som sandkornen på havets strand, detta trots att han var så gott som död.
-I tron dog alla dessa utan att ha fått det som var utlovat. Men de såg det i fjärran och hälsade det och bekände sig vara gäster och främlingar på jorden. De som talar så visar därmed att de söker ett hemland. Om de hade menat det land som de gått ut ifrån, hade de tillfälle att vända tillbaka dit. Men nu längtade de till ett bättre land, det himmelska. Därför blygs inte Gud för att kallas deras Gud, ty han har ställt i ordning en stad åt dem. (Hebr 11:9-16)