Av Arne Imsen, 1964
Kapitel 4 ur boken I världen men icke av världen
För varje val överräcker de politiska ledarna rosor åt landets kristna väljare. Smickrande och inställsamt uttalar de sig om de kristna värdenas betydelse för vår kultur och vårt folks moraliska fostran. Hur äkta dessa sympatier är och hur djupt denna övertygelse sitter bär på sitt sätt den framväxande nyhedendomen vittnesbörd om. Med dessa locktoner söker man fånga alla kristna. Levande kristna genomskådar dock de själviska avsikterna och finner det uteslutande genant med denna närgångna uppvaktning. Det är istället den fåfänga namnreligiositeten, som imponeras då mäktiga politiker i förföriska tongångar sjunger religionens lov och söker bevisa att just deras parti vill slå vakt om de betydelsefulla kristna värdena. Det är uppenbart att det icke är dessa värden man skattar så högt, utan snarare värdet av de röster de kan tillgodoräkna sig bland de kristna för sitt politiska maktspel.
För några månader sedan ställdes frågan: Är ett politiskt-kristet parti motiverat och kan ett sådant parti skapas? Många välkända argument har torgförts och nya har skapats i agitationen om de ideologiska och praktiska förutsättningarna för ett sådant parti. I optimistiska ordalag har det sagts att detta skulle vara svaret på många medborgares uppriktiga längtan efter en annan tingens ordning i vårt samhälles politiska liv.
Visst finns det många skäl för utvädring av den unkna atmosfären i svensk politik. Alla tröttande kannstöperier om struntsaker i det offentliga livet ter sig meningslösa och olustiga inför de många, stora och svårlösta samhällsproblem, som vi dagligen konfronteras med utan att någon orkar eller vågar angripa dem. Radikalt tänkande och revolutionärt handlande kräver engagemang, självständighet och personliga offer, men sådana karaktärsyttringar betraktas med största misstänksamhet och stämplas ofta som asocialitet i detta likriktningens århundrade. Grupp och partimentaliteten är ett förlamande ok, som gör ekonomiskt fria och oberoende
människor till slavar under de mest vidriga herravälden.
Alkohol- och narkotikamissbruk, ungdomsbrottslighet, familjeupplösning och sedeslöshet är några av de träskmarker, som i sanning behöver saneras. Något måste göras! Men vad?
K an ett nytt politiskt parti göra något? Ja, nog finns det rum och verksamhetsområden
för ambitiösa människor, som känner sig kallade att röja och riva i folkhemmets vinds- och källarskrymslen. Men är ett kristet politiskt parti möjligt?
Nej! Något sådant politiskt parti har ännu aldrig sett dagens ljus, vare sig här i landet eller i andra länder. Detta helt enkelt därför att levande kristendom och politik är fullständigt oförenliga. De representerar skilda världar, verkar med olika medel för vitt skilda mål. Det är orealistiskt att arbeta för en sådan allians, ty de är lika omöjliga att förena som eld och vatten. Väljer man det politiska livet som sitt verksamhetsfält, då har man i princip övergivit den kristna åkertegen, och går man in för ett evangeliskt arbete enligt nytestamentligt mönster, då kommer man att bli placerad utanför politikens domäner.
Det är denna samhällssyn som lite försmädligt blivit kallad den pietistiska, eftersom det påstås att den emanerar från pietismens århundrade. Det är dock uppenbart att de människor, som på grund av sitt andliga liv och sin kristna övertygelse, rättar sig efter detta mönster, handlar i full harmoni med Nya Testamentet.
Levande kristendom och politik representerar två till sitt väsen vitt skilda herrar
och två helt oförenliga riken: Lammet och Vilddjuret – Guds rike och Staten. Nya Testamentets bokstav och anda tecknar den världsliga staten såsom ett vilddjur, vilket i all sin sataniska makt framträder vid denna tidsålders avslutning.
Detta vilddjur skall visserligen bära upp ett religiöst välde, men vem vill påstå att detta skulle vara Kristi församling. Nej, detta väldes rätta namn ger oss Guds ord och det är: Den stora Skökan – det stora Babylon.
Strängt taget skulle det vara onödigt att säga mera i denna sak. Med detta mycket enkla betraktelsesätt, vilket stöder sig på Bibelns otvetydiga utsagor, borde ju problemet
vara löst för kristna människor. Jesus har själv sagt:
“Ingen kan tjäna två herrar; ty antingen kommer han då att hata den ene och älska den andre eller kommer han att hålla sig till den förre och förakta den senare. I kunnen icke tjäna både Gud och Mammon.” (Matt. 6:24)
Alltså: Två herrar – två välden. Och dessa välden byggs upp efter diametralt motsatta principer, av vilka här kan nämnas några mycket markanta: Tro – Otro, Ljus – Mörker, Kärlek – Hat, Frid – Våld, Osjälviskhet – Egoism, Rättfärdighet – Orättfärdighet.
Under det gamla förbundets tid fanns bestämmelser, som vid ett ytligt betraktande kan förefalla egendomliga eller betydelselösa, men likväl är gudomliga förordningar värda att lägga märke till också i detta sammanhang.
”Du skall icke låta två slags djur av din boskap para sig med varandra; din åker skall du icke beså med två slags säd; en klädnad av två olika slags garn får icke komma på dig.” (3 Mos. 19:19)
”Du skall icke plöja med oxe och åsna tillsammans. Du skall icke kläda dig i tyg av olika garn, av ull och lin tillsammans.” (5 Mos. 22:10-11)
Varför dessa rigorösa bestämmelser?
Jo, tänker man efter så är de nog inte så egendomliga. Det vore väl i högsta grad onaturligt att låta olika slags boskap para sig med varandra – både för djurens egen skull och för avkomman. Lika onaturligt vore det att beså sin åker med två slags säd. En oxe och en åsna är inte heller alls lämpade att gå under samma ok. Deras naturer är så olika och därför står de också i Bibelns bildspråk som symboler för vitt skilda ting – det rena och det orena.
Lika onaturligt är det att para ihop kristendom och politik, Lammet och Vilddjuret.
En evangelii budbärare är en såningsman, men han får inte ha två slag av utsäde i sin skäppa.
Han skall så ut Guds rena, oförfalskade utsäde, och det kommer att bli en slags skörd. Nej, politik och kristendom har ingenting gemensamt. Politik är, även när den är som bäst, ändock bara människans egenmäktiga strävan att bygga lyckostaten och fridsriket – utan Kristus. Och Bergspredikans etik som alla samhällsreformatorer så gärna åberopar, kräver också evangeliets kraft. Kristen livsstil utan Korsets kraft är en chimär. Under det skenfagra talet om kristet samhällsansvar, kristen moral, kristen livsstil osv. döljer sig ofta förnekelsen av Kristi kors. I denna högstämda religiösa hop finns ofta gudsrikets största motståndare. De sätter sig över Guds eget ord, stjäl de löften Gud skänkt åt sin församling, för att godtyckligt tillämpa dem på den samhällsreformatoriska rörelse de själva konstruerat och startat. Det är kristenhet i förfall och en kristendom på avvägar som vill tillgripa politiken i kampen mot ondskan i tiden.
”De skola hava ett sken av gudsfruktan, men skola icke vilja veta av dess kraft. Vänd dig bort från sådana.” (2 Tim. 3:5)
“Gån icke i ok tillsammans med dem som icke tro, det bleve omaka par; Vad har väl rättfärdighet att skaffa med orättfärdighet, eller vilken gemenskap har ljus med mörker?
Huru förlikar sig Kristus och Beliar, eller vad delaktighet har den som tror med den som icke tror? Eller huru låter ett Guds tempel förena sig med avgudar? Vi äro ju ett den levande Gudens tempel, ty Gud har sagt: ´Jag skall bo i dem och vandra bland dem; jag skall vara deras Gud och de skola vara mitt folk.´ Alltså: ´Gån ut ifrån dem och skiljen eder ifrån dem, säger Herren; kommen icke vid det orent är. Då skall jag taga emot eder och vara en Fader för eder; och I skolen vara mina söner och döttrar, säger Herren, den Allsmäktige´.” (2 Kor. 6:14-18)
Det måste alltså bli boskillnad mellan Guds folk och världen om detta folk skall ha någon rättslig grund för gudomligt barnaskap. Detta avståndstagande är icke samhällsfientlighet,
men en nödvändig avhållsamhet från världsväsendet i alla dess former och från allt annat som kan hämma den levande kristendomens flöden och hindra den enskilde kristne i fullbordan av den helgelse i Guds fruktan utan vilken ingen kan tjäna Gud i Andens nya väsende.