Kristus i församlingen

Bibelstudium av Berno Vidén

Det finns ett område som den här världen, hur många hjälporganisationer den än ställer upp med, aldrig kan förverkliga. Det finns något som talar om Guds rättfärdighet, och det kan endast förverkligas genom Kristus, i och genom församlingen; Kristus och församlingen! Det handlar om en ekonomi och om principer som inte finner sitt motstycke i den här världen, något som Gud presenterat och gett till sitt folk för att i allt vara med och uppfylla
hans rättfärdighet. För att kunna vara med i detta så behöver man ha varit med om en personlig uppgörelse i sitt liv. Ett uppbrott, att dö bort från sig själv, och så får detta nya liv flöda fram; det som kommer ovanifrån och ger kraft och vision till en helt ny och omvälvande livsstil.
Kristus och församlingen kan aldrig skiljas från varandra. Från den dag du överlämnat ditt liv åt Jesus Kristus, då du har samtidigt vänt om och blivit en ny skapelse; du är en lem i Hans kropp, som är församlingen. Det finns ett mycket individualiserat budskap som ofta hörs i våra dagar. Fokus läggs på individen. Var och en blir salig i det sammanhang och på den plats han är. För många handlar det om en total ensamhet. Man saknar församlingsgemenskap. Det kan bli väldigt kampfyllt många gånger, och en väldig saknad när man inte har syskon man kan dela sin tro med. Dela det man upplevt och vill vara med att förverkliga. Så finns också detta individualiserade som totalt bortser från att Gud faktiskt har en församling. Man vill helt enkelt inte vara tillsammans på det sätt Bibeln talar om församlingsgemenskap. Man tycker att man kan köra sitt eget race, att man har Gud med sig och går lite här och lite där och gottar sig.
Guds ord talar om Kristus och församlingen som en kropp, vilket blir något väldigt konkret, där du och jag är lemmar, varandra till tjänst. Satta att leva tillsammans, arbeta tillsammans, tjäna Gud tillsammans. Och hur detta ska förkroppsligas i vardagen, det ter sig på väldigt många olika sätt, beroende på vilka omständigheter man lever i, vilket land man bor i och vilken kultur man omger sig med. Om det råder öppen förföljelse eller inte. Bibeln uppmuntrar oss att söka en djupare församlingsgemenskap, att bli beroende av varandra.
Jag vill läsa en del citat av Paulus från olika skriftställen. En förutsättning för Paulus att bli den apostel han kom att bli, var omvändelsen. Han fick möta Gud på ett väldigt radikalt sätt. Vi kan läsa om hur han på vägen mot Damaskus andades hot och mordlust, och förföljde alla som var Jesu lärjungar. Men det står också om Paulus, något han skriver själv, att när det gällde lagen var han en ostrafflig man. Han hade verkligen allt att berömma sig av. Han var framgångsrik. Paulus var en man som hade lyckats med att bli ansedd i det samhälle där han verkade. Han hade god ingång hos makteliten, hos det höga prästerskapet. Alla lyssnade till Paulus, denne ostrafflige man som verkligen med hela sitt hjärta gick in i sin tjänst. Men när man ser på hans tjänst i bibelns ljus, står det att han andades hot och mordlust. Så tror jag inte att han själv tänkte. Han ville göra gott och på bästa sätt tjäna Gud, vilket omfattade att hindra den där sekten som höll på att spridas över regionerna, de som talade om Jesus.
Men så fick han möta Jesus på ett sätt som han absolut inte väntat sig. Han slungades av sin häst, föll till marken och omstrålades av ett himmelskt ljus. Så fick han höra rösten: – Varför förföljer du mig? Han blev i ett nu totalt överbevisad om att det han gjorde var helt fel. Paulus omvändelse var väldigt radikal. Omvändelsen kan se ut på många olika sätt. För en del kan det vara näst intill helt omärkligt och för andra väldigt omvälvande. Men det är nödvändigt att det finns en omvändelse som pekar på ett förr och ett nu i ditt liv, så att du inte försöker bygga ditt kristna liv på vad andra erfarit, sagt och upplevt, utan att du själv personligen verkligen har en upplevelse med Herren Jesus Kristus. Något som vittnar om att du har tagit detta beslut i ditt liv: Jag vill vända om, jag vill lämna mitt gamla liv. Det kan se så bra ut, du kan vara hur ansedd som helst, men du är förlorad om du inte vänder om. Och utan omvändelse och pånyttfödelse kan du aldrig bli en lem i Kristi församlingskropp.
Jesus kom för att frälsa syndare.
-Ty så älskade Gud världen att han utgav sin enfödde son.
Men det står om Jesus då han frestades av djävulen i öknen, att djävulen erbjuder honom det han egentligen kommit för att vinna; Alla världens riken och alla människor. Tänk att i ett nu skulle Jesus på ett lättvindigt sätt ha fått överlämnat åt sig alla världens riken och sluppit den kamp och strid det innebar för honom att gå den väg han kommit för att gå. Djävulen sa: Om du faller ned och tillbeder mig, så ska jag ge dig alla dessa riken. Vilken frestelse!
Varför säger jag detta? Jag tänker på omvändelsen, vilket idag är mycket angeläget att förkunna. Att verkligen betona nödvändigheten av att vända om för att uppleva frälsning. I världen finns idag ett utbrett ekumeniskt arbete, där man talar väldigt mycket om att rädda jorden och att skapa rättvisa i världen. Vi ser ju hur många är förtryckta, orättfärdigheten sprids över världen. Vi ser exempelvis de fruktansvärda hungerkatastroferna i Afrika som saknar motstycke i modern tid. Tusentals barn dör varje dag av svält. Det finns så enormt mycket lidande. Vem vill se detta lidande? Det är orättfärdigt. Å andra sidan ser man ett överdådigt lyx som inte heller har några gränser. Det här är stora frågor som är svåra att greppa om. Orättfärdigheten. Man skulle vilja få en lösning. Men det finns ingen lösning.
För att återgå till kyrkan och den breda ekumeniken, där ett av huvudbudskapen är att göra stora utfästelser för att förenas i kampen för att rädda jorden och försöka göra det bästa för att få bort de värsta orättvisorna. Men då man förenas försvinner mer och mer från budskapet det som har med omvändelsen att göra. Man ser sig som en världsfrälsande organisation.
Vi ser i Guds Ord nödvändigheten av att man efter omvändelsen låter sig döpas till Kristus. Jag läste nyligen en artikel som handlar om dopet där en av företrädarna för vårt lands pingströrelse uppmanar att vi måste lyssna mera på våra katolska vänner som tror på barndopet och acceptera deras dop. Man börjar tumma på sak efter sak. Man vill gott, man vill nå mängden, man vill rädda världen. Men det är ett fruktlöst arbete. Vi kan åstadkomma små förändringar, men vi kommer aldrig åt kärnan för det som är denna världens olycka: Synden. Människan har förlorat kontakten med Gud, människan har förlorat livet, hon måste vända om och bli född på nytt för att få uppleva sann frälsning.
Jesus hade kunnat säga ja till djävulen, och så fått alla världens riken – men vilken olycka som hade permanentats! Han hade kunnat skapa ett lyckorike. Han hade kunnat skapa allting så gott; en värld utan svält och krig. Men tänk, vilket helvete! Människan skulle då inte ha fått sin synd försonad. Hon hade levt i en fiktiv värld och trott att allt var gott, men det skulle vara tomt och dött och en evig död. Jesus visste vad han gjorde. Han avvisade djävulen, och gick istället den väg som blev din och min frälsning. Han gick den vägen för att rädda människan för tid och evighet.
Låt oss läsa ur första Korinterbrevet:
-Här skriver jag, Paulus, min hälsning med egen hand. Om någon icke har Herren kär, så vare han förbannad. Marana’ ta!
(1 Kor 16:21-22)
Paulus skriver under det här brevet som han just författat. Förmodligen hade han hjälp av en skrivare som han dikterade. Så gör han det som är så nödvändigt för ett viktigt dokument som ska ha gällande kraft, för att det ska vinna trovärdighet: Han skriver under med sin egen namnteckning. Här skriver jag med egen hand. Han påminner i denna vers om det som är fokus i hela brevet; kärleken till Herren Jesus Kristus. Om någon icke har Herren kär, så vare han förbannad. Herren kommer. Vilken påminnelse!
Vi ska titta litet på några punkter i det här brevet som får sin sammanfattning i hans avslutningsfras. Herren kommer. Kärleken till hans tillkommelse. Beroende på din och min inställning till Jesu tillkommelse, så formas väldigt mycket av vårt liv. Om vi älskar hans tillkommelse och lever i detta att han kommer, så kommer det att leda oss in i en livsstil som inte är av den här världen. Det kommer att forma våra liv på ett sådant sätt att vi blir allt mera främlingar här i tiden, allt mer lika Jesus. Vi kommer allt mer att längta hem och längta efter den dagen då han ska komma igen.
Det kommer att föra med sig praktiska konsekvenser i våra liv, i vår vardag, ju mera vi inser och förstår detta att Jesus kommer. När man talar om Jesu tillkommelse, säger många att det där är bara en flykt bort ifrån verkligheten. Man menar att det är nuet, det vi har i tiden vi måste ta itu med. Det är problemen här och nu vi måste lösa. Och så säger man att det här med Jesu tillkommelse kan ni bara drömma om. Kom in i verkligheten! Om den dagen kommer, så blir det eventuellt någon gång. Lev i nuet, säger man. Försök landa.
Men bibeln ger oss ett annat vittnesbörd. Bibeln återkommer gång på gång till denna påminnelse. Inte som något perifert budskap i utkanten, utan som något väldigt centralt; Han kommer!
-Jag tackar Gud alltid för eder skull, för den Guds nåd som har blivit eder given i Kristus Jesus, att I haven i honom blivit rikligen begåvade i alla stycken, i fråga om allt vad tal och kunskap heter.
Så har ju ock vittnesbördet om Kristus blivit befäst hos eder, så att I icke stån tillbaka i fråga om någon nådegåva, medan I vänten på vår Herres, Jesu Kristi, uppenbarelse. Han skall ock göra eder ståndaktiga intill änden, så att I ären ostraffliga på vår Herres, Jesu Kristi, dag. (1 Kor 1:4-8)
Det här är en inledningsfras, som egentligen talar om samma sak som sluthälsningen. Medan ni väntar… så finns det saker som bör fylla era liv. Medan ni väntar på hans uppenbarelse; se till att ni inte står tillbaka ifråga om någon nådegåva. Paulus sätter det här i motsats till det som har med världens visdom att göra.
-eftersom världen icke genom sin visdom lärde känna Gud i hans visdom, behagade det Gud att genom den dårskap han lät predikas frälsa dem som tro. (1 Kor 1:21)
Hela första kapitlet sätter upp dessa motsatser: Guds rikedom – Guds vishet gentemot världens visdom och det som är framgångsrikt i världen. Det finns alltså inget som förenar dessa två ting, utan han ska rädda oss, frälsa dem som tror.
– Men det som för världen var dåraktigt, det utvalde Gud, för att han skulle låta de visa komma på skam. Och det som i världen var svagt, det utvalde Gud, för att han skulle låta det starka komma på skam. Och det som i världen var ringa och föraktat, det utvalde Gud – ja, det som ingenting var – för att han skulle göra det till intet, som någonting var. (1 Kor 1:27-28)
Vi ska snabbt gå igenom den här boken och ta några exempel på det Paulus förmedlar här. I andra kapitlet talar han om korsets hemlighet:
– Nej, vi tala Guds hemliga visdom, den fördolda, om vilken Gud, redan före tidsåldrarnas begynnelse, har bestämt att den skall bliva oss till härlighet, och som ingen av denna tidsålders mäktige har känt; ty om de hade känt den, så hade de icke korsfäst härlighetens Herre. (1 Kor 2:7-8)
Det är motsatser. Världens erbjudanden, världens ande och det som är Guds Ande, Guds vishet. Ju mer du lär känna Gud i hans vishet, dess mer främling blir du i tiden.
Paulus får fram detta på ett oerhört sätt i första Korintierbrevet. Församlingen han skriver till hade väldigt många problem att tampas med. Det fanns många frestelser. Bland annat läser vi i femte kapitlet:
– Då jag skrev så till eder, menade jag, att om någon som kallades broder vore en otuktig människa eller en girig eller en avgudadyrkare eller en smädare eller en drinkare eller en roffare, så skullen I icke hava något umgänge med en sådan eller äta tillsammans med honom. (1 Kor 5:11)
Det här var en sorts problem det fanns mycket av i församlingen i Korint. Korint var en stad med ett rikt utbud av kultur, omgiven av mycket elände, mycket prostitution. Det fanns avgudadyrkan. Mitt i allt detta fanns en synd Paulus återkom till gång på gång i sina brev. Han säger till och med att denna synd är att jämföra med avgudadyrkan. Vi läste det just i den här versen. Otuktig människa eller en girig… Vad är en girig människa? Det kan vara en människa som älskar detta livets goda. Vi kanske ser en frikostig människa framför oss som slösar hit och dit. Men det kan vara en girig människa som är bunden i kärlek till detta livets goda. Bibeln talar om girighet. I detta brev och flera andra skriver författaren om det som har med kärlek till pengar att göra. Till Timoteus skriver han att penningbegäret är en rot till allt ont. Ofta när man i Bibeln läser just om sådant som har med pengar att göra, står det tillsammans med dessa andra synder som vi så lätt förstår. Sådant som har med otukt att göra, dryckenskap och annan slags orättfärdighet. Men i de här sammanhangen står ofta också det som har med kärlek till pengar att göra. Man förstår också när man lyssnar till Jesu undervisning att det är ett centralt budskap som är direkt relaterat till vår frälsning och befrielse. Paulus fortsätter i första brevet till korintierna att utveckla det här med girigheten. Det får till och med sådana konsekvenser att det skapade split, osämja och fiendskap mitt i församlingen. Man var en församling som bekände sig till Jesus. Han var huvudet, alla andra var lemmarna, varandra till tjänst. Men så fanns saker i gemenskapen som gjorde att man levde på ett orättfärdigt sätt i förhållande till varandra. Det var väldigt allvarligt det Paulus skriver om här. Vad var det? Jag tror det handlar om penningens makt, det vi så ofta förknippar med frihet. Jag vet inte hur många kristna jag hört säga att pengar är frihet. Tänk att kunna göra som man vill! Tänk, att vara fri, att inte behöva tänka på begränsningar. Man kan vara fri att evangelisera, man kan vara fri att åka på konferenser. Ja, man behöver inte vara bunden på något sätt. Bibeln säger att penningen är en väldigt svår frestelse. Jesus sa till och med så här: Hur svårt är det inte för den som är rik att komma in i Guds rike.
I elfte kapitlet fick de här olikheterna i församlingen sådana konsekvenser att man inte kunde hålla någon Herrens måltid tillsammans. När Paulus här skriver om Herrens måltid är det kanske inte vad vi idag ser framför oss, för idag har det blivit en sakral högtid som man har ibland. Det hör till ett av katolska och svenska kyrkans sakrament. Ett sakrament man har i en gudstjänst. Men då bibeln talar om Herrens måltid, var det en del av den dagliga gemenskapen. Man kom tillsammans, man åt tillsammans, delade bordets gemenskap, och mitt i denna glädjefest höll man också Herrens måltid.
– När I alltså kommen tillsammans med varandra, kan ingen Herrens måltid hållas; ty vid måltiden tager var och en i förväg själv den mat han har medfört, och så får den ene hungra, medan den andre får för mycket. Haven I då icke edra hem, där I kunnen äta ock dricka? Eller är det så, att I förakten Guds församling och viljen komma dem att blygas, som intet hava? (1 Kor 11:20-22)
Här ser vi alltså synden som gjorde att man inte kunde hålla någon Herrens måltid. Det fanns de som var rika som inte såg till dem som inte hade något. De som var rika, hade frihet att göra vad de ville. Vad man gjorde var att förtrycka den fattige. Detta tror jag är en förklaring till verserna som följer, det som vi ofta ger en sakral förklaring på. Detta att många är sjuka, detta att man på ett ovärdigt sätt äter detta bröd. Vi har gjort detta till något av en bikt, en syndabekännelse som ska föregå brödsbrytelsen. Men det är något långt mer. Det handlar om vårt dagliga umgänge med våra syskon i Herren. Det handlar om en daglig överlåtelse för att betjäna varandra i församlingen. Att vara en lem. Att ha utgivit sig själv åt varandra för Kristi skull. Det handlar om ett djup i detta som blev så viktigt för den första församlingen, att man övergav allt man hade för att tillsammans vara med och förverkliga det Jesus hade visat på. Urkristet, apostoliskt församlingsliv, där ingen förtrycker den andre, där apostlarna inte sitter på några höga positioner. Nej, det står att man åt vid samma bord.
I femtonde kapitlet fokuserar Paulus på vad han kallar ett huvudstycke; det väsentliga i evangelium, det som handlar om Kristus, försoningen, uppståndelsen och tillkommelsen. Hela brevet kretsar omkring dessa ting. Försonade med Gud. Vi är nya skapelser i honom. Han uppstod, vi lever här i det nya uppståndelselivet. Vi är uppståndna med honom genom dopet! Omvändelse och dop är viktiga ting som inte får rationaliseras bort. Så läser vi också i detta kapitel att vi i ett ögonblick skall förvandlas. Vilket spännande liv att leva! Och tänk att få leva det tillsammans med syskon som bär på samma hopp! Tänk att få dela det i vardagen, och låta det få konsekvenser ända ner på matbordsnivå och i en daglig arbetsgemenskap. Måtte Gud befria oss från religiösa traditioner och gudstjänsttänkande. Åh, att vi kunde blicka in i vad som är ett nytestamentligt församlingsliv. Vad handlar det om? Att vara överlämnade åt varandra så pass mycket att man blir beroende av varandra. I Apostlagärningarna står om apostlarna, dessa tolv som var handplockade och hade en så speciell funktion i församlingen, men vi kan inte någonstans läsa om dem att de satte sig över de andra. Istället ser vi vad Petrus och Johannes sa till den lame mannen som bad om en allmosa: – Silver och guld har vi inte, trots att det i kapitlet innan står om dessa rikliga gåvor som kom in. Man sålde sina jordagods och egendomar, man kom och lade ned vid apostlarnas fötter det man hade. Då borde väl apostlarna ha haft något att röra sig med? Nej, silver och guld har vi inte. Man delade med sig åt var och en som behövde och gjorde sig beroende av varandra.
I sista kapitlet påminner Paulus:
– Vad nu angår insamlingen till de heliga, så mån I förfara på samma sätt som jag har förordnat för församlingarna i Galatien. Var och en av eder må spara ihop vad han får tillfälle till, och på första dagen i var vecka må han lägga av detta hemma hos sig, så att insamlingen icke göres först vid min ankomst.
(1 Kor16:1-2)
Det talas om en insamling här. Givandets glädje. Att vara med och dela med sig. I kapitlen innan talas om vilka uppgörelser Paulus hade med församlingen i Korint. Och till sist fick han påminna dem om hur viktigt det var att inte sitta fast i pengar, i girighet. Var med och dela ut! Var med och uppfyll Guds rättfärdighet!
Nu börjar vi komma in på ett område som den här världen, hur många hjälporganisationer den än ställer upp med, aldrig kan förverkliga. Det finns något som talar om Guds rättfärdighet, och det kan endast förverkligas genom Kristus, i och genom församlingen; Kristus och församlingen! Det handlar om en ekonomi och om principer som inte finner sitt motstycke i den här världen, något som Gud presenterat och gett till sitt folk för att i allt vara med och uppfylla hans rättfärdighet. Och för att kunna vara med i detta så behöver man ha varit med om en personlig uppgörelse i sitt liv. Ett uppbrott, att dö bort från sig själv, och så får detta nya liv flöda fram; det som kommer ovanifrån och ger kraft och vision till en helt ny och omvälvande livsstil. En livsstil representerad genom församlingen. Att följa Jesus, att leva med honom är något så stort och omfattande att vi blir, vare sig vi vill det eller inte, främlingar i den här tiden. För vi passar inte in någonstans. Vi passar inte in i den här tiden, för han har köpt oss fria, och han har gett oss helt nya värden. Ett helt nytt mål. Han kommer. Så avslutar Paulus sitt brev genom att skriva under med sin egen hand: – Här skriver jag själv; sätter mitt sigill på detta brev. Maranata! Kom Herre Jesus!
I 2 Kor 8 skriver Paulus ännu tydligare om offrandet, genom att påminna om hur Guds nåd verkat i den Makedoniska församlingen:
– Fastän de hava varit prövade av svår nöd, har deras överflödande glädje, mitt under deras djupa fattigdom, så flödat över, att de av gott hjärta hava givit rikliga gåvor. Ty de hava givit efter sin förmåga, ja, över sin förmåga, och det självmant; därom kan jag vittna. Mycket enträget bådo de oss om den ynnesten att få vara med om understödet åt de heliga. (2 Kor 8:2-4)
Det här, syskon, är en måttstock för församlingen. Det här är riktlinjer för oss var och en att övervinna girighetens mur som finns inom människan. Det här gör man om man älskar Jesus, för det är en del av hans natur. Han blev fattig för vår skull. Han gav sig helt och hållet, utblottade sig för att du och jag skulle bli rika. Han gav allt och så överförde han denna ande och dessa livsprinciper till församlingen. Det fick sådana konsekvenser med sig att det inspirerade till att det i församlingen inte skulle ges utrymme för någon orättfärdighet. I församlingen söker man Guds rättfärdighet och övervinner dessa klyftor som så lätt uppstår. I församlingen ser man till den betryckte. I församlingen gör man vad man kan för att mätta den hungrige. Man sänder sitt bröd över vattnet, man delar ut. Det finns ett utgivande här som inte räknar kronor och ören, men som mera handlar om att av sitt anletes svett och sitt armod vara med och dela ut. Det kanske är så att du har bara en krona. Du tycker att du är fattig. Du har ingenting. Men det handlar inte om det, utan om hjärteinställningen, och att göra det man kan för Jesus.
I 2 Mos 25 har Moses gått upp på berget till Gud, då Gud börjar tala till honom. Han får ett budskap med ett speciellt syfte; Gud vill bo ibland sitt folk. Det gör han inte på vilka grunder som helst. Mose får en utförlig beskrivning av Gud hur det ska gå till. En viktig detalj är det vi läser här:
– Och HERREN talade till Mose och sade: Säg till Israels barn att de upptaga en gärd åt mig; av var och en som har ett därtill villigt hjärta skolen I upptaga denna gärd åt mig. (2 Mos 25:1-2)
Sedan fortsätter beskrivningen här av det material som skulle samlas in. Det var värdefulla saker, sådant som fanns i händerna på folket. Var och en hade vad de tagit med sig från Egypten. Nu började man allt mera förstå att Gud hade en plan som han ville förverkliga för att kunna bo mitt ibland sitt folk. Det var viktigt att var och en av villigt hjärta var med och gav av vad de hade. Det var inte som i Egypten, där slavpiskan ven över ryggarna och man skulle vara med och bygga upp det egyptiska riket. Nej, här var det något annat. Gud talade och vädjade. Vill du vara med och bygga upp? Så att jag kan bo och trivas mitt ibland mitt folk!
Kapitlet precis innan Mose begav sig upp till berget, sa han till de äldste, de som fick ansvar i lägret:
– Men till de äldste sade han: ”Vänten här på oss, till dess att vi komma tillbaka till eder. (2 Mos 24:14)
Sedan begav sig Mose tillsammans med Josua upp på berget. Josua fick vänta längre ner, Mose hade ett möte med Gud som pågick i fyrtio dagar. Han fick ord från Gud att förmedla till folket. Vänta här på oss. Vi är snart tillbaka. Vad händer? Dagarna går. Folket börjar bli otåligt. Vad har hänt med denne Mose? Varför kommer han inte? Han har ju lovat att komma tillbaka. Han kommer nog inte tillbaka. Nej, nu får vi försöka lösa det här på vårt eget sätt. Och så säger man till Aron, Moses bror: Gör oss en gud! De hade materialet i sina händer, och tyckte att de var fria. Vi gör väl vad vi vill med vårt guld och silver och tyger och allt det vi har. Så började man efter eget huvud konstruera en lösning, hitta en framkomlig väg. Man säger till Aron: Gör oss en gud, som vi kan säga har fört oss ut ur Egypten. Så skapar man en religion, men utifrån sitt eget giriga hjärta. Man tror att man är rik, man tror att man har så mycket när man ser guldet ligga i sina tält. Man sitter där och räknar och väger, mäter upp och jämför med varandra. Men man är naken, man är blind, man är fattig och eländig, förstår ingenting. Så börjar man ge sig hän till detta avguderi. Paulus skriver att girighet är avguderi. Så börjar man leka, dansa, äta och festa kring den här kalven som Aron bygger upp till dem. Det var inte vad Gud hade tänkt. Men det var vad som skedde. Man hade ett material i sina händer, man hade fått ett pund att förvalta.
Precis som du och jag, vi har fått pund av Gud att förvalta. Vad vill vi åstadkomma med det Gud lagt i våra händer? Vad vill vi vara med och bygga upp? Vad vill vi se förverkligat i våra liv? Dessa var förblindade och försökte skapa sitt eget lyckorike. De byggde upp guldkalven och förkastade Guds plan. Man kom helt fel. Gud hade sagt något helt annat. Han såg sitt folk, och sa: Säg till folket att bära fram och överlämna av sina tillgångar. För jag vill bo mitt ibland mitt folk. Men det hände något här som gjorde att Gud inte kunde bo ibland sitt folk.
Mose kom tillbaka från berget, och det blev en enorm uppgörelse. Senare, efter det här, kan vi se en total omvändelse hos folket. Gud kommer på nytt och säger åt Mose: Säg åt folket att bära fram… Och så räknas materialet upp som behövs för att tabernaklet ska kunna byggas upp; detalj efter detalj, material efter material, och så byggs Guds tabernakel upp mitt i lägret, en boning för Gud mitt ibland sitt folk. Visserligen är det här för oss en skuggbild, men ändå så viktig. Den talar till oss om något som är så mycket större och mera underbart, det som har med Kristus och församlingen att göra.
Så kommer vi in på nytestamentlig mark igen med denna bild för våra ögon. Gud vill bo mitt ibland sitt folk.
Vad hände på pingstdagen? Vi går till Apg 2:
– När sedan pingstdagen var inne, voro de alla församlade med varandra. Då kom plötsligt från himmelen ett dån, såsom om en våldsam storm hade dragit fram; och det uppfyllde hela huset där de sutto. Och tungor såsom av eld visade sig för dem och fördelade sig och satte sig på dem, en på var av dem. (Apg 2:1-3)
Himlen talade. Gud uppfyllde sitt löfte, löftet som var så viktigt för församlingen att få uppleva. Bli fylld av den helige Ande. Det här är viktigt. Att bli andedöpt, att du äger denna ande. Den är inte flummig på något sätt. Den är väckande, klargörande och hjälper oss att se. Petrus jämte de elva började förkunna där på gatorna i Jerusalem. Det blev en väldig rörelse. De som lyssnade kände styng i sina hjärtan, och frågade:
– Bröder, vad ska vi göra? Och de fick detta budskap: -Omvänd er! Låt döpa er! Och ni ska som gåva undfå den helige Ande. Och så står det att församlingen ökade den dagen med vid pass tre tusen personer. De hade hört budskapet, och nu förstod de direkt vad det handlade om. Petrus sa: -Låt frälsa er från detta vrånga släkte! Han försökte inte dölja eller förmildra på något sätt. Det handlar om en omvändelse. Och så kom konsekvensen. Vad handlar det om att bli frälst från detta vrånga släkte? Vad är det detta vrånga släkte egentligen representerar? Det här livets goda. Nu kommer vi in på det som har med pengar och ekonomi att göra igen. Förvaltarskapet. Det blir så konkret och nära. Ibland kan vi vara så andliga, att vi svävar över de rent praktiskt, konkreta frågorna. Men då människorna i Jerusalem den här dagen hörde budskapet, då förstod de att det handlade om att vända om och börja ett nytt liv. Så står det:
– Också med många andra ord bad och förmanade han dem, i det han sade: ”Låten frälsa eder från detta vrånga släkte.” De som då togo emot hans ord läto döpa sig; och så ökades församlingen på den dagen med vid pass tre tusen personer. Och dessa höllo fast vid apostlarnas undervisning och brödragemenskapen, vid brödsbrytelsen och bönerna. Och fruktan kom över var och en; och många under och tecken gjordes genom apostlarna. Men alla de som trodde höllo sig tillsammans och hade allting gemensamt; (Apg 2:40-44)
Så viktigt! Man höll sig tillsammans, man var ett nytt folk. Guds församling, som nu skulle förverkliga Guds rättfärdighet. Gud ville i och genom församlingen bygga upp något underbart och rättfärdigt, mitt i en värld fylld av ondska och orättfärdighet. Paulus skriver att vi ska lysa såsom himlaljus i världen, mitt ibland ett orättfärdigt släkte. Vågar vi läsa vidare:
– de sålde sina jordagods och vad de eljest ägde och delade med sig därav åt alla, eftersom var och en behövde. (Apg 2:45)
Tänk så mycket stryk den här versen får i moderna missionärs- och predikantutbildningar. Man varnar för den och säger att allt det där som de första kristna gjorde var ett misstag. Så där ska man inte göra, det gäller att ta vara på resurserna, skapa sig en stor och stark bas, en stark organisation. Men det är världens sätt att tänka. Bibeln däremot säger att vi ska dela ut. Vi ska åstadkomma rättfärdighet, lysa som himlaljus i världen. Och vad är ett himlaljus? Jesaja skriver om den rätta fastan. Man ska inte gå ut och se ömklig ut, nej, smörj ditt ansikte. Och så säger han: Ge den förtryckte frihet! Hjälp den fattige, hjälp änkan! Gud är rättfärdig. Det här budskapet är ett utgivandets budskap i grund och botten. Centrum är ju att han utgav. Detta bär upp hela Skriften. Han utgav sig helt och fullt. Han blev fattig, han blev gjord till ingenting. Och så kallar han oss: Följ mig! Den första församlingen förstod detta.
Jag tror att när det handlar om att byggas upp till en andlig boning, så är det rent praktiskt såna här saker det handlar om, exempelvis att få en rätt kunskap om Kristus och hans ord, men också om sådana saker som på olika sätt har med ekonomi och allianser med världen att göra. Det finns många stora frågor här, men vi slutar nu. Jag hoppas du fått med dig något om vilka konsekvenser det för med sig att erkänna sig till detta bönerop: Kom, Herre Jesus! Vi väntar dig! Tänk om han kommer idag! Har du gjort upp med ditt hus? Är du fri? Har du lämnat det som binder, det som håller dig fast, det som kanske hindrar dig att göra det Gud har kallat dig till. Det finns en Ande som genomlyser våra liv. Gud vill ha hela ditt hjärta. Vill du gå för honom?
Föregående inlägg – Varje möte sprang jag fram till förbön
Nästa inlägg Verklighetens folk

Relaterade inlägg

Subscribe
Notify of
guest
0 Comments
Inline Feedbacks
View all comments
0
Would love your thoughts, please comment.x
()
x