Text: Stig Andreasson
Människor kan bli oroliga för mycket olika saker. För en tid sedan beskrev en svensk luthersk präst sin djupa oro inför det närmande till den katolska kyrkan som sker inom praktiskt taget alla kristna samfund i vårt land just nu. På sistone har det emellertid visat sig att det också finns kristna som beklagar denna utveckling och varnar för den. Detta har nu fört till att den breda ekumenikens talesmän i sin tur blivit verkligt oroliga. Och samtidigt förvirrade. Vilket ibland gör att de talar med kluven tunga. Här resumeras några smakprov på vad som skrivits från det hållet på sistone.
Allmän försköning av katolicismen och karikatyr av bibelförankrad protestantism.
De som står för den allra bredaste ekumeniken säger att målet är en enad kyrka med biskopen i Rom (påven) som enande gestalt. Även representanter för de fria rörelserna har offentligt ställt sig positiva till en sådan enhet, som då nödvändigtvis måste bli organisatorisk. Men då någon av de nämnda representanterna ombads att ge en närmare förklaring, kom förvirringen till synes. Svaret löd: Det var inte så jag menade. Jag talar inte om en organisatorisk, men en andlig enhet. Sedan återgår man till skönmålningen av den katolska kyrkan, ibland också med hjälp från bekännande katoliker. Som argument figurerar påståendet att det är den katolska kyrkan som har bevarat trosarvet från urkristendomen. Vidare får vi veta att de frikyrkliga som tar avstånd från katolicismen, är offer för sin egen okunskap och sina ingrodda fördomar. Denna förmenta okunskap framställs ibland på ett raljerande sätt som exempelvis med följande uttryck:
-Många har aldrig ens varit i kontakt med katoliker. En del har bara sett katoliker på vykort. På senare tid har det bråkats med katoliker på ett sätt som inte förekommit i vårt land på länge.
Då en grupp kristna anordnar möten för att varna för mysticism och katolicism, uppfattas detta som ett försök att sabotera enhetsarbetet. Ja, mer än så. Det uppfattas till och med som ett försök att hindra vittnesbördet om Jesus! Det hela kallas också ”nyprotestantisk iver”, som bara vill uppmärksamma de historiska kyrkornas fel och brister. Vidare talas det om hur mycket vi har gemensamt med katolikerna. Vi sägs också stå i tacksamhetsskuld till den katolska kyrkan, eftersom det är hon som har samlat, förvaltat och beskyddat Skrifterna samt definierat de grundläggande kristna dogmerna. Katolicismens förträfflighet beskrivs således i högstämda ordalag. Däremot står det väldigt illa till med dem, som på något sätt motsätter sig denna breda ekumenik. Med tanke på dem anser man det nödvändigt att varna för ”teologiskt hat” och den fula vanan att bruka bibelcitat och teologiska sanningar som släggor, medan hånet, föraktet och högmodet lyser ur ögonen på de ”renläriga.”
Ja, detta är något av det diffusa och delvis hysteriska innehållet i det ekumeniska utflödet på sistone. Den här artikeln är ett försök att bringa lite ljus och klarhet i den dimmiga verklighetsbild som våra dagars ekumener ständigt för till torgs i vårt land.
Påven har ingen legitimitet att framstå som överhuvud och enande gestalt för hela kristenheten.
De som för 500 år sedan motsatte sig påvens totalitära lydnadskrav fick namnet ”protestanter”. Hade de rätt då de vägrade att böja sig för påvens maktanspråk? Vilken historisk legitimitet kan påveämbetet egentligen göra anspråk på?
Det kan alla vederhäftiga kyrkohistoriska böcker svara på. Hjalmar Holmquist var utan tvekan en av Sveriges allra största kyrkohistoriker genom tiderna. Hans böcker vimlar av intressanta upplysningar. Om påveämbetets ursprung skriver han följande:
-Med historisk betydelse framträdde verkliga påveanspråk, så vitt vi kan se, först hos biskop Victor I ( 189 – 199 ). Victor var en produkt av den pågående katoliceringen, en härskarnatur, som mer påminner om den katolska tidens påvar än om urkristendomens herdebiskopar. Men Rom byggdes inte på en dag och lika lite Roms påvedöme. Victor hade spänt bågen för högt; den brast. Ingenstädes erkände man hans utslag. De olika kristna församlingarnas bestämmanderätt hävdades.
Det är värt att lägga märke till att vår eminente kyrkohistoriker omtalar ”den katolska tiden” som en framtida företeelse omkring år 200. Dessutom ställer han påvarna i motsatsförhållande till urkristendomens herdebiskopar samt påvisar att de första påveanspråken kom från en person med typisk härskarnatur.
Senare förtäljer Holmquist att påvetanken på nytt dök upp igen en del år senare. Men den motarbetades då av kyrkofadern Cyprian, som trots sin hierarkaliska inställning, menade att Roms biskop inte skulle ha större makt än andra biskopar. Maktkampen blev hård, men Hjalmar Holmquist konkluderar:
-Cyprian var den starkare; i nära 200 år fick Roms biskopar vänta, innan deras anspråk förverkligades.
Påvemakten, i den form vi möter den i medeltiden, var alltså resultatet av en lång maktkamp som varade i flera sekler. Detta gör att kyrkohistorikerna inte alltid är eniga om vem man skall betrakta som den förste egentlige påven. Leo I utpekas av somliga. Han begärde att få bli ansedd som ledare för hela kyrkan. Kejsar Valentin III godkände detta. Men det fjärde kyrkomötet år 451 gav biskopen i Konstantinopel samma titel och samma auktoritet som Roms biskop. Historien stöder således inte de påvliga maktanspråken. Att vårt nya testamente inte känner till något påvedöme är det väl överflödigt att understryka.
De som idag starkast protesterar mot påvens totalitära krav är den ortodoxa kyrkans teologer och apologeter. Därför är det gåtfullt att somliga av våra dagars ekumener är stora beundrare av ortodox fromhet samtidigt som de vurmar för enhet med påven. Har de då aldrig läst en enda sida i någon vederhäftig kyrkohistorisk bok?
Den katolska kyrkan har ingalunda bevarat trosarvet från urkyrkan.Den har hellre gjort raka motsatsen. Den har under seklernas gång lagt till den ena nya dogmen efter den andra. Både kyrkan som sådan och dess trosinnehåll blev därigenom med tiden totalt förändrat. Då vi kommer så pass långt fram i kyrkohistorien som till 1100-talet har den officiella katolska kyrkan utvecklat sig till en karikatyr av den urkristna församlingen. Härom skriver Hjalmar Holmquist:
-Kyrkan blev nu först definitivt sakramentskyrka, och hierarkien fick såsom sakramentsförvaltande en makt och en medlarställning mellan Gud och lekmännen som aldrig tillförne. – Hierarkiens anspråk på herravälde över mänskligheten måste föra med sig kravet, att ingen fick söka Gud på egen väg utanför det katolska prästerskapet. – I den maktägande hierarkien kom kyrkan längst bort från urkristendomens ideal.
Den medeltida kyrkans makthunger gjorde den till historiens värsta förföljarmakt. För att bara påminna om hur Påvekyrkan behandlade oliktänkande i södra Frankrike på 1200-talet citerar jag än en gång Hjalmar Holmquist:
-Korsbärarna översvämmade det olyckliga Midi (södra Frankrike) under grymheter, som hör till historiens gräsligaste. ”Det är med utomordentlig fröjd, som våra pilgrimer bränna stora mängder kättare,” skrev en av deltagarna.
Att påstå att en sådan kyrka har bevarat det urkristna trosarvet genom tiderna är världsrekord i orimlighet.
Det är inte påvekyrkan som samlat och bevarat de heliga Skrifterna.Den katolska propagandan säger att det är kyrkan (den katolska) som har gett oss Nya testamentet och bestämt vilka böcker som skulle tas med där. Utrymmet tillåter inte ett detaljerat studium om hur Nya testamentets böcker blev den slutgiltiga, skrivna grundvalen för den kristna tron. Vi kan bara göra några antydningar. Handskrivna texter av apostlarna och deras närmaste medarbetare spreds givetvis under lång tid i församlingarna. Men många andra skrifter var också i omlopp. De brukar kallas ”apokryfiska”, vilket antyder att deras innehåll ansågs osäkert och tvivelaktigt. De innehöll en mängd legender och traditioner. Den eminente teologen Oscar Cullman samt vår egen David Hedegård har kastat mycket ljus över de här frågorna. Sammanfattningsvis kan vi säga att de skrifter, som gett upphov till nya församlingar, som uppbyggt de kristnas tro och som man visste var av apostoliskt ursprung avskildes till att vara de troendes ”kanon” (rättesnöre). Detta skedde på 300-talet och alltså inte genom påvlig auktoritet. Den första halvdelen av det vi kallar ”fornkyrkan” är nämligen inte identisk med påvekyrkan. Som vi sett är påvedömet en senare utväxt på kyrkoträdet.
De äldsta bevarade handskrifterna finns i Vatikanen, London och Paris. Om detta anförs som skäl för påståendet att den katolska kyrkan har bevarat de heliga skrifterna, får vi väl också säga att British Museum och Nationalbiblioteket i Paris likaledes har gjort det. Historien förtäljer oss emellertid att man mycket väl kan ha en biblisk handskrift i sitt bibliotek och samtidigt förhindra att Bibeln når ut till folket. Det är precis detta den katolska kyrkan har gjort under historiens gång. Ett av målen med inkvisitionen var att uppspåra dem som hade Bibeln på folkets språk och sedan bränna denna förbjudna skrift. I sin beryktade ”Syllabus”, skriven 1864, räknade påve Pius IX upp en rad förkastliga företeelser i tiden. Bland dem nämnde han både protestantismen och bibelsällskapen.
I ett modernt demokratiskt samhälle kan inte den katolska kyrkan använda samma metoder som under tidigare skeden. Men då vi för dryga 40 år sedan startade verksamhet i ett mycket katolskt område i Frankrike, mötte vi praktiskt taget ingen som hade en Bibel. Den vanliga förklaringen löd: ”Det är ju en protestantisk bok.” Varför hade kyrkan spridit en sådan missvisande propaganda bland folket? Det kunde i varje fall inte ha varit för att göra Bibeln känd och läst.
De grundläggande kristna läropunkterna är inte romersk-katolska.De äldsta trosbekännelserna härstammar nämligen från tider i kyrkohistorien då påvekyrkan ännu inte tagit fast form. Det är därför som dessa trosbekännelser inte innehåller en enda av de specifikt katolska dogmerna. Dessa hade ju ännu inte sett dagens ljus. Därför blir det bakvänt då ekumenerna påstår att katoliker och evangeliska kristna har en gemensam trosbekännelse. Varken den apostoliska bekännelsen, vars ursprung dateras till före år 150, eller den nicenska från år 325, kan betraktas som romerskkatolsk. Det är sant att påvekyrkan inte förnekar något av dessa bekännelsers innehåll. Men för att få en rätt uppfattning av den katolska kyrkans lära måste vi läsa kyrkans katekes. Där finner vi en mängd dogmer som är totalt okända i Nya testamentet och som inte heller finns med i dessa äldsta trosbekännelser som vi nu har nämnt.
Bibeln talar om att man kan våldföra sig på Guds Ord på två sätt. Man kan antingen ta bort någonting eller lägga någonting till Guds uppenbarade sanning. Den katolska kyrkan kan inte direkt anklagas för att ha tagit bort någonting av det urkristna trosinnehållet, även om påvar och teologer ofta har omtolkat vissa bibliska begrepp. Däremot är det solklart att kyrkan har lagt till en mängd nya dogmer. Detta har kunnat ske genom att kyrkans tradition och påvens läroämbete likställts med Bibeln, och även i praktiken placerats över Bibeln.
Frikyrkor är också historiska kyrkor.
Som vi sett talar våra dagars frikyrkliga ekumener ibland med särskild vördnad om de s.k. ”historiska kyrkorna”. Så benämner man den katolska, den ortodoxa och vanligen också den lutherska kyrkan, samt möjligen några andra protestantiska folkkyrkor. Har då dessa kyrkor ensamrätt till att åberopa sig en historia? I så fall hamnar frikyrkorna automatiskt i en annan kategori. På våra breddgrader betraktas de vanligen som ”moderna” församlingsbildningar. Men detta är faktiskt historielöshet i högsta potens!
Hjalmar Holmquist indelar den äldre kyrkans historia i två delar och skriver:
-Konstantins seger och kristendomens upphöjande till en gynnad religion i romarriket ( år 313 eller 324 ) avdelar helt naturligt denna historia i två perioder: den förföljda frikyrkans, och den världshärskande rikskyrkans tid.
Holmquist understryker alltså att frikyrkan rent historiskt kom före rikskyrkan, vilket är självklart. Den första kristna församlingen var ju en typisk frikyrka. Den liknade varken en katolsk påvekyrka, en ortodox ikonkyrka eller en protestantisk statskyrka. Sedan rikskyrkan tagit över efter den ursprungliga frikyrkan, fortsatte det andliga avfallet. Då helgonkult och relikdyrkan vunnit intrång i den skrev Hjalmar Holmquist följande kommentar:
-Längst bort från urkristendomen kom väl fromheten, när de kristna började ägna även de dödas benknotor och andra minnen av dem en religiös vördnad.
De s.k. ”historiska kyrkornas” historia handlar till stor del om en utväxt på det ursprungliga kyrkoträdet, en utväxt, som med tiden fick enorma proportioner. Det är obegripligt att de som själva hör hemma i väckelserörelserna och de fria församlingarna känner en sådan dragning mot hierarkaliska och sakramentalistiska kyrkobildningar för att tillsammans med dem till varje pris skapa en enhet. Väckelserörelsernas folk borde istället lägga sig vinn om att söka sig tillbaka till sina egna andliga rötter och ta vara på sitt eget andliga arv. På den vägen skulle de också finna vägen till sann andlig enhet.
Evangelisation i katolska länder innebär inte bråk med katoliker.Varför klagar man bland ekumener så indignerat över att ”det bråkas med katoliker” i vårt land? Utgivningen av en bok, som vederlägger det katolska systemets irrläror, och ett positivt omnämnande av den i en tidning, verkar vara den huvudsakliga orsaken. Den som inte är ekumeniskt korrekt är alltså en bråkstake! Min hustru och jag har arbetat i ett katolskt land i 50 år. Vi hör alltså inte till dem som bara har sett katoliker på vykort. Vi har emellertid aldrig bråkat med katoliker. Trots att vi nu bor i Norge får vi sympatiska hälsningar från personer, som fortfarande är katoliker. Vi har haft katolska präster vid vårt middagsbord. Ibland får vi också hälsningar från f.d. katoliker, som uttrycker sin tacksamhet över att någon kom till deras område med det frigörande evangeliet.
Sanningen att säga upplevde vi förstås ibland att en del katolska präster bråkade med oss. De varnade allvarligt folket för den farliga sekten som hade kommit till deras stad. Trots att vi bara förkunnade evangelium om Jesus. Detta är emellertid småsaker jämfört med det hundratal förbannelser (anatema) som påvekyrkan har uttalat över oliktänkande, särskilt evangeliska kristna. Efter det andra Vatikankonciliet har kyrkans ansikte blivit mer sympatiskt. Istället för att kalla oss ”kättare” är vi nu ”separerade bröder.” Men de uttalade förbannelserna står alltjämt vid makt. Så vem det är som bråkat och alltjämt bråkar mest, katolska kyrkan eller evangeliska kristna, behöver ingen sväva i ovisshet om..
För 60 år sedan blev det klart för mig att det finns en stor andlig nöd i de katolska länderna. Det skedde genom bröder som själva gripits av den nöden. Jag upplevde detta som ett tilltal från Gud. Det verkar som om våra dagars frikyrkliga ekumener inte har den blekaste aning om denna andliga nöd. Att missionera i ett katolskt land uppfattar de förmodligen som ett simpelt angrepp på en kristen systerkyrka, som dessutom är väldigt stor och har över en miljard medlemmar. De flesta av dessa går emellertid aldrig i någon kyrka och har aldrig sett en Bibel. Många av dem vet själva inte riktigt hur mycket av kyrkans undervisning de egentligen tror på. Katolska teologer säger tydligt, att ingen här i tiden kan vara absolut viss på sin frälsning. Detta är det katolska systemets oundvikliga konsekvens. Eftersom människan själv, på ett eller annat sätt, måste ge Gud gottgörelse för sina synder, är full frälsningsvisshet utesluten. Den sökande katoliken klamrar sig till kyrkans sakrament och egna fromhetsövningar, men plågas hela livet av tanken på att detta aldrig är nog. Eller också blir han så upptagen med de många meriter, som han trots allt menar sig ha samlat, att han hamnar i den mest extrema egenrättfärdighet. Okunnigheten om Bibeln bland folkets breda lager är skrämmande i flertalet katolska länder. Alla dessa människor behöver evangelium!
Tänk, om Guds Andes eld än en gång kunde tändas bland de fria rörelsernas folk! Då skulle mission och själavinnande bli viktigare än kyrkopolitik.