Text: Ingemar Blomberg, Uppsala
För närvarande läser jag mest Peter Fjellstedts bibelkommentarer, vilket är mycket uppbyggligt. Han har en kristen tolkning av Gamla testamentet (lagen). Då han till exempel kommenterar 2 Moseboken 29:14 är han ända framme vid tidens slut (Uppenbarelseboken):
”Utanför lägret skulle detta syndoffer förbrännas helt och hållet, till tecken att synden måste helt och hållet bortskaffas och förbrännas, på det Kristi församling må bliva uppbyggd till ett levande och heligt tempel. Därför led ock vår Frälsare för våra synder utanför staden, varmed betecknades, att han bar bort synden ifrån folket för att på korset göra den till intet. Förlossningens verksamhet fortgår beständigt, synden motarbetas och dödas i Kristi kyrka genom den Helige Andes verksamhet. Den förbrännes i nådens eld, den korsfästes dageligen (Gal 5:24), och ändtligen (d.v.s. i ändens tid, min anm.) skall den fullkomligt förbrännas i den stora eldsdomen, som övergår jorden, då Kristi församling förbliver fullkomligt förklarad (vid uppryckandet, min anm.) och allt det som besmittat är, bliver utkastadt i den brinnande sjön (Upp 20:14 och 21:5,27).”
Detta skrev Fjellstedt cirka 90 år före den första atombomben. (Idag kan vätebomber flyga kors och tvärs över klotet och på några timmar släcka allt mänskligt liv, kanske mycket annat liv också.)
Till stöd hade Fjellstedt 2 Petrus brev 3:3 och framåt, särskilt verserna 7 och 10. Denna profetia talar dessutom om en ”katastrof” av kosmiska proportioner.
David Wilkersson, som skrev boken Synen, är också inne på samma tankegång, att Jesu tillkommelse och syndens undergång kommer samtidigt i och med ett vätebombskrig. Emanuel Minos har också förmedlat en profetia med samma budskap (i Tag plats – dörrarna stängs). Antydan om en utveckling i denna riktning finns redan i Birger Claessons och Birger Ohlssons profetior.
Jag tolkar Fjellstedt så: I och med församlingens hemförlovande är frälsningens och nådens dag slut, allt återstående orent kastas då i den brinnande sjön. Detta är nog den klassiska kristna eskatologin.
Att sätta någon förhoppning till frälsningstillfällen efter församlingens uppryckande måste vara synnerligen vådligt. Vad Guds Ord säger är avgörande:
”Idag om I fån höra Hans röst, mån I icke förhärda edra hjärtan” (Hebr 3:7; Ps 95:8).
”Nu är den välbehagliga tiden, se, nu är frälsningens dag” (2 Kor 6:2).
”Söken Herren medan Han låter sig finnas, åkallen honom medan Han är nära” (Jes 55:6).
Det gäller att alltid vara redo. Nuet är egentligen den enda tid vi har! ”Om någon törstar, så komme han till mig och dricke” (Joh 7:37), och ”Den som törstar, han komme, ja den som vill, han tage livets vatten för intet” (Upp 22:17).
Birger Claesson varnar i Dom över Sverige för att skjuta på frälsningsfrågan tills efter Jesu återkomst. Skulle då någon kyrka vara kvar gäller:
”Men, min vän, man skall gå besviken därifrån, ty den skaran, som var brinnande och nitälskande för Guds verk och själars frälsning, kommer inte till de mötena. De har gömt sig i kamrarna ovan molnen” (s 31 i 1971 års upplaga).
På ett nästan kusligt sätt verkar det som att Gud redan tagit hem de flesta av dem som hade någon nöd för syndares frälsning. På möten idag förekommer inget tilltal till syndare. Jämför till exempel sången ”Härligt nu skallar frälsningens bud”. Hela sången är ett tilltal till syndare. Så var ock predikan och allt annat i mötena. Idag är mötena endast för redan troende. Nöd för syndares frälsning, det är verkligen något att be om.
Må Gud hjälpa oss, att rätt använda den tid vi eventuellt har kvar.