fbpx

Se med trons ögon

Text: Berno Vidén

I tron vägrade Mose som vuxen att kallas Faraos dotterson. Han valde att hellre bli förtryckt tillsammans med Guds folk än att ha en kortvarig njutning av synden. Han räknade Kristi vanära som en större rikedom än Egyptens alla skatter, för han hade blicken riktad mot lönen. Genom tron lämnade han Egypten utan att frukta kungens vrede. Han höll ut därför att han liksom såg den Osynlige. I tron firade han påsken och strök blodet på dörrposterna för att fördärvaren inte skulle röra deras förstfödda. I tron gick folket genom Röda havet som på torr mark, men när egyptierna försökte drunknade de (Hebr 11:24-29).

I det vittnesbörd som Hebreerbrevets författare ger oss om Mose får man en inblick av hur han trodde Gud, och handlade därefter. Det står väldigt tydligt hur “han valde att bli förtryckt”, och “att han inte fruktade kungens vrede”. Men när man läser om Mose så får man inte riktigt den bilden. Snarare tvärtom så flydde han från Egypten, för att han var rädd att kungen skulle ta hans liv, att han skulle bli straffad för det han hade gjort.
Man kan i olika skeenden av Mose liv se att han inte alls var den trons människa som vi läser om här. I varje fall inte i sina egna ögon, för han sa att “jag har svårt att tala” och bara tanken att han skulle återvända till Egypten som han hade flytt ifrån, var främmande. När han nu står i den här situationen att Gud kallar honom så tvekar han och ber Gud sända budskapet med vilken annan som helst. Det var så Mose reagerade inför kallelsen.
När vi läser om Mose ser vi att Gud ser på saker och ting på ett helt annat sätt än vad vi gör. Han har en helt annan utgångspunkt än vad vi har. Vi kan se olika saker och ting och formas därefter och så blir vi nedslagna, förlorar gnistan och hoppet. Vi ser hindren och problemen, men Gud vill hjälpa oss att kunna se med trons ögon i varje situation.

När Mose var i sin bästa ålder, 40 år, gick han ut för att se till sina bröder, de som var förslavade av egyptierna. Han ville åstadkomma förändringar och rättvisa och reformera sitt folks situation där i Egypten. Han tog i med egen kraft, eller som Apostlagärningarna beskriver det i Stefanos försvarstal, innan han blev stenad:
När han fyllt fyrtio år fick han tanken att besöka sina bröder, Israels barn. Han fick då se hur en av dem blev misshandlad, och han tog honom i försvar och hämnades honom genom att slå ihjäl egyptiern. Nu trodde Mose att hans bröder skulle förstå att Gud ville rädda dem genom hans hand, men det gjorde de inte (Apg 7:23-25).
Trots sin position och den kapacitet han hade fick han nu fly från Egypten. Så började en lång period av ökenliv för Mose. Det går ytterligare 40 år, och han hinner bli en åldrig man på 80 år. Tänk dig, en hel generations liv. Det är en lång tid. Mose gifter sig och blir fåraherde åt sin svärfar Jetro. Mose är på ett sätt tillintetgjord, reducerad. Han vet att hans folk lider svårt i Egypten och själv har han flytt därifrån. Sedan står det att han en dag gick längre än han brukade:
En gång drev han fåren till andra sidan öknen och kom till Guds berg Horeb. Där uppenbarade sig Herrens ängel för honom i en eldslåga som slog upp ur en buske. Han såg att busken brann av elden utan att busken brann upp. Då tänkte Mose: ”Jag måste gå dit och se den underbara synen, varför busken inte brinner upp” (2 Mos 3:1-3).
Nu ser vi en reducerad Mose stå inför Gud och han får en kallelse som han decennier innan började utföra på sitt eget sätt. Men det går aldrig. Vi behöver verkligen reduceras och lämna egna planer, drömmar och lösningar, och inse att Gud är den som för sitt verk framåt.
Mose står inför kallelsen, bävar och ber Herren att sända sitt budskap med någon annan. “Jag har inte talets förmåga” osv. Det fanns säkert en oerhörd fruktan hos honom att återvända till Egypten, men Gud talade med honom och lovade att han skulle vara med honom. Gå Mose, gå. Bli min röst. Frukta ingenting!
Mose hade en stav i sin hand och Gud sa åt honom att slänga den på marken. Den här staven var hans herde-identitet, som visade vem Mose var där han vaktade sin svärfars får i öknen. Men nu sa Gud åt honom att slänga den ifrån sig. Och den blev till en orm. Vilken upplevelse.

Vad representerar ormen? Jag kan tänka mig att Mose hade i tankarna farao som i sitt rike hade en orm avbildad, en kobra, som symbol för sin makt. Nu sa Gud att han skulle ta ormen i stjärten och han fick återigen sin stav tillbaka. På ett sätt visar det att Gud hade makt över farao. Gud hade makt över ondskan och över allt som äger rum. Gud hade makten, och Mose bävade och förstod att staven inte längre var hans egen. Nu är det Herrens stav. Här hände det något som fick Mose att inse att det han gjorde för 40 år sedan, det han försökte göra av egen kraft, var helt fel. Men nu är det inte Mose, utan det är Gud som vill befria sitt folk från slaveriet.

Gud gick Mose till mötes och hans bror Aron blandades in. När de kom tillbaka till Egypten samlade de Israels äldste och berättade vad Gud hade sagt. Gud hade hört ropen över slaveriet och hur man längtade efter frihet. Mose visade folket vad Gud hade gjort. De fick se undren med staven, och man trodde på det som Mose hade sagt. Man förstod att det var Gud som hade sänt honom.
Vägen är nu banad och man står redo att träda upp inför farao. Med frimodighet träder Mose och Aron fram inför den egyptiske härskaren med Herrens befallning att släppa folket. Men då man står där inför kungen säger han ifrågasättande: ”Vem är Herren? Skulle jag lyssna på honom och släppa Israel? Jag känner inte Herren, och jag tänker inte släppa Israel. – – – Mose och Aron, varför lockar ni bort folket från deras arbete? Gå till era dagsverken!” Och farao fortsatte: ”Folket är redan nu många i landet. Ändå vill ni att de ska sluta med sina dagsverken!” (2 Mos 5:2, 4-5) Farao befallde slavdrivarna att göra livet ännu hårdare för slavarna.

Samma dag befallde farao slavdrivarna och folkets förmän: ”Ni ska inte ge dem halm till teglet som förut. Låt dem gå och skaffa halm själva. Men samma mängd tegel som de gjort förut ska ni kräva av dem, utan något avdrag. De är lata, därför ropar de: Låt oss gå och offra åt vår Gud! Man måste lägga hårt arbete på dessa människor, så att de har något att göra och inte lyssnar på lögner.” Då gick slavdrivarna och förmännen ut och sade till folket: ”Så säger farao: Jag ger er inte längre halm. Gå själva och skaffa halm där ni hittar det. Men det blir inget avdrag i ert arbete” (2 Mos 5:6-11).

Det här blev en oerhörd motgång för Mose som nu fick sitt eget folk mot sig:

“Må Herren se vad ni har gjort och döma er! Ni har fått farao och hans tjänare att avsky oss och satt svärd i deras hand så att de kan döda oss” (2 Mos 5:21).

Jag tror inte att Mose hade räknat med det här motståndet från Farao. Gud hade ju sagt att han skulle befria folket, men nu får han till och med sina egna emot sig som till och med ber Gud straffa honom för vad han gjort. I 1917 års översättning står det: “Må Herren hemsöka  eder och döma eder, eftersom I haven gjort oss förhatliga för Farao …
Mose fortsätter att klaga inför Herren och säger:

Då vände Mose sig på nytt till Herren och sade: ”Herre, varför har du handlat så illa mot detta folk? Varför sände du mig? Ända sedan jag gick till farao för att tala i ditt namn har han gjort dem illa, och du har inte gjort någonting för att rädda ditt folk” (2 Mos 5:22-23).

Han anklagade Gud för det som hände. Genom motståndet han fick möta reducerades han ännu mer och lärde sig att se sin egen begränsning. Ingenting gick som han planerat. Men Gud ser längre, bortom hindren och motståndet som finns:

Men Herren sade till Mose: ”Nu ska du få se vad jag ska göra med farao. Min starka hand ska få honom att släppa dem, och min starka hand ska få honom att driva ut dem ur sitt land.” 



… Säg därför till Israels barn: Jag är Herren. Jag ska föra er ut från Egyptens tvångsarbete och rädda er från deras slaveri, och jag ska återlösa er med utsträckt arm och stora straffdomar. Och jag ska ta er till mitt folk och vara er Gud. Ni ska inse att jag är Herren er Gud, som för er ut från slavarbetet hos egyptierna. Och jag ska föra er till det land som jag med upplyft hand lovade ge till Abraham, Isak och Jakob. Jag ska ge er det som arvedel. Jag är Herren.” Allt detta talade Mose till Israels barn, men de lyssnade inte på honom på grund av sin otålighet och det hårda arbetet (2 Mos 6:1, 6-9).

Det var proklamationer och löften från Gud med visioner om deras framtid, men de lyssnade inte på vad Mose sa. En tuff situation där allt gick mot Mose, men Herren såg längre och fortsatte att tala till Mose.

Den här texten är så talande. Mose tvivlade ibland, men presenterades som den vilken med trons ögon gick vidare. Man kan ibland själv också uppleva de här hindren, utan att se någon väg framåt. Man ser inte, vad ska nästa steg bli osv. Men ändå, Bibeln uppmanar oss: lyft din blick, se på det himmelska, se på det Herren har i beredskap, för det är vårt mål. Det finns ett slutmål för allt vårt arbete, och oavsett vad som sker under vägen, tappa aldrig blicken på detta mål. Se. “Vi har inte till ögonmärke de ting som syns”, skriver Paulus. Det är inte det som styr, det är inte det som avgör. Nej, det finns högre värden, bestående värden. Det står i vers 13:

Men Herren talade till Mose och Aron och befallde dem att säga till Israels barn och till farao, kungen av Egypten, att Israels barn skulle föras ut ur Egyptens land (2 Mos 6:13).

Det var Guds plan som skulle genomföras. Även om inte en enda människa kunde se det så var det fast beslutet. Sedan ser vi när vi fortsätter läsa skildringen av Mose kamp inför farao, kampen inför sitt eget folk, så är det som att Mose tro växer genom varje prövning och nederlag, och han får mer och mer insikt om vad det handlar om att leva i Guds vilja.
I möte efter möte med farao mötte han trollkarlar och spåmän, som kopierade och imiterade de första straffdomarna som Gud visade. De gjorde samma sak genom sina magiska konster. Först var det Nilfloden som förvandlades till blod så att det livgivande vattnet som hela Egypten var beroende av stank. Det står att egyptierna gjorde samma sak, så det imponerade inte riktigt på dem. Det står om grodor som kom, den andra plågan.

Men spåmännen gjorde samma tecken genom sina magiska konster och lät grodor stiga upp över Egyptens land (2 Mos 8:7).

Dock fanns det här en viktig skillnad. Spåmännen kunde frammana plågorna, men de hade inte makt att driva bort och befria från plågorna:

Då kallade farao till sig Mose och Aron och sade: ”Be till Herren att han tar bort grodorna från mig och mitt folk” (2 Mos 8:8).

Kunde han inte be sina spåmän om det? Nej, det finns bara en som kan befria och driva bort ondskan. Farao blev själv fånge i den ondska som han var med och manade fram. Plåga efter plåga följde. När myggen drabbade landet sa spåmännen till farao att det var Guds finger, men farao förblev hård och lyssnade inte. Stora flugsvärmar kom in i faraos och hans tjänares hus, och överallt i Egypten härjades landet av flugsvärmarna. Farao förblev hård. Boskapspest. Bölder. Hagel. Gräshoppssvärmar. Plåga efter plåga följde tillsammans med allvarliga varningar, men efter varje gång följer förhärdelse. Den nionde plågan var ett tjockt, kompakt mörker som sänkte sig över hela Egyptens land och varade i tre dagar. Ingen såg den andra, ingen steg upp från sin plats på tre dagar, men där Israels barn bodde var det ljust överallt.
Plågorna stegras från gång till gång och blir mer och mer allvarliga. Nu säger farao till Mose att måttet var rågat. Nu hade han fått nog av allt:

Farao sade till honom: ”Gå bort från mig! Och akta dig för att komma inför mina ögon igen. Den dag du kommer inför mina ögon ska du dö.” Mose svarade: ”Som du säger: Jag ska aldrig mer komma inför dina ögon” (2 Mos 10:28-29).

Det som sedan händer är avgörande och jag tror att vi kan applicera det på varenda människa. Alla plågor hittills har haft gränser som har forcerats men nu är man framme vid en punkt då det bara finns en enda lösning. Det handlar om liv eller död:

Herren sade till Mose: ”En plåga till ska jag sända över farao och Egypten, och sedan ska han släppa er. Han ska till och med driva ut er härifrån när han släpper er (2 Mos 11:1).

Jag tänker på Mose och allt han har genomgått, all kamp han har haft, hur han har reducerats, samtidigt som Gudsmannen i honom fått växa till. Nu har de kommit till den punkt då var och en tvingas att inse att det enda som återstår som kan rädda folket, är att stå under blodets beskydd. Blodet måste finnas på dörrposten till husen där de är. Det finns inget annat som kan rädda nu. Det står så här från vers 4:

Mose sade: ”Så säger Herren: Vid midnatt ska jag gå fram genom Egypten. Då ska allt förstfött i Egyptens land dö, från den förstfödde hos farao som sitter på tronen ända till den förstfödde hos slavinnan vid handkvarnen, och även allt förstfött bland boskapen. Ett högt sorgerop ska höras i hela Egypten, ett sådant som aldrig har hörts och aldrig mer kommer att höras (2 Mos 11:4-6).

Det var ett budskap i midnattstid. Det är mörkt också i vår tid. Dödsängeln går förbi och skördar sina offer. Vad behöver vi göra? Ta fram isopen. Måla Lammets blod. Lyft fram blodsevangeliet, korsets budskap, budskapet om befrielse om räddning.

Ta en knippa isop och doppa den i blodet som är i skålen och stryk blodet på det övre dörrträet och de båda dörrposterna. Ingen av er får gå ut genom dörren till sitt hus före morgonen, för Herren ska gå fram för att slå Egypten. Men när han ser blodet på det övre dörrträet och de båda dörrposterna ska han gå förbi dörren och inte låta fördärvaren komma in i era hem och slå er ( 2 Mos 12:22-23).

Det fanns inte längre utrymme för diskussioner eller förhandlingar. Nu var allt uppenbart, allt var nedbrutet. Allt, allt, allt. Alla plågor hade lett fram till förhärdelse osv. och nu stod man inför det avgörande, nämligen att komma in under blodet. Hur är det med dörrposterna till huset där du bor?

Det är vanligt idag med att evangelium presenteras långt borta från Golgata, i form av ett budskap som bär humanismens kännetecken. Det ska vara vänligt, inkluderande och så anpassat att man förlorar det mest centrala, det som handlar om omvändelse från synden, att få sin synd förlåten och utplånad genom Jesu Kristi blod. Jesu Kristi Guds sons blod renar från all synd. Finns det något annat reningsmedel eller någon annan väg? Finns det något vi kan göra förutom att komma till Golgata? Nej, det här är något som måste finnas med i allt vi gör. Budskapet om försoningen.

Natten som följde i Egypten var hemsk:

Vid midnatt slog Herren allt förstfött i Egyptens land, från den förstfödde hos farao som satt på tronen till den förstfödde hos fången i fängelset. Han slog allt förstfött bland boskapen. Då steg farao upp på natten, liksom alla hans tjänare och alla egyptier. Och det hördes ett högt sorgerop i Egypten, för det fanns inte ett hem där det inte låg någon död (2 Mos 12:29-30).

Vid midnatt. Det påminner oss om att nådatiden snart är slut. Nu var leken slut. Nu var all förvillelse, alla olika nyanser du kan hitta, utan betydelse. Det enda är att låta blodet få komma över våra liv. Herre Jesus, rena oss i ditt blod, rena oss från synden, från fördömelsen. 
Det finns många texter i Bibeln som påminner om det här. I psalm 78 läser vi:

De kom inte ihåg hans hand eller dagen då han befriade dem från fienden, då han gjorde sina tecken i Egypten och sina under på Soans mark. Han förvandlade deras floder till blod så att de inte kunde dricka ur bäckarna. Han sände flugsvärmar som förtärde dem och grodor som förstörde för dem, han gav deras gröda åt larver och deras skördar åt gräshoppor. Han slog deras vinstockar med hagel och deras fikonträd med skyfall, han utlämnade deras boskap åt hagel och deras hjordar åt blixtar. Han sände över dem sin vredesglöd, harm, vrede och nöd, en skara av olycksänglar. Han gav fritt utlopp åt sin vrede, han skonade inte deras själ från döden utan utlämnade deras liv åt pesten. Han slog allt förstfött i Egypten, livskraftens förstling i Hams hyddor. Han lät sitt folk bryta upp som en fårflock och förde dem som en hjord genom öknen (Ps 78:42-52).

Det var uppbrott och fienden var besegrad. Folket kunde tåga ut ur Egypten, och man gjorde det redan samma natt. Vad var nyckeln? Blodet. Försoningen. Israels offerceremonier var en vämjelse för egyptierna, något man avskydde. Men Gud talade på det här sättet, och Gud visade på en väg som långt senare handlar om Guds egen Son, ty när tiden var inne sände Gud sin Son hit till världen. Vad skulle han göra? Han blev allas tjänare och han bar all vår fördömelse i sin egen kropp. Han tog den på sig, syndfri som han var. När israeliterna skulle måla blodet på dörrposterna så skulle de ta ett felfritt lamm, ett lamm utan lyten, ett lamm som var perfekt. Det var viktigt. Det står om Jesus att han är ett lamm utan brist, Guds offerlamm som gav sitt liv, och lät sitt blod flyta för oss. Häri har vi vårt hopp, det som gör att vi kan äga en tro, som det står i Herb 11:1: “Tron är en övertygelse om det man hoppas.”
Hade Mose den tron? Ja, han får det vittnesbördet även om vi ser hur han i olika skeden ser ut att ha fyllts av tvivel och fruktan. Han trodde dock på Gud, och det är hemligheten.
Tron är en övertygelse om det man hoppas, en visshet om ting som man inte ser. Genom tron fick fäderna sitt vittnesbörd. Genom tron förstår vi att universum har skapats genom ett ord från Gud, så att det vi ser inte har blivit till av något synligt (Hebr 11:1).

Farao såg Guds under, och han såg Guds storhet, men förhärdade sig. Paulus skriver till romarna:

Det man kan veta om Gud är uppenbart bland dem, eftersom Gud har uppenbarat det för dem. – – – Därför är de utan ursäkt. – – – De bytte ut Guds sanning mot lögnen (Rom 1:19, 20, 25).

Och längre fram:

Men nu har det uppenbarats en rättfärdighet från Gud utan lag, en som lagen och profeterna vittnar om, en rättfärdighet från Gud genom tro på Jesus Kristus för alla som tror. Här finns ingen skillnad. Alla har syndat och saknar härligheten från Gud, och de förklaras rättfärdiga som en gåva, av hans nåd, därför att de är friköpta av Kristus Jesus (Rom 3:21-24).

Det tog många år för Mose att komma in i det som Gud hade tänkt, men när Guds tid var inne, då kom kallelsen, och han gick, även fast han stretade emot. Han gick, han fick bli ett redskap, omskrivet i hela bibeln. En bild till oss, en hjälp för oss. Det står om en sky av vittnen, och där får vi vara med, syskon. I grund och botten handlar det om att lära känna Jesus mer, ha en stor Jesus i sitt liv. Vara trogen honom. Amen. Ta emot den här hälsningen, och låt tron på Herren forma och ta hand om ditt liv.

Relaterade inlägg

Subscribe
Notify of
guest
0 Comments
Inline Feedbacks
View all comments
0
Would love your thoughts, please comment.x
()
x