Arne Björkman skriver om Francis Schaeffer, ateisten som blev frälst
L‘Abri är ett internationellt kristet studiecenter i de schweiziska alperna. Det grundades 1955 av den amerikanske pastorn Francis Schaeffer och hans hustru Edith. Inom kort var L‘Abri en tillflyktsort för människor, som sökte efter livets mening eller brottades med trosfrågor. Tusentals unga och äldre människor från alla delar av världen har under årens lopp letat sig fram till den lilla alpbyn, där L‘Abri ligger.Francis och Edit Schaeffer ville genom sin undervisning visa andra människor, att Gud existerar och är att lita på. De pekade på att Herren är evig, oändlig och helig. Genom sina egna liv ville de visa vad som händer, om man litar på Jesus Kristus, Guds Son.
L‘Abri är ett franskt ord, som betyder skyddad plats, tillflykt, vindskydd. Anledningen till att L‘Abri har kunnat hjälpa många människor fram till en stabil tro på Gud var att Francis och hans fru byggde hela sitt arbete på bön och åter bön. Folk kunde med egna ögon se hur Herren verkade i deras familj och människorna runt omkring dem. De båda levde i tro på Bibelns löften. De bad att Gud skulle ge dem de pengar de behövde, utan att de måste be människor om hjälp. Och de bad att Herren skulle visa dem sina planer och ge dem de absolut rätta medarbetarna. Genom sina liv och sin undervisning kunde de visa, att Gud älskar att leda syndare fram till Jesus och att den helige Ande hjälper kristna att leva i lydnad till Guds Ord. Genom bönesvaren de fick, kunde de också visa tvivlarna, att Gud finns och är en hjälpare i nöden. Och Herren visade Francis och Edith Schaeffer, att Bibelns löften är sanna – genom att svara på deras bönerop.Tidningen Time kallade en gång Francis Schaeffer för ”de intellektuellas missionär”. Han var nämligen en annorlunda missionär. Det främmande missionsspråk han var tvungen att lära sig var filosofins språk. Genom flitiga studier lärde han sig hur man tänker och resonerar i olika kulturer och samhällsklasser. Han insåg att det var ett nödvändigt måste, för att han skulle kunna ge andlig hjälp åt de människor, som kom till L‘Abri från jordens alla länder och sociala miljöer. Det är alltid lättare att samtala med människor om man känner till en del om vilka tankebyggnader de bär på. En pastor som var frustrerad över Gud anlände till L’Abri för att få andlig vägledning. Efteråt berättade han: ”Jag behövde inte tala med Francis Schaeffer i mer än en halvtimme, förrän jag förstod, att han hade svaret på alla mina stora frågor. Frågor som jag haft ända sedan jag utbildade mig till pastor. Jag stannade tills jag fått svar på allt.”
Ateisten som blev frälstI Francis Schaeffers barndomshem fanns ingen plats för andliga och filosofiska samtal. Hans föräldrar var inte intresserade av ”funderingar om Gud”. Då Francis fyllt sjutton år, började han undervisa en rysk immigrant i engelska. Eftersom han behövde köpa en engelsk grammatikbok åt sin elev, gick han till bokhandeln och letade rätt på en som skulle passa. Då han kom hem och öppnade paketet, upptäckte han att bokhandelsmedhjälparen hade slagit in fel bok. Han hade istället fått en bok i grekisk filosofi. Då han började läsa i boken, väckte den hans intresse för existensiella frågor. Men den lämnade också många frågor obesvarade. I sitt fortsatta sökande efter svaren på de stora livsfrågorna, gick Francis till kyrkan och lyssnade till prästen. Men han fick inga svar genom predikningarna heller. Längre fram fick han reda på att prästen var liberalteolog. Prästen lärde ut felaktiga andliga läror, som hade smugit sig in i de flesta kristna samfund under början av 1900-talet. Redan innan Francis Schaeffer visste vilka teologiska etiketter han skulle sätta på de olika tankeriktningarna, insåg han att varken filosofin eller liberalteologin kunde svara på hans frågor eller ens ge någon mening åt livet. I ärlighetens namn ansåg han, att det var bäst att sluta gå till kyrkan. Där fick han endast höra ytligt och världsligt prat. Men först ville han ge Bibeln en chans – genom att han själv noggrant läste vad som står skrivet. Han började i första Moseboken och studerade hela Bibeln från pärm till pärm. Då gjorde han sitt livs stora upptäckt: Bibeln ägde svaren på alla hans filosofiska frågor. Och med det hade Francis Schaeffer fått en intellektuell tro på Gud – men han hade inte blivit född på nytt. En varm augustikväll 1930 besökte Francis Schaeffer av ren nyfikenhet ett ”gammaldags tältmöte”. Väckelsepredikanterna som talade i mötena, ville väcka de döda församlingarna och mana de kristna till förnyelse av sina andliga liv och vinna nya människor för Guds rike. De förkunnade med kraft och skärpa. Den predikant som Francis lyssnade till, talade med stor inlevelse och inbjöd syndarna till ett möte med Herren Jesus Kristus. Schaeffer hade aldrig hört någon predika på det här sättet förut. Det var första gången i sitt liv han hörde det sanna evangeliet förkunnas. Då predikanten uppmanade folk att söka sig fram till ”botbänken” och ta ställning för Herren, reste sig Francis och gick fram tillsammans med de andra, som ville ge sina liv till Jesus.Francis Schaeffer berättade att han tog det här beslutet, därför att kristendomen är sann. Det var inte endast en andlig känsloupplevelse för honom. Francis visste att Bibeln är den enda bok, som har svaren till frågorna om livets mening och allt annat som händer oss i tillvaron. Redan tidigt upptäckte Francis, att Bibeln har rätt i precis allting den påstår. Bibeln är Guds uppenbarade ord, som kan rädda vilsegångna och döende människor. Som pastor och missionär brukade Francis Schaeffer alltid framhålla de här sanningarna för att visa på Bibelns auktoritet och stora pålitlighet som en uppenbarelse från Gud.Kort efter det att Francis hade blivit frälst, upplevde han att Herren kallade honom till heltidstjänst i Guds rike. Men han visste att hans föräldrar skulle ogilla hans livsval. De ansåg att präster, pastorer och predikanter var samhällets största parasiter. Francis bestämde sig för att börja sina teologiska studier hösten 1931, trots att han inte visste hur han skulle finansiera sin skolgång. Men han bad och litade på Herren. Om Gud hade kallat honom, skulle han naturligtvis också ta hand om hans ekonomi. Under de följande fyra åren fick hans studiekamrater se hur djup hans tro på Gud var. Herren visade sig trofast och höll sina löften. Francis fick av Gud vad han behövde för sin försörjning.
Kvinnan vid hans sidaI juni 1932 mötte Francis Schaeffer en ung kvinna. Hon hette Edith Seville och var uppväxt i ett kristet hem. Ganska snart upptäckte de båda, att de ägde samma hängivna tro på Guds Ord. Inom kort var Francis och Edith ett par, som tillsammans kom att strida den goda striden för Guds rikes utbredande, i kamp mot katoliker, liberalteologer och ljumma. Tillsammans tog de ett beslut att lämna det samfund de tillhörde, eftersom det blivit alldeles för liberalteologiskt. Då Francis Schaeffer 40 år senare såg tillbaka på deras uppbrott, var han glad över att han hade sluppit tillbringa de senaste fyra årtiondena med att kämpa en hopplös kamp i ett ljumt och avfälligt samfund. Han var övertygad om att han aldrig kunnat uträtta det han gjort, om han hade stannat kvar i samfundet. Francis och Edith Schaeffer insåg snart, att man inte endast bör slåss för sanningen. Man måste även göra det på ett rätt sätt genom att visa äkta kärlek, eftersom kärleken är en del av sanningen. Francis ville vara en mjuk, vänlig och kärleksfull människa. Men han hade ett häftigt humör, och det var någonting han fick kämpa med hela sitt liv. Till slut blev han den kärleksfulla människa han längtade efter att bli. Mitt i all kamp och strid stod hans hustru Edith trofast vid hans sida. De mötte motstånd och utmaningar sida vid sida – tillsammans med Herren. Och de var fullkomligt övertygade om, att de kunde lita på alla Guds löften i Bibeln. Då Francis Schaeffer var klar med sin pastorsutbildning, kallades han till herdetjänst i Covenant Presbyterian Church i Grove City i delstaten Pennsylvania. Församlingen bestod av 18 vuxna medlemmar. Edith Schaeffer gick omedelbart in i uthållig och effektiv bön för arbetet, medan Francis predikade och utförde övriga viktiga sysslor. Edith insåg, att bönen var en av hennes viktigaste uppgifter som pastorsfru. Och Francis och Edith fick arbeta mycket hårt tillsammans. Francis använde sina scoutkunskaper och började anordna korvgrillning i en park för att samla barn, så att församlingen kunde vinna dem och deras familjer för Jesus. Paret Schaeffer startade även en sommarbibelskola för barn och fick in 79 anmälningar. Men alla deras satsningar föll inte lika väl ut. De försökte t.ex. nå eleverna i stans college men misslyckades. Då anade de inte, att de i framtiden skulle komma och arbeta mest med studenter. Francis och Edith hade fått lära sig hur viktigt det är med bön. Det är den målinriktade och uthålliga bönen, som banar vägar och öppnar dörrar. Francis kunde uppmuntra människor och få dem att förstå, att de var viktiga för församlingen och själavinnandet. Han frågade en äldre sängbunden kvinna i församlingen, om hon ville be för särskilda behov i kyrkan. Både för hans egen tjänst och för de medlemmar som hade det svårt. Sedan gick han hem till henne och delade böneämnena med henne. Efteråt började det hända mycket i Grove City. Och Francis var övertygad om att det var på grund av den sängbundna kvinnans böner, som det inträffade så många positiva saker. Francis hittade alltid uppgifter till alla, som ville tjäna Herren oavsett vilka omständigheter de levde i. Det gällde i alla kyrkor han kom att arbeta i och sedan i L’Abri-gemenskapen i Schweiz.
Vidare på vägenUnder Francis Schaeffers ledning växte Covenant Presbyterian Church mycket snabbt. På mindre än tre år fick församlingen 92 nya medlemmar. Den snabba tillväxten var nästan otrolig. Herren välsignade Francis och Ediths trofasthet, deras böner och hårda arbete. Gud drog människor till Jesus och församlingen i en mycket svår tid, då det verkligen krävdes mod och frimodighet att ta ställning för Bibelns sanningar. En tid senare flyttade Francis, Edith och deras två barn till Chester, där Francis hade fått en tjänst som andrepastor i en större församling. Då de anlände till Chester, fick Francis hjälpa till att slutföra ett nytt kyrkbygge. Eftersom han var utbildad hantverkare, klättrade han på byggnadsställningarna och arbetade sida vid sida med de medlemmar, som tog sig tid efter jobbet för att hjälpa till med kyrkoarbetet.Francis bakgrund gjorde det möjligt för honom att samtala med arbetare, bönder, affärsmän, studenter och universitetslärare. Han talade ”med bönder på böndernas språk och med lärde män på latin”. Han kom underfund med att folk runt om i världen ställer i stort samma frågor om livet och om Gud. Det gäller bara att lära sig människornas sociala språk för att kunna möta dem på den intellektuella och kulturella nivå de befinner sig. Att lära sig människornas sociala språk är detsamma som att visa dem kärlek, menade Francis Schaeffer. Man måste lära sig bondens eller varvsarbetarens eller filosofens språk för att kunna ge evangeliet till dem på sådant sätt att de lyssnar. Francis uppmuntrade alla i den kallelse de hade. Det skulle aldrig ha fallit honom in att påstå, att det är ”finare” att vara läkare än att vara arbetare. Men han var noga med att poängtera, att varje kristen skulle veta vilken kallelse han eller hon hade fått av Gud. Det viktiga var, att de levde som helgjutna och stabila troende i vilket yrke de än hade. Francis framhöll, att varje kristen ska vara ett vittne och leva det liv Herren påbjuder i sitt ord.Eftersom Francis Schaeffer insåg, att kristna lever mitt i ett andligt krig, lät han inte motgångar och oväntade händelser knäcka honom. Han undvek att klaga och såg svårigheterna och problemen som möjligheter. Mitt i den andliga kampen gav han så mycket han någonsin kunde till Jesus – och lärde sig mycket av Herren. Vad som än inträffade i livet, ville paret alltid vara ärliga och uppriktiga inför Gud och människor. Hellre än att försöka imponera på folk, byggde de sina liv på det som var sant och äkta.Makarna Schaeffer såg värdet hos alla människor. Medan de bodde i Chester, började Francis arbeta med en liten utvecklingsstörd flicka med Downs syndrom. Lite senare fick de sällskap av ett barn till med samma problem. Både barnens föräldrar och folk i kyrkan var förvånade över allt de här barnen plötsligt klarade av. Och barn med särskilda behov hade en extra stor plats i Francis hjärta. Det var en av anledningarna till, att han engagerade sig så kraftfullt mot aborter. Han både skrev en bok och gjorde en upplysningsfilm om aborter och dödshjälp. Francis Schaeffer bad även för sjuka många gånger under sin tjänst för Herren Jesus Kristus. Ibland blev de sjuka helade, andra gånger inte. Varför visste han inte. Och Francis påstod aldrig, att han hade en helandetjänst. Han enbart handlade i enlighet med Herrens Ord. Francis ägnade sig först och främst åt sin huvuduppgift: att predika sanningen och omsätta Guds Ord i praktisk handling. Han visste, att Herren hade kallat honom till att evangelisera och vinna människor för Guds Rike.Under hela sitt liv kombinerade Francis och Edith bön med hårt arbete – och lydnad. Och Herren välsignade deras kamp. De fick bli en öppen kanal genom vilken Guds nåd kunde strömma till människor omkring dem. Makarna Schaeffer trodde nämligen på de löften Gud har gett i Bibeln. Och de handlade precis som de gamla väckelsepredikanterna i tro på löftena. Men de insåg också, att Herren ibland har sina egna skäl för att inte svara på vissa böner och att Hans anledningar aldrig motsäger Ordet eller löftena. De hade även tro på att man måste använda alla Guds gåvor – men också läkare och mediciner – i striden mot djävulen och hans attacker. De framhöll att problem och sjukdom inte alltid är ett tecken på att man saknar tro eller har levt i olydnad. Men de kan vara det!
Med siktet på EuropaUndan för undan ledde Herren makarna Schaeffer in i större uppgifter. Francis uttryckte även sin sociala omsorg och sin kärlek till andra människor genom att skriva en kampskrift för att motverka nazisternas judefientlighet. Skriften ”Den kristne och juden” distribuerades i många tusentals exemplar under krigsåren. Många år senare skrev hans fru Edith en liknande bok för att försöka bryta judefientligheten inom kristenheten. Efter krigsslutet reste Francis Schaeffer på uppdrag av en oberoende missionsorganisation runt i Europa för att ta reda på hur det stod till med de kristna församlingarna efter ockupation och krigsår. Han varnade också församlingarna för vad som kunde inträffa om de sände elever för att studera teologi vid vissa amerikanska seminarier och bibelskolor. Av egen erfarenhet visste han vad som hände med en församling, om den fick in en felaktig undervisning. Undan för undan gick det upp för Francis, att Herren ville använda honom till att föra fram bibliska sanningar och vara något av en reformator för sin egen generation. Och det tog honom inte lång tid att inse, att de kristna församlingarna och kyrkorna i Europa var i värre skick än han någonsin hade trott. Men han träffade också kyrkoledare, som framhöll att ekumenik inte var något viktigt. De menade att det enda nödvändiga var att predika Guds Ords sanningar och vinna människor för Herren Jesus. Francis och Edith Schaeffer var alltid på sin vakt mot falska läror. Visst ansåg de båda, att det bör finnas andliga upplevelser och känslomässiga erfarenheter i en kristen människas liv. Men de får aldrig vara grunden för vår tro. Kristen tro måste baseras på Bibeln, på det av Gud inspirerade och nedskrivna Ordet. En tid efter hemkomsten från Europa fick Francis Schaeffer en kallelse från missionsorganisationen att bli dess missionär i Europa. Under flera månader kämpade familjen Schaeffer med om detta verkligen kunde vara Guds vilja med deras fortsatta liv. Skulle de lämna sitt lyckliga och bekväma liv i USA? Alla insåg att det nystartade internationella rådet för bibeltroende församlingar behövde Francis hjälp för att komma igång. Men vad kunde en liten familj på fem personer uträtta på en hel kontinent, som ödelagts av ett världskrig? Och vad kunde två bibeltroende missionärer utföra i kampen för sanningen, när de hade så mäktiga fiender, som de stora, rika och liberala kyrkosamfunden, vilka formade Kyrkornas Världsråd. Edith Schaeffer bad till Gud, att de skulle få stanna i USA. Herrens svar kom kort och bestämt: ”Nej!” Och då Gud talar så klart och tydligt gäller det att lyda.Om Gud hade svarat Edith på det sätt hon hade velat, skulle arbetet med L’Abri-gemenskapen inte ha börjat 1955. Och Francis Schaeffers idéer skulle aldrig ha fått det inflytande, som det sedan fick. Den oberoende missionsstyrelsen sände Francis som missionär till Europa med en fast lön. Men efter några år började samarbetet knaka i fogarna. Missionsstyrelsen drog in lönen och vände sig mot Francis Schaeffers arbete. Familjen Schaeffer blev i fortsättningen helt beroende av Herren och hans löften. Och Gud visade sig som alltid trofast. Men det är en annan dramatisk och lärorik historia, som jag ska berätta om i nästa artikel om L´Abri.