Undervisning av Stig Andreasson
I en tidigare artikel har vi jämfört de mycket olika uppfattningar om nattvarden som två pastorer inom Pingströrelsen står för. Pastorerna Hultman och Halldorf står som representanter för en evangelikal och en sakramentalistisk vinge inom samma rörelse. I den här artikeln skall vi påvisa att sakramentalismen lever och frodas både ytterst till höger och ytterst till vänster i den religiösa världen. De som eventuellt har trott att modern katolicism har övergivit gångna tiders extrema sakramentalism bör ta del av Lillemor Hallins artikel, som var publicerad i Dagen i juli 2006. Den skall vi citera och kommentera. Sedan tar vi en titt på situationen inom Trosrörelsen. Liksom i min förra artikel vill jag understryka att mina kommentarer gäller det läromässiga innehållet i det som skrivits och bör därför inte uppfattas som personangrepp mot författarna. Att de namnges och citeras är givetvis oundvikligt – liksom i all annan debatt. Vi börjar med Lillemor Hallins artikel och den vill jag ge följande överskrift:
Ärkekatolsk nattvardslära med karikatyr av protestantismen
Lillemor Hallin citerar Jesu ord då han säger:
-Den som äter mitt kött och dricker mitt blod har evigt liv.
Och hon citerar en del äldre liturgier som presenterar nattvarden med följande ord:
-Kungarnas Kung och herrarnas Herre, Kristus vår Gud kommer för att offras och för att utges som mat åt de troende…
Sedan konkluderar hon:
-Som nattvardens höjdpunkt tog man emot (och gör det än idag i alla de äldre kyrkorna) Jesus själv, hans kropp och hans blod. Det är inte bara en minneshögtid. Man deltar i Jesu förening med mänskligheten om och om igen. År 451 uteslöts de koptiska, syriska och etiopiska kyrkorna från den övriga kristna familjen. Men apostlarnas undervisning om nattvarden följde dem. 1054 skildes öst- och västkyrkan åt. Men båda bevarade den ursprungliga undervisningen. Alla dessa kyrkor hade ju sina rötter direkt i gemenskapen kring Jesus. I dessa äldsta kyrkor firas nattvarden dagligen över hela världen. Kristus själv stiger ned på vart och ett av dessa altare och utger sig själv som föda. Jesus blev ju människa för att vi skulle bli gudomliggjorda. Reformationens kyrkor präglades av en ny tidsanda, renässansen, och dess framväxande individualism. Senare kom de evangelikala, och individualismen framträdde ännu mer. Apostlarnas undervisning kunde nu nytolkas efter individuella idéer, vilket vi ser i det oräkneliga antal kyrkor, samfund och uppfattningar som präglar den protestantiska världen.
Detta är faktiskt en form av romersk-katolsk propaganda, som dessutom är förvånande primitiv då man betänker att den kommer från en person med Lillemor Hallins intellektuella resning. Den har visserligen också ett litet stänk av snäv ekumenik. Ja, den är verkligen snäv, för även om det sägs att både den syriska, den koptiska och den ortodoxa kyrkan tillsammans med katolikerna har den rätta och ursprungliga nattvardssynen, så står det att protestanter och evangelikala gjort sig skyldiga till individuella nytolkningar av apostlarnas budskap. De har med andra ord kommit bort ifrån den ursprungliga sanningen.
Kristus stiger ned från himmelen tusentals gånger dagligen
Detta lär den katolska kyrkan. Artikeln vi citerat påstår att i nattvarden kommer Kristus ned på de kyrkors altaren som har bevarat den s.k. ”ursprungliga undervisningen.” Det saknas inte katolska författare som i högstämda ordalag beskriver just prästernas makt att under mässan få Kristus att stiga ned på kyrkornas altaren. Den katolske prästen John O’ Brien, citerad av Richard Bennett, uttryckte följande:
-När prästen uttalar de underbara instiftelseorden når han ända upp till himlen, får Kristus att stiga ned från sin tron och placerar honom på altaret för att han där på nytt skall framställas som ett offer för människornas synder. Prästen har större makt än kungar och kejsare. Den övergår både änglar och helgon, keruber och serafer. Ja, den övergår till och med Jungfru Marias makt. Medan den heliga Jungfrun var det mänskliga redskapet till att Kristus blev inkarnerad en enda gång, får prästen Kristus att stiga ned från himlen och bli närvarande på våra altaren som ett evigt offer för människornas synder – inte bara en gång, men tusen gånger! Prästen talar, och Kristus, den evige och allsmäktige Gud, böjer sitt huvud och åtlyder ödmjukt prästens order. Se hur upphöjd den kristna prästtjänsten verkligen är!
Normala människor uppfattar förmodligen sådana uttalanden som ett utslag av religiöst storhetsvansinne, producerat av en sjuk hjärna. Men det finns tyvärr många exempel på liknande uttalanden, både av påvar och andra eminenta katolska personligheter, som med samma hänförelse beskriver storheten i det katolska prästämbetet. När en liten människa, klädd i prästkläder, menar sig ha makt att beordra Honom som har all makt i himmel och på jord att stiga ned från himmelen till ett altare, då kan vi med rätta tala om blasfemi (hädelse). Man undrar om de som omfattar denna makabra tro aldrig har läst Romarbrevet 10. Där kan vi läsa följande:
-Men den rättfärdighet, som kommer av tro, säger så: ”Du behöver inte fråga i ditt hjärta: Vem vill fara upp till himmelen nämligen för att hämta Kristus ned?” –Vad säger den då? ”Ordet är dig nära , i din mun och i ditt hjärta, nämligen Ordet om tron, det som vi predikar.” (Rom 10:6,8)
Det betyder att Jesus Kristus faktiskt är oss lika nära som löftena i Hans eget Ord. Så välsignat enkelt är det! Talet om att hämta Kristus ned blir både meningslöst och överflödigt. Han har ju själv redan en gång stigit ned från himlen och kommit till oss i människogestalt. Då fullbordade Han frälsningsverket genom sin död och uppståndelse. Och nu är Han allestädes närvarande genom den helige Ande. Men i fysisk och synlig gestalt är han i himlen, ty Bibeln talar om
-Jesus, vilken himmelen måste behålla intill de tider, då allt skall bliva upprättat igen. (Apg. 3:21)
Kristus offras på nytt på altaret för människornas synder
Lägg märke till påståendet i artikeln, att i nattvarden kommer Kristus för att offras. Att detta skulle vara den apostoliska och ursprungliga förkunnelsen om nattvarden är fullständigt orimligt. Nya testamentet understryker ju gång på gång att Jesus Kristus en gång för alla blev offrad för att sona all världens synd. Inte på någon kyrkas altare men på Golgata kors. Hela den katolska mässan är en förnekelse av Jesu egna ord på korset: ”Det är fullbordat.” Det var just den katolska läran om mässoffret som reformatorerna så starkt protesterade emot. Orsaken härtill var naturligtvis inte, som Lillemor Hallin påstår, att de var påverkade av renässansens nya tidsanda, men helt enkelt att de genom att rannsaka den Heliga Skrift insåg att påvekyrkan hade hamnat på villospår.
Lillemor Hallin tvekar alltså inte att citera texter som tydligt säger att Kristus stiger ned på altaret för att offras. Så säger också flera katolska katekeser och det är officiell katolsk lära att Kristus offras på nytt i mässan. Detta sker då brödet och vinet förvandlas till hans lekamen och blod (den s.k. transsubstatiationsläran). Den store katolske kyrkoläraren Sankt Thomas lär ha yttrat följande:
-Herrens kropp blev offrad på korset för att sona arvsynden, men den offras ständigt på altaret för de dagliga synderna, så att Kyrkan kan bära fram en offergåva som blidkar Guds vrede.
Tydligare kan det knappast sägas att Jesu offer på korset betraktas som otillräckligt. Just detta gör den katolska nattvardsläran blasfemisk.
Kyrkohistorien vänds
upp och ned.
”Alla dessa kyrkor hade ju sina rötter direkt i gemenskapen kring Jesus,” skriver Lillemor Hallin om de s.k. ”gamla kyrkor” som i likhet med katolikerna påstås ha bevarat den ursprungliga nattvardssynen, den som evangeliska kristna har förirrat sig bort ifrån? Men hur kan någon som har läst något lite kyrkohistoria tänka att den nuvarande katolska mässoffersläran har sina rötter i urkristendomen eller i gemenskapen kring Jesus? Praktiskt taget alla vederhäftiga böcker i kyrkohistoria säger ju precis det motsatta. Den urkristna minnesmåltiden förvandlades med tiden till en offergudstjänst mirakulöst utförd av en präst. Vanligen omtalas Cyprianus, som levde i det tredje århundradet, som upphovsmannen till nattvarden som offergudstjänst. Den franske senatoren och historikern Pressensés sju volymer om de kristnas liv och lära under de tre första århundradena ger ovärderlig kunskap just om de förändringar som ägde rum i den officiella kyrkan i förhållande till urkristen tro. Nutida katolsk nattvardsuppfattning är olösligt förbunden med läran om transsubstantiationen. Ingen kan nämligen tro att vanligt bröd och vin på ett altare kan sona synd. Men blir brödet och vinet bokstavligt och mirakulöst förvandlat till Kristi lekamen, blod och gudom har man i varje fall en filosofisk grund för offertanken. Men nu vet vi ju att transsubstantiationen är en sentida uppfinning. Själva ordet var okänt före 1100-talet. Det stora uppslagsverket Brittanica säger att
-“Transsubstantiationsläran” utformades av katolska teologer från det trettonde till det femtonde århundradet.
Och den är som sagt själva förutsättningen för det katolska mässoffret. Den katolska mässan kan därför omöjligen vara identisk med den urkristna nattvarden. Allt detta måste Lillemor Hallin, som besitter hög lärdom på många områden, vara klar över. Detta gör att hennes påståenden blir ännu mer gåtfulla.
Den katolska kyrkan har inte ens bevarat sitt eget praktiserande av nattvarden intakt under seklernas gång. Kyrkomötet år 1415 bestämde att hädanefter skulle bara prästen dricka av vinet i mässan. Folket skulle endast få del av brödet. Detta är speciellt anmärkningsvärt eftersom katolska kyrkan vanligen tolkar Jesu ord i Joh. 6 bokstavligt, då han säger att:
-Om ni inte äter människosonens kött och dricker hans blod har ni inte liv i er.
Detta borde då innebära att ingen katolik, utom de som tillhör prästerskapet, har kunnat få andligt liv sedan 1400-talet. Möjligen också med undantag av de nutida nattvardsgäster som i en del kyrkor får lov att doppa oblaten i vinet. Allt detta borde få tänkande katoliker att fråga sig vad deras påvar, teologer och kyrkoledare egentligen har sysslat med under historiens gång.
Lillemor Hallin vet mycket väl att sakramentalismen kan skymma bort Jesus precis som pastor Hultman varnar för i sin artikel i Dagen. Det har hon själv skrivit i sin bok ”Strömmar av liv”, som hon var vänlig nog att sända till mig för några år sedan. Där talar hon själv om katoliker som blir tillfrågade varför de gått över till en pingstförsamling eller något liknande. De brukar då svara: ”Det var först här som jag fann Jesus.” De svarar också att ”de i den katolska kyrkan endast mött sakrament, sakramentsförvaltare och symboler som helt skymt Jesus själv”.
Jag blev gripen då jag läste dessa ärliga och uppriktiga ord som Lillemor Hallin skrev i ovannämnda bok. Det påminde mig så mycket om den andliga nöd jag själv sett så mycket av under många år i det katolska Frankrike. I den artikel som jag nu har citerat och kommenterat känner jag inte riktigt igen författarinnan till boken ”Strömmar av liv”. Om sakramenten verkligen kan skymma bort Jesus själv står det väl klart att det inte är en förnyelse av sakramentalismen vi behöver utan en förnyelse av den levande Kristusförkunnelsen. Låt oss göra allt vi kan för att den förnyelsen må komma!
Nu skall vi flytta över till den yttersta vänstern i det religiösa landskapet.
Ulf Ekmans och Trosrörelsens nya sakramentala teologi
Pastor Ulf Ekmans bok ”Doktriner”, kom ut 1995. Han skrev då bland annat följande:
-Nattvarden har blivit en nästan magisk ceremoni där Jesu offer på Golgata upprepas om och om igen, fastän oblodigt. Det är oerhört egenmäktigt att reducera frälsningens hemlighet och verklighet till yttre handlingar. Genom att dessa handlingar har blivit ritualiserade och mystifierade har människor uppfattat dem som magiska. Om rätt person (en vigd präst) använder rätt ritual och utför de rätta handlingarna så försäkras människan ingång i Guds rike. Jesus säger klart att nattvarden är en förbundsmåltid. Vinet representerar Jesu offerdöd på Golgata då hans blod utgjuts, och brödet representerar hans kropp som bryts sönder på korset. Den som tar del av hans offergärning i tro blir delaktig i förbundets välsignelser. Han ”äter” av Jesu verk på korset och får liv, kraft och välsignelse av det. Att i bokstavlig mening äta av brödet och dricka av vinet innebär enligt Paulus en ständig påminnelse om vad Jesus har gjort på korset. En förkunnelse om Jesu död och Jesu återkomst. En andlig delaktighet i Jesu gärning på Golgata.
Ingen bibeltroende kristen torde ha något att invända mot denna syn på nattvarden. Ekman förkastar med all tydlighet den katolska mässan, som innebär ett upprepande av Jesu offer. Han varnar för uppfattningen att om bara en vigd präst utför handlingen, så har den verkan. Det måste innebära att han är skeptisk både till läran om den s.k. ”apostoliska successionen” och till sakramenten som förmedlare av andligt liv. Om brödet och vinet i nattvarden säger han att de ”representerar” Jesu lekamen och blod. Han uppfattar alltså nattvardselementen som symboler. Den troende ”äter” (inom citationstecken) av Jesu verk. Att konkret delta i nattvarden innebär åminnelse, förkunnelse av Jesu död och återkomst samt en andlig delaktighet i Jesu verk. Allt detta kunde till och med Johan Calvin, som många betraktar som verkligt farlig, ha sagt ”ja och amen” till.
Elva år senare ger Ekman ut en bok om nattvarden under titeln ”Tag och ät.” I den använder han uttrycket ”realpresens” om Jesu närvaro i nattvarden. Det betyder alltså att Jesus är ”verkligt” närvarande. Ekman framställer detta som ett mysterium. Han står för en helt bokstavlig uppfattning av dessa Skriftens ord. Jesus sade nämligen vad han menade och menade vad han sade, då han instiftade nattvarden med orden: ”Detta är min lekamen. Detta är mitt blod.” Enligt Ekman är det självklart att lärjungarna uppfattade dessa Jesu ord helt bokstavligt, trots att han själv för tio år sedan uppfattade dem symboliskt. De som inte är bokstavstroende på detta område förpassas nu av författaren till den kategori som förnekar det övernaturliga, vilket han själv alltså gjorde för tio år sedan.
I slutet av boken skriver Ekman att han mött ett behov, speciellt hos yngre troende, att:
-få del av de rikedomar som den helige Ande deponerat i Kyrkan genom tiderna. Nattvarden är definitivt en av dessa skatter. Man bryr sig helt enkelt inte om, om det är ”katolskt” eller ”protestantiskt”, ifall det är ”evangelikalt” eller ”karismatiskt” utan frågan blir istället om det är genuint kristet och då alltså är sant.
Detta är ”ekumenisk vidsynthet” i högsta potens men samtidigt totalt förvirrande. Vi har redan påvisat att enligt katolsk uppfattning kommer Jesus för att offras på nytt vid varje nattvard (mässa). Det kunde Ekman inte acceptera 1995. Idag menar han att det spelar ingen roll om nattvarden uppfattas katolskt eller färgas av en annan trosriktning. Bara trosinnehållet är kristet och därmed sant. Men allt som går under kristen täckmantel är tyvärr inte sant. Diametralt motsatta uppfattningar kan ju heller inte alla vara sanna! Pastor Ekman har tydligen ändrat mening på väsentliga punkter och pläderar nu för en sakramental, magisk-mystisk nattvardslära samtidigt som han menar att nattvarden kommer att bli en enande faktor för alla kristna. Om den redan långt gångna lärolikgiltigheten växer får han kanske rätt. Även andra representanter för trosrörelsen har yttrat sig på liknande sätt, vilket tycks tyda på att denna rörelse är på väg att bli sakramentalistisk. För några år sedan försäkrade Ulf Ekman att läromässigt hade ingenting förändrats på Livets Ord sedan församlingen startades. Detta vågar nog ingen påstå idag.