När jag ser din himmel! Är universum fininställt av Gud?

Undervisning av Paulus Eliasson
När man frågar en kristen varför han eller hon tror på Gud, får man många olika svar. Dessa svar kan som regel kokas ned till några kategorier: Man har haft ett starkt möte med Gud, som regel efter bön eller att man öppnat sig för Gud i ett möte. Eller så talar man om Andens inneboende vittnesbörd – att en ”känsla” starkare än känslan av att världen är verklig bor inom en, som gör det omöjligt att förneka Guds existens.
Men något annat som den troende ofta sätter fokus på, är de objektiva och synliga bevisen på Guds existens. ”Se på naturen!” ”Se på skapelsens mångfald!” ”Hur kan man tvivla på Gud, när man ser universums storhet?” Psalmisten David sa något av det samma: ”När jag ser din himmel, dina fingrars verk…”
En icke troende tar ofta lätt på alla dessa påståenden – och inte minst det sista. När du säger att allt pekar på en skapare, säger han att nej då, allt pekar på slumpen och naturligt urval. Frågan är den: Är det den kristne som är naiv – eller är det den icke troende som har stängt både sitt hjärta och sitt förstånd för Gud och hans vittnesbörd i naturen? Kan man objektivt bedöma om naturen – både universum som helhet och livet på jorden – pekar på en skapare eller på slumpen?
Urmakaren
Det kända ”urmakarargumentet” blev framfört av den engelske prästen William Paley (1743-1805) i hans bok Natural theology. Hans liknelse går i korthet ut på att en person som ser en klocka med alla dess intrikata kopplingar, kugghjul, fjädrar osv. kan konstatera att det måste finnas en urmakare. På samma sätt måste den som ser det fininställda universumet konstatera att det finns en himmelsk ”urmakare”.
Jag tycker om det här argumentet av personliga orsaker. Min farfar var urmakare, och jag kan lätt framkalla bilden av honom i sin lilla verkstad med alla verktyg, urverk, lampan och luppen. Med stadiga händer förde han kugghjulen samman – och bad mig att inte röra någonting; för om en bit försvann, så var klockan förstörd. Hans mästarhänder kunde få urverket att ticka. Min klåfingrighet gjorde ingenting annat än att förstöra.
Är denna bilden irrelevant, eller kan man se en mästares händer i universum och på jorden?
Är universum fininställt?
Oavsett om man tror att universum är bortemot 14,5 miljarder år gammalt och uppkom genom en gigantisk expansion, eller om man tror att det finns andra förklaringar och tidsmodeller som stämmer bättre överens med vetenskapen, så är det en sak som står klar: Universum finns – och är fantastiskt! Med fantastiskt menar jag inte att vi ser det och kan förundras över dess storhet, ordning, skönhet eller andra saker – utan att världsalltet helt enkelt är objektivt fantastiskt.
Vårt universum ”styrs” av vissa konstanter. Vi vet t ex att all massa påverkas av gravitation; det är det som gör att vi har fötterna planterade på marken och att jorden går sin bana runt solen. Hur mycket gravitationen påverkar oss har att göra med massans storlek (det är därför en människa är ”lättare” på månen) och avståndet från massan (det är därför haven påverkas av månens gravitation, men inte lika mycket av solens).
En tredje sak är med i räknestycket, och det är det som kallas ”gravitationskonstanten”. Enkelt uttryckt är det den som säger hur mycket en massa ska påverka en annan massa. Varför har inte jorden tio gånger starkare gravitation? Varför inte 10% svagare? Det är gravitationskonstanten som anger detta.
Varför är det viktigt? Jo, för att om gravitationen hade varit lite starkare så hade universum imploderat. Hade den varit lite lägre, så hade allt varit ett gasmoln, och planeter hade inte kunnat bildas. Hur mycket måste gravitationskonstanten förändras för att liv ska vara omöjligt? Tänk på en ”gravitationstermostat” som har 10^60 positioner (1 följt av 60 nollor). Det kan jämföras med vår kropp som består av 10^14 celler. Om du ändrade ”termostaten” en position åt höger eller vänster, så skulle alla planeter gå i upplösning – eller implodera. Det är otvetydig fininställning.
Vad är det då som bestämmer att gravitationen ska vara precis det den är? Det finns tre alternativ:
1. Slumpen.
2. Nödvändighet; alltså att konstanten inte kan vara en annan.
3. Design. Det vill säga att en personlig skapare har fininställt den.
Vi såg nyss att det är en otroligt litet spann inom vilket vårt universum kan tillåta liv. Därför kan man med största sannolikhet utesluta slumpen. Det finns heller ingenting som tyder på att universum måste ha en gravitationskonstant som är precis den vi har. Då återstår det bara ett alternativ: Design.
Det som gör det hela så intressant är att gravitationskonstanten inte är den enda konstanten i universum. Det finns också ljusets hastighet, den starka och den svaga kärnkraften, Plancks konstant, partiklars massa, Hubbles konstans osv. Dessutom finns det andra variablar – som den sammanlagda massan i universum och hur fort universum expanderar – som spelar sin roll.
Har Gud fininställt universum för att liv ska kunna uppstå? Det verkar absolut så. Fysikern och kosmologen Stephen Hawking har sagt: ”Det märkvärdiga är att dessa värden verkar vara precist inställda för att möjliggöra livets utveckling”
Kung David sa: ”När jag ser din himmel, dina fingrars verk…”
Multiversum?
Vad är då den moderna vetenskapens svar på ”urmakarargumentet”, när det gäller universum? Jo, man måste ta till metafysiska och obevisbara påståenden. Den mest populära idag är ”multivers-teorin”. Den går ut på att det kan tänkas finnas ett ”moderuniversum” som i oändligt lång tid har ”spottat ut” universum med alla möjliga ”inställningar”, och till slut så har det av en ren slump blivit ett universum som är fininställt för liv. Som om du ger en miljon apor skrivmaskiner, papper och tillräckligt med tid, så kommer de till slut skriva Shakespeares samlade verk.
Argumentet faller dock på flera punkter:
1. Det finns inga vetenskapliga bevis för detta moderuniversum. Det kan inte mätas, falsifieras, testas eller någonting annat som krävs för att en hypotes ska kunna kallas vetenskaplig.
2. Tanken att detta multivers är evigt skapar en rad logiska problem; oändlig gången tid är ett logiskt omöjligt begrepp.
3. Detta multivers måste också vara fininställt, för att kunna spotta ut ”bebis-universum” på löpande band. Och då är vi tillbaka där vi började…
4. Varför måste orsaken till vårt universum vara ett mekaniskt, opersonligt ting; varför kan det inte vara en personlig, allvetande, allsmäktig, evig och icke-materiell Skapare med stort S?
Boltzmanns hjärna
Alla har nog någon gång tänkt tanken: ”Tänk om det bara är jag som finns? Tänk om allting bara sker i min hjärna?” Det är egentligen en känd filosofisk tanke som kallas solipsism. Det kommer från latinets ”solus” som betyder ensam, och ”ipse” som betyder själv.
Fysikern Ludwig Boltzmann har fått ge namn åt begreppet ”Boltzmanns hjärna”, som går ut på just tankeexperimentet att universum bara är en enda hjärna som uppkommit av en slump. Denna hjärnan fantiserar eller inbillar sig att den observerar ett universum – men det är bara en illusion.
Låter det otroligt? Osannolikt? Ovetenskapligt? Det har du rätt i. Men komplexiteten i en enda hjärna är otroligt mycket mindre än komplexiteten i ett helt universum. Därför är sannolikheten för att en Boltzmann-hjärna ska uppstå av en slump otroligt mycket större än att ett komplext universum med miljarder av hjärnor (och mycket annat!) ska göra det.
Om du inte vill tro på – eller om du känner att det är att begå intellektuellt självmord att godta – Boltzmanns hjärna, så kan du heller inte tro på universums uppkomst av en slump.
Är vårt solsystem fininställt?
Om man ska gå lite närmare oss själva, så kan vi se på vårt eget solsystem. Vi befinner oss i utkanten av Vintergatan, som den tredje planeten från vår egen stjärna, solen. I vårt solsystem har vi bland annat en stor planet, Jupiter, och runt vår egen planet Tellus, har vi en måne.
Har du tänkt på vilken tur vi har som har Jupiter i närheten? Jupiters stora massa gör att den har en hög gravitation – något som gör den till solsystemets ”dammsugare” som tar hand om himlakroppar av alla de slag som annars hade hotat att dras mot jorden och förstöra allt liv här.
Har du tänkt på vilken tur vi har som har en måne? Den ser till att livet har möjlighet att gå i cykler, och skapar genom ebb och flod livsnödvändiga rörelser i haven.
Har du tänkt på vilken tur det är att vi inte är så nära solen som Venus – eller så långt undan som Mars? Att det inte är så mycket syre i atmosfären att vi brinner upp – men heller inte så lite att vi inte kan utnyttja det för att leva. Att jorden inte är så stor att liv blir omöjligt – men ändå så stor att den kan behålla en livsnödvändig atmosfär?
Någon kanske säger att jag för ett bakvänt resonemang. De menar att det är som om en Lottomiljonär skulle säga att det var meningen att han vann på Lotto. ”Någon måste ju till slut vinna; men det är slumpen som säger vem som ska vinna.”
Argumentet är bra – men inte bra nog. Låt oss vända lite på argumentet. Säg att du drar en lott ur en tombola med miljarder av lotter. Du drar storvinsten. Nu är frågan hellre: Hur stor är chansen att du slumpmässigt drog rätt lott – och hur stor är chansen att någon har sett till att du fick den rätta?
Universum är fullt av stjärnor – och det finns många solsystem. Men om man lägger ihop de ca 200 faktorerna som måste till för att liv ens ska ha förutsättning att uppstå på en planet, så blir utbudet ganska litet.
Kan det inte hellre vara så att vårt solsystem är fininställt för liv? Perfekt storlek på solen, perfekt avstånd från solen, perfekta förhållanden på planeten – och en dammsugare bara någon planet bort…
”När jag ser din himmel, dina fingrars verk…”
Är livet fininställt?
Det ska sägas att många vetenskapsmän biter sig i läppen när det gäller universums fininställning. Man hoppas att man i framtiden ska kunna hitta en mekanism som förklarar hur allt kan vara så precist. Man försöker under tiden bortförklara Guds kosmos med att peka på påstått kaos: ”Universum är inte fininställt för liv! Vi kan inte leva en sekund utanför jordens atmosfär!” och andra nonsensargument är mer använda än vad som borde vara lov…
Men när det kommer till livet på jorden, så är man frimodig: Livet uppkom i ”ursoppan”. Gunstiga väderförhållanden (gärna med många blixtar), många varma källor och vulkanutbrott. Det sa ”pang” eller ”blubb” och den första cellen var ett faktum. Lägg gärna in några halvkvävda visor om Darwin (även om hans teorier inte har något med livets uppkomst att göra), och du har våra skolböcker och vår populärvetenskapliga litteratur i en liten ask.
Har argumentet om det fininställda universumet (det kallas för övrigt ofta ”Det teleologiska gudsbeviset”) någon betydelse för livets uppkomst? Ja, så absolut. För även om biologer gärna hänvisar till naturligt urval och ”survival of the fittest” (den starkes överlevnad) när det gäller livets utveckling – så har det ingenting att göra med livets uppkomst.
I sin bok Illusionen om Gud av biologen Richard Dawkins argumenterar denne runt livets uppkomst:
”Om oddsen för att liv spontant uppkommer på en planet vore en miljard mot ett, skulle denna bedövande osannolika händelse ändå inträffa på en miljard planeter.”
En miljard planeter med liv! Det låter som ett fantastiskt räknestycke. Han upprepar det dessutom två gånger efter varandra, eftersom, som han säger, ”den slutsatsen är så överraskande”. Inte bara skulle detta räknestycke förklara hur vi kan ha liv på jorden – men dessutom antyder det att det kan finnas liv på andra planeter.
Jag önskar inte att vara så raljerande och nedlåtande som Dawkins är i sin bok; men hans oddsberäkningar är långt uppåt väggarna. Oddsen för att liv spontant ska uppstå är inte en miljard mot ett. Matematikerna Chandra Wickramasinghe och Fred Hoyle räknade 1981 ut oddsen för att livet skulle uppstå av en slump som ett mot 10^40 000. Andra har inte så höga tal – men opererar med 10^450 eller liknande. Det är ändå så ojämförbart mycket högre än en miljard att Dawkins siffra känns som det mest slumpartade av allt…
Det finns ingen känd mekanism som kan förklara hur livet uppkom. Tid och slumpmässiga faktorer kontra de otroligt låga oddsen är helt enkelt för dålig mekanism. Vetenskapen sträcker sig efter halmstrån i tron att framtiden kanske ska ge någon förklaring – en lisa för den gudsfrånvända själen.
Luckornas gud?
Ateister älskar att tala om att kristna har en ”god of the gaps” (luckornas gud), och att vi sätter in Gud i alla de luckor vetenskapen ännu inte har förklarat. Man säger att troende en gång menade att blixtar var Guds verk – och att man flyttade positionerna först när vetenskapen bevisat att så inte var fallet. På det sättet har positionerna flyttats bakåt så till den grad att Gud har blivit överflödig.
Påståendet är inte bara Don Quijotes hopplösa strid mot inbillade drakar (så vitt jag vet finns det ingen som tror på ”luckornas gud”); det är också ett argument som går lika bra åt andra hållet. Ateister vägrar att gå dit bevisen leder, och vägrar räkna med möjligheten att det finns en intelligent Skapare bakom universums och livets fininställning. I stället hänvisar man till ”luckornas slump”. Tanken är att man kan säga: ”Livet finns ju – och Gud finns inte – alltså måste livet ha uppkommit av en slump!”
Vart leder bevisen?
Vi måste fråga oss: Varför vägrar ateisten att gå dit bevisen leder? Bibeln säger att när människorna inte prisade och tackade Gud, så tillät Gud att de gick sin egen väg (Rom 1:21-24). Gud såg att deras förstånd blev förmörkat av falska föreställningar, när de bytte ut Skaparen mot det skapade.
Men bibeln säger också att vi ska bryta ner de tankebyggnader som reser sig upp emot kunskapen om Gud (2 Kor 10:4-5) och att evangelium är en Guds kraft till frälsning för var och en som tror (Rom 1:16).
Därför får vi aldrig förlora tron på förkunnelsen om Gud som universums Skapare.
Och om du läser detta och ännu inte känner universums Skapare, så säger bibeln:
”Ty Gud som sade: ‘Ljus skall lysa fram ur mörkret’, han har låtit ljus lysa upp våra hjärtan…” (2 Kor 4:6).
Han kan låta ljus gå upp också i ditt hjärta. Tro på honom som skapelsen vittnar om!
När vi ser universums fantastiska fininställning, månen och stjärnorna som är så precist ihopskruvade för att vi ska kunna leva på vår otroliga planet; då måste själen brista ut i lovsångsljud: Gud är stor! Hans eviga väsen, hans gudomliga härlighet, hans allmakt och hans tankar är klart synliga i hans skapelse!
Föregående inlägg Gör av mig ett kärl för andra, o Gud!
Nästa inlägg Församlingslivet tar form – I Kristus är vi en familj

Relaterade inlägg