Församlingsliv – förkroppsligad ande av Jesus Kristus

Temat för bibelskolan har varit “Församlingen i ändens tid”. Vi har fått höra undervisning om betydelsen av Guds eget ord. Det handlar om att få grepp om Guds Ord som Gud har tänkt om det och dess ändamål. Gud sänder sitt ord, därför att han vill skapa något. Precis som han i begynnelsen skapade himmel och jord, så fortsätter Gud med sitt skaparord och skapar något som ska synliggöras. Det underbara och stora med att Jesus kom, var att han i sin kropp synliggjorde Guds rike för människorna. Det var så påtagligt, att aposteln skrev att det vi såg med egna ögon, det vi hörde och det vi tog på – det förkunnar vi, om livets Ord talar vi. Det är verkligen dyrbart med Guds ord. Det handlar inte bara om att vi är övertygade om att Guds Ord är det levande Ordet vi fått av honom, utan också att Guds Ord kan vara till hjälp för oss. Därför talar Guds Ord till oss. Det är som ett murlod, som det står om i Sakarja. Hosea talar om det som ett råmärke. Jesus säger att Ordet är en klippa, hällebergets grund som man kan bygga sitt liv på. Man får uppleva att detta hus kommer att bestå inför påfrestningarna. Alla människor möter den destruktiva kraften som råder i världen. Sanden är samma material som klippan, men pulveriserat. Sand har varit berg en gång, men är nu pulveriserat. Det är detta som är skillnaden i att bygga på sanden eller på hällebergets grund.

I Uppenbarelseboken talas om Guds Ord som en mätstång. Det är underbart att tänka på att det finns något i tiden som är exakt. Något som kan forma och dana oss, så att vi blir skickliga till allt gott verk. I Efesierbrevet talas om Guds Ord som ett svärd. Det tränger igenom och åtskiljer. Det är något som alla människor som lyssnar till kallelsen måste få uppleva. Gud kallar alla människor. Han vill att alla människor ska bli frälsta. Människan får uppleva att Ordet är ett svärd som åtskiljer ting i hennes liv, blottar henne och ställer henne naken inför Gud, men samtidigt erbjuder Gud en underbar frälsning; att ikläda sig Kristus, ikläda sig hans rättfärdighet.

Guds Ord är något som ska synliggöras här i tiden. Det synliggöres i en människas liv och det är underbart att möta människor som upplevt att Guds Ord förvandlat deras liv. De som tog emot Guds Ord blev födda på nytt.

Guds hjärteangelägenhet är att synliggöra församlingen här i tiden. Det finns en underbar undervisning om församlingen.Vi kan ta upp om församlingens funktion och uppgift. Gud har förordnat församlingen att vara den plats där han ska bo. Efesierbrevet uttrycker det så att församlingen är Guds boning i anden. Vi märker mycket väl då Paulus skriver till Timoteus att församlingen inte är något vad som helst. Den kan bli ett heligt tempel. Vi kan läsa:

– Jag vill nämligen, om jag likväl skulle dröja, att du skall veta huru man bör förhålla sig i Guds hus, som ju är den levande Gudens församling, sanningens stödjepelare och grundfäste (1 Tim 3:15).

Det är verkligen något av betydelse för den tid som den levande Gudens församling existerar, att den är sanningens stödjepelare och grundfäste. Om det vacklar, då blir situationen katastrofal. Jesus säger också att församlingen är en stad, byggd på ett berg. Berget är i många fall en bild på det fasta Ordet som aldrig vacklar, som består. Det som inte förändras. Ordet kom ner och tog människogestalt. Ordet blev kött, står det i Skriften. Ordet skulle bli tillgängligt för människorna på ett helt nytt sätt.

ud har alltid talat till människorna, uppenbarat sig genom sitt Ord, vissa tider då det har funnits förutsättningar. På Samuels tid var Ordet sällsynt. Profetsyner orkade inte fram. Men Gud fick en ny möjlighet genom Samuel. Det är så dyrbart få ta del av Guds Ords riktlinjer; vad som är sant och riktigt. Det människor på många sätt förvanskar. Paulus understryker att han trolovat församlingen med Kristus och ingen annan, för att kunna ställa fram en ren jungfru.

Vi läser om hur församlingen uppstod; från dess begynnelse. Det är naturligtvis något som ska uppenbaras för våra hjärtan hur Gud handlar; hur han går till väga med var och en, så att vi kommer in i det gudomliga sammanhang som församlingen är. Det handlar om en personlig relation med Jesus Kristus. Det måste finnas en förbindelse för den enskilda lemmen med huvudet, så att lemmen är insatt i det gudomliga sammanhanget. Det är underbart att få se vilka bilder Bibeln tar fram av församlingen. Å ena sidan är den en kropp där Kristus får vara huvudet. Det är en helig kallelse för var och en att vara en levande lem i Kristi kropp, och att vara stenar som är placerade i ett tempel. Vi kan från detta se hur församlingen uppstod. Det var den plan Jesus hade då han gick härnere på jorden. Han sa: “Jag vill bygga min församling.” Hur gjorde han? Det är oerhört intressant att se hur Jesus blev en hörnsten på det sätt han levde sitt liv. Och på det sätt vi ska leva, blir vi en sten byggd på Jesus som är både hörnsten och grunden. Vi blir en sten sammanfogad med grunden.

ibeln säger att det fanns villkor för hur detta kunde ske då Jesus gick runt och kallade människorna. Han kom till människorna och gav dem en personlig kallelse att följa honom och vara hans lärjungar. Han såg fram emot att det skulle komma dithän att dessa som kom till Övre salen skulle utgöra detta tempel – det var som en invigning. Liksom då Salomo invigde templet så kom Guds härlighet att uppenbara sig därför att detta tempel var iordningställt efter en gudomlig plan. Det var inga mänskliga tankar inblandade, utan det var helt i enlighet med Guds plan. Han hade gjort ritningen och överlämnat den för att templet skulle byggas.

Så var det också med apostlarna. Ritningen var överlämnad till apostlarna för att de skulle göra som Jesus hade befallt. Och därför säger Paulus att han upplever sig som en byggmästare. Han bygger på en grund som redan är lagd. Jesus är grunden, men det ska fortsättningsvis uppenbaras i enskilda människors liv. Människor som svarade ja på kallelsen. Det är en oerhörd kallelse detta; att bli en levande sten. Det står i Petrus’ brev: “Kom till honom…” Det är en kallelse. Första steget till att något ska ske är att det finns några som kommer och församlas till honom. Man kan församlas på olika sätt. Det finns en djup sanning i detta att alla var församlade med varandra. De hade accepterat kallelsen därigenom att de hade befriats från ett gammalt sammanhang för att komma in i ett nytt sammanhang. De skulle inte längre leva sitt eget liv. Villkoret för att vara en lem i Kristi kropp är att det finns möjlighet för Gud att insätta dig och mig. Då det gäller detta tempel, Kristi kropp, så är det Gud som insätter. Det är inte vi som kommer när vi själva tycker och vill placera oss. Det är ett Guds verk. Församlingen är ett Guds verk, en andlig skapelse av Gud.

Det är inte alla som hörsammar denna kallelse, för man vill inte överlämna sig helt och fullt.

Om man går igenom hela den bibliska historien blir man ständigt påmind om att det går en skiljelinje, en gräns mellan de som ger sig helt och de som aldrig kommer in i överlåtelsen med sitt liv.

Det finns två hebreiska ord för församling i 4 Moseboken 16. Det ena ordet har att göra med att se i yttre hänseende. Men det andra ordet för församling talar om dem som har en annan relation, människor som Gud har kallat. I skaran som drog ut från Egypten fanns det människor som Gud kallade – eller rättare sagt, kunde kalla. Vi vet vilka oerhörda konsekvenser detta har då människor inte har denna relation med Gud. Vid ett tillfälle handlade det om människor som gjorde uppror mot Mose. Detta uppror sker därför att man inte är eniga om vad som är heligt. Nu må det vara nog, sa man. Hela Israel är ju heligt! Men så var ju inte fallet. När man läser bakgrunden, ser vi förklaringen till vad som hände med dessa som gjorde uppror, de som Gud måste avskilja från de övriga. Och vi ser hur viktigt det är att ta vara på Guds Ord:

– Och HERREN talade till Mose och sade: Tala till Israels barn och säg till dem att de och deras efterkommande skola göra sig tofsar i hörnen på sina kläder och sätta ett mörkblått snöre på var hörntofs. Och detta skolen I hava till tofsprydnad, för att I, när I sen därpå, mån tänka på alla HERRENS bud och göra efter dem, och icke sväva omkring efter edra hjärtans och ögons lustar, som I nu löpen efter i trolös avfällighet. Ty jag vill att I skolen tänka på och göra efter alla mina bud och vara helgade åt eder Gud. Jag är HERREN, eder Gud, som har fört eder ut ur Egyptens land, för att jag skall vara eder Gud Jag är HERREN, eder Gud (4 Mos 15:37-41).

et ena hebreiska ordet för församling; edah, betyder i yttre, synligt motto. Men det finns en grupp som är församling i inre motto, där det handlar om den personliga relation som människor ska ha; det som inte dessa hade som gjorde uppror. De kom på kant med Guds förordnande, det som skulle gälla och vad Mose förde fram till folket. De ville inte underordna sig, och såg detta som något orättvist. Gud talade väl inte bara till Mose. Men frågan var: vad har Gud sagt till Mose? De tog alltså inte till sig Ordet. De kom i konflikt med det Gud uppenbarat genom Mose. Och det här utvecklades till ett uppror. Det skedde inte bara vid detta tillfälle, utan det sker varje gång människan kommer i uppror mot vad Gud har sagt. Därför är det så viktigt att ta reda på vad Bibeln lär om församlingen.

Då Gud ska utföra verket, är det så viktigt att vi blir en del av den levande Gudens församling. Att vi gått igenom en överlåtelseakt, så att Gud får insätta oss där vi ska vara. Gud insätter varje lem, varje sten. Det är hans byggnadsverk, som det står i Hebréerbrevet:

-…men Kristus var trogen såsom “son”, en son satt över hans hus. Och hans hus äro vi, såframt vi intill änden hålla fast vår frimodighet och vår berömmelse i hoppet (Hebr 3:6).

Jesus talade till stora skaror, men det var få som svarade ja på Guds kallelse att lägga ner sitt liv för honom, för det syfte som Gud har med oss var och en: att vara med i den levande Gudens församling. Vi måste ge Gud fria händer och då blir vi de som är kallade, den församling som kan benämnas med det andra hebreiska ordet kahat – det avser Israels andliga karaktär. De har varit med om något i förhållande till Gud, där det är frågan om att de avsagt sig sitt eget liv.

Jesus säger att för att kunna vara hans lärjunge, måste man hata sitt eget liv här i världen. Men vårt liv kan bli något underbart. En byggnadssten i templet. Detta manifesterade sig på pingstdagen. Man kan säga att det skedde en invigning av Guds levande tempel, som är församlingen. Där blev de uppfyllda. Först blir man avskild, så blir man invigd och sedan blir man uppfylld. Det är Guds ordning. Eller om man tar det från början: Först är det en gudomlig kallelse. När Jesus kommer till dessa människor och kallar dem, kommer han med ett erbjudande från himmelens Gud. Följ mig, jag ska göra dig till människofiskare! Gud vill göra något med ditt liv. Det gäller att förstå att församlingen är något gudomligt. En skara som Gud tagit ut och insatt. Fungerande lemmar i Kristi kropp; underordnade huvudet. Det är en underbar bild. Kroppen med lemmarna lyder huvudet. Lemmarna är underställda huvudet. Detta är baserat på att man älskar Gud. Du behöver aldrig känna dig tvingad till detta, det är ett erbjudande från Gud. Han kallar i kärlek. Frågan är om du vill ge ditt liv, ditt allt för detta. Därför är det så fantastiskt underbart med församlingen. Gud upprättar sin församling. Han har gjort det under tider då han får. Då det finns möjligheter. Gud tvingar aldrig fram detta. Det är alltid ett erbjudande.

Vi lever i den sista tiden. Vi upplever att Gud i dessa dagar tar ut människor. Han kallar den enskilde. Det är inte en hop av kreti och pleti, utan en skara som invigt sig och blivit ett heligt folk. De är avskilda. Helig betyder avskild. Det blir så gripande, när man tänker på det frivilliga offret. Då det överlämnas åt prästen. Hur han tar bort krävan ur fågeln; det hon samlat åt sig själv och han fläker upp vingarna.

Tänk när vi kommer dithän att vingarna är uppfläkta, då kan vi inte längre göra några egna utflykter! När man ger offret, så tillåter man Gud utföra sitt verk. Ska vi själva lägga oss på offeraltaret, så går vi lika fort därifrån. Men får översteprästen först utföra sitt verk, så lägger han offret på altaret och det ligger kvar där.

Så upplevde Jakob, när tiden var inne. Han hade löpt linan ut. Han gav upp, och Gud fick ta hand om honom. Då blev han en Israel istället för Jakob. Det är så underbart att vi får överlämna oss i en mästares händer med våra liv. Så att vi inte far hit och dit. Man ser ut över världen. Det finns en uppsjö av verksamheter. Verksamhetskristna, som lever fjärran ifrån ett överlåtet liv.

ag vill till sist läsa om hur människans hjärta kan ställa sig till kallelsen. I samband med insamlingen det står om i 2 Korintierbrevet 8 ger Paulus vittnesbördet:

– Och de gåvo icke allenast vad vi hade hoppats, utan sig själva gåvo de, först och främst åt Herren, och så åt oss, genom Guds vilja (2 Kor 8:5).

Först och främst åt Gud. Men tänk, denna underbara harmoniska funktion som fanns lemmarna emellan. Det står att de gav sig först och främst åt Herren – men sedan åt oss efter Guds vilja! Så skriver aposteln Paulus. Många människor lever under en verksamhetsträldom. Och de som leder församlingen har inte förstått detta, utan de härskar istället för att vara herdar för hjorden. Man driver sin verksamhet och vill så väl, men har aldrig förstått hur Gud går till väga med sin församling. Det är något fantastiskt underbart, där det kan byggas upp en harmoni som inte är av denna världen. Hur är det möjligt? Paulus skriver om hur vi kan komma fram till enhet i tro – vi läser:

– Och han gav oss somliga till apostlar, somliga till profeter, somliga till evangelister, somliga till herdar och lärare. Ty han ville göra de heliga skickliga till att utföra sitt tjänarvärv, att uppbygga Kristi kropp, till dess att vi allasammans komma fram till enheten i tron och i kunskapen om Guds Son, till manlig mognad, och så bliva fullvuxna, intill Kristi fullhet. Så skulle vi icke mer vara barn, icke såsom havets vågor drivas omkring av vart vindkast i läran, vid människornas bedrägliga spel, när de illfundigt söka främja villfarelsens listiga anslag. Nej, vi skulle då hålla oss till sanningen, och i alla stycken i kärlek växa upp till honom som är huvudet, Kristus (Ef 4:11-15).

anska nyligen fick jag en helt ny syn på hur den första församlingens liv kom till stånd. Att de sålde allt, hade allting gemensamt, samlades varje dag och var ett hjärta och en själ. Man har ju alltid tänkt på att genom att de upplevde dopet i den helige Ande, så fick de den gudomliga kärleken. Och det är ju sant. Men så stod det klart för mig att resultatet har en annan grund. Det är detta att när de upplevde andens dop såg de klart vad de redan kände till. För det som hände på pingstdagen och därefter, var resultatet av en kunskap. Och den kunskapen är vad Bibeln i förebilderna lär om vad församlingen är för något. För om den helige ande ska kunna utföra sitt verk måste vi ta fasta på Guds Ord, så att Anden har något att fylla upp med. Det är inte fråga om att fylla upp våra känslor, utan att vi tar fasta på Guds löftesord. Det här var deras aha-upplevelse på pingstdagen: Ja just, så här är det, med tanke på alla förebilder! För dessa människor kände verkligen till Guds ord! Tänk på Stefanus predikan – han återgav hela Israels historia, och Petrus likaså. Och där har du förebilden av församlingen. Då blev det uppenbart hur Anden vill utföra sitt verk. Och Anden stadfäster Ordet. Därför står det också att när de gick ut och predikade, så stadfästes Ordet med tecken och under. Ordet är den grund som församlingen bygger på. Det Ord som uppenbaras genom Jesus Kristus, han som var Ordet.

Det här var en rik upplevelse. Jag hade inte tänkt så mycket på det. Man tänker ju på Andens dop i samband med pingsten. Och visst är det så att de blev så uppfyllda av kärlek så att de kunde dela med sig. Men det var just detta vad församlingen är som den helige Ande använde och Gud stadfäste. Gud stadfäste det han förkunnat i förebilder i Gamla testamentet. Det gick i uppfyllelse på pingstdagen och därefter.

Den sista tiden ställs vi allt mera inför en sådan kallelse. Är det verkligen så att vi har gett Gud allt? Och har vi gett Gud allt, så kan han också använda oss som levande stenar. Eller då placerar han dig – om du inte redan upplevt det, han insätter dig. Det som var uppenbarat redan från början, i lustgården, det står att Gud satte mannen – ett avgörande uttryck. Så sätter han också dig. Han insätter dig som en lem. Han har i församlingen satt – först och främst några som apostlar, herdar och lärare…. För han vill göra de heliga skickliga att utföra sitt tjänarevärv.

Jag har stavat mycket på då Paulus säger att han var byggmästare. Hur blev Jesus en hörnsten och en grund för församlingen? Det var genom det liv han levde. Då stenen blev förkastad av alla, framför allt av byggningsmännen, judarna själva, för att han inte passade in. Där har du kännetecknet på den levande Gudens församling. Att den alltid befinner sig utanför lägret med Jesus. Ett läger uppstår då vi skapar något som inte är intakt med den helige Andes verk. Om det inte är i harmoni med den helige Ande, så skapar vi ett läger. Vi är beroende av Guds Ande. Det är anden som verkar fram detta, och han kallar oss ut till Honom utanför lägret för att bära hans smälek. Så Jesus, med det sätt han levde på, blev en hörnsten. Apostlarna kunde sedan lägga grunden på olika platser av de människor som sa ja till Jesu liv. Jesu liv mångfaldigas i andra människors liv. Att leva som Jesus – då blir man något som kan byggas på grunden. Jesu liv uppenbaras på nytt och på nytt igen av människor som svarar ja. Det står att vi är pliktiga att vandra som han vandrade. Han lämnade en förebild för att vi skulle vandra i hans fotspår.