Maranatha!

Författaren Johannes De Heer ger här en bra beskrivning av uttrycket ”Maranata”. Artikeln publicerades i Bibliskt månadshäfte år 1930. Vi förstår att utropet inte endast kan omfattas av en akademisk ordförklaring. Ganska snart drabbar ordet ens eget liv och frågan blir istället vad dess innehåll betyder för oss. En väckande apell från tidigt 1900-tal, eller hellre, från församlingens första tid. Maranata – kom Herre Jesus!


”Maranatha” är ett arameiskt eller syriskt ord. Arameiskan var som bekant Kristi och Hans apostlars modersmål. Angående den egentliga och ursprungliga betydelsen av ordet ”Maranatha” vill jag anföra, vad dominee (Holländsk titel på en protestantisk präst eller predikant) L. H. H. Bähler meddelat mig vid ett samtal om detta ord och dess betydelse.
Hans förklaring synes mig värd att beakta. Den lyder som följer: ”Mer än en gång har jag känt mig uppfordrad att framhålla att ordet icke bör uppfattas såsom ”Maranatha’ – vår Herre kommer, såsom det även uppgives i bibelöversättningarna, utan det borde fastmer läsas: ’Marana-tha! ’ ett förväntansfullt rop, som betyder: Vår Herre, kom!
’’Om någon icke har Herren Jesus Kristus kär, han vare förbannad! Maranatha” 1 Kor. 16:22.

I den gamla syriskan eller arameiskan betyder ’Marana’ ’vår Herre’, och ’tha’ betyder: ’kom! ’. Således ett utrop av hopp och längtan, alldeles som det hebreiska ’hosianna!’= ’giv lycka!’ eller ’hjälp oss’, d.v.s. från våra fiender.
’Marana’ är ett syriskt dialektord från Palestina. Hos de syriska kristna hade det sista a:et fallit bort så att de sade: ’maran’i stället för ”marana’(=’vår Herre’). Och då de icke förstodo, att detta en gång varit ’maarana’, fördes detta ”a” över till följande ord, och så blev imperativet (befallnings- eller önskeformen) ’tha’till ett presens (närvarande tid): atha’. Och de latinska och grekiska kyrkofäderna ha här vidlag följt efter utan vidare. Och så har den oriktiga tolkningen överallt fått fotfäste. Egentligen betyder atha’: ’Han har kommit’, vilket kan vara ett profetiskt uttryck för: ’Han kommer’, men detta verkar föga sannolikt.”
Så långt dominee Bähler. Vad mig beträffar, så håller jag före, att denna dubbla betydelse, om Herren eljest tillstädjer det, kan bibehållas och vara av värde, så att vi i ’Maranatha’ kunna på samma gång se ett trösteord och en åkallan.
Ordet förekommer blott en gång i bibeln, nämligen i 1 Kor. 16:22. Men detta betyder icke, att ordets innebörd skulle förekomma blott en enda gång i bibeln. Tvärtom! Sanningen om Herrens återkomst går igenom hela bibeln såsom en kedja med sinsemellan oupplösligt förenade länkar. ”I bokrullen” står det skrivet därom.
”Maranatha” var de första kristnas lösenord, såsom vi finna bekräftat av Stuttgartbibeln och av fackmän på det kyrkohistoriska området. Det var ett vaktord på de första kristnas samlingsplatser; igenkänningsordet då man mötte varandra på vägen, och ett viskningsord då man i osäkra fall ville ha visshet om huruvida man framför sig hade en kristen eller en hedning. Denna maranatha-förväntan var sålunda levande hos de första kristna, så att ordet ”maranatha” för dem var liksom ett livsmotto, alldeles såsom minnet av uttåget ur Egypten hade blivit ett ordspråk bland israeliterna.
Det är nog i många hänseenden stor orsak till förundran, då vi jämföra de första århundradenas kristendom med våra dagars, men den mest slående olikheten är väl den, att de kristna i våra dagar i allmänhet synas ha förgätit betydelsen av ”Maranatha”. Och detta trots det faktum, att det i hela bokrullen, från Första Mosebok till Uppenbarelseboken beständigt möter oss. Ensamt i Nya Testamentet talas det icke mindre än 319 gånger om Herrens återkomst, vare sig man nu återgiver maranatha-budskapet med ”Herren kommer” eller ”Amen, kom Herre!”
Och vad den dubbla betydelsen av ordet beträffar, så synes det mig vara något som Herren har tillstatt, för att ordet ”Maranatha” på detta sätt skall kunna vara såsom en växelsång mellan Kristus och Hans församling, och denna växelsång återfinnes i Herrens uppmuntrande trösteord: ”Se jag kommer snart!” och i det gensvar därpå, som klingar i de kristtrognas hjärtan:
’’Amen, kom Herre Jesus!”

Föregående inlägg – Gud verkar hela tiden!
Nästa inlägg Den bortglömda parusin

Relaterade inlägg